Den som lever får te

De hede lovat regn men det var strålande sol och varmt. Dagis har med sig picknick till barnen. Utflykten var till Chaoyang Park, en stor fin park i östra Peking. Herr Nilsson kanske tycker det är kul att jag och Elsefjun är med på en dagisdag. Det är upplagt för en fin dag men icke. Det var hemskt. Värdelöst. Jag känner mig gråtfärdig. Apropå det där jag skrev tidigare om fel ställda förvntningar. Det hade jag sannerligen idag.

Herr Nilsson var på kass humör från början til slut. Grinig och jobbig. När han inte får sticka iväg sticker han. Börjar faktiskt hela utflykten med att springa rakt ned i en pöl och får blöta skor, strumpor och byxor. Men vad tusen det är soligt så de torkar. När vi väl kommer fram till den stora gräsmattan där alla barn springer runt och leker och spelar fotboll och jagar drakar då står herr Nilsson vid vagnen och tjurar och ska ha napp och ska sitta i vagnen. Mat brukar få herr Nilsson på gott humör men inte ens det hjälper. Det är inte gott mamma. Men solen skiner  så efter varje konfrontation tar jag ett nytt djupt andetag och försöker få honom på rätt köl. Efter lunch vid halv tolv - tolvtiden känns det lagom att dra hem, på herr Nilssons dagis vilar barnen alltid mellan 12 och 2 så småttingarna börjar bli trötta vid det här laget. Men icke, då är det inplanerat en timme fri lek i värmen. Alla som haft att göra med trötta barn vet hur härliga och kreativa de är vid sovtid. De blir monster. Och mitt monster var ju redan ett monster innan han blev trött så nu blir han Mr Hyde. Så vid halv två får vi äntligen åka hem i den stekheta bussen men sovande och gråtande barn. Tusen tack för den här dagen Ivy Bilingual. Nästa gång ni har Field trip är vi sjuka.

Nu har jag inte tid att skriva mer, jag måste ta reda på vad Kinas motsvarighet till Blocket heter innan han vaknar. Först tänkte jag begära en valp i utbyte men det är nog för mycket jobb så det får bli en underlat.