Den som lever får te

Det är lika bra hon vänjer sig. Iallafall om hon ärver Henriks ögon. Hennes stora blå ögon är för övrigt det som kineserna tycker är finast på Elsefjun. Stora ögon är (konstigt nog) ett skönhetsideal här och i min kinesiskabok om hur man ser ut lär man sig att fråga - Har hon stora ögon? Inte ens här kan de värja sig mot de västerländska skönhetsidealen. Det är inte bara ögonen som är stora på Elsie. Senaste månaden har hon säkert gått upp ett kilo. Hon ser ut som en liten Buddha med lår som är lika omfångsrika som benen är långa. Och en mage som vilar stadigt på låren när hon sitter (ungefär som jag såg ut när jag väntade henne). Hon snackar mycket också - Mamamamamamamama och många långa oooooooooaaaaaååååååå. Och fortsätter sprida sitt vackra leende bland alla hon träffar.

Herr Nilsson är också ljuvlig (in his one special way). En dag supermysig och nästa Nilo Kavat. Det är jobbigt att vara i trotsåldern för det är som att kroppen bara tvingar en till att trotsa. Han bara måste dra i Elsies öra en gång till fast mamma har sagt att man inte får och vi sedan blir osams. Eller kroppen bara kliver upp på matbordet fast jag vet att pappa kommer att säga till mig och han blir arg och jag blir ledsen. Det är som att han förstår vad han inte får göra och det går inte att låta bli att göra det. Men han är också väldigt rolig och fixig och finurlig. Det ska fixas och trixas med en massa grejer. Imorse vid halv sju kom han in till mig och sa - Mamma, jag måste få mina verktyg, jag ska bygga en hutong. Han har verkligen blivit en Pekingbo. I går tog han en grilltång från köket (fråga mig inte varför det finns en sådan i detta kök på 22:a våningen utan grill) och kom ut med den och innan jag hann öppna munnen (för han vet vilken tjatig morsa han har) föregrep han mig och sa - Mamma, den här grejen är verkligen inte det minsta farlig. Du kan vara lugn. Sedär. Då är de bara att lite på honom då. Dessvärre har han börjat rikta lite av sitt trots mot Elsie. Han har fattat att han får upmärksamhet av oss då. Efter att ha kastat sin basketboll i huvudet på henne och jag sagt till honom på skarpen sa han - Mamma jag tycker inte om Elsie. Jag tycker hon ska åka tillbaka till sjukhuset där vi hämtade henne. Han vet vad som biter på en mamma. På väg hem från dagis när vi går över gård brukar han stanna vid en bänk och säga - Mamma, vi sätter oss och snackar lite. Inspirerad av Karlsson på taket får man också med jämna mellanrum höra - Det är en värdslig sak mamma. När han ställde Mymlans två nya lampor på varandra på höjden ropade han - Mamma kom fort jag har byggt ett värdsligt pling-plonghus (kyrka).

Apropå kids och skönhetsideal var det fotografering på dagis idag. Jag hade missat det och herr Nilsson såg ut som vanligt i jeans och t-shirt (dock svart idag pga landssorgen) och jag undrade imorse varför alla barn hade skjortor och klänningar på sig. När herr Nilsson var klar med sin bild (om han överhuvudtaget fastnade på en enda bild! Fotografering är inte hans grej) stod det två 4-åriga kinesiska flickor och väntade på sin tur med små klänningar, handväskor, mascara, ögonskugga och rouge! Jesus amalia!