Födelsedagskalas
I söndags hade vi kalas för Elsa. Det var roligt! Elsa och Nilo var glada för besök och att få visa upp sitt fina rum. Björn och Catharina från en trappa ned kom. De hade med jättefina paket en munkjacka med puffärmar! Eller en Brooklyn som Nilo kallar sådana tröjor eftersom det stod Brooklyn på den första munkjacka han hade. Hon fick också en grej man kan hammra ned ploppar med i olika färger. Det var modigt av dem att ge en trähammare till Elsa eftersom de bor rakt under oss! Och Nilo fick en playmobil-cykel som han gillar så mycket att han sover med den i sängen. Anna-Karin, Alice och Sofia var också med. De hade med sig en fin xylofon som Elsa började lira på direkt. Så nu blir det mycket ljud hemma. Sen åt vi en fantastisk hallonmoussetårta, drack kaffe och saft och hade det mysigt. Sen lekte Nilo, Alice och Sofia mamma, pappa, barn och vi åt ännu mer hallonmoussetårta. Nu känns lägenheten lite mer invigd när det har hoppats ordentligt i sängarna och kläddats tårta på golven.
Nilos rum
Fin tröja
Hammra
Presentöppning
Familjemys
Vad gör man när man ska hänga tillsammans hela familjen. Jo, man åker till Ikea. Vet man inte var det finns lekplatser kan man alltid åka till närmaste Ikea och låtsas att deras barnavdelning är en lekplats. Så det gjorde vi. Och dessutom passade vi på att handla en hel massa grejer till som jag missade och inte fick med mig vid min förra tur till Ikea. Vi avslutade med en köttbullslunch, såklart. Köttbullarna är inte lika goda som hemma, de är "Swedish style meatballs" med med lite gräddsås och lingonsylt är det close enough. Ibland är det bekanta det enklaste. Som grädde på moset har de en toppen mataffär vid utgången där man har svenska läckerheter som Ahlgrens bilar, Polly, tunnbröd, köttbullar, lingonsylt, knäckebröd, Västgötaklosterost, pepparkakor och gravad lax. Jag köpte allt. Särskilt i dessa tider där de rekommenderar oss utlänningar att undvika kinesisk producerad mat, särskilt till barnen. Ja, det är inte helt lätt när man bor i Kina. Vi ska få följa med våra grannar Björn och Catharina till Carrefour i veckan så då kan man också bunkra med utländsk barnmat. Till oss vuxna är vi inte så strikta. Vi köper inga kinesiska mejeriprodukter eller bröd för tillfället men annars köper mycket vi färdiglagad mat från restauranger som vanligt. Man måste leva också!
På kvällen blev vi spontan inbjudna till Jakob och Anna-Karin. Och spontan och obokad som man är i ett nytt land hängde vi genast på. Trevligt. Vi kom hem halv tolv fast vi tänkt vara hemma tiIl nio. Och idag söndag var vi på brunch hos Per och Tina på förmiddagen. Per är min gymnasiekompis och Tina är hans kinesiska fru. De har två söta små flickor på 2 år och ett halv år. De bor ett supercoolt hus på andra sidan floden i ett område som heter Pudong. Jag hade aldrig varit på den sidan så jag vidgar mina vyer. Så trots att vi nästan inte känner några här har vi haft fullt upp. Kul! Det växer ingen mossa på en rullande sten.
Social life
Som nykomling i fjärran land vill man så klart lära känna nya människor. Eftersom de flesta utlänningar är i samma situation så är man mycket mer öppen för nya kontakter. Igår började jag prata med en mamma på dagis som jag hälsat på några gånger tidigare. De är från Tyskland och hennes Mats går i Nilos klass. Vi började prata på väg från dagis och sedan gick vi och tog en kaffe på Starbucks tillsammans och hade det väldigt trevligt. Jag föreslog att vi skulle ha en playdate så Nilo och Mats kan bli lite kompisar och kanske lite tryggare på dagis. Det går bra på dagi men jag tror Nilo mest försöker vara med sin fröken Robbie och inte så mycket med de andra barnen. Så vi bestämde att vi skulle ses efter höstlovet.
Några kompisar till oss som var och besökte oss i Peking hade kompisar i Hongkong som också skulle flytta till Shanghai och gav oss deras e-post. Och desperat som man är i denna situation mailade jag dem och sedan hade vi en del mailkontakt innan vi flyttade hit. Och dem har vi träffat några gånger nu. Det kändes nästan som vi kände varandra innan vi hade setts. Nilo tycker deras Alice 4-år är väldigt spännande och tycker hennes rum med massa leksaker är fantastiskt. Första gången vi var där hörde jag ett - Ska vi leka doktor? från rummet. Oj, redan tänkte jag. Men sedan kom de ut och var båda doktorer och vi vuxna fick vara patienter. Som alltid när Nilo leker doktor ska man ligga på rygg med benet i luften. Det är hans referens till sjukhus och doktorer. Igår var vi hos dem på en mammagrupp fast det var bara en mamma till där. En svensk tjej som bott här i fem år och som också har två blondinos. Så nu räknar jag också henne till min bekantskap.
Och sen har vi förstås Bjön och Catharina en trappa ned som jag i och för sig bara träffat kanske fem gånger sammanlagt men som redan känns som våra bästisar. I Sverige skulle det vara bekanta. En annan lustig sinkadus var den kinesiska PR-byrå som Henrik delar kontor med här. Det är en svensk som grundat den byrån i Peking och den svenska kille som är chef för deras Shanghaikontor visade sig vara en kille som gick i min parallellklass på gymnasiet. Han gick i Annas klass så vi har träffats då får jättelänge sen. Han är gift med en kinesiska och vi träffade dem i Peking men har inte hunnit träffa dem här ännu. Så även om det inte blir lika många gäster på Elsas tårtkalas som det var på vårt bröllop så kommer det några iallafall.
Vanliga dagar
Jag bjuder på ett leende till idag. Inte lika vackert som gårdagens men ändå roligt. Sådana där matstånd finns precis överallt här. Det osar och luktar och jag är inte helt säker på vad de lagar. och jag har inte vågat testa men det är ett rolig inslag i gatubilden. Jag har nu haft två dagar utan kaos! Skönt. Lite spring har det varit här av fixargubbar av olika slag och varje ny grej jag försöker fixa är ett litet äventyr. Jag har t.ex. lagat punkan på vagnen hos en gubbe på gatan. Han låg i sin vilstol på trottoaren och sov när jag kom så jag körde på honom bara pyttelite med vagnen så han skulle vakna. Sen fixade han punkan för 6 kronor. Jag har också köpt lite barnkläder men det vanliga förhandligen - Are you crazy? No you are crazy! Bladi bladi och sen enas man.
Ytterligare ett steg mot frihet är att vi igår hade tre potentiella ayis på intervju. Eftersom vi har så mycket kontaktr här har vi använt oss av en ayiförmedlling. Alla tre verkade trevliga men det är lite svårt att bedömma så mycket på en sån kort stund när man talar genom en tolk. En kunde lite engelska så henne fick man lite bättre kontakt med. Ayilönerna baseras inte på arbetslivserfarenhet utan på hur mycket engelska de kan så hon är lite dyrare. Det är tydligen svårt för fillipinskor att få visum till Kina just nu så då är de kinesiska ayisarna som kan engelska mer eftertraktade. Tänk vad man inte vet! Nåväl, det ska bli skönt när vi har en ayi så jag kan börja upptäcka lite mer av Shanghai och kanske börja läsa kinesiska igen. Men en sak i taget. Nästa vecka är det höstlov här och då är dagis stängt och ayisar lediga så då blir det Nilohäng igen men efter det börjar vardagen.
Födelsedag
Idag firar vi födelsedag i Shanghai. Elsa fyller 1 år. Jajamensan den här lilla raringen har blivit stor. Går några steg, säger mamma, pappa och titta. Orden kommer lite slumpartat när det är kul att säga dem snarare än när hon vill att vi ska titta på något, men iallafall. Hon har visat att hon har ett temprament också. Om man tar något som hon håller i handen kan hon bli superarg och skrika till högt och argt. Hon börjar bli frisk nu, inte helt men på bättringsvägen. Utan antibiotika.
Som mor till denna ettåring tänker jag naturligtvis på hur de var för ett år sedan. Jag minns att jag var grymt irriterad och frustrerad över att hon dröjde så länge med att komma. Hon var visserligen bara fem dagar sen men eftersom Nilo var en vecka tidig kändes det som jag redan var två veckor över tiden. Och dessutom närmade sig vår flytt och jag var så stor och det var jobbigt. Det var en måndag och när Henrik skulle gå på morgonen började jag gråta - Nej, nu börjar en ny vecka och alla ska jobba och jag ska sitta här med min enorma mage och bara VÄNTA. Stackars mig! Men då började värkarna. Inga dundervärkar utan bara lite lugnt och hanterbart. Efter några timmar ringde jag Henrik på jobbet och sa - Det här är DET DÄR telefonsamtalet. Kom hem!. Han köpte pizza påväg hem så vi åt pizza och sen drack vi kaffe och åt choklad och tittade på Seinfeld medan värkarna ökade. Vid varje värk fick Henrik pausa och sedan när en värk var över så är man helt som vanligt igen och kan titta vidare. Helkonstigt. Vid 15-tiden åkte vi in till KS och blev inskrivna vid 16. Fortfarande var värkarna hanterbara och inte så farliga men när vi kom in på förlossningsrummet vid 17-tiden brakade helvetet lös. Sen var det som ett tåg körde över mig fram och tillbaka under en timme. Fruktansvärt. Och jag hann inte få så mycket som en alvedon. Och sen föddes hon 5 över 18 eller om det var kvart över, jag minns inte. Vid 21 var vi uppe på BB och fick en kvällsmacka och vid midnatt gick vi och la oss i vanlig tid. En dag på jobbet, fast inte riktigt. Sharing war stories brukar Henrik säga om kvinnor som berättar för varandra om sina förlossningar. Vi är lite tjatiga, jag vet, men vi är så stolta över att vi lyckats presterat någort så bissart som att föda barn. Så därför får ni stå ut med min war story idag. Och detta var den lätta.
När vi hämtat Nilo på dagis i eftrmiddag fortsätter firandet med tårta (fast inte Elsa) och så ska hon få öppna alla sina paket med massa leksaker. På söndag har vi bjudit in de få människor vi känner i Shanghai på tårtkalas.
Massage och kaffe
Lite massage på kvällen och en kopp kaffe på morgonen och man är redo för en ny dag. Idag har det bara varit 5-6 fixargubbar här och fixat en vattenläcka och några andra med olika typer av små uppgifter. Ingen arbetslöshet här inte, alla har någon liten upgift att göra. Jag börjar ana en vardag är och det ska bli skönt! Elsa mår lite bättre. Hon får sin kortisonkur och nu när jag läst på en del om falsk krupp verkar det vara helt rätt. Att ge antibiotika på det verkade dock tokigt eftersom falsk krupp kommer från en virusinfektion.
Nilo tycker dagis är okej men inte toppen. Han protesterar lite varje morgon när vi går dit - Mamma jag vill vara med dig istället. Jag kan inte engelska. Men sen går han ändå in, han är lite ledsen när jag säger hejdå men sen är han okej resten av dagen (enligt fröknarna). Jag tror han har det bra där. Igår åkte de rullskridskor! Han är med på en extraaktivitetsgrej på dagis (som man betalar extra för så att de barnen som inte är med verkligen ka känna sig utanför) och då är det först rullskridskor i två månader. Jag tycker det verkar halvgalet att ha ett gäng 3-åringar på rullskridskor men eftersom jag inte vill att han ska höra till den mobbade delen av klassen så betalade jag snällt. Han tyckte nog idén var roligare än själva åkandet men han kanske lär sig.
Henrik verkar komma in i sin nya arbetsmiljö också. Efter den första helt galna veckan nä han jobbade dag och natt och mest hemifrån åker han nu till jobbet på morgonen och kommer hem vid 6. Han och hans kollega Björn som bor en trappa ned sitter på ett kontor tillsammans med en annan byrå och verkar ha det bra.
Så steg för steg börjar vi komma i ordning. Vi har fortfarade inte så stor koll på Shanghai och vad man kan göra här men vi har tid på oss. First things first!
Och utmaningarna fortsätter
Sätt dig bekvämt för idag blir det ett långt inlägg. Eller föresten gå och fixa en kopp kaffe och ta något gott till. I Pyttans fall en bit GI chokladkaka och för Mymlan blir det nog en påse smågodis. Arne gillar IKEA:s kardemummaskorpor med smör som den lojale Älhmultaren han är och mamma har nog något gott i sina gömmor, kanske en Fazer lakritsstång. Mats mamma i Boden som också läser och som jag aldrig har träffat vet jag inte vad hon äter men hon kanske gillar Prinsesstårta. Ja, alla ni som läser ta något gott till ert kaffe och luta er tillbaka i er bekanta miljö (utom Daniel då som just kom fram till Singapore och säkert delar en del av våra betyr) och läs. Och låt känslan av att - vad skönt jag har det här i min bekanta miljö - skölja över er.
Nja jag kanske överdriver lite men utmaningarna fortsatte över helgen också. I lördags skulle vi flytta och ägnade förmiddagen åt att packa ned allt vi har packat upp och ned i månder nu. Vid 12 kom en minibuss och hämtade oss och vårt ganska så omfattande ekipage. Och så upp med allt i den nya lägenheten. Den är möblerad men har inte några köksgrejer eller lakan eller handdukar och det är ju en hel del saker man behöver NU. Typ vatten att dricka, lakan, toapapper, muggar till vattnet, gafflar att mosa bananer med. Ja ni hajar. Så mitt i lunch och sovtid var vi tvungna att springa ut och handla vatten, mat och lite annat. Närbåda kidsen sov tog jag en taxi till Ikea. Jag var så stressad så jag glömde den obligatoriska adresslappen både till Ikea och hem men jag tänkte det löser sig. Jag hade adressen dit på engelska och han fattade vilken gata jag menade och när jag sedan så IJA (som Ikea heter på kinesiska) så fattade han. Det var ett framsteg, i Peking förstod de aldrig ett ord av vad jag sa i taxin men här kan de förstå en västerlänning lite bättre.
När jag klev in på Ikea och såg allt bekant tänkte jag - I will do good here! Och bara för att understryka svenskheten så köpte jag en kopp kaffe och en kanelbulle direkt i kafeterian. Jag var egentligen inte särskilt sugen men jag gjorde bara för att jag kunde. Först var det underbart att gå där bland alla Billybokyllor och Ektorpsoffor och Yngvestolar. Man känner sig lite speciell som svensk när man är på Ikea utomlands. Man går runt där och tänker - jag vet vad att Sniglar inte bara är ett namn på en barnsäng utan också ett litet slemigt djur, det vet inte du. Och jag vet vad Droppar, Ljuvlig och Dinera betyder. Och jag har varit i Almhult och till och med i Liatorp (även om vi bara tankade där). Sen är det roligt att se en hel kinesisk familj tränga sig ned i en två-sitsig Ektorp eller provligga en Sultan. Det var massor av människor där och de provar ALLT. Nåväl, jag fyllde min vagn med massor av saker. Jag trodde bara det skulle bli lite lakan och husgeråd men ni kan ju tänka er. Vanligtvis när man är på Ikea hemma och åker dit för att handla en grej eller två så kommer man ofelbart därifrån med 22 grejer som man inte visste att man behövde innan man gick in. Tänk er nu när man har ett TOMT hem. Kineserna som provar mer än de handlar tyckte min enormt överfulla vagn såg väldigt roligt ut. Halvvägs igenom Ikea började känslan gå från att det var kul att vara där till att jag ville ta mig därifrån. I kassan höll hon på att svimma av alla saker och jag försökte packa undan på bandet i den takt grejerna kom och packningen blev därefter. Det fick jag genast äta upp när jag kom till Home Deliverydisken. Så där kan det inte vara packat och inga glas och inga tallrikar och fyll i blanketten här och var bor du och ingen leverans förrän imorgon och jada jada - vid det här laget var jag gråtfärdig. Efter en timme till så hade de tagit de stora grejerna och resten skulle jag ta med i taxin. Och utanför fanns inga vanliga taxi utan bara några special dyra bilar som kostar fyra gånger så mycket som en vanlig taxi. Visserligen bara 60 kronor istället för 15 men det stör mig när man vet att man blir lurad innan man ens hoppat in i bilen. Till slut kom jag hem med tre stora kassar och var helt färdig. På kvällen var vi bjudna en trappa ned till våra nya grannar och det var väldigt trevligt så kvällen var bra.
På söndagen skulle vi packa upp och ha det lite mysigt. Elsa som hade varit lite febrig och småhängig några dagar kändes sämre och hon hade en sån där djup, skällande hosta. Vi tänkte att vi nog måste åka till något sjukhus i alla fall och låta en doktor titta på henne. Hon hade dessutom fått prova lite mjölk två gånger dagen innan man fick information om att mjölken var förgiftat. Egentligen var jag inte orolig för att Elsa skulle ha blivit förgiftad eftersom hon inte ens druckit en deciliter sammanlagt, men det fanns med i bakhuvudet. Så istället för en sväng till ett fik eller en park åkte vi till ett sjukhus. Efter en timme fick vi träffa en doktor som tittade på Elsa och som sa att hon borde få en dos antibiotika och en spruta med hormoner! Ursäkta vadå? En spruta hormoner och antibiotika? Vi hade knappt tänkt åka in. Vi frågade om det verkligen var nödvändigt och han tyckte hostan lät lite elak och befarade att den skulle gå ned i halsen och skulle kunna ge andningsproblem och då är lite hormoner (fast det är tydligen samma sak som kortison) ett sätt att hindra det och antibiotikan var mot halsinfektionen. Vi blev helt förvirrade och dessutom pratade han inte jättebra engelska så det var svårt att förstå nyanserna. Vi frågade hundra frågor och sa att vi bara ger antibiotika till små barn i Sverige om det verkligen är nödvändigt och en spruta hormoner! Jag ringde och väckte mamma i Sverige för att få lite vägledning och hon slog febrilt i FASS nyvaken som hon var. Hon frågade om man inte kunde få hormonerna/kortisonet i tabletform och ge hemma istället och det gick bra. Hon är smart min mamma. Så vi köpte ut kortisonet och antibiotikan och tog med det hem och under tiden ringde mamma sjukvårdsupplysningen hemma och tog reda på lite mer. Så om det inte blir värre avvaktar vi med antibiotikan men tydligen tyckte de att kortison kunde vara bra om man hade sådan hosta (om det nu är falsk krupp eller vad det är) så nu gör vi så. Elsa mår inte toppen men är inte helhängig så jag hoppas hon klarar sig utan antibiotika. Jösses vilken pärs det blev av den turen. Hormonspruta lät som något man ger till en ko som är sjuk inte vår söta lilla Elsie som bara hostar lite.
Idag måndag kom Elisabeth Wu, vår kavata landlord, tillbaka med en liten armé av fixare. Så hela dagen har det varit gubbar springades här som har installerat Internet, telefon, fixat avloppet, försökt fixa tvättmaskinen, installerat tv-kanaler, flyttat möbler, spikat upp tavlor och llite annat. Olika gubbar för varje grej. Puh. När alla hade gått råkade jag ha sönder en porslinstallrik över all den blöta halvtvättade tvätten som ligger i diskhon eftersom tvättmaskinen är trasig men nu är jag så trött så jag tänkte bara - Tänk vad många små bitar det blev av den tallriken och vad svårt att få loss dem från alla kläder. Sen tog jag min kaffe och gick därifrån.
MEN, nu känns det som att vi har ett hem. Det mesta, om än inte allt, är på plats. Kläderna hänger i garderoben, barnen har varsin säng MED lakan i, det finns lite mat i kylen och lite husgeråd i skåpen, vi har BBC, CNN och inte minst HBO på TV:n, Internet funkar och vi har en kaffepressare och kaffe i köket. Det kommer gå det här också. Och precis när alla gubbar hade lämnat lägenheten och Elsa somnat fick jag ett SMS från min nya granne och nya kompis Catarina - Vill du hänga med på massage ikväll kl. 9? Gissa om jag vill det!
Hopp och förtvivlan
Jag börjar med förtvivlan. Idag kom det fram att det inte bara är bröstmjölsersättningspulver som varit smittat av melamin utan även vanlig mjölk. Jag fick hjärtat i halsgropen och började genast kolla vilka märken det gällde och visst, precis dem som vi har druckit både här och i Peking. Det är de största märkena här. Det paketet som står där på bilden som vi hade till frukost. Nilo brukar få en mjölk i en 3 dl förpackning varje dag efter dagis och dricker dessutom mjölk hemma till frukost och till maten. Va fan! Mjölk ska bara var mjölk, gott och hälsosamt. Jag fick panik och slängde all mjölk vi hade hemma och mailade Livsmedelsverket, Smitskyddsinstitutet och Giftinformationen men jag har inte fått något svar. Jag har fått intrycket att mjölken inte är lika illa besmittad som pulvret men iallafall. Det verkar verkligen vara som en kille här hört en kines säga - Vi kineser slåss inte men vi fuskar gärna om det går! Hur kan man tycka det är en bra idé att hälla giftigt medel i livsmedel - till barn! Jag blir tokig. Jag som inte brukar vara så kinkig tänker faktiskt börja köpa så mycket importerad och ekologisk mat det bara går. Kineserna verkar generellt faktiskt inte ha något kvalitetstänkande utan det gäller bara att maximera hela tiden.
Men nu till hopp. Vi har skrivit på ett kontrakt för en lägenhet och flyttar in imorgon klockan 12. Jajamensam. Det blev tyvärr inte någon av de två som hade finare utsikt och balkong. De hyresvärdarna var hopplösa. 3000 kronor mer i månaden och ingen anpassning alls av möbleringen. - We have nice furniture var svaret på det (bl.a. en tv-möbel där hela min lägenhet på Stora Nygatan hade fått plats inut i). Den lägenheten vi nu tog har en lite tristare utsikt men ändå helt ok och det är en trevlig landlord som var villig att anpassa sig efter våra önskemål. Lägenheten var 3000 kronor billigare och hon kunde gå med på att skriva ett kontrakt på kortare än ett år. Vår mäklare berättade att det finns många hyresvärdar som sätter sån prestige i att få en hög hyra att de hellre låter lägenheten stå tom ett halvår och därmed förlora typ 100 000. Vår landlord är däremot en sån där slipad amerika-kines som har massa olika business och full koll. Vill de ha ett nytt soffbord från Ikea för 500 kronor istället för detta glasbord så fixar vi det, bara inte lägenheten står tom för länge. Mei wenti (inga problem)! Efter att ha tittat på sammanlagt ca 40 lägenheter känns det som att detta är det bästa vi kan få utan att det blir skandalöst dyrt, det kommer funka bra för barnen och vi kommer att fixa så det blir mysigt där. Jag är faktiskt väldigt glad och lättad över att vi valde detta. I den äldre lägenheten hade jag nog oroat mig för hur det skulle gå att leva där. Nu är jag inte det minsta oroad (det kanske jag borde vara) utan känner bara skönt! Detta blir toppen! Dessutom, i lägenheten rakt under oss bor ett svenskt par som vi känner. Tjejen, Catarina jobbar på konsulatet och är alltså min kollega och killen, Björn, som är medföljande ska praktisera på Springtime under året med Henrik. De är jättetrevliga och ska bli våra nya bästisar. Vi ska på middag till dem imorgon. Nu ska vi packa, för sista gången på ett bra tag hoppas jag!
Krångel
Krångel 1: Dagis. Nilo hade varit ledsen hela förmiddagen. Efter vilan var det dock ok och han var helt vanlig när jag hämtade honom. Fröken Robbie är mysig men annars är dagis rätt jobbiga. Man får lite information så där strövis och jag får fråga efter saker som jag ser att andra har. Dessutom får jag inte parkera vagnen med Elsa i utanför klassrummet för "tänk om alla skulle göra så, då skulle det bli trafic jam". Ja men nu har inte de andra barnen syskon som sitter i vagnen utan har tomma vagnar och det är ingen trafic jam! De tycker jag ska packa ur Elsa och väskor och allt annat, ställa vagnen 5 meter bort uppför några trappsteg medan jag säger hejdå till Nilo i fem minuter för att sedan packa tillbka allt igen. Idioter.
Krångel 2: Bostad. Efter mycket tänkande fram och tillbaka och promenerande i kvarteren så beslutade vi oss för compoundet med lekplats ute och inne, gym, inomhus pool och gård med gräsmatta. Det finns nästan inga offentliga lekplatser och förutom att det förmodligen skulle bli en heldel krångel med den gamla lägenheten så skulle tillvaron för oss bli för krånglig. Båda barnen måste leka av sig varje dag och det skulle bli komplicerat. Igår fick jag se 6 nya lägenheter i det området vi valt varav en var toppen. Inget av den tråkiga utsikten som finns i de andra och dessutom en balkong mot gården. Det kändes toppen! Idag började vår mäklare förhandlingen med ägaren och han var hopplös. Han ville inte möta några av våra krav på möblering dvs. en säng i gästrummet och byta ut den vita lädersoffan mot något mer barnvänligt. Och istället för att gå ned i pris som de brukar höjde han med 1000 kronor i månaden för att vi har två barn! Tack för den! Så nu kanske vi måste ta någon av lägenheterna utan balkong och med trist utsikt. Skit också. Imorgon ska jag se en av dem. Men vi börjar bli desperata. Vi vill packa upp och köpa matvaror och ställa in böckerna i en bokhylla och få hit lådorna från Peking och få ett liv NU!
Krångel 3. Taxi. Det sista krånglet drabbade dock inte oss så illa som den snälla taxichauffören som stannade på en jättestor gata mitt i rusningstrafik för att ta upp mig och barnen. Han hörde till den ovanliga sorten som kommer ut för att hjälpa till med barnvagnen. Jag fick inte upp dörren i baksätet så han försökte från det främre passagerarsätet men det gick inte. Så han tryckte ned låset på baksätesdörren och framsätesdörren och gick runt för att testa att öppna igen från förarsätet. Men tji fick han. Han hade låst den dörren också. Med nyckeln i tändningslåset. Med motorn på. Och mobilen inne i bilen. Så vi stod alla fyra på denna supertrafikerade gata med en bil med motorn på men utan mölighet att ta oss in. Taxichauffören såg ganska desperat ut. Han blev lite gladare när jag lånade min mobil till honom. Jag hoppas han fick hjälp av någon att ta sig in i bilen annars han kanske står där än. Det var nog sista gången han var snäll och kom ut ur taxin för att hjälpa till.
Backlash
Igår kväll var Nilo jätteledsen.
- Jag vill inte gå till dagis. Jag vill vara med ER! De pratar bara engelska och kinesiska och det KAN INTE jag. Imorgon kommer jag att vara jätteledsen på dagis.
Och så klart var han det. På morgonen var han glad och det var okej att komma till dagis men när jag skulle gå blev han jätteledsen. Det är hemskt! Fruktansvärt! Jag hatar inskolningar. Det är tredje gången jag gör det nu och det har alltid varit mer eller mindre kämpigt. Han klarar det bättre nu för han är större och vet vad det handlar om och tycker också det finns mycket kul på dagis. Men han kan också formulera sig bättre och sätta fingret på vad som är jobbigt. Det är klart det är jättesvårt att vara på ett ställe där ingen pratar ens språk och man inte känner någon. Varsågod här är din nya arbetsplats och dina kollegor tyvärr kan ingen prata med dig eller förklara hur det funkar här men lycka till! Han känner sig nog så liten som han ser ut i det stora traktormonstret ovan som fällde 100 träd på en timme på landet i somras.
A small step for man
Elsa tog just sina första sju steg!!!! Jajemensan. Varför börja med ett när man kan ta sju. Från soffbordet till TV-bänken. Jag blev så glad så jag applåderade och då tittade hon på mig och ramlade och blev ledsen. Vilken tjej! Med Nilo tyckte jag han kunde vänta lite längre med att gå med med Elsa har jag längtat efter det. Det blir så ojämnt när man ska springa iväg med Nilo på lekplatser eller hemma och Elsa sitter i vagnen eller kryper efter eller ska bäras. Snart kan hon knalla runt alldeles för egen maskin. Det ska bli roligt.
Vi har inte riktigt fått till en bra Elsatillvaro ännu. Hon vill inte sitta i vagnen så länge och vi har inte hittat så många lekplatser. Dessutom är det svårt att hitta vettig mat här för en 1-åring. Barnmatsburkarna är bara lite töntig morotspuré som inte alls mättar en stor tjej och sedan har de massa matpulver av olika slag som Elsa inte alls gillar. Och hon är lite för liten för att äta vanlig mat ännu. När hon får några pastaskruvar sitter hon mest och leker med dem och sen kanke någon hamnar i munnen, mer av en tillfällighet än av vilja. Kinesisk bröstmjölksersättning har vi tack och lov aldrig använt. Det pågår ju, igen, en barnrelaterad skandal i Kina. Denna gång har det kommit ett giftigt ämne i detta pulver som förgiftat en massa spädisar och tre barn har dött! Man kan då sannerligen aldrig slappna av som förälder i detta land. Vi har hela tiden i Kina kört med svensk, trygg, berikad och god Sempervälling. Det blir tunga resväskor. Henrik hade med sig 12 paket när han reste hit i augusti. Alla utlandssvenskar med bebisar verkar ta med sig välling från Sverige. När vi åkte hem från New York hade vi ett paket över som jag gav till min kollega och han blev nästan tårögd av lycka. Inte ska väl jag!
Tänk vilken tjej vi har. Sju steg! Och om en vecka fyller hon ett år. På bilden ovan sitter hon dock tryggt på rumpan bredvid sin fina moster Pyttan på Korpo i somras.
Bostadsfunderingar
Aaaaahhhh! Jag blir tokig. Ska man bo bevämt eller mysigt? Göra det lätt för sig eller våga testa lite? Efter att ha tittat på sammanlagt kanske 20 lägenheter så står vi nu och väljer mellan två stycken. De är helt olika förrutom att båda är lika stora med tre sovrum och kostar lika mycket. Den första är en gammal, charmig lägenhet en trappa upp i ett trevånings hus. Planeringen är jättebra med stort kök och vardagsrum, två härliga balkonger och utanför är det grönt och fint och man ser lite andra gårdar och hus. Den är så där skönt kolonial och skulle kunna varit med i en film från 30-talet där välklädda kvinnor och män i linnekostym dricker drinkar på en altann under en fläkt. Ja, kanske inte riktigt så exklusivt men nu fattar känslan. Det känns att man bor i Asien. I huset är det sex stycken lägenheter och iallafall en till är en barnfamilj. Det negativa med denna lägenhet är att de håller på att totalrenovera lägenheten rakt under och det vet man ju inte hur mycket det låter och hur lång tid det tar. Dessutom, när, inte om, något går sönder måste man ringa och dividera med den kinesiska hyresvärden och det är snarare regel än undantag att det är skitjobbigt. Det finns inga direkta ytor för barnen att leka, bara en liten gård. Det är också en risk att lägenheten är typ 10 grader varm under de kalla månaderna. Den andra lägenheten är lika stor men ligger i ett ganska nytt compound. Ocharmig lägenhet med tråkig planering och tråkig utsikt. Men den har en stor grön gård precis utanför utan bilar med gräsmatta och lekplats. Ett gemensamhetshus med kafé, inomhuslekplats, gym och swimmingpool. Allt väldigt bra för barnen. Dessutom bor det enda par vi känner i Shanghai (killen ska jobba med Henrik och tjejen jobbar på konsulatet!) en trappa ner! Och när något går sönder ringer man management office på engelska. Så charmigt och komplicerat står mot ocharmigt men enklare och socialare. Både ligger på gångavstånd från dagis. Igår var jag för den gamla och idag känner jag mer för enkelhet och smidighet. Vi ska kontakta mäklaren igen och be att få se båda igen med åh vad svårt!
Bostaden på bilden ovan ligger tyvärr inte down town Shanghai utan utanför Norrtälje och är en väldigt mysig sommarstuga där vi firade midsommar med Jenny och Mathias och lite andra sköna typer.
Cool mamma
Idag hade Nilo och jag följande diskussion.
- Mamma, har du sett vilken stor mage jag har. Nästan som när du väntade Elsa.
- Inte riktigt lika stor men den är väldigt fin.
- När Elsa hade legat i din mage kom hon ut genom din snippa eller hur?
- Ja.
- Och jag också.
- Ja först låg du i min mage och kom ut och sedan låg Elsa i min mage och kom också ut där.
(En stunds tystnad och sedan med eftertryck).
- Coolt gjort mamma!
Vilket erkännande från sin son. Jag tycker också det var coolt gjort men det är ju extra kul att just han uppskattar prestationen.
Att återvända till Kina
Om detta hade varit första gången jag kom till Kina hade jag varit i chocktillstånd nu. Det känns som vår Pekingvistelse var en bra uppvärmning till vår bekantskap med Kina. Shanghai känns just nu som lite hårdare bananer. När vi kom till Peking var det lite krattat i manegen. Vi hade en bostad, en dagisplats, några bekanta och en del kollegor. Man känner till Himmelskafridenstorg och Den förbjudna staden och muren och Henrik hade lite koll på affärer och restauranger. Det var hur lätt som helst att få tag på en taxi och människorna var glada och nyfikna på framförallt Elsa.
Här är det lite tuffare. För det första kommer vi på sommaren och det är otroligt varmt. Trettio grader och man är svettig hela tiden. Vi har ännu ingen lägenhet utan bor på ett lägenhetshotell som föralldel är bra men det ligger inte i det område vi ska bo i så man orkar inte riktigt invetsera i att lära känna kvarteren ordentligt. Det är jättesvårt att få tag på en taxi så alla förflyttningar är rätt ansträngande. Man står och vinkar i gatuhörn och när man väl ser en ledig bil är det inte säkert att de stannar när de ser att det är en hel cirkus som ska in i taxin. När någon taxi tillslut stannar och man packat in barnen och väskorna och vagnen i bilen, för man får ingen hjälp med det, och spänt fast Elsa på magen i Babybjörnen, allt i 30 gradig värme, och lyckats kränga fram den svettiga obligatoriska lappen med adressen på kinesiska får man sig allt som oftast en utskällning. Jag har ingen aning om vad de säger men det låter som - Är du inte klok människa. Varför i hela fridens namn ska du åka just dit. Dessutom går det aldrig att hitta och jag har ingen lust att köra! Sen kör de ändå dit på tio minuter och det kostar 10 kronor. What´s the fuss! Det är ju föralldel inte bara i Kina taxichaufförer kan vara skitjobbiga men här är de hopplösa. Jag brukar bara le oförstående och rycka på axlarna. Eftersom jag har varit med om det så många gånger nu tar jag det inte personligt men hade jag varit ny i Kina hade jag blivit stressad. Och sådana bataljer får man stå ut med lite här och var. Att köpa bananer i livsmedelsaffären med tjugo galna tanter som ska tränga sig före för att väga sin frukt kan ta knäcken även på någon som inte har jetlag och två rastlösa barn i en vagn.
Men eftersom jag har varit här förut vet jag att detta är de jobbiga sidorna med Kina. Det finns också många bra och de visar sig mer efterhand. Jag kan också typ 30 ord på kinesiska nu vilket gör en enorm skillnad. Jag kan säga ja och nej, kör vänster eller höger, tack och ursäkta, jag kan säga siffror och jag kan säga jag vet inte och jag kan beställa enklare grejer på en restaurang. Och jag vet att när den första förvirringen släppt, när man inte är trött längre, när inskolningen är klar och man är trygg med dagis, när man vet var man kan köpa barnmat och broccoli och man har a place to call home där ens kläder hänger i garderoben och bilderna på ens vänner och familj hänger på väggen och man säger god morgon till tanten som säljer skruvmejslar på hörnet och gubben som säljer bananer tvärsöver gatan - då är det toppen att bo i Kina. Vi har bara en liten bit kvar av uppförsbacken innan vi är där.
Inskolning
Nej denna bild är inte från Shanghai och har ingenting med inskolning att göra men i brist på Shanghaibilder lägger jag ut några av sommarens bilder. Här fröken Elsie med sin söta moster.
En av de saker jag tyckte skulle bli jobbigast med att flytta till Kina och framförallt till att byta stad halvvägs var att Nilo måste byta dagis. Minsta aning till stabilitet och vi rycker upp barnen med rötterna igen. Dagiset i Peking var okej och Nilo accepterade det men han tyckte aldrig det var toppen. Både nya språk och fröknar med ett annat sätt än hemma gjorde honom osäker. Framförallt en fröken som hette Rita hade han svårt för. Så fort man pratar om dagis frågar Nilo om Rita är där. När jag frågar honom vad Rita gjorde svarar han - Hon sa NO! Men med tanke på hur ofta han upprepar detta måste hon verkligen varit taskig, typ stulit hans napp, tvättat hans hår och tvingat honom att äta lök. Inför flytten till Shanghai har detta med ett nytt dagis och en ny inskolning varit rätt stressande. Men vi kickade igång redan dagen efter vi kom. Nilo tyckte det var kul att komma dit. Inte minst för att de har en klätterställning i form av ett sjörövarskepp. Det hade vi gjort mycket reklam för och han tyckte det var jättekul. Sedan var hans fröken en jättemysig brasiliansk tjej på typ 25 år som hette Robbie och hon var verkligen fin. Henne gillade vi båda direkt. Egentligen får inte föräldrar vara där utan man måste lämna barnen där själva dag ett, kanske en kort stund men ändå. Jag låtsades som om jag inte hörde på det örat och stannade en och en halv timme. När jag sen blev utkickad så lämnade jag Nilo där ungefär en halvtimme själv. Han blev ledsen när jag gick men det hade tydligen gått över ganska snabbt. Idag var jag där med honom mellan halv nio och nio och sedan var han själv där till klockan halv tolv och det hade gått jättebra. Han hade inte gråtit alls och tyckte det var kul! Jag vågar inte ropa hej ännu men det känns väldigt skönt just nu. Nu är det helg i tre dagar med månfestival på måndag men från tisdag ska vi försöka oss på heldagar. Jag anar lite frihet i horisonten för min del.
Lätt som en plätt
- Lätt som en plätt! Det var det första Nilo sa när han vaknade på flygplansgolvet efter sju timmar i luften. Jag tror inte att han direkt syftade på hur det var att sova på golvet utan det var mer en rolig mening att säga. Ibland kommer det små meningar ur hans mun som han nyligen hört eller fått uppläst i en saga och som är roliga. Så måste man liksom testa av dem. För mig som verkligen inte hade somnat lätt som en plätt på flyget avundades jag dock honom.
Som alltid inför en lång resa så hade vi mycket att göra innan vi åkte. Packa, byta bostad en sista gång, säga hej då, köpa de sista nödvändigheterna, packa igen och packa om och tillslut iväg. Så redan innan man åker är man helt färdig. Sen var det där med att sova på flygplan. Ungarna klarade det galant. Lite välling (jajamensan den var uppvärmd efter lite tjat) och sedan somnade både och sov i princip hela flighten. Henrik och jag däremot satt i varsin stol med ansvar för varsitt barn och kunde inte hitta rätt ställning och inte heller slappna av så det blev inte mycket sovet. Air China var också rätt värdelösa. Det är inte det att man inte vet att man är rätt jobbig för sin omgivning när man flyger med två små barn. Som förälder gör man allt för att minimera störningsmomenten för andra men visst märks man. Flygvärdinnorna var så där barnkära som kinesiskor kan vara, i 10 sekunder, - Oh what a lovely child! Och sen räcker det med det. När vi bad om extra filtar eller mjölk istället för coca-cola till maten ser de oförstående eller besvärade ut. Dessutom gillar de bebisar mer än småbarn (och nu generaliserar jag naturligtvis grovt) så de gav ett gosedjur till Elsa men inget till Nilo. Hon bryr sig inte särskilt mycket men Nilo blir såklart ledsen. Tack och lov att jag har en sån fin vän som Jenny som hade köpt fantastiska på-flyget-presenter till barnen så då kunde Nilo ägna sig åt det istället. En dinosaurie, en ambulans och en bok i samma paket! Det tyckte han var toppen. En annan inte så barnvänlig detalj för oss som dessutom satt längst fram vid bioduken var att de lagom till frukost satte på en amerikans krigsfilm om Irak! Det var k-pistar, pansarvagnar och lik rakt upp i ansiktet vid 6-tiden på morgon. Inte ens om det var kväll och jag inte satt med barn i famnen skulle jag se fem minuter av denna vidriga film. Nåväl, det kanske inte blir Air China nästa gång. Efter ett hämta-ut-det-lilla-bagaget-igen-och-checka-in-allt-igen-och-vänta-två-timmar-på-Pekings-flygplats-stop kom vi tillslut till ett svettigt Shanghai.
Henrik hade fixat så en minibuss mötte oss och tog oss till vår tillfälliga lägenhet. Det är ett helt ok ställe. Två sovrum, vardagsrum och kök. Imorgon fredag ska vi titta på ett gäng lägenheter och jag hoppas verkligen det löser sig snart för efter att ha bytt säng 11 gånger i sommar (jajamensan, det är ingen överdrift!) så börjar jag längta efter att packa upp och STÄLLA BORT väskorna. För att inte ge vika för den tidvis bedövande tröttheten och motverka jetlagen åkte vi på kvällen till ett mingel på Svenska konsulatet för nyanlända svenskar. Det fanns vissa på minglet som verkade ta det där med nyanländ lite lättvindigt, de hade bott i Shanghai sedan i mars. Helmärkligt! Vi träffade lite folk där men sedan åkte vi hem och somnade snabbt! Vi sov väl kanske inte hela natten rakt igen men ganska många timmar. Under dagen har tröttheten kommit och gått så där som den gör. Ibland glömmer man bort den och man tror man är i fas och rätt var det är slår tröttheten till och man står och knäar som en knarkare på Plattan och tänker att om jag bara får stänga ögonen en liten, liten stund och vila där jag står går det snart över. Så vi är inte direkt tidsanpassade än men vi jobbar på det. Men nu är vi iallafall på plats i Shanghai. Alla fyra. Och allt bagage. Nu gäller det bara att hitta en bostad så kan vi starta denna del av Lif-Sjoberg hits China på riktigt.
Sötnosar och blodiglar!
Mina barn är bäst i världen! De är de allra finaste som finns och det allra bästa jag har. Men jesus vad jag är trött på dem just nu. Vi har haft en lång sommar hemma i Sverige med mycket kringflackande. Herr Nilsson och Elsie är grymt tåliga. De är lika glada och positiva var vi än kommer. Och hur många människor vi än träffar. - Mamma, vem ska vi vara med idag? frågar ofta herr Nilsson. Och med rätta. Vi har träffat kompisar och släktingar nästan varenda dag hela sommaren. Men detta liv börjar ta ut sin rätt på framförallt mig och herr Nilsson. Han har inte varit på dagis sedan början av juni. Det är snart tre månader! Och han är en riktig dagisunge. Han älskar att leka med andra barn, att springa runt och vara med. När vi kom in på hans kusin Sorkens, den stora hjältinnan, skola häromdagen (6-årsverksamheten) blev han helt till sig. - Titta en kuddhörna, och en pysselhörna, och backar med bilar och massa bra böcker och en klätterställning och och och.... Det var som att släppa in honom i en godisaffär. Han behöver verkligen den där gemenskapen och strukturen och utmaningen. Efter snart tre månader utan dagis då jag, och Henrik när han var ledig, måste aktivera honom 15 gånger om dagen med olika lekar och lekplatser och böcker börjar ta ut sin rätt. Det börjar bli segt, både för herr Nilsson och för mig. Varje dag har vi massa mysiga stunder men varje dag har vi minst tre sammandrabbningar där han är arg och frustrerad och bara måste göra tvärtom och jag är arg och frustrerad och också måste göratvärtom. Och stackars Elsie får nästan inget utrymme alls och hon är ingen liten bebis längre utan behöver sin stimulans. Tänk vad det är ansträngande att ta hand om sina egna barn! Tack gode gud för barnomsorg. Det ska bli väldigt skönt att få lite rutiner igen. Även om det ännu är lite oklart hur dessa rutiner kommer att se ut.
Miss Elsie
När vi flög till Peking i mars var Elsie en bebis. Hon låg under större delen av flighten i flygets sängkrubba och var nöjd. När vi flög hem i juni var hon 9 månader och var inte särskilt intresserad av att ligga där och glo. Varför det när det finns så mycket spännande att kika på och tugga på? Nu är hon snart ett år och ingen bebis längre. Det är full fart. Hon har inte börjat gå ännu men står stadigt mitt på golvet och säger "OOOOOOOOOÄÄÄÄÄÄÄÄ" med HÖG röst. Eller "mama, mama, mama, papa, papa, papa"
Efter att ha blivit körd med rätt hårt av sin storebror hittills börjar hon nu bli så stor att hon biter ifrån. När Nilo går förbi henne bara måste han rycka den leksak hon håller i handen. - Jag behöver den! Men nu ger hon sig inte så enkelt. Kan hon håller hon tag i leksaken och och skriker samtidigt ett argt "AAAAAGGGGG" åt honom. You go girl! Det blir ju rätt livligt här hemma med två små viljor som ska ta plats, förrutom de som redan fanns här innan. Men det är samtidigt skönt att se att hon har lite skinn på näsan eftersom storebror kan vara en riktig bulldozer. Men hon fortsätter också att vara en riktig glädjespridare med sitt vackra leende och är oftast söt som den godaste pralin.
