Den som lever får te

Jag älskar tv-serier. Det är ett starkt ord jag vet men det är så underbart att följa en riktigt bra tv-serie. Man kan längta efter nästa avsnitt och lära känna karaktärer och spekulera i vad som ska hända. Mina två allra bästa tv-serier någonsin är Uppdrag mord och Six feet under. Den senare är nog världens bästa serie någonsin, alla kategorier, kistan är låst nyckeln är slängd, tiotusen gånger mer än du kan säga. Jag missade inte ett enda avsnitt, på fem säsonger. Även Uppdrag mord var jag besatt av och varje tisdagmorgon, dagen efter varje program, ägnade Daniel och jag åt att diskutera programmet ingående. På skattebetalarns tid jag vet men det var många skarpa iaktagelser och analyser som gjordes då jag lovar. Min tv-seriefebläss började nog med Hill street. Jag fick vara uppe och titta på den trots att det egentligen var nattidags. Jag gillade Belker, som var en surig typ som alltid tuggade på en tandpetare. Innan det fick jag också titta på MASH men i ärlighetens namn förstod jag inte så mycket av det. Mer än att han som klädde sig i kvinnokläder var kul och att alla var kära i Hotlips. Andra tv-serier jag följt slaviskt är Seinfelt, Sex and the City, Vita huset , Sopranos och en massa andra jag inte kommer på just nu. Jag har inte komit in i någon kinesisk serie ännu, eftersom vi inte får in BBC här så tittar jag faktiskt aldrig på tv. Men vi har lite filmer och serier på datorn och nu följer jag som bäst andra säsongen av Dexter. Oj vad spännande. Som den stora Six feet under entusiast jag är kändes det ju helt logiskt att följa med David Fisher över till Dexter  Morgan. Jag har sett fem avsnitt och det börjar bli lite hett om öronen för den sympatiske seriemördaren. Igår såg jag två avsnitt på rad. Ensam hemma i ny lägenhet med två sovande barn - då tittar jag på seriemord med stort intresse. 

Apropå populärkultur läste jag en bok innan jag åkte som hter Everything bad is good for you. I USA är de så bra på att ge ut böcker om allt möjligt. Man kan hitta böcker om de konstigaste och smalaste ämnen. Nåväl. Tesen i denna bok var att tv och dataspel är toppen. Det är inte alls fördummande utan ställer mycket höga krav på tittaren. De jämförde tv-serier på 70-talet och tv-serier nu, och då på 60 och 70-talet var det oftast en historia som började och slutade i varje avsnitt. Och varje scen ledde en ett steg vidare. Så är det inte alls nu. De räknade att det i t.ex. Sopranos kunde pågå sådär 15-20 historier parallellt och alla var inte med i samma avsnitt eller ens samma säsong. Det gäller att ha koll och hänga med. För den inbitne Seinfelttittaren gav de exemplet att George bara använder namnet Vandeley 3-4 gångr om jag minns rätt, under alla säsonger. Så för att fatta den kopplingen måste man ju ha sett den tidgare gången. En annan kul tes författaren hade var att ifall dataspelet hade kommit före boken skulle argumenten mycket väl ha kunnat vara omvända - barn ska inte sitta med näsan i en bok, de blir ju helt understimulerade, de tänker inte själva, de får bara en persons åsikt presenterad, de blir osociala etc. Nej tack vet jag ett hederligt dataspel, där måste de vara aktiva, tänka strategiskt, interagera med andra spelare och fatta kloka beslut annars kommer de inte vidare. Nu råkar jag vara en bokälskare, läso som Henrik brukar kalla mig,  och har aldrig spelat ett enda dataspel så jag argumenterar verkligen inte för bokens undergång. Men jag tycker resonemanget var kul och intressant. Nu ska jag njuta av mina återstående avsnitt av Dexter sen får jag ge mig ut på jakt efter en ny tv-serie att dyka in i.