Den som lever får te

Jag och sköningarna på bilden har nu firat Dragon Boat Festival i dagarna tre. Eller nej, det har vi faktiskt inte för vi vet inte hur man firar den, men vi har hängt tillsammans eftersom dagis har varit stängt torsdag och fredag och Liu Mei har varit ledig och Henrik är i Sverige. 

Vi har inte riktigt fått kläm på vad denna högtid går ut på. Det enda som vi har fattat är att man måste äta en speciell sorts trekantiga risknyten inlindade i bambublad. De kallas zongzi. Det finns salta med kött i och söta med rödbönpasta i. Men alla knyten är skitäckliga med supersegt och hårtpackat ris. Eftersom Liu Mei tog med sig hemgjorda till oss har jag tvingat i mig ett par stycken för att inte verka otacksam och ointresserad av kinesisk kultur, men det är sannerligen inte gott. Och det är ju inte det att man inte äter rätt mycket ris här iallafall.

Jag har försökt söka information på nätet om denna högtid och man får lite olika information om ursprunget. Någon hävdar att det var en känd poet som dränkte sig och för att inte fiskarna skulle äta på honom åkte man ut med båtar på floden och slängde risknyten i vattnet. Det finns också förslag på att man ska skydda sig alternativt hedra drakar och andra som menar att det är vinterskörden av ris man ska äta. Jag vet inte jag. 

Men det där med helgdagar och traditioner är ju inte alltid så logiskt eller begripligt för en utböling. Visst, sista april firar vi att våren kommer med att elda enorma brasor och bli fulla. Och på påsk kommer påskharen och gömmer godis för att Jesus ... hmm kom tillbaka från öknen???? Och jajamensan inte en midsommar utan sill, blommor i håret, och jämnfotahopp runt en gräsklädstång när man sjunger om grodors anatomi. Och sen blir det augusti och då ska de skojiga hattarna fram, snapsflaskan igen och sen ska det pillas bort bajssträngar och sugas saltvatten ur små skal. Kristallklart och fullkomligt logiskt. Så jag äter risknytena med andakt och litar på att det är en gammal fin kinesisk fullkomligt logisk tradition som jag bara inte begripigt helt.  

Här i Shanghai är det aldrig långt till en skönhets- eller massageinrättning. På nästan varje gata finns massageställen, nagelställen (eller nagel-SPA som de ibland kallas!) och frisörsalonger. I de frisörsalonger som är öppna sent på kvällarna och där tjejerna har korta kjolar kan det vara bra att veta att de varken sax eller schampoo. De säljer andra typer av tjänster som föralldel också har med välbefinnande att göra. 

Jag går ganska ofta på massage oh ibland fixar jag naglarna. Oftast går jag till ett fint massageställe ganska nära oss där de talar engelska som heter Dragon Fly. Där har de alla möjliga typer av massage - oljemassage, sån som vi är vana vid, kinesiskmassage som man får utanpå kläderna, thailändskmassage och fotmassage.Det kostar 65 för en halvtimme och dubbelt för en timme. Igår testade jag dock blindmassage på ett mer lokalt ställe. Blindmassage är en gammal kineisk tradition. Jag tror att det var så att denna tradition började under kejsartiden. Kejsarhovet ville ha blinda massörer, inte som man kanske kan tro för att de skulle ha extra känsliga händer eller så, utan för att ingen vanlig dödlig kunde få se kejsaren utan kläder. Och sedan fortsatte traditionen med blinda massörer och nu finns det många sådana massageställen. 

På stället jag gick till var det ett stort rum med 10 brittsar bredvid varann med lakan på. Så la man sig där med kläderna på och fick sedan ett lakan över sig och sen masserar de genom lakan och kläder. Några av massörerna var inte blinda men den lilla gubbe jag fick var definitivt blind. Han var nog 70 år, typ 150  lång och såg ut som Quasimodo. Och som alltid när jag är på massage så tycker jag ungefär hälften av tiden är rätt plågsam och resten behaglig. Men det var ytterligare en kinesisk kulturupplevelse och detta för blott 45 kronor för en timme!     

Mannen på bilden är varken blind eller massör. Han är en pyjamas-fjärils-fe.

Idag är det söndag. Det har varit soligt och varmt och vi har varit på födelsedagskalas. Vår granne Amelie i hus 1 fyllde 2 år och hade samlat sina kompisar från här och där och bjöd på kalas. Det var mycket trevligt. Vi lekte på en stor gräsmatta. Och vi alla åt alldeles för mycket tårta. Och kanelbullar. Och det var fin fiskdamm med paket till alla barn.

När vi kom hem för två timmar sedan skulle Henrik packa och ge sig av till flygplatsen för att ta nattflyget till Sverige. Men så blev det inte. Flyget är inställt och han åker imorgon mitt på dagen istället. Det var tokigt eftersom han hade en jobbgrej imorgon och dessutom var inställd på att ge sig av. Men så där är det ibland. Och nu är det mysigt att han är här en kväll till istället.  

Idag har de varit en helt vanlig dag i Shanghai. Inget särskilt spännnde alls har hänt. Så vill du ha spännande läsning rekommenderar jag en deckare istället för denna blogg idag. För er som vill läsa om vardag i Shanghai kan fortsätta. Men kom ihåg att jag varnade.

Imorse vaknade vi klockan 6. Igen. Vi ställer klockan på 7 (helt obegripligt varför egentligen) men varje morgon vid 6-tiden kommer två söta pyjamasklädda små människor över och ska ligga i vår säng. Det är mysigt i 10 minuter när man fortfarande lever i självbedrägeriet att de kanske denna gång faktiskt kommer somna om. Men det gör de aldrig. Istället urartar det och det ska bytas platser och krypas över ansiktet och man får knän i ryggen och nappfajterna sätter gång när någon rycker en napp ur den andres mun och gråt och tandagnisslan uppstår. Klockan halv sju kliver vi upp, mest bara för att slippa böket. Sen är det sedvanlig virrvarret av duschning - frukost -påklädning-nej inte DOM kläderna - avklädning och ny påklädning - leta allt som ska med - på med cykehjälmarna - ned i cykelgaraget och iväg till dagis!

Sen cyklade jag som vanligt till skolan. Min kinesiska går bra. Det är svårt och ibland är det segt att sitta i klassrummet varje dag (eller iallafall mån-tors) och slita med toner och meningar. Men mest är det kul. Vi tyckte både Anna-Karin och jag att provet förra veckan gick bra, men när vi kom tillbaka dagen efter var vår lärares utlåtande - bu cuo - inte dåligt. Hmmm! Vi hade 70% rätt och 30 % fel. Som Mao då, var Henriks kommentar. Enligt kinesisk historiebeskrivning brukar man säga att Mao hade 70 % rätt och 30% fel (hur man har räknat ut det avslöjas inte), för att liksom erkänna att han begick misstag men man kan fortsätta att hylla honom som en landsfader. Vi följer helt enkelt en kinesisk tradition. 

En kinesisk tradition som vi dock försöker undvika att följa är deras syn på utbildning. Två gånger denna vecka har jag hört olika kinesiska föräldrar säga att utbildningen på dagis är alldels för slapp.
- De fokuserar inte alls på studierna, de bara LEKER hela dagarna! Jag funderar på att byta skola för mitt barn!
Jag insåg då att det måste vara väldigt speciellt för lärarna att ha kvartsamtal med föräldrar från hela världen. Vi tänker verkligen hel olika vad det gäller rätt mycket och särskilt utbildning. Jag tycker att det är jättebra att de ens har börjat med bokstäver och sjunger sånger och bryr mig mest om hur Nilo trivsoch hur han är med de andra eleverna.  

Efter min skolan flängde jag runt och gjorde ärenden. Jag varvade cykel med taxi, allt för att komplicera det för mig själv. Jag hämtade en tavla i en del av stan för at sedan ta en taxi till precis andra änden av stan till visummyndigheten för att hämat Elsa och Nilos förlängda visum (puh! det fick det, det kunde slutat illa annars!). Och sen handla lite grejer innan det är dags att hämta på dagis.

När vi kommer tillbaka från dagis går Liu Mei hem och åker vi inte hem till någon så är Elsa, Nilo och jag på vår gård och leker med resten av ungarna på gården. Idag var vi på gården. Och det var nästan lite kyligt. Vädret är lite ojämnt här. Det är det hemma också föralldel. Jag har bara inte lärt mig hur årstiderna funkar här och på vilket sätt det går upp och ned. Den där +30 graders-värmeböljan som var för en dryg vecka sedan har lagt sig och nu är det typ mellan 20 och 25 grader. Utom igår när det ösregnade hela dagen. Och idag när det varit så där efter-regnet-fuktigt-och-rått hela dagen.
 
Henrik är i Peking ikväll så jag har varit ensam med barnen och vi har tittat på Karlsson på taket på DVD, det har ätits jordgubbar och barn har badats. Nu sover barnen och snart jag också. Jaha nehä. Det var inte så mycket mer att berätta. Som jag sa. Inte mycket spänning alls. Bara daily life.   

Jag håller på att läsa en väldigt bra bok om Kina just nu som heter River Town - Two Years on the Yangtze av Peter Hessler. I boken berättar författaren om när han under två år arbetade som engelska lärare i den för kinesiska mått lilla staden Fuling mitt i Sichuan och typ mitt i Kina. Han är amerikan och tillsammans med en annan amerikan är de de två enda utlänningarna i staden. Han beskriver sitt liv där, hur spännande det är men också hur svårt det är att vara utlänning i en liten stad och vilka problem han stötter på i sin undervisning av de kineiska barnen. 

Idag läste jag ett avsnitt om fördomar och hur kineser uppfattar olika nationaliteter. Han beskriver en tysk kille som också bodde i Kina och som när han berättade att han var från Tyskland ständigt fick höra "Xitele - Hitler! Very good!" Något som denne tysk inte kände sig helt beväm med. När jag började läsa kineiska i Peking hade jag och min dåvarande lärare en lektion där jag skulle lära mig olika nationaliteter och på tysk föreslog hon Hitler (vilket dessutom var fel eftersom han var österrikare - det är lika bra jag skriver det själv så behöver ingen av mina trogna messersmitterläsare poängtera det) och när vi talade om italienare var förslaget Mussolini!

Alltså vad är det med kineser och diktatorer. I boken beskriver Hessler hur han brukar fråga kineser om detta med Hitler och där svaret brukar vara att han gjorde nog en del tokigheter men han var också en stor ledare som gjorde bra saker för sitt land. Låter lite farligt likt Maobeskrivningarna man brukar höra. Naturligtvis finns det troligen massor med kineser som har full koll på historien och skulle inte dra denna slutsats men uppenbarligen är bilden inte enbart negativ här. Motsägelsefullt nog så finns det också en respekt och beundran för judar eftersom de anses vara smarta. Det gäller också svenskar till viss del men av andra skäl. Flera gånger när jag har sagt att jag är svensk har jag fått höra:
- Då måste du vara väldigt smart.
- (Jo förvisso men) Alla svenskar är inte smarta, varför tror du det?
- Men ni har ju Nobelpriset. 
För det känner många här till. Men jag brukar säga att vi bara ger det, vi får det rätt sällan.   

Men fördomar om andra folk finns ju överallt. Till exempel trodde jag att alla kineser var korta, smala, hade svart hår och smala ögon, kvinnorna vackra och männen oattraktiva, tyckte illa om japaner, spottade hela tiden, var allvarliga, klädda i Maokostym och cyklade överallt. Det mesta stämde inte ett dugg och annat stämde ganska bra. Vissa personer passar precis in i min nidbild men de allra flesta gör det inte. Framförallt är Shanghaineserna mycket modernare, världsvana och har coolare kläder än jag någonsin kunnat anna. Och på gatan är människorna förvisso ganska sammanbitna men så fort man känner någon person, ens bara jättelite, är de vänliga, glada och roliga. Men den där förkärleken för diktatorer är lite mer svårsmält.     

Alla som varit på fest med mig vet att jag gillar att dansa. Man behöver inte fråga mig två gånger för att komma upp på dansgolvet. Jag brukar inte heller stå och smådigga lite i ett hörn på dansgolvet utan ser varje dans som om det vore en audition till Beyonces nästa video. Jag satsar helt enkelt. Man kan säga att jag har två dansstilar dels min seriösa-audition-dans där jag naturligtvis dansar som Jennifer Lopez, Madonna och Britney tillsammans.

Sen har jag en stil som heter fuldans. Fuldansen har faktiskt sitt ursprung i Italien när Gloria och jag var och tågluffade när vi var 17 år. Vi var på en klubb som hette Cotton Club. Jag minns inte vilken stad det var men det kan ha varit Florens. På dansgolvet fanns bara en person - en påtänd italienare som dansade som om det var det sista han gjorde. Han hade fullständig fokus på sig själv i spegelväggen. Han hade ingen taktkänsla överhuvudtaget och dansade som om han inte hade ett enda ben i kroppen, som någon gummigubbe. Det var galet och fascinerande. Efter att ha studerat honom en stund så kastade vi oss upp på dansgolvet och hängde på honom. Han struntade fullkomligt i oss - han hade bara ögon på sig själv i spegeln - men vi hade väldigt roligt. Sen dess brukar vi köra lite fuldans nu och då. Det gäller alltså att dansa i otakt, utan någon styrsel på armar och ben och toppa med lite sköna gamla moves från 70- och 80-talen. Vi kommer säkert hålla kurser i fuldans när vi blir gamla under kategorin frigörande dans.

För att låta Nilo utveckla dessa gener så går han varje onsdag på Creative dance. Det är han och oftast bara tjejer som går på en skola här som heter JZ Club där man också, när man blir lite större, kan spela instrument eller gå på musikalkurs. Han tycker det är ganska kul. Det där med fokus på en grej under en hel timme är ju inte 3-åringars bästa gren så framåt slutet av timmen springer de mest bara runt som yra höns. Men jag hoppas han iallafall får lite övning i koordination och rytm så att även han i framtiden kommer kasta sig upp på varje dansgolv han ser.     

En krånglig och ständigt återkommande fråga när man bor i Kina är visum. Som turist får man ett 90 dagars visum och det brukar inte vara något problem att få när man väl fattat vad de säger på telefonsvararen på Kinesiska ambassaden och dessutom förstått när de har öppet. Man kan få ett 90 dagars visum med ett, två eller många inresor. Men ut måste man efter 90 dagar. Sen finns det ett z-visum som är ett arbetsvisum när man inte måste lämna landet var 90 dag utan får stanna, iallafall längre perioder. Att få ett z-visum däremot är ingen lätt sak. Det är en lång process där man bl.a. måste ha ett arbete här, man måste ha en avslutad examen och skicka in sitt examensbevis och man måste genomgå en läkarundersökning som de givetvis gör själva. De litar ju inte på en massa kvacksalvarläkare från andra länder. Henrik har hållit på med sin ansökan sen vi kom för ett år sedan. Eftersom Henrik åker hem nu och då har han aldrig några problem med förlängningen av sitt visum men jag och barnen måste ut efter 90 dagar. 

Det är lite förvirrande att leva på det sättet att man liksom ar en klocka tickande om att snart måste man ut. Och ibland glömmer man bort det och sen kommer man på - Jäklar, när var det nu igen vi måste ut. I höstas planerade jag ordentligt och vi åkte till Singapore och förnyade visumet och passade på att hälsa på vår nya ambassadören där tillika min gamle vapendragare Daniel och hans fru Sara och Gabriel. Ja, okej han är visserligen inte ambassadör utan bara nummer två på ambassaden men det är det ingen som berättat för honom så vi låter honom hållas. I februari åkte vi hem till Sverige och då blev det också lagom i tid för att förnya visumet. Men nu föll det helt i glömska. Mitt pass gick sönder för några veckor sedan så jag gjorde ett nytt på konsulatet och då var jag tvungen att åka till visummyndighet här och flytta över mitt giltiga visum till mitt nya pass. Och när tjänstemannen erbjöd sig att förlänga mitt visum en månad slog det mig. Jösses, det var ju bra att han sa det och en månad till är precis den tid vi behöver innan vi åker hem. Och dessutom var det news to me att man kunde förlänga sitt visum här på plats. Men iallafall. Jag var helnöjd tills min kompis Anna-Karin här om dagen frågade:
- Vad bra att det funkade med ditt visum, gick det bra för barnen också trots att de inte bytte sina pass.

Barnen???!!!! Som i de de där två små typerna som bor i vårt hus och som vi är förälder till?? Det hade jag helt glömt bort! Fixar inte de sina egna visum? Måste jag hålla reda på det också? Och annars kan ju dom två åka til Hongkong i övermorgon och förnya sina visum eftersom visumet skulle gå ut två dagar senare. Ansvarsfulla föräldrar! 

Så det var bara att kasta sig iväg till visummyndigheten igen och lämna in deras pass med en dags marginal. Tack och lov var det inga problem och vi slipper boka en resa för dem till Hongkong men det var på håret. Om man stannar kvar längre eller dröjer med att anmäla sig när man kommer in i landet måste man antingen böta eller göra självkritik. Det är faktiskt rätt roligt att de har ett självkritiksalternativ. Jag vet inte om man får välja det själv eller riktigt hur det går till men när Henrik var på visummyndigheten senast för att göra ytterligare ett av alla steg i processen att få sitt z-visum var han tydligen några dagar försenad (på grund av felaktig information i och för sig men det struntar ju de i) så då fick han skriva på ett självkritikspapper som var typ
- Oj vad dum jag är som gjorde fel och inte respekterade den fina folkrepubliken Kinas regler. Vojnovojne. Dumma, dumma jag. Det ska aldrig hända igen. 

Min kompis Christiane råkade också ut för det och hon kan kinesiska så henne tvingade de dessutom att skriva ett eget brev på kinesiska. Jag förmodar att det har att göra med att kineser har svårt för att förlora ansiktet och detta att göra självkritik är ett sätt att förlora ansiktet på och därför förnedrande för dem. Vi västerlänningar ser det mer som en bizzar kulturell yttring och skriver gärna på bara vi slipper pröjsa.   

  

Imorgon har jag kinesiskaprov. Det ska bli kul och jag borde väl egentligen plugga istället för att blogga men jag tar en paus. Dessutom är det inte direkt så att de kommer att kasta ut mig från skolan om jag får ett dåligt resultat. Det är en privat språkskola och jag betalar per timme så jag är inte så orolig. När jag sitter i klassrummet kan jag massor med kinesiska. Det går i och för sig otroligt långsamt ibland när jag ska formulera en mening men jag kan många ord och rätt mycket grammatik. Men där ute i verkliga livet är det svårare. Där använder de ju ord som vi INTE hunnit lära oss i vår bok ännu tillskillnad från våra lärare. Mycket märkligt. Och de pratar fort också. Tack och lov har Liu Mei tålamod med mig så jag pratar med henne. Varje dag förstår jag dock mer av vad folk på gatan säger så det är ju brta även om jag inte lyckas få till att säga det själv ännu. Babysteps!

Någon som borde gå med babysteps men som istället ständigt vinner ny terräng i kinesiskan är Elsa. Hon förstår nästan alt som Liu Mei säger till henne och hon lär sig ständigt nya ord på kinesiska. Igår när jag kom hem tog hon mig i handen och pekade på en blomma i en vas och sa - hua, som det betyder. Imorgon kan hon säkert säga ecklesiastikminister på kinesiska. Fast förresten, kanske inte ändå eftersom de med största sannolikhet ine har någon sådan minister i detta sekulära land. Nåväl utrikeskorrespondent då.

Nilo som fick börja med två nya språk samtidigt när vi flyttade hit eftersom de talar både engelska och kineiska på hans dagis, har på något sätt valt att fokusera på engelskan. Han kan lite kinesiska men talar hellre engelska och från att de första veckorna tyckt det var svårt och läskigt en dag sa - Mamma, nu kan jag engelska. Så bra vad skönt att det gick så där från en dag till en annan. Men han är verkligen duktig och läraren på dagis säger att han förstår allt och kan säga vad han vill utan problem. Blyg har han sannerligen aldrig varit. Han övar lite hemma med oss också ibland. Igår kom han ut från köket och sa "Mummy I hittaou a watermelon in the köäauk". Han kör den klassiska metoden att förengelska de ord som han inte kan (att hitta på ord har han uppenbarligen ärvt av sin mummy som inte är hundra på om förengelska verkligen finns i SAOL). När vi åkte taxi för ett tag sedan sa han till taxichauffören som hade en leksaksbil där framme - "You there, can me fåauu that car. I play." Men jag ska inte säga något, jag låter garanterat ännu konstigare när jag talar kineiska. 

Henrik läste en del kinesska i Peking men här har han inte hunnit med det så språkinlärningen lämnar han åt oss andra. Någon måste ju dra in lite pengar också medan resten av oss drönar runt och mest gör av med pengar.

Idag är det ett år sedan den stora jordbävningen i Sichuan där 70 000 människor dog och många miljoner förlorade sina hem. Det är såklart en stor sak här i Kina och i TV och tidningar skriver man mycket om det här. Vi hade varit i Kina i två månader när det hände och det var läskigt. Jag kände inte av jordbävningen trots att den kändes ända till Peking men Henrik som satt i ett kontorshus någon kilometer bort kände det och sprang ut ur huset och kastade sig in i en taxi hem till oss. Jag läste precis vad jag skrev i min blogg för ett år sedan och det märks att det tog tid innan det sjönk in. Men också hur märkligt det var att vara så ny här och utan kunskap om kinesernas mentalitet och då bevittna situationen i landet och hur kineserna reagerade på händelsen. Det är svårt att förklara men när man känner till folks mentalitet är det lättare att förstå. Här var jag helt utan erfarenhet och kunskap om den kinesiska mentaliteten och det var både svårt och intressant att se hur de reagerade och rapporterade om det.  

Denna vecka skriver tidningarna, när de tar en liten paus från alla skriverier om svininfluensan, mycket om hur livet är för de överlevande och naturligtvis glada nyheter om alla nya fina skolor som byggts upp. En speciell artikel jag läste handlade om några föräldrar som förlorat sina barn. Eftersom man bara får ha ett barn i Kina så blev de barnlösa men regeringen har nu beviljat dispens för dessa föräldrar (tänk att man måste få dispens!) att skaffa ett barn till. Men inte bara det utan de har ställt upp med gratis fertilitetshjälp, provrörsbefruktning och sådant. Det var många skolbarn som dog eftersom skolorna var fuskbyggen som ramlade ihop som korthus och därför var dessa föräldrar lite äldre. Så det var flera av dessa mammor som var gravida igen. Ibland är regeringen här märklig och ibland mycket pragmatisk.  

I helgen har det varit över 30 grader varmt i Shanghai. Sådär varmt så man bara söker skugga hela tiden och tycker det är skönast inomhus. Det där med vår verkar vara en snabbt övergående årstid. Vissa dagar i mars behövde man vantar när man cyklade till dagis och nu i början av maj är det så varmt så man bara vill ligga inne under air-contiononen. Jag vet inte om det finns vetenskapliga bevis men det känns som att våren är en utdöende årstid. Andra årstider breder ut sig över tid, långa höstar och vintrar och i bästa fall somrar men vår tycker jag man ser allt mindre av. I Jämtland där min pappa kommer ifrån har de aldrig haft mycket till vår. De kör snöskoter på isen på sjön i april och 6 veckor senare badar man i sjön. Så även i Shanghai även om just snöskotersäsongen nog måste räknas som obefintlig här.

I helgen har vi för första gången på länge just gjort ingenting alls. Vårt sista besök för terminen, Annabel, åkte hem i torsdags. Båda våra bästa vänpar var bortresta och Henrik har jobbat rätt mycket så vi var trötta och hade absolut inget alls planerat. Så vi har hängt i en park, fikat på kaféer, tittat på DVD:er (jag håller på att avverka säsong två av Lipstick Jungle, väldigt bra!) och inte gjort mycket alls.
 
Det mest aktiv vi gjorde var att  gå på gudstjänst. Det var fint även om Nilo som vanligt sagt längst fram och ställde massa frågor med sin ljudliga stämma och Elsa went crazy på kakfatet. Jag anmälde mig dock som frivillig till kyrkokommittén som är som ett lokalt kyrkoråd fast utan val. Demokrati är inget vi håller på med här i Kina. Jag vet, många kanske tycker att man bör ha fått sin första pensionscheck innan man börjar koka kyrkkaffe, men jag hör till den lilla skaran under 65 år som gillar att smyga runt i kyrkan och fixa. Inte för att vi har någon kyrka här men iallafall. Prästen tyckte jag hade ett gediget CV som före detta kyrkovaktmästare OCH ledamot i kyrkorådet. Han hade faktiskt aldrig haft någon i en kyrkokommitté i utlandet tidigare som faktiskt suttit i ett kyrkoråd. På något sätt ska man vara ju utmärka sig!    

Kina är som bekant ett sekulariserat land. Religion är numer inte förbjudet på det sätt som det var under de komunistiska hard-core dagarna under 50-, 60- och 70-talen. Olika religioner håller på att få fäste i Kina igen, men naturligtvis kontrollerat av staten. Qian har bland annat en stor muslimsk grupp och mitt i stan finns ett stort muslimskt område som är som en enda stor bazar. Det var häftigt. Och mitt i allt detta fanns en moské. Trädgården var fantastisk men såg mer kinesisk än muslimsk ut. Fast det är klart, bönesalan med alla sina bönemattor och klockan som visade tiden i Mecka var ju en give away. 

Vi hann också med att besöka The Wild Goose Pagoda som var ett buddistiskt tempel. Det var en lika vacker trädgård där som i moskén. Det var dock slående hur manligt religion verkar vara här. Både i moskén och i templet var det nästan uteslutande manliga utövare man såg. 

Vi ska dra vårt strå till den andliga stacken i Kina i helgen när den svenska prästen i Hongkong kommer för att fira vårgudstjänst med oss förtappade själar i Shanghai. 

Xian är ingen jättestorstad med kinesiska mått mätt, bara 8 miljoner invånare. Staden är ganska ful med nedgången bebygelse och enorma industriområden i utkanten. Men en sak som de var bra på var att bevara sina historiska monument. Så förrutom den givna turistmagneten Terracottaarmen fanns det ett par till spännande och fina ställen att besöka. Det bästa var nog stadsmuren. Till skillnad från de flesta stadsmurar så är denna hel. Alltså vissa delar är gamla och andra har de restaurerat, men det är en stor 14 kilometer lång stadsmur runt stadskärnan som är 12 meter bred. Så turistmagnet numer två i Xian var att hyra cyklar och cykla runt hela muren. Det var jättehäftigt. Man fick en bra överblick över stan medan man susade fram på sina rangliga cyklar.

Nu har jag varit där och sett det med egna ögon och ja - det är mycket imponerande! Och galet. Bara riktigt galna och självförhärligande gubbar kan skapa något så vansinnigt. Kejsare Qin var orolig för att han inte skulle ha lika mycket makt i livet efter detta som han hade på jorden så då såg han till att bygga en armé som kunde följa honom efter hans död.
 
Terracottasoldaterna är gjorda runt 200 förre Kristus och alla soldater är gjorda i naturligstorlek och varje soldat har ett individuellt ansikte och ansiktsuttryck. Man kan se vilken rang de har på skorna (eller frånvaron av dessa), på kläderna och på frisyren - en knut på hjässan till vänster - menig, stor platt knut - general och så där. Och naturligtvis fanns det massor av vapen och hästar i naturlig storlek. Alla soldater utom de ytterst i varje vädersträck tittar österut - där fienden finns. Man har hittills grävt fram 8000 men det finns troligen fler. Enligt vår guide så avvaktar man tills det finns bättre kunskap för att bevara dem innan man fortsätter utgrävningarna. Inte heller har man grävt ut kejsare Qins grav som ligger några kilometer därifrån. Troligen för att det är så mycket gift i marken att det skulle vara livsfarligt. Fast som alltid i Kina får man ta information med en nypa salt, vad vet man. 

Det man vet är iallafall att Terracottaarmen är alldeles otrolig och det var mycket spännande att åka dit och se den. Vi åkte med en guidad tur tillsammans med tre amerikaner - Stacey, Mike och Craig. Fast guiden som var typ 16 år och just avslutat sin tretimmarskurs om historia kallade dem för Dizzy, Mik och Crack vilket gav helt andra associationer. Nåväl. Muséet ligger 5 mil utanför Xian i en dal och det var där de fem bröderna började gräva efter vatten 1974 och istället råkade slå spaden i huvudet på några terracottasoldater. De förstod naturligtvis inte vad det var men det gjorde den lokala arkeologen och sen började grävandet. Och istället för en lugn landsbygd är det nu ett exploaterat turistställe där man kan köpa replikor av soldaterna i varje gatuhörn i alla tänkbara storlekar. Galet men spännande!

Jaques Chirac som tydligen är väl bevandrad i asiatisk historia fick besöka muséet innan det hade öppnat och sagt att detta var som ett åttonde underverk. Så liksom alla andra imponerande historiska ställen i världen gör även detta anspråk på att vara det åttonde underverket och det tjatade man om på längden och tvären. Jag vet inte hur många så kallade åttonde underverk det finns i världen. Och att icke-kines sagt något så positivt om Kina spinner ma också gärna vidare på. För att blanda upp all kritik misstänker jag. Alldeles oavsett vilket underverk i ordningen Teracottaarmen skulle rankas som så var det väl värt besöket.

Igår blev det inga demonstrationer eller picknickar i gräset för mig. Det blev knappt någon aktivitet alls faktiskt. Jag var något så ovanligt som bakfull. Det är väldigt sällan jag är bakfull och när man har det färskt i minnet kommer man ihåg varför - det är helt värdelöst. Man blir väckt halv 7, efter fyra och en halv timmes sömn, av två glada barn med munnen torr som sandpapper, kroppen känns obehaglig och huvudet som en betongkeps. Och den första fråga man ställer sig är - Varför?

Våra trevliga grannar Björn och Catharina hade Valborgsfest. Och helt enlig svensk tradition med sill, lax, sånghäfte och såklart snaps. Vi var ett blandat gäng så förrutom de tio svenska nubbevisorna så fick vi höra norska, holländska, tyska och australiensiska nubbevisor. Annabel rev av några holländska klassiker. Så det blev en del snapsar.

Och efter middag gick vi som vanligt över till karaoken. Vid tvåtiden när jag precis avslutat en fantasisk version av "More than words" och australiensiskan kört  sin "Down under" så tyckt värdinnan att det var dags att runda av. Och även om jag just då hade kunnat fortsätta i minst en timme till så är jag tacksam att hon var lite mer sansad. 
   
Så gårdagen blev som sagt rätt kass. Henrik som hade varit något mer sansad lätt mig sova lite längre och sen hängde vi runt i våra trakter hela dagen. Och igår gick jag och la mig tidigt! Så nu är jag tillbaka i matchen och jag tänker inte dricka, iallafall inte snaps, på MYCKET länge.