Den som lever får te

Shanghai pendlar mellan varm vår och kall vår. Idag är det kall vår. Och blöt vår. Det ösregnar. Flera dagar de senaste veckorna har det varit säkert 15 grader mitt på dagen och man tar fram vårjackan och solglasögonen. För att nästa dag vara tillbaka på 7 grader och vågrätt regn. Man vet inte vad man ska ta på sig. Häromdagen satte jag tunn jacka på ett barn och vinterjacka på det andra i denna temperatur förvirring. Men träden börjar få små ljusgröna blad och magnoliorna blommar. Eller har nästan blommat ut, de håller bara i sig två veckor ungefär. Så det verkar som att det ska bli vår även detta år.

I övrigt är det som vanligt här. Barnen går på dagis och det tycker de är roligt. Elsa dansar in där varje dag och säger ett glatt Hejdå! till mig och Nilo. Nilo tycker också dagis är kul men är inte lika överväldigad. Nilo har dock ett skönt gäng kompisar - Filippo, August, Nathan, Dylan och Aidan som han leker med vaje dag. och Mari Lou. hon är en tuff tjej som kastar sig in i detta grabbiga grabbgäng.

Jag och Anna-Karin kämpar på med kineiskan. Det är ömsom kul ömsom hopplöst. Fast det går framåt även om det inte alltid känns så när man gör samma misstag för 14 gången på en vecka. Jag har frågat på mitt jobb om jag kan få läsa kineiska på arbetstid en gång i veckan när jag kommer hem igen och jag hoppas verkligen att jag får det. Om inte för att utvecklas så iallafall för att uppehålla det jag lärt mig.

Eftersom vi snart flyttar hem försöker vi hinna med så mycket vi hinner innan vi åker. Bland annat vill vi hinna se så mycket vi bara kan så på lördag har vi nästa resa inplanerad, en vecka i Vietnam. Jag var i Vietnam för 8 år sedan när jag back-packade några veckor i Asien och jag tyckte så mycket om det. Så vi ska vara tre dagar i Hanoi och tre dagar i arkipelagen utanför - Halong Bay. Det ska bli så roligt även om det kanske kommer bli lite regn även där. Men varmt och regn är bra mycket trevligare än kallt och regn.

Nej okej, jag har ingen ny make. Vi har inte skilt oss och jag gift om mig under helgen. Men Henrik är om inte ny så iallafall väldigt annorlunda. Han har gått ned 13 kilo på 6 veckor och det syns verkligen! Jag är otroligt imponerad över hans insats. Tänk bara att vara på middag på en av våra favoritrestauranger med 30 personer med hur mycket mat och öl som helst. Men Henrik tar sin pulverpåse och äter bara den och tar en kopp grönt te till. Det är karaktär! Nu får han dock äta två mål mat om dagen och tar bara två pulverpåsor så nu är den där verkliga tortyren över. Vissa hävdar att det ett väl drastiskt sätt att gå ned i vikt på. Och nu gäller det ju att hålla i sig. Men jag tycker metoden ändå är bra. Man går ned massor direkt. Man får bara äta dessa sopor, inget förhandlande med sig själv om att bara den där grejen är okej att äta eller ett glas vin kan jag ta. Det är väldigt tydligt och ger väldigt tydligt resultat. Itrim heter det för den som är intresserad.  

Häromdagen när jag var i ett väntrum stod en TV på och visade nyhetssändningarna från CNN och huvudnyheten var gogle (jag vet att det inte stavas så men man vet ju aldrig) tvist med Kinas regering. I rubriken stod något om censur och jag hörde hur tjejerna i receptionen diskuterade vad det ordet betydde. De kände inte igen det ordet. Det känns väldigt symtomatiskt att kineser inte riktigt vet vad ordet betyder. 

Det är så konstigt att bo i ett land som utövar censur. Man glömmer rätt ofta bort det när man bor här och håller på med sitt dagliga liv. Sen rätt vad det är kommer man på att detta är världens största diktatur där yttranefriheten inte respekteras. I ljuset av det känns inte gogledebaklet så förvånande. Jag blev påminnd om det igen för några dagar sedan när startsidan på gogle hade ändrats till Hongkongs istället för den tidigare startsidan. Jag testade igen om man kunde komma in på några siter om mänskliga rättigheter eller om den där yogarörelsen som har ett namn som en stad Dalarna. Men det gick som vanligt inte. Även om inte kineserna känner till ordet så finns det i allra högsta grad.  

Min bästis har gift sig! Jajamensan. I fredags smet Anna och Johan iväg till rådhuset i Sigtuna och sa ja till varandra inför två inhyrda vittnen. Sötnosarna i famnen är varken inhyrda eller vittnen. Bill och Meja hade tydligen fått inbjudan till högtidsstunden, något som vi andra som också känner oss som anhöriga tydligen fick se oss i stjärnorna efter. Det har dock utlovats fest i sommar! Jag håller tummarna för att jag får en inbjudan till den. Och om jag skulle ha lyckan att bli inbjuden hoppas jag den blir när jag kommit tillbaka till Sverige.

Oavsett detta så är det väldigt, väldigt roligt att de slagit till. Johan (som Nilo förövrigt sa när han såg George Clooney - det ser ut som Annas Johan! Fast jag alltid hävdat att han ser mer ut som Billy Bob Thornton) har verkligen gjort ett kap. Roligare, sötare, smartare, snyggare fru kan man inte få! Och jag vet bättre än de flesta. Vi har hängt samman som ler och långhalm i över 30 år. Ni är ett toppenpar och jag tror ni kommer få ett så bra äktenskap. Lycka till och grattis från Shanghai!  

Nässelfeber är en konstig sjukdom. Den dyker upp när som helst och det vanligaste är att man inte vet orsaken. Det kan vara mat, det kan vara insektsbett, det kan vara kyla eller värme eller stress, det kan typ vara inget särskilt. Symptomen är att man får röda märken på kroppen, ett eller flera, som kliar. Och märkena kan sitta på ett ställe och sedan flytta på sig till ett annat ställe på kroppen. Väldigt märkligt!

Imorse hade Elsa inte ett enda märke kroppen men när hon kom upp efter lunchvilan hemma så såg jag först ett rött märke på kinden, sen ett på armen. Sen ett till på armen, och ett till och ett till och tillslut 30 stycken. Och lika många på den andra armen. Och under armen. Och på magen och ryggen. Hon var helt prickig. Full med röda stora och små märken. Fast i övrigt glad och pigg. Jag åkte in med henne till sjukhuset och de konstaterade att det var nässelfeber. Inget att oroa sig för, inget smittsamt, inget farligt. Det enda man kan ge är antihistamin så det gör vi nu och hoppas att hon snart ser mer normal ut.

De här sötnosarna längtar efter varandra. I övermorgon får de ses. Det tycker de och resten av familjen ska bli mysigt.

Den där pricken under fallskärmen ovanför båten på den filippinska himlen är Henrik. Jag längtar efter honom. Vi har bara setts ett par timmar på över två veckor. Det är tråkigt. Har man en man vill man ju träffa honom lite oftare än så. Anledningen till denna brist på umgänge är att han åkte till Sverige dagen efter jag kom hem från Indien. Men på onsdag kommer han tillbaka så då ska vi va! Det kommer bli spännande att träffa honom inte bara för att det var så länge sedan utan också för att varje gång man träffar honom nu för tiden ser han annorlunda ut. När jag såg honom senast hade han gått ned 10 kg och nu är det nog 13! Det är helt ofattbart mycket. Jag ska stoppa honom när det blir för mycket.

Elsa längtar också efter Henrik. Varje morgon frågar hon,
- Vaj ej Pappa?
Och när hon blir arg på mig säger hon springer hon till ytterdörren och försöker få upp den och skriker,
- Dumma mamma, inte vaja mamma, vaja pappa.

De är väldigt söta våra barn. Jag går och drar på en segdragen förkylning och igår fick jag en hostattack av gudsnåde. Jag hostade och hostade i säkert en kvart och tårarna rann. Barnen blev rätt stressade men istället för att bli passiva så agerade de, och grymt snabbt. Elsa stod och klappade mig på ryggen och sa,
- Ingen faja mamma. Mei wenti, mei wenti (ingen fara - på kinesiska)! Pjosit mamma, pjosit!
Nilo visste också precis vad som behövdes. Han sa,
- Mamma, ta det lungt jag fixar det här.
Så sprang han in på toaletten och hämtade hostmedicin, ett glas vatten och några bindor. Det var inte helt klart hur jag skulle använda bindorna i detta läge men jag blev så rörd av omtanken att jag inte ifrågasatte den detaljen.

De gjorde precis som jag lärde mig på Röda Korsets första hjälpen kurs att man ska göra vid ett akutläge, där lärde vi oss att det absolut viktigaste är att man gör NÅGOT. Att man inte blir passiv. Sen kanske man inte gör exakt rätt saker, bindor funkar ju t.ex. inte så bra på hosta men de andra grejerna var helt rätt. Och att sitta bredvid och lugna den skadade eller sjuka som Elsa gjorde var också precis rätt. Inte för att att detta på något sätt var en akutsituation men det var ändå rörande att se deras omtanke och agerande när de blev stressade över att jag inte kunde sluta hosta. 

En dag besökte vi skolan där Mymlan voluntärarbetat. Det var väldigt roligt. Barnen var så glada och frammåt och pratiga och ville sitta i famnen och kolla på bilderna på kameran. Det är Henriks mammas kusins sons flickväns brors fru (hängde ni med?) som startat denna skola. Hon och hennes man flyttade till Chennai från Sverige för 16 år sedan och ville ägna sig åt voluntärarbete. Så hon startade en skola där som hon nu driver. Från 8 barn till idag 160. Tänk att folk faktiskt gör sådana saker och lyckas med det. Barnen bodde alla i området men vissa hade pengar och betalade en avgift, vissa betalade en lägre avgift och andra som var mycket fattiga eller föräldralösa gick gratis om jag fattade det rätt. Och förutom avgifterna drivs det bara med frivilliga medel. Otroligt! Och när man är där på plats och får se vad de gör och lär sig blir man verkligen imponerad. Inga mellanhänder och administrativa kostnader här, pengarna verkar verkligen gå direkt till barnen och deras utbildning. Jag gav lite pengar när jag var där och dagen efter åkte de och utökade sitt biblotek. Jag vet förstås inte om det hade med det att göra men det  skulle kännas bra om det var så.

Skolan är som namnet avslöjar kristen men barnen var ett tvärsnitt av indiens befolkning dvs. en blandning av en rad olika religioner. Man kan så klart ha synpunkter på att muslimska barn ska stå och sjunga om Jesus och Gud. Trots att jag själv är kristen föredrar jag att man separerar utbildning och religionsutövande. Men det lilla jag hann se av skolan kändes det som att det fina utbildningsarbetet de gör för dessa barn överväger detta. Så jag tänker bli månadsgivare till skolan. Och för alla andra som har en hundrig i månaden över och vill ge till ett ställe som, så vitt jag kan bedöma, går direkt till fattiga barns utbildning kan jag rekommenera ett besök på  www.littlelambsschool.org. 

Att få hälsa hälsa på och bo hos folk från landet man besöker är fantastiskt. Kulturupplevelserna börjar liksom redan till frukost. Och man får lära sig om allt från vad de tittar de på för TV-program till vad de skrattar åt. Det var såklart helt fantastiskt att få bo hos familjen Ramanatan i Chennai. De var så gästvänliga, intressanta och omtänksamma. De ville att vi skulle få se och uppleva så mycket som möjligt så de hade ett digert, på gränsen till galet, program åt oss. Eller vad säger ni om frukost, historiskt museum, armbandsaffär, sariaffär, lunch, konstmuseum och det brittiska fortet, kaffe, promenad på stranden, sidenaffär, dansföreställning och middag. Och alla saker på olika delar av staden med den galna trafiken. Det var dag ett. Och när jag efter middagen kämpade mot sömnen säger Meera,
- Och imorgon är avfärd klockan 5.30!

Så då gjorde vi det. Meera är nämligen ingen person man säger emot. Inte så att hon inte är omtänksam eller lyhörd. Det är hon. Men hon har helt enkelt en plan och hon vill ta oss på den.
- Vill ni ha kaffet nu eller senare?
- Båda går bra, kanske lite senare?
- Ok, ni får det nu! 
Efter ett tag insåg vi att hennes frågor var retoriska så tillslut svarade vi bara ja på allt. Men jag är glad att vi gick upp 5.30 och att vi gjorde allt annat hon hade planerat åt oss för inte en plats eller måltid eller utflykt var tråkig.

Både Meera och hennes man Mr Ramanatan är högutbildade och belästa så de kan otroligt mycket om historia och kultur och allt möjligt. Bara att få sitta och prata med dem var spännande. Och roligt. Båda har mycket humor. Mr Ramanatan har en lite torr underfundig humor. När de satt och jämnförde vem som egentligen var smartast i familjen förklarade Mr Ramantan,

- Det kanske stämmer att mina söner hade 100 % rätt på engelskaexamen och jag bara hade 60%. MEN när jag skrev provet på 50-talet krävdes det att man skulle recitera Shakespeare och kunna kansliengelska. När mina söner skrev examen var det frågor som: Vad är en katt? En växt, en frukt eller ett djur? Jag var med mina 60% den näst bästa i hela regionen Tamil Nadu!

Mr Ramantan äger ett jordbruk som odlar sockerrör utanför Chennai (indisk jordbrukspolitik och sockerproduktion är två mycket intressanta ämnen för oss handelsmänniskor) men har också doktorerat i historia eller eller juridik eller något. Han brukar dock referera till sig själv som en simpel sockerbonde.

En av sönerna, Ramesh, bor ibland i Texas, USA och ibland i Chennai. Han var där när vi var på besök så vi umgicks med honom också. Han är också mycket trevlig och honom hade jag träffat tidigare när han besökte Stockholm för snart fem år sedan. Jag minns det mycket väl för jag var i 9:e månaden med Nilo och jag var stor som ett hus. Vi tog honom på en båttur till Drottningholm och det ösregnade. Nåväl, det var en annan historia.

Jag har aldrig tidigare varit i ett land som är så färgsprakande som Indien. Det är verkligen ingen överdrift att säga att det är färg överallt. Kvinnorna, alla kvinnor, från fattiga byggarbetare till rika kvinnor har sari. Och alla är i vackra färger och med matchande sjalar och undertröjor. Av alla kvinnor jag såg var det högst 5% som inte bar sari. De verkar ju inte helt bekväma att bära men det verkar sekundärt. Jag förstår verkligen att Meera tyckte svenska kvinnor klädde sig så tråkigt. Alla kvinnor har dessutom halsband, armband, örhängen, hand och pannutsmyckningar osv. Helst i guld. Meera hävdade att Indien var det land som ägde mest guld i världen, om man räknade faktiskt guld och inte bara guldtackor. Blommor i håret var också snarare regel än undantag.

Men även husen och bilarna och skyltarna var färgglada. Det finns liksom anledning att man har en alldeles vit sida på en buss, det blir ju roligare om man målar den blå med en solnedgång på. Och nu när det närmade sig regionalval, jamen då målar man bara upp bilder på sina representanter på väggarna över hela stan. Man blir verkligen glad av alla färger och på något vis känns det positivt och livsbejakande mitt i all fattigdom och smuts. Jag må vara fattig men inte fattigare än att jag kan köpa ett snöre med jasminblommor att sätta i håret eller inte fattigare än att jag kan lägga tre rupier på målarfärg och måla min cykel turkos.     

Jag var bara en vecka i Indien men det kändes som en månad. Dels för att det är sådan skillnad att resa utan barn - man hinner så mycket mer - och sedan för att vi gjorde saker från morgon till kväll. Men det kanske viktigaste skälet var att jag hade så fantastiska guider i form av familjen Ramanatan och Mymlan.

Min svärmor är en nyfiken sort och på 60-talet åkte hon med någon organisation till Indien och bodde hos en familj ett antal veckor. Den familjen har hon behållit kontakten med sedan dess och hon reser till Indien väldigt ofta och hälsar på dem. Mina svärförföräldrar var med när deras söner gifte sig och när Henrik och jag gifte oss kom Mr och Mrs Ramantan resandes hela vägen från södra Indien till Korpo för att vara med. Med saris och allt.  De är fantastiska människor. Vänliga, roliga, gästfria, belästa, intressanta. Så det var fantastiskt roligt att  träffa dem igen. De första tre dagarna bodde Mymlan och jag hos dem och de tog med oss på Chennai Touren - de Luxe! De ville visa oss allt - dansföreställningar, sariaffärer, arkeologiska utgrävningar, ge boktips och filmtips och hundra saker till.

Den andra guiden var Mymlan. Hon hade varit där i två månader redan när jag kom och hade redan bra koll på stan och vad man skulle se och hur man tog sig fram och var bästa kaffet fanns och var man kunde köpa små fina grejer och så vidare. Hennes lägenhet låg på andra sidan stan så då fick jag se en helt annan del. Hon bodde dessutom i en stor lägenhet med några andra voluntärer så det var kul att få se hur de hade det. Mymlan är dessutom bra på att få nya kompisar var helst hon är så hon hade bekanta i var och vartannat kvarter. En charmig jurist som höll på att renovera ett hus, världens lataste skräddare fast med en imponerande mustach och så förstås alla på skolan hon jobbade på. Så jag fick träffa mycket människor också under denna tid. Jag som normalt sett oftast är rätt mycket in charge när jag reser tyckte det var väldigt skönt att bara luta mig tillbaka och hänga med.

Just nu sitter jag i ett bas i ett Internetcafe pa Papper Mill Road i en forort till Chennai som heter Perambul. Mymlans lagenhet ligger runt hornet sa hon ar stammis har. Jag har varit i Chennai en vecka nu och ikvall aker jag hem till Shanghai igen. Den har resan har varit alldeles fantastisk. Jag ar alldeles full av intryck och har sa mycket bilder jag vill visa. Men bilderna lagger jag ut imorgon nar jag ar hemma i Shanghai och har battre koll pa hur datorn fungerar.

Indien ar verkligen allt det dar man har hort att Indien ska vara. Varmt, otroligt varmt. Fullt med folk overallt. Och da bor jag anda i Kina. Trafiken ar det galnaste jag sett. Och luften ar sa skitig att Shanghai kanns som att bo pa en alptopp i jamforelse. Men manniskorna ar fantastiska - glada, oppna, vanliga. Och alla farger man ser, pa kvinnornas klader, pa frukterna, malade pa lastbilarna, pa motorcykeltaxina, pa husen. Alla och allt ar fargglatt. Och maten ar valdigt god. Och billig. Allt ar billigt har, man blir lite kopgalen. Sa det ar valdigt omtumlande att komma hit. Man blir liksom bade forford och matt. Jag har somnat klockan 11 varje kvall och sovit som ett barn till klockan 8. Jag kan inte minnas nar jag sovit sa lange och dessutom vaknat av mig sjalv senast.

Det ar sa klart speciellt att resa utan barnen ocksa. Jag har aldrig varit ifran den en hel vecka tidigare sa det var pa tiden. Och jag ar glad att jag gjorde just denna resa utan dem, indiska storstader ar inte det enklaste stallet att resa med barn. Men jag har saknat dem. Och nu nar jag vet att jag ska fa traffa dem imorgon kan jag knappt vanta. Jag vill vara med dem NU! Nar jag kommer hem imorgon ska jag genast lagga ut bilder och beratta mer om alla Mymlan och Cias aventyr i Chennai.

Nu är vårt radhus i Bromma sålt! Det är otroligt skönt. Vi var oroliga för vad vi skulle få för huset. Vi köpte dyrt och var osäkra på vad vi skulle få. Bostadsmarknaden i Stockholm verkar vara ett fenomen för sig själv. Den verkar inte överhuvudtaget påverkad över den ekonomsika krisen som råder i resten av världen. Men man vet aldrig. Vissa hus går dyrt och andra inte. Nåväl, vi hade tur och fick tillbaka våra pengar och lite till. Vi är överlyckliga. Och dessutom vill de flytta in snart. Så för tillfället är vi rika, men bostadslösa.

Det kan ju tyckas aningen kortsiktigt att köpa ett hus, bo där i 5 månader flytta utomlands och sedan sälja det. Men vi trivdes aldrig riktigt där. Huset tyckte vi mycket om, förrutom att det är lite bökigt med tre våningar. Men det var mer att det var lite ödsligt där ute i Norra Ängby. Och lite långt att ta sig. Så när vi satt här mitt i denna 18 miljoners stad kände vi att vi inte längtade tillbaka dit. Och då tänkte vi att antingen säljer vi nu på distans eller när vi kommer hem. Båda alternativen var krångliga men vi bestämde oss för att köra på den första. Och det blev lite krångligt med våra hyresgäster. Men i övrigt gick det över förväntan. 

Henrik ska hem på jobbresa om ett par veckor så då tar han ned allt från vinden och sedan får det vara på lager tills vi har en ny bostad. Till hösten tänkte vi hyra en lägenhet, helst på Kungsholmen och sedan när Henrik har kommit hem på riktigt och vi landat på riktigt tar vi tag i att köpa nytt. Hör ni någon som vill hyra ut en lägenhet i Stockholm till hösten får ni gärna tänka på oss!

Varför begränsa sig till ett jättestort land med galet mycket folk, god mat, fullpackade tåg och annorlunda kultur när man kan besöka ett till. Min syster Mymlan är i Chennai i Indien i två och en halv månad för att arbeta som voluntär på en skola. Fast en annan anledning var naturligtvis att fly den bittra svenska vintern och uppleva ett nytt spännande land. Jag har hela tiden tänkt att jag så gärna skulle vilja åka och besöka henne. Inte för att Indien och Kina direkt ligger nästgårds. Men det är ju nu hon är där. Så nu har jag gjort slag  i saken och på söndag åker jag. Ensam, utan make och barn, en hel vecka! 

I förra veckan åkte jag till Indiska konsulatet här i Shnaghai för att ansöka om visum och det var ju en annorlunda upplevelse. Om man blandar kinesisk och indisk byråkrati i en enda sörja har man visaavdelningen på Indiska konsulatet. Fast det ska tilläggas, både kineisk och tydligen också indisk byråkrati kan nog så effektiva på vissa punkter. Man kan t.ex. se statusen på sitt ärende på nätet. Men bara på vissa punkter. På andra är det obegripligt. För ett turistvisum behövde jag nog ca 10 dokument. Och när man dessutom frågar varför och vill ha lite koll på processen får man inga svar. Transparens är inte ett ledord för dessa länder. Det ska väl inte en liten medborgare lägga sig i på vilka grunder man beviljar eller inte beviljar ett visum, man väntar sen får man se. Ajö!

Nåväl, jag lyckades få mitt visum och på söndag åker jag. Och jag är så lycklig! Förrutom att få göra ett äventyr med Mymlan ska jag också få träffa Henriks mammas indiska vänner Meera och Ramanatan. De som tog sig hela vägen från Chennai Indien till Korpo Finland för att vara med på vårt bröllop. Vi ska bo tre dagar hos dem och sen resten av tiden i Mymlans lägenhet. Tror jag. För en gång skull är jag inte reseledare och uberorganisatör. Jag ska bara hänga med och låta experterna bestämma allt. 
   

Om man är ute efter fart och fläkt är lägenhet 801 på Wulumuqilu inte stället att leta på. Vill man däremot ha högar av snorpapper, febriga barn, alvedon i alla dess former, glasspapper och en DVD som gått varm i fyra dygn då är det stället för dig. Nilo har haft feber sedan i fredagsnatt och efter att hans hörsel försämrats dramatsiskt åkte vi in till sjukhuset idag där doktorn konstaterade kraftig öroninflamation på ett öra och ett mindre på den andra. Och Elsa har också fått sig en feberomgång. Så det blir ytterligare några dagar i detta gudsförgätna tillstånd.

När man tycker att det är toppen när barnen tackar ja till glass till middag och mineralvatten till frukost inser man att de är rätt sjuka. I natt, när Henrik var på tjänsteresa i grannprovinsen över natten, skulle de feberheta barnen sova på varsinn sida om mig, helst i armhålan! Och när jag försiktigt försökte putta undan dem lite grann för att kunna andas kom de genast tillbaka. Så det blev inte så mycket sovet för mig i natt. Då är det en välsignelse att Liu Mei kommer vid 10-tiden och hjälper till och fixar och avlastar. Alla, precis alla småbarnsföräldrar borde ha en Liu Mei. Jag är så tacksam för henne. Och jag undrar med viss oro hur det kommer bli när vi flyttar hem.