Den som lever får te

Jag har aldrig varit i Shanghai i slutet av juni tidigare. Nu vet jag varför! Det regnar. Och är varmt. Och det mysregnar inte lite, det öser ned! I morse var det som att kliva ut i en dusch. Vi var dyngsura innan vi ens lämnar gården. När vi stod vi ett rödlyse med cykeln kändes det som om det till och med hade börjat regna rakt från sidan. När jag tittade dit såg jag att det var vindrutetorkaren från bilen bredvid mig som med en sekunds intervall skickade iväg en liter vatten åt mitt håll! Det är liksom bara tt ge upp. Kapitulera. Inse att hur man än gör kommer man att vara blöt hela dagen. Om man inte stannar inne förstås. 

Och när vi ändå är inne på ämnet saker-som-gör-en-galen så satt Nilo och höll på med min iPhone för några dagar sen. Han börjar bli duktig på att stava och tycker det är roligt att skriva in ord i telefonen. Denna gång såg den dock lite märklig ut när jag fick tillbaka den och den ställde någon fråga som jag inte begrep. När jag sen skulle öppna den stod det - Slå in koden! - Vilken kod? Jag har aldrig haft någon kod på telefonen. Jag försökte en gång - Fel kod, telefonen låser sig i 5 minuter. Efter 5 minuter försökte jag igen. - FEL igen, nu låser vi 15 minuter. Efter 4 försök fick jag budskapet - Din telefon är avaktiverad! Sen försökte Henrik fixa med den vilket inte heller gick och tillslut åkte Henrik till affären med den. Med resultatet att allt jag hade i telefonen är borta! Inte ett telefonnummer, inte en bild, ingen musik, inga podcaster INGENTING finns kvar. Det känns som ett tecken på att jag snart flyttar och att mitt Shanghailiv ska bort. 

Annars ägnar jag den mesta tiden åt att söga hej då till människor och att sortera saker: hög 1 - slängas, hög 2 - ges bort, hög 3 - packas för att skeppas till Sverige, hög 4 - tas med hem i bagaget, hög 5 - ingen aning, vad är det, är det vårt, vad gör vi med det? Så går jag igenom allt vi har, rum för rum. Och tänk vad man lyckas samla på sig på två år. Jag ska inte bara skylla på barnen, men jesus vad mycket saker det genererar när man har barn! 

Så jag sitter här i mina högar - blöt, telefonlös och lite vemodig. Men det var lite så jag hade planerat det, nu börjar jag längta efter Korpo. Och Norden. Och familj. Det blir bra, det är bara en jobbig transportsträcka vi befinner oss i nu innan vi är iväg.  

Vi hade ingen aning om att det fanns en terracottaarme också i Xuzhou! De måsta byta PR-byrå för det verkar inte finnas någon utanför Xuzhou som vet det. Men det ska sägas, denna var inte lika imponerande som den i Xian eftersom lergubbarna inte var i riktig storlek utan endast ca 40 cm höga och hade de inte lika fint utmejslade ansikten. Men det var ändå mycket imponerande! Liksom i Xian finns det många, ca tvåtusen, och de ingår också i en kungagrav. Det var mycket intressant att få se detta. Hela resan till Xuzhou var så spännande och vi var fulla av intryck när vi satte oss på tåget tillbaka till Shanghai.   

När vi hade plockat meloner bjöd de på lunch. De hade gjort så fint och köpt förberett så många goda fina rätter. Vissa saker som grisöronen, kotungan och gristarmarna kanske jag inte åt så mycket av men jag smakade lite plikskyldigt och allt det andra var supergott. Det märktes att de hade ansträngt sig och erbjöd även baijiu som sig bör. Fast eftersom det var lunch och vi dessutom druckit det avböjde vi (och hoppas att vi inte gjorde fel!).

Precis som jag läst i böcker om Kina så är maten superviktig men det där med inredning inte så. Visst var de väldigt fattiga och kunde förmodligen inte köpa en massa saker. Men det förvånade ändå oss att de bor så otroligt stökigt och smutsigt och eländigt. I det stora vardagsrummet som var helt i betong fanns en plansch i ett hörn, ett lågt bord, några pallar och en TV. De sitter alltså på de 10 cm höga pallarna och tittar på TV. Och i hörnet av rummet låg det några kartonger och lite skräp inslängt. Och sovrummen var inte bättre. Samma sak på gården. Överallt såg det likadant ut. Även när vi var hemma hos syster nummer tre inne i stan så var det stökigt och rörigt. Det handlar naturligtvis om  pengar, men det kändes också som att de inte direkt bryr sig om det. Men maten däremot, det måste vara mycket och gott och finaste sakerna. 

När vi ätit klart kom det många grannar som ville titta på oss. De är nyfikna kineserna. Men det skulle jag också vara om det kom kineser till Korpo. Jag skulle också smyga in till grannen och kika lite på dem.  

Jag vet, det är en barnsligt rubrik, men jag kunde inte låta bli.

En av huvudpunkterna på vår resa var att åka ut till Liu Meis barndomshem där en av hennes fyra storasystrar bor, och vara med på melonskörden som skedde just denna helg. Efter en tretimmars bilresa, som egentligen skulle tagit en, kom vi fram till deras hem. Anledningen till att vi blev så sena var att det i varje litet samhälle på vägen pågick melonkommers utan like. Flakmoppar och små lastbilar körde in med sina meloner till olika samlingsplatser där melonerna vägdes, såldes och lastades om på större lastbilar. Och enligt väl etablerad kinesisk körstil så kör alla in i de små luckor som finns i trafiken tills ingen tillslut kommer någostans.

Nåväl, när vi väl kom fram blev vi mötta av storasyster nummer två, som också kallas storasyster nummer två - er jie - av sina yngre systrar. Hon och hennes familj bodde i detta otroligt enkla betonghus utan uppvärmning och bara med ett lågt bord och nära pallar i det stora rummet och där toaletten var två tegelstenar bakom en tillfällig tegelvägg. Men de var mycket vänliga och verkade så glada att få besök. 

Efter att ha hälsat på alla och pratat en stund fick vi följa med ut på melonfältet. Och plocka riktiga, tunga, mogna vattenmeloner. När Henrik var liten avskydde han det oändligt långsamma och tålamodsprövande blåbärsplockandet som vi alla genomlidigt och drömde om att få plocka EN vattenmelon, och sen är man klar. Ja, nu gick hans dröm i uppfyllelse.   

Jag måste göra en kort avstickare i bloggandet om Xuzhouresan eftersom "Idag är ingen vanlig dag, idag är Henriks födelsedag" som vår granne Catharina skulle sjunga. Jajamensan, idag fyller min stiliga, smala, kloka, fina, generösa, roliga, fantastiska make 38 år.

Det firade vi med hallonmoussetårta från det franska bageriet Pauls och med många paket och teckningar. Och "happy birthday" och "ja må han leva" och "shang re kuai le". Tyvärr var han tvungen att resa till Hong Kong på eftermiddagen så just nu firar han resten av sin födelsedag ensam i Hong Kong. Men på fredag när han är tillbaka ska vi fortsätta fira honom samtidigt som vi firar midsommar.  

Första kvällen i Xuzhou blev vi bjudna på en fantastiskt fin restaurang. Planen var att vi skulle gå ut och äta med Liu Meis son, hennes syster och systerns två barn men kvällen innan frågade hon mig om även hennes systers gamla klasskompis som var chef för någon officiell byrå fick följa med. Han verkade vara en vän till familjen och ville också träffa utlänningarna i stan, och titta på våra länga näsor (det är så kineser kallar utlänningar). Dessutom verkade han vara någon sorts potentat, eller laoban som man säger här.

Laoban betyder egentligen chef men det används ofta på medelålders män som är chefer av något slag och som har en fin bil, klär sig i kostymbyxor och ofta med stickad tenniströja, har nylonstrumpor i sina loafers och inte sällan har en liten handväska runt armleden (en sådan där manlig handväska, eller nja, så manlig vet jag inte om den är men den bärs av män. Om jag inte var så politiskt korrekt skulle jag kalla det för bögslunga, men det skulle aldrig falla mig in att vara så fördomsfull nu för tiden. Dessutom tror jag inte att en enda bög med självrespekt skulle använda en sådan väska).

Iallafall. Denna laoban ville bjuda oss flott och det gjorde han verkligen. Det var sannerligen inga fyra små rätter här inte. För det första var det minst 14 rätter och för det andra var allt det lyxigaste och finaste som gick att uppbringa (jag frågade min kineiska lärare om det efteråt). Delikatesser som sjögurksoppa, abalonefisk, stinkande tofu, lammrevbensspjäll osv. Och det var verkligen fantastiskt gott. Och som det sig bör på riktiga kinesiska middagar så ska man dricka brännvin, dvs. baijiu. Och när det är riktigt fint har man en jättefin och dyr flaska som packas upp ur sin fina låda och sedan får man en liten karaff var med baijiu som man häller upp i sitt glas med. Det som inte dricks upp i de små karafferna hälls tillbaka i flaskan som man sedan tar med sig hem. Så vi tog naturligtvis seden dit vi kom och skålade i baijiu allt vi orkade.

Han var mycket trevlig och intresserad av oss och berättade om vad han gjorde. Det var såklart också jätteroligt att äntligen få träffa Liu Meis son Han Ju Shan (i orange tröja) som verkade vara en smart och framåt kille. Och hennes syster och barn var också trevliga. Nilo tyckte som alltid det var roligt att få hänga med större killar och Elsa hade fullt upp att hälla vatten i sin baijiukaraff och snappsglas.  Så när vi åkte tillbaka till hotellet på kvällen var vi proppmätta och lite runda under fötterna.  

Jag frågar ofta Liu Mei om hennes familj och hennes son och hennes hemstad. När man bor i ett så annorlunda land blir man ju så nyfiken hur det är här "på riktigt", inte bara den låtsas bild, eller iallafall vinklade bild som man får i Shanghai. På våra resor i Kina har vi naturligtvis sett andra delar och andra sidor av Kina men det är ju så spännande att höra det first hand så att säga. Sedan började vi tala om att vi skulle resa till hennes stad Xuzhou och träffa hennes familj och se hur det är där. Så i helgen bar det av. Det var så spännande.

Xuzhou ligger i grannprovinsen Jiangsu och staden ligger ungefär mittemellan Shanghai och Peking. Det tog fem timmar med tåg. Tågen var moderna och snabba, och fulla med folk. Eftersom Xuzhou inte direkt är något turistställe så fanns det inga andra utlänningar på tåget. Och kineser tycker ofta det är spännande med utlänningar, eller lång näsor som vi också kallas, så därför skulle alla titta på oss och prata med oss och bjuda oss på snacks. Kineser gillar snacks, helst vacumförpackade oidentifierbara saker. En sak som Elsa bjöds på och som vi dock kunde idenftifiera var en vacumförpackad kycklingfot. Mums fillibabba! Vi tackade och tog emot och la den i väskan och sa att vi skulle spara den till ett senare tillfälle. Det är så himla bra att ha en kyckingfot i väskan när suget faller på och vi hade ju glömt att köpa det så det passade perfekt.    

En sak som man oftast påminns av från farmorar och mormorar och andra lite äldre personer är att man ska skriva ned klokheter och roligheter man hör från sina barn. Ibland gör vi det och ofta glömmer vi bort. Men det är roligt att ha senare när barnen blir större. En som nyligen påminde mig om det, och som vet vad hon talar om eftersom hon länge varit lärare i skola och förskola, var min kompis Jennys mamma Ninni som nyligen var på besök i Shanghai. Hennes  främsta syfte var nog inte att hälsa på oss utan att besöka Shanghai och Expo men jag hade ändå glädjen att få träffa henne två gånger när hon var här. Hon gjorde också stort intryck på barnen som pratade om Ninni flera dagar efteråt.

Nilo har den senaste tiden blivit så stor. Både till utseende och sinne. Han har smalnat av och blivit lång. Och han funderar mycket på saker och ting. I förra veckan var vi ute och cyklade och körde förbi hans klasskompis (och käresta) Leila som var i en liten park. När vi kommit en bit förbi säger Nilo att han skulle vilja cykla tillbaka och prata lite med henne. Så jag svängde runt och vi åkte tillbaka och de kunde prata en stund. När vi sen fortsatte vår cykelfärd sa Nilo efter en stund,
- Tack mamma för att du cyklade tillbaka så jag kunde prata med Leila. Du vet ju att jag gillar henne så det var viktigt för mig att få prata lite med henne.

Och igår när vi var på restaurang så satt han och kämpade med att bre ut en stenhård klump med smör på en brödbit. Jag sa att jag kunde hjälpa och när jag tog över skrek han argt,
- Nej mamma! Jag vill ha allt smör!
Jag svarade att jag höll på att breda ut allt smör och när han sedan fick smörgåsen sa han,
- Förlåt mamma att jag skrek så där. Jag ser ju nu att jag fick allt smör.
Det kan ju te sig som banala och små saker, men när man har små barn och det ibland går tio "dumma mamma" på varje "tack" så känns det som ett stort kliv att få sådana där insiktsfulla kommentarer som visar att de faktiskt håller på att bli större och att en del av allt det man tjatar om faktiskt sjunker in. Och att vi kanske, kanske börjar lämna den evighetslånga trotsperioden lite bakom oss.

Jag har haft Crystal som lärare sedan jag kom till Shanghai för snart två år sedan. Hon är en sån smart, rolig och mysig person. Redan någon av våra första lektioner frågade jag om hon hade en kille.
- Ja visst, svarade hon. Och snart är han min färstman.
- Vad spännande, hur vet du det?
- Det känner jag på mig.
Och mycket riktigt så kom hon några veckor senare med en stor förlovningsring på fingret. Ett kinesiskt bröllop går sedan till så att man går till myndigheterna och skriver på papper. Sedan är man formellt gift. Men själva festligheterna kommer sedan. För den trogne läsaren minns ni de fina bröllopsbilder på Crystal och Eddy jag la ut på bloggen för minst ett halvår sedan. Och sedan nu, ett och ett halvt år efter att de faktiskt skrev på pappret höll de sitt bröllop. 

Det var mycket roligt att vara med på ett kinesiskt bröllop. Det var ett mischmash av olika kulturer. Man tog liksom det bästa (eller kanske inte) av allt. Man satt vid sina bord när bruden fördes in av sin pappa. Eftersom hennes make mötte henne halvvägs kan man säga att hon iallafall är lite modernare än stenålders Victoria. Nåväl. Där, mitt i gången, föll Eddy ned på knä och bad han om hennes hand och sedan gick de resten av vägen fram till scenen tillsammans. Väl framme vid podiet togs cermonin över, inte av någon religiös förrättare, utan av en toastmaster. Till tonerna "From this moment" och med såpbubblemaskinen på full fart höll de varandra i handen och sedan skulle det tändas ljus, hällas champange, skålas i armkrok och allt vad det var.

Efter detta byttes musiken till "Uptown girl" och Crystal bytte om till outfit nummer två, lite inspirerad av Tina Turner i Mad Men eller vad den där filmen nu hette och med ett enormt hår. Sedan fick man börja äta och det var jättegod mat. Sist av allt serverade dim sum och abalonefisk, som sig bör när det bjuds fint. Det finaste till sist. Och medan vi åt middag svidade Crystal om till en tredje outfit och sedan gick brudparet runt bland alla gäster för och skålade. Om man som Henrik säger "gambei" betyder det inte bara skål, det betyder också att man själv måste svepa sitt glas.

Naturligtvis var det lite lekar och bland annat uppmanades gästerna att SMS:a till toastmasterns mobil. Henrik var snabbast och vann ett par chopsticks. När middagen var slut så var det dags att gå och alla fick med sig en present. Vissa fick sprit andra risknyten men vi fick utlänningsanpassad present i form av te. Det var en väldigt spännande kväll.

Ett ställe som jag tar nästan alla våra gäster till är Gamla stan. Dels för att det ligger bredvid tygmarknaden som är ett givet stopp, men också för att det är ett sånt bra ställe att visa en del av det gamla Shanghai. Den del som håller på att rivas bit för bit för att ge plats åt alla skyskrapor och compunds. Det är dubbelt det där med rivandet. Kvaliten på bostäderna i Gamla stan är hemsk. Mörka, kalla, mögliga hus med gemensam toalett på gården. Men samtidigt verkar de ha en sån trevlig gemenskap och man lever lika mycket ute i gränderna som inne i husen. Och när dessa gamla, ruffiga husen rivs och nya moderna byggs är det knappast samma människor som får flytta in i d nya husen. De erbjuds för all del en kompensation och kan köpa en ny bostad någon annanstans, i utkanten av stan. Men det liv och den livsstil de levt i dessa gränder försvinner naturligtvis.

Daniel, Sara och Gabriel fick också följa med på Lif(e)tours vända i denna del av stan som innebär ett stop på tygmarknaden, en runda i Gamla Stan, 50 öres båttur till andra sidan floden och sedan lunch på 91:a våningen i det supermoderna, 3:e högsta huset i världen, Shanghai World Financial Center. Detta är sannerligen kontrasternas stad.      

Nilo gillar att spela basket. Tyvärr har vi ingen basketkorg (är det en tautologi eller? Fast om man bara säger basket, eller bara korg så blir det ju obegripligt. Iallafall) på gården. Så vi har köpt en som vi tejpar upp. Det brukar hålla en timme eller så.

En annan shanghainesisk basketkille är Yao Ming. Han är med sina 2,30 cm längst i NBA och naturligtvis otroligt populär bland kineserna. Varje gång han spelar match har han ett par hundra miljoner tittare. Alla som har sett Yao Ming vet att han varken är särskilt stilig eller vältalig. Men för tillfället är han med i en reklamfilm här i Kina där han verkligen använder sitt kändisskap på ett bra sätt. I filmen sitter han på en fin restaurang och när hans hajfensoppa serveras tittar han mot ett stort akvarium i restaurangen där det simmar en blodig haj utan fenor. Han tar soppskålen och skjuter den ifrån sig och säger "När man slutar köpa detta, kan dödandet också sluta", och sedan gör alla andra i restaurangen likadant.

Tydligen fångas hundra tusentals hajar varje år för att ta deras fenor och sedan slängs de levande tillbaka i havet. Där de går en säker död till mötes. Inte ens om det vore den godaste soppa i världen vore detta acceptabelt, men hajfensoppa är dessutom asäckligt. Det smakar som geleig buljong, fast utan buljong. Som gelatin helt enkelt. Jag har aldrig sett hajfensoppa på någon restaurang här men tydligen säljs det på lyxiga kinakrogar. Jag har ätit hajfensoppa en gång, det var i Chinatown i New York för många år sedan och det var verkligen en plågsam upplevelse. Både för mig och uppenbarligen också för hajen. Vi får hoppas Yao Ming för kineserna på bättre tankar.  

Imorgon börjar fotbolls-VM i Sydafrika. I till och med ett icke-fotbollsintresserat land som Kina så märker man av det. En av de matcher jag ser mest framemot är Nordkorea mot Brasilien den 16 juni. Och när nordkoreanerna har sopat banan med brassarna så är det dags för portugiserna att få storsmörj. Och som om det inte var nog så ska även grabbarna från Elfenbenskusten behöva utstå förnedringen att möta sina övermän från den koreanska halvön. Alltså jag vet inte vad oddsen är på Nordkorea-Brasilien men det är ju en halt osannolik lottning. Ungefär lika osannolikt som att Nordkorea överhuvudtaget är med. Men detta kanske är året då Nordkorea öppnar sig mot omvärlden. För första gången någonsin deltar de också i en Världsutställning. Paviljongen har temat "Paradise for people" (nej jag skojar inte) och i paviljongen kan man se kortfilmer med knubbiga, glada barn som dansar.

Henrik är väldigt sugen på att åka till Nordkorea. Han tycker det är så fascinerande och det är inte omöjligt att han åker dit i höst. Det är nämligen i början av hösten som det är bäst att åka eftersom de då håller sina "massgames" när 100 000 personer dansar och gör kampsport tillsammans i exakt koreografi. Det är ju ett helt osannolikt land. Jag skulle också vilja åka dit men Henrik och jag konstaterade att till just Nordkorea bör vi inte åka tillsammans. En måste vara kvar utanför och ta hand om barnen och det diplomatiska arbetet när den andra har blivit fängslad för att ha fotograferat åt fel håll eller råkat gäspa framför en staty av den underbara ledaren. Appropå det så lyssnade jag nyligen på en otroligt intressant intervju (se länk nedan) med en av de två amerikanska journalisterna som blev tillfångatagen och fängslad i Nordkorea men sedan med Bill Clinton och den svenska ambassadens hjälp fritagen i höstas efter fem månader i fängelse. Sverige är faktiskt ett av de få länder som har en ambassad i Pyongyang. Vem vet, det kanske blir en tjänst ledig där snart.   

http://www.npr.org/templates/story/story.php?storyId=126613763

I söndags åkte Anna Karin hem till Sverige för sommaren. Det är så himla, himla, himla, himla, himla tråkigt. Kanske inte just det faktum att hon åkte hem på semester. Det gör hon varje år. Och jag med. Men för mig betydde det att mitt vardagsliv här i Shanghai är slut, eller iallafall snart slut.

Anna Karin och jag har hängt ihop sen dag ett här i Shanghai. Vi blev sammankopplade av en gemensam bekant som konstaterade att "ni ska flytta till Shanghai samtidigt, ni kan säkert bli kompisar". Och så blev vi det. Vi har träffats typ varannan dag sedan vi flyttade hit och verkligen delat vardagen. Vi har pluggat kinesiska tillsammans och lekt med barnen, rest och upptäckt Shanghai. Jag vet exakt vilka saker Anna Karin kan och inte kan på kinesiska (hon kan inte skilja på duo och dou) och hon med mig (supermarket och nästa år - det fastnar bara inte). Hon är en sån fin kompis som jag kommer att lägga till i mitt kompisfack i hjärtat. Men vår vardagstillvaro här är slut och det är så tråkigt. När vi skulle säga hej då i lördags blev jag så himla ledsen, det blir jag när jag tänker på det nu också. Just precis det här är det allra värsta med att flytta utomlands. Man träffar människor man tycker om, man blir snabbt väldigt nära. Särskilt utomlands eftersom man varken har familjen eller sina gamla vänner nära. Men sen ska man bara vara redo att säga tack och hej när man flyttar vidare. 

En annan sådan kompis som jag tyckte var jättejobbigt att säga hejdå till i helgen var Sarit, som också åkte hem för sommaren. Vi har dessutom bara hunnit vara vänner ett halvår innan jag måste dra. Kunde vi inte kommit på det lite tidigare att vi skulle ha så roligt och trevligt tillsammans! Aggghhhh! Jag kommer naturligtvis fortsätta ha kontakt med dem båda och det är ju alldeles fantastiskt att ha fått nya fina vänner. Men just nu känner jag mest en klump i magen.

Vi har besök igen. Vårt sista i Shanghai. Det är min kompis, kollega, side-kick Daniel och hans fru Sara och deras son Gabriel som är här på besök från Singapore. Daniel kom för att vara med på förra veckans handelsrådsmöte (jag har knappt hämtat mig från de TVÅ dagarnas arbete!) och Sara och Gabriel anslöt i fredags. Vi är såklart glada allihopa för att de äntligen tagit sig norrut men gladast av alla är nog Nilo. Gabriel och Nilo har SÅ roligt tillsammans. Från att Nilo vaknar klockan halv sju och smugit in och väckt Gabriel så leker de hela tiden. Och när Gabriel var med mig och hämtade Nilo på dagis i förrgår blev Nilo så lycklig så han drog runt Gabriel på dagis för att presentera honom för alla:
- This is Gabriel, he is my friend. He is 7 years old. 7!!!
Bara så att alla förstår storheten i att ha en kompis som är SJU år gammal. Det är inte småpotatis det.

Även om inte jag drar runt på Daniel och Sara och säger:
- These are my friends. They are 41 years old! 41! (Jag tror inte heller det skulle ge riktigt samma cred som det gör för Nilo). Så tycker jag det är roligt att ha dem här. Och vi kör samma program för dem som för våra andra gäster (jag vet, alla tror att de får individuella besöksprogram men vi bara luras). Det kanske kan tyckas som att vi är enkelspåriga och gör det enkelt för oss. Visst är det så, men framförallt har vi lyckats jobba fram ett bra besöksprogram efter två år här. Just nu har de dock smitit iväg till Xian på två dagar men imorgon kommer de tillbaka för ett sista dygn hos oss. Då kommer vi smyga in till dem allihop och väcka dem klockan halv sju och fråga om vi inte kan börja leka snart. 

Igår firade vi en storstilad svensk nationaldag i Shanghai. Det var väldigt roligt och väldigt intensivt! Eftersom vi har en så fin svensk paviljong här i Shanghai för tillfället så arrangerade alla svenska organisationer i Shanghai tillsammans en jättefin nationaldag för alla svenskar i stan. 

Eftersom Henrik och jag är med i flera av de svenska organsationerna så blev vi på något sätt involverade i alla programpunkter och var där precis hela dagen. Först hade vi gudstjänst och skolavslutning. Båda var jättefina och eftersom det var sista gången jag var med i båda dessa sammanhang så blev det speciellt för mig (och det kom nog en liten tår också). Huvudnummret var dock "Allsång i paviljongen med de Blå Kavajerna" (som ni ser ovan) helt i stil med den klassiska allsång på Skansen. Det var jätteroligt och det var mycket folk, mycket allsång, sillmacka och öl, varm korv och både en manlig och kvinnlig kvartett och ibland kändes det nästan som man var på Skansen! Ibland blir det nästan mer svenskt när man är utomlands! Men det varr en väldigt fin dag och på ett sätt en avslutning för vår tid i Shanghai. Men jag blir så ledsen när jag tänker på det så därför tänker jag inte på det. Inte just nu iallafall. 

På två dagar har jag arbetat mer än jag gjort sammanlagt på tre år. Eller nja, det kanske inte riktigt stämmer men nästan. Varje år träffas de handelsansvariga på de svenska ambassaderna i Asien på ett regionalt möte och i år var detta (liksom alla andra möten) förlagt till Shanghai. Eftersom jag känner flera av dem som skulle komma hit och dessutom snart ska börja arbeta igen så tänkte jag att det skulle vara ett bra tillfälle att börja arbetsträna lite. Så jag mailade min chef och frågade om han inte tyckte att jag skulle delta för vår enhets räkning. Och det tyckte han att jag skulle göra. Så i två dagar har jag nu suttit och lyssnat på presentationer och diskussioner om ambassaders verksamhet, handelspolitik, handelsfrämjande, miljöfrågor, Kinas ekonomiska utveckling, UD skvaller och mycket annat. Det har varit mycket spännande. Och på kvällarna har vi varit på restauranger och barer. Så den intensiva veckan har bara fortsatt. Och fortsätter. Jag är bara hemma och vänder, vi ska vidare nu!

Den här veckan är jag så busy som jag aldrig varit sen jag kom till Shanghai. Jag ska ut på olika saker varje dag och varje kväll, sju dagar i rad. Jag vet, för människor som arbetar är det inte ovanligt att ha en full agenda, men jag är lite ringrostig.

I måndags hade vi avslutningsmiddag med lärarna i Svenska skolan. Det var mycket trevligt. När skolan startade för ca 8 år sedan var det 8 elever och en lärare. Nu är det 70 elever och ungefär 12 lärare. Det har varit lärorikt, svåt och roligt att vara lärare.Men framföralt har det varit kul att få nya erfarenheter. Och nya vänner. Sarit i mitten på bilden ovan och Fredrik på bilden nedan kommer jag definitivt fortsätta ha kontakt med även när vi åker härifrån. Det är liksom så man får tänka hela tiden nu. Vilka kommer jag träffa igen? Hur många måste jag säga hej då till denna vecka?  

På vår gård finns det ett gäng stora killar som Nilo hänger med. Eller kanske snarare hänger efter. De är 7-8 år och cyklar runt gården och är liksom tuffa. Nilo älskar att vara med dem. Från vårt vardagsrumsfönster kan han se när killarna är ute på gården och då bara måste han ut, genast! - Pappa! Mamma! Alex och Earl är ute och jag måste också gå ut NU! Och sen står han och hoppar i hallen tills man går ut med honom. Alex och Earl och de andra stora killarna är hyggliga och låter Nilo cykla med dem och låter honom hänga runt dem. De kanske tycker att han är ett litet småglin men såvitt jag kan se och höra (när jag tjuvlyssnar på dem) så är de ändå snälla mot Nilo. Även om de kanske inte alltid tycker det är det roligaste som finns att ha en 4-åring hängande i hasorna. Och om Alex inte är ute på gården när Nilo kan han bli så besviken att han skriker, - Dumma, dumma mamma! Det är liksom det enklaste sättet att rikta det mot den som står närmast-

Nu har vi genomlidigt vår sista show på Sunrise Montessori Kindergarten. Det är på gott och ont. Det är naturligvis roligt att se sina sötnosar på scen och dansa och sjunga med sina kompisar. Men organisationen, de oändliga klädbytena, de spruckna högtalarsystemet, den påfrestande konfrencieren, de hysteriska kineiska lärarna/koreograferna är inget jag kommer att sakna. Eftersom de envisas med att hålla dessa shower typ varanann månad blir det lite för mycket av det goda. Men det var roligt att se dem idag. Och Elsa körde "When you´re happy and you know it" och "Head, shoulders, knees and toes" med stor entusiasm (och napp) ända tills hon såg mig och Henrik. Då började hon gråta. Och Nilo körde storstilat med sin Lionsklass "Policeman, firefighter and a postman". Han var singer. Och för alla som undrar hur Nilos stora kärlek Leila ser ut så står hon till vänster om Nilo, på andra sidan om brandmannen Nathan.