Den som lever får te

Jordbävningen har slagit mig i efterhand. När det hände märkte jag det knappt men nu när jag ser på nyheterna och ser alla inslag av raserade hus om hur de gräver fram barn ur husmassorna då blir jag rädd. Och får lite ont i magen. Skakad i efterhand så att säga. Tydligen så skakade det olika mycket i Peking. På något ställe i Peking mätte de 3.8. Jag förstår inte det, jag trodde det spridde sig som en våg ut från epicentrum men det har väl att göra med hur berg och landplattor ligger. Men konstigt iallafall med ett så kraftigt skalv i Peking när man bara en bit bort kan promenera utan att märka det. Men jag tror inte att några hus att förstörts i Peking utan att det är i Sichuan de drabbade finns. Det vekar iallafall som att regeringen tar det på allvar och att de verkligen försöker hjälpa de drabbade.  

Nu tänker jag försöka lämna min katastrofveckan bakom mig och blicka framåt. Jag inledde med att åka ut till Pekings nya flygplats. Flygplatsen invigdes för ungefär en månad sedan så vi missade den när vi kom hit, men nu fick jag se den. Den är imponerande men så sägs det att det är världens största byggnad också! Men det går tydligen snabbt och effektivt att få bagage och komma igenom. Jag åkte inte ut bara för att titta på byggnaden utan huvudmålet för min tur var att hämta upp min side-kick/fru/bästis Gloria! Jajamensan hon har kommit hela vägen till Peking för att hänga med mig. Fast herr Nilsson hävdar att hon har kommit att för att leka med honom. Kanske har hon kommit lite för att se Peking också och kanske för att damma av sin gymnasiekinesiska. Men mest iallafall för att vara med mig. När vi gick i gymnasiet och var typ 17 och 18 år tågluffade vi två gånger genom Europa tillsammans. Och när vi var runt 20 reste vi i fyra månader i Sydamerika och bl.a. liftade genom halva Chile. Men förutom en liten tur till Mallis för två år sedan inte rest ihop på, ja typ 15 år. Så det är väldigt roligt. När jag tänker på dessa tågluffar blir jag lite sugen på att packa ryggsäcken och sätta mig på tåget in till inre Kina med Gloria. Men vi skulle inte hinna så långt eftersom jag måste hämta på dagis klockan tre. Nåväl. En tur till Himmelska Fridenstorg och lite annat ska vi nog hinna med innan tre. Och tids nog när kidsen är större ska vi nog packa våra ryggsäckar (som vi båda fortfarande har kvar) och dra iväg på något äventyr igen. Fast då kanske vi struntar i att sova på tågstationer och parkbänkar.