Den som lever får te

Shanghai är värsta partystaden. Barer, restauranger, discotek så långt ögat når. Vi höll aldrig på att komma tillbaka till hotellet. Nej okej, jag ljuger. Klockan 22.00 sov jag redan som en stock. Efter besök i två veckor, några nätters dålig sömn och sedan till flygplatsen för att för första gången flyga ensam med båda barnen var jag trött igår kväll. På flygplatsen fick vi tack och lov hjälp av Mymlan första delen vilket var väldigt skönt eftersom det var strul med Elsefjuns biljett. Men vid säkerhetskontrollen var jag ensam med barnen och de tog sitt jobb på stort allvar. Tillochmed Elsejuns blöja skulle scanas på bomber. Och min nesesär skulle kontrolleras ned till minsta tops. Alltmedan herr Nilsson springer åt ett håll och Elsefjun hänger i Babybjörn. De skulle prompt ta min handdecificeringsmedel och jag hade en lång arg utläggning om hand-, mun- och fotviruset och om de tog det ifrån mig skulle mina barns hälsa vara i allvarlig fara. Men det struntade de blankt i. Jag fick ta med vagnen till gaten vilket var väldigt skönt men när jag bad en liten chic flygvärdinna hålla i Elsefjun medan jag packade ihop vagnen utbrast hon i ett beklagande - Oh my God! Alla andra kineser vill hålla i Elsefjun jämt och ständigt men just denna tjej som jobbar i ett serviceyrke tyckte det var omöjligt. Så jag sa argt - I will do it myself! Och vek ihop vagnen med Elsie på magen. Så förrutom att jag snäste argt åt 3-4 personer på flygplatsen så gick det helt ok. På flyget frågade herr Nilsson tio gånger innan vi ens hade lämnat gaten om vi var famme i Shanghai och jag tänkte att flighten till Stockholm om tre veckor kommer att bli lååååång. Men när vi väl var i luften somnade båda barnen efter en stund och det gick riktigt bra. Henrik mötte oss och sedan tog vi en tidig middag och jag somnade som sagt innan klockan slagit 22!