Den som lever får te

Om exakt en vecka sitter vi på flyget till Peking. Halleluja vad spännande! Det ska bli roligt att sätta igång detta äventyr som vi nu planerat och förberett för i ungefär ett halvår. Det känns som det nu är läge att sluta snacka och förbereda och istället dra iväg! Men det är sannerligen inte snutet ur näsan att packa ihop huset, ta alla vaccinationer, sälja bilen, fixa visum, avskedskalas på dagis, adressändra och alla tusen andra saker man måste göra innan vi åker. Men allt det där är småpotatis mot att behöva säga hejdå till alla jag kommer sakna - mina systrar, mina kompisar  och min familj. Jag gillar ju att hänga med mina homies, varför ska jag dra till andra sidan jorden? Precis som när jag var 19 år och drog till Spanien är det ju äventyret som lockar men insatsen  känslomässigt är högre nu när jag är äldre. Jag har dåligt samvete över att ta mina barn ifrån sina mor- och farföräldrar, sina mostrar och farbror. Och sin högt älskade kusin Sork. Och att jag uppmuntrar min bästis att få barn samtidigt som mig och när vi lyckas få till det, DÅ informerar jag henne om att "visst är vi föräldralediga ihop, bara inte i samma världsdel". Minor point. Men nu är det som det är. Vi vill ta chansen och dra iväg på detta äventyr innan barnen är så stora att de kan protestera eller har börjat skolan och har ishockeyträning på torsdagar och blockflöjt på söndamorgnar och en hamster som de ABSOLUT måste ha med sig. Nu ska jag fortsätta packa ned alla saker vi packade upp för några månader sedan.