Den som lever får te

Ute ösregnar det för tredje dagen i rad. Dagis hade bara halvdag idag eftersom imorgon inleds Kinas näststörsta helg efter Kinesiska nyåret - det är nämligen nationaldagen OCH moonfestival samtidigt. Fast just i år kanske denna helg är större än kinesiska nyåret eftersom republiken Kina fyller 60 år imorgon. Detta betyder dock att dagis kommer att vara stängt en vecka, Liu Mei ledig en vecka och de flesta vi känner lämnat stan en vecka! Tråååkigt! Så redan efter en halv dag är barnen uttråkade. Vad ska vi gööööra mamma! Hur ska detta gå?

Vi ska dock inte vara kvar i stan hela veckan tack och lov. På fredag drar vi på en tredagarstur till Gula bergen. Liksom alla andra stora sightseeingmål i Kina denna vecka kommer det att vara packat med folk men det ska ändå bli kul. Och barnen lite mindre rastlösa. Men det är fredag det. Idag är det onsdag och nu gäller det att fylla denna dag med roliga innesittar aktiviteter. Kojbygge i gästrummet - vad säger ni om det? Eller äta hur mycket popcorn ni vill? Eller klä ut oss till pappa i hans nystrukna skjortor? Eller kolla på 122 avsnitt av Sponge Bob Squared Pants? Inga problem, det är bara att köra!  

Igår hade vi kalas! Tio kompisar till Elsa och Nilo kom. Först lektes det på gården. Sen gicks det in. Sedan sjöngs det "Ja må hon leva" och "Happy Birthday" och sedan åts det Hello Kitty- och Sponge Bob Squared Pantstårtor. Sen lektes det ännu mer. Sedan sprangs det runt och hoppades efter ballonger som bara ville flyga upp i taket. Sedan fiskades det fiskdamm. Sedan åts det godis och jämfördes leksaker. Sedan lektes det ännu lite mer. Sen gick alla barnen hem med varsin ballong, varsin ny smurf, ett russinpaket och kanske några godisbitar som blivit över. Sedan åts det lite middag och sedan somnade alla i familjen trötta och fortfarande lite höga på socker!

Jag har precis avslutat Barack Obamas memoarer - Min far hade en dröm. Det var en mycket bra bok. Obama skriver väldigt bra. Och hans uppväxt är ju ganska speciell. Han är uppvuxen på Hawaii med sin vita mamma och sina vita morföräldrar. Hans kenyanska pappa lämnade familjen efter två år och flyttade tillbaka till Kenya där han gifte om sig några gånger till och skaffade ett gäng Obamasyskon. Obama träffade bra honom en gång till under sin uppväxt innan han dog. Så Obama är en svart man i USA men uppvuxen i en "vit" kultur. Hans syster är dessutom till hälften indonesisk eftersom hans mamma en tag var gift med en man från Indonesien, ytterligare en annan situation i samma familj. Så Obama tampas med sin identitet och flyttar till Chicago och försöker lära sig bli "svart" och avundas alla med släktningar som vuxit upp i svarta södern i USA med släktingar att identifiera sig med. Å andra sidan har ju han, till skillnad från de flesta andra svarta amerikaner, som ofta romantiserar Afrika, faktiskt en direkt koppling till Afrika och en jättestor släkt där som han åker och hälsar på i sitt sökande. Han skriver väldigt intressant och är både ödmjuk och insiktsfull. Han skriver också att, "sen slutade jag hålla på med droger och började plugga istället". Bara ett sådant erkännande i dubbelmoralens USA där Clintons "jag provade en joint med drog aldrig halsbloss" var så provokativt. De behöver inte gräva i Oamas sopor - i boken känns det som han redogör för sina tillkortakommanden och dumheter själv. Så jag var liksom lite smygkär i Obama, igen.

Tills jag fick veckans The Economist där huvudtemat var - Vandalism - America´s mad trade war with China! med en bild med Obama på omslaget. Åmen Barack, varför gör du så dumt. För oss som jobbar med handelspolitik är det ju ingen nyhet att demokraterna är mer protektionistiska och ständigt sätter käppar i hjulet för frihandeln. Det bär en emot att erkänna att de republikanska presidenterna faktiskt är bättre för världshandeln och därmed det internationella samarbetet. Men visst, demokraterna tar igen en del av sina missade poänger med en bättre klimatpolitik och mindre krigsföring.

Det USA gjort nu är att införa höga tullar på import av däck från Kina för att skydda sin egen däckproduktion. Detta trots att USA på det senaste G20 mötet enades med de andra rikaste länderna i världen att de INTE skulle införa sådana tullar. Alla var då rörande överens om att världen behöver mer internationell handel för att kunna ta sig ur denna finansiella kris, inte mindre. Men icke, nya tullar PANG! Det är så kortsiktigt och så dumt. Han får några nya kompisar i just den sektorn just nu, men dels är den väldigt liten, dels riskerar han att få alla andra industrier i USA att ställa samma krav. Varför får de hjälp och inte vi! Och om USA gör så så varför ska andra länder inte göra det också. Och Kina som är drabbad just i det här fallet kommer såklart slå till mot amerikanska produkter and so it goes on! Sandlådenivå, absolut!

Men ännu värre är att han genom ett sådant beslut bäddar för dåliga relationer med både Kina och en massa andra länder vilket är uselt inför det pågående G20-mötet i Pittsburgh och det Köpenhamnsmötet senare i höst där man ska förnya Kyotoprotokollet. Det mest irriterande är att alla länder vet att frihandel gynnar alla länder i långa loppet, likväl envisas länderna med att ägna sig åt petimetrig inrikespolitik att hålla än den ena än den andra bakom ryggen. Jag trodde Obama kunde lyfta blicken, men icke! Handelspolitik är så frustrerande! Men jag saknar det ändå.     

I våras när jag pluggade med mina två kompisar Anna-Karin och Susanne så avslöjade först Susanne att hon var med barn och hade beräknad förlossningsdag den 24 september. Snart därefter avslöjar Anna-Karin att hon också hade bulle i ugn och OCKSÅ är beräknad till den 24 september. Och jag, har redan fött barn den 24 september, fast för två år sedan. What are the odds? Susanne fick dock sin bebis i förrgår dn 22:a och när jag såg Anna-Karin för en timme sedan såg hon inte ut att vara påväg till förlossningen. Men Elsa däremot föddes faktiskt just precis den 24 (fast var beräknad till den 19:e) och fyller två år idag!

När vi väckte henne med paket, ljus och sång såg hon mest förvånad och lite rädd ut men sen när hon fick öppna lite paket blev hon genast på bättre humör. Dockor, dockservis och en xylofon. Jag vet, jag har försökt med könsneutrala leksaker men jag får foga mig. Elsa leker sällan med Nilos miljarder bilar utan tar hand om de två små dockorna som finns hemma och som Nilo aldrig leker med. De ska matas, kramas och köras runt i vagn. Så vi fogar oss. Vill tjejen ha docksaker får hon docksaker. 

På söndag ska vi ha kalas får hennes och våra kompisar. 13 ungar och ungefär lika många vuxna. Hmmm. Får se hur det kommer att gå. 

  

Kl. 13.10 på United Family Hospital:

- Mrs Lif.
- Yes.
- Welcome. I am doctor Guo, can you take of your clothes?
- Yees.
- No I am going to put anaesthetic in your butt.
- Ooookey.
- No I will start cutting in your butt.
- Ookeeeeey.

Nej, jag har inte gjort en butt lift eller fettsugit rumpan. Om jag skulle fettsuga mig, vilket jag inte skulle göra, skulle jag inte ta bort något från min ganska modesta rumpa utan ge mig på den bilring som de senaste åren slagit sig tillrätta kring min midja. Nej, igår tog jag bort ett födelsemärke på min rumpa som min huddoktor här i Shanghai tyckte såg lite farlig ut. Jag får svar om en vecka huruvida det är något att oroa sig för eller inte.

Det är roligt när man sätter ett min framför huddoktor i Shanghai. Det låter som att jag av alla huddoktorer i världen valt just den i Shanghai. En kompis till mig fick öronproblem när hon var på semester i Marbella en gång och sedan dess talar hon alltid om sin örondoktor i Marbella. Som om hon skulle ha en halsdoktor i Marseille och en gynekolog på Manhattan. Och som att det vore dit hon skulle åka nästa gång hon måste uppsöka en örondoktor, halsdoktor eller gynekolog.

För min del är det således inte som den roliga boktiteln - Om ingen nyper mig i rimpan snart går jag hem. För mig är det precis tvärtom - om någon skulle nypa mig i rumpan de närmaste 10 dagarna när jag har mina stygn kvar kommer jag skrika högt. Men det var länge sen någon nöp mig i rumpan så jag kan nog vara lugn.

En sak som jag tycker mycket om i Sverige är höstmat. Jag brukar åka till Hötorget och storhandla. Jag brukar köpa så mycket kantareller jag orkar bära (och har råd med) och kronärtskockor i stora lass. Rotsaker, jordärtskockor och äpplen är också jättegott. Och lamm. Det är liksom mysigt och gott och höstigt och så där brun-oranget som hösten är. Man kurrar in sig i sina bon och sätter på sig en kofta och äter kantarellmackor framför TV:n. Det är mysigt och något att trösta sig med eftersom sommaren är slut.

Här i Kina har jag inte sett en enda kantarell och dessutom är det svårt att tala om höst när det fortfarande är 20 grader varmt. Men utbudet i grönsaks- och fruktstånden är annorlunda än innan sommaren. Jordgubbar är tydligen mer en vintergrej här vilket känns lite uppochnedvänt för en svensk. Men vattenmelon och mangos som fanns innan sommaren finns fortfarande. Men nu har utbudet utvidgats med delikatesser som granatäpplen och den underbara citrusfrukten pomelo. Det är som en mild grapefrukt, fast stor som en handboll. Förra hösten lärde jag mig göra en jättegod pomelosallad av en filippinska med chili, cashewnötter, persilja och fisksås! Lovely! Så nu har vi granatäpple i frukostyoghurten och äter mango och pomelo på kvällarna. Det är ganska lyxigt det också även om kantarellmacka nog är bland det godaste jag vet. Jag kanske får muta mina svärföräldrar att smuggla in lite kantareller när de kommer hit om en månad eftersom de varje säsong plockar sisådär 200 liter i sitt kantarellmecka i Bohuslän.

Förrutom all frukt har vi också hittat en fantastisk blommarknad. Den ligger nära Henriks jobb och är som en liten version av Årsta partihallar fast bara för blommor. Och de säljer mest bara till affärer och cykelförsäljare, ja alltså inte sådana som säljer cyklar utan sådana som säljer blommor från sina cykelvagnar. Där kan man köpa billiga blommor och växter. Vi var där i helgen och köpte på oss lite hemtrevnad. De tre buketter jag har i famnen på bilden kostade 10-12 yuan styck (typ samma i kronor)! Och förrutom denna enorma höstbukett för 40 kronor köpte vi också två stora fina bonsaiträden för en hundring styck, inklusive hemleverans. Så nu är det fint och grönt och bonat och höstigt hemma hos oss.

Liksom många andra i Podgenerationen så väntar jag med att lyssna på Sommarpratarna till hösten när jag kan tanka ned dem på min iPod och lyssna på dem när jag vill och mer koncentrerat än mellan klockan ett och halv tre en sommardag. Jag lyssnade för alldel på ganska många program i somras. Iallafall efter det att snälla svåger Anders lånade ut en vettig radio till vårt hus, det är lite sämre täckning på "fel" sida finska viken.

I år hörde jag några väldigt bra program och faktiskt några riktigt usla. De bra som jag hittills hört var Ann Heberlein - fast där var jag redan frälst efter att ha läst hennes bok "Jag vill inte dö, jag vil bara inte leva". Klok och insiktsfull. Helena von Zweigbergk och hon är också alltid bra. Malin Åkerman och Kristian Luuks program var också roliga och jag gillade Petra Medes program mycket. Och sen grät jag till Malin Sävstams program - hon som förlorad man och två barn i tsunamin. Och idag började jag på Jan Guillou som faktiskt trots hans dryga röst var rätt underhållande. De jag inte gillade så mycket var Tomas Ledin och finske utrikesministern Alexander Stubb. Inte heller Hans Alfredsson eller Johan Lindeberg var särskilt intressanta att lyssna på. De värsta bottennappen för mig var dock Joe Labero och prinsessan Birgitta - vilka ökenprogram. Joe Labero bara skröt i en och en halv timme om sin egen förträfflighet och framgång och dessutom droppade tips som "Las Vegas, underbar stad. De bästa restaurangerna och golfbanorna i världen. Åk dit!". Idiot! Och prinsessan Birgittas program var så dåligt så det inte går att återberätta. Hon dravlade på om hur oerhört mycket hon älskade naturen, och hur vansinnigt mycket hon älskade Mallorca för att inte tala om hur hon fullkomligt avgudade att spela golf och så fortsatte det så där resten av programet. Konturlöst och bara ett rabblande av saker hon tycker om (fast hon nämnde bara sina barn i förbifarten). Om man nu kan avguda att spela golf. Nåväl, det var plågsamt att lyssna på.

Av de jag änu inte hört men har ladda ned idag ser jag särskilt framemot Nour El-Refai, Mathias Dahlgren, Alex Shulman och Bodil Malmsten. Får se om de håller måttet. Men det är det som är så roligt men sommarpratarna, man vet aldrig vilka som kommer att vara bra eller dåliga. Vad tycker ni? Vilka var era favoritprogram respektiva bottennapp? 

Nu är även den här tjejen inskolad. Från första veckans gråta-och-hänga-i-mammas-ben-lämningar till - Hej då mamma och börja leka direkt. Det är skönt!

Och Nilo har fått en ny svensk kille i sin klass, August. Han började idag och jag talade med hans föräldrar vid hämtning. De kom för en vecka sedan och var helt nya i stan. Allt var lite upp och ned och de ställde samma nervösa frågor om hur dagis var och hur det funkade att leva med barn i en stad som Shanghai och kan man verkligen cykla här. Jag kände precis igen mig. Jag sa att de gärna fick komma på fika och leka hos oss någon dag och tänkte att det hade jag uppskattat när jag var ny i stan.

Värmen fortsätter här i Shanghai och det känns så lyxigt att fortfarande glida runt i sommarkläder. Inte ens på kvällen behöver man en tröja ännu. Men det slår nog om och blir kallare snart här också. Ett aber är dock myggen. Redan vid femtiden kommer de fram och det är som en sommarkväll i Norrland. Man står och slår sig på vristerna och i pannan och barnen är sönderbitna. Det är nästan så man inte vill vara ute och leka. Nåväl, det är lyxproblem.

Eftersom jag läser svenska tidningar på nätet har jag liksom alla andra svenskar dragits in i oron kring N1H1. Problemet här är bara att regeringen beslutat att endast militären ska vaccineras och inga andra. Det kommer inte gå att köpa eller få tag på. Jaha, nehej. Hur ska man förhålla sig till det. Så jag försöker att inte oroa mig. På dagis måste man ta tempen på barnen varje morgon och skriva in det i en bok. Om de har mer än 37,5 grader vilket här i Kina, tillskillnad från de flesta andra länder, klassas som feber så måste de stanna hemma. Först sa de att man måste vara hemma i två veckor men nu är det 3 dagar. Det är ju bra att de agerar men som vanligt är det inte så mycket sunt förnuft som gäller här. Jag tvättar och spritar dock händerna på barnen tjugo gånger om dagen och blir det någon epedemi kanske jag håller dem hemma ett tag. Ja håller tummarna för att det inte blir så.     

Nu har den här raringen kommit tillbaka till oss i Shanghai. I början när Henrik åkte hem till Sverige på tjänstresa tyckte jag det var jättejobbigt. Och räknade dagarna tills han skulle komma tillbaka. Nu tycker jag för all del att det är tråkigt att han är borta, vilket han är nästan en gång i månaden eller i alla fall var 6:e vecka, och de sista dagarna är alltid lååånga. Men det är en stor skillnad nu. Det är liksom en inbyggd del i tillvaron nu. Dessutom kan man förrutom att se framemot att Henrik kommer tillbaka också se framemot en last grejer hemifrån. Och det är roligt. 

Standardbeställningslistan är: UpandGo blöjor till Elsa, Sempervälling, tidningar, lösgodis, linfrön, hårdost, vin på bag-in-box, barntandkräm. Saker jag ibland beställer är tandtråd, saffran, torrjäst, disktrasor och brandvarnare - det var omöjligt att hitta här. En salig blandning livsnödvändigheter helt enkelt. Så nu har jag helt nya Damernas Värld och Elle och nästan ett kilo smågodis! Ja ni fattar, jag har inte tid att skriva mer nu. Så fort de där småttingarna somnat ska jag pussa på min man, äta godis tills jag storknar och läsa tidningar. 

Idag är det fredag. Det är skönt. På fredagar har jag inte kineiska lektion utan jag kan göra precis vad jag vill. Idag har jag tränat, läst lite i min bok - Min far hade en dröm av Barack Obama, surfat, mailat och lyssnat på  Sveriges Radio på webbradio - Spanarna och Godmorgon världen. Eftersom det var min kompis Sara som var programledare så fick dagens bild bli på hennes son Bosse och Nilo som leker när de besökte oss på landet i somras. 

Idag var det skönt att slippa åka till skolan. Det har varit trögt att starta upp med kinesiskan denna termin. Inte så att jag glömt allt, tvärtom är jag faktiskt förvånad över hur mycket jag faktiskt kom ihåg efter 10 veckor hemma. Men vi har haft lite olika lärare eftersom våra vanliga lärare varit upptagna eller bortresta och en har varit ok och en riktigt dålig. Och annars brukar tiden gå jättefort men nu börja jag kika på klockan efter en timme och har då en timme kvar. Så det är skönt att slippa skolan idag. Men jag vänjer mig. Och dessutom så kör vi bara med detta schema i två veckor till för sen ska min kurskompis Anna-Karin få sitt tredje barn och då kommer jag nog minska antalet lektioner per vecka och försöka plugga lite mer själv eftersom priset dubblas när man har privatlektioner.

Min lektion i onsdags gick dock mycket bättre och det var kul att ha lektion. De är ju trötta efter en hel skoldag så det är en utmaning att få dem att jobba lite och vilja delta. Men det går bra. De är söta. Och efter att veckan inleddes med att Elsa grät redan när jag svängde in med cykeln till dagis så var idag första dagen jag lämnade henne utan att hon grät. Hon satt med napp och vinkade hejdå! Skönt.

Liu Mei är här som vanligt och det är roligt att träffa henne igen. När jag frågade hur hennes son mådde sa hon - Han har blivit tjock! Men han kom in på den bästa skolan så det är ju bättre att vara tjock och smart än tjock och dum. Det är ju sant. I början av veckan begick hon dock ett helgerån. Hon tvättade Elsas snuttedjur - de två snorkfröknarna och kaninfilten i tvättmaskinen! Och alla på en gång! De var i och för sig genomskitiga och troligen bakterihärder men det är ju poängen med en snutte - de ska lukta ingnuggat av snor och svett och alltmöjligt. Och Elsa kan inte somna utan att ha näsan i Snorkfrökens pannlugg. Hon blev alldeles olycklig när de inte luktade som vanligt och blev arg och sa - Inte mumin! och slängde dem ifrån sig. Nu försöker jag snabbgnussa in dem genom att lägga dem under hennes kudde och nära henne när hon sover så de snart luktar som förr - bara lite renare. 

Nu ska jag ut och hoja en sväng på stan innan jag ska hämta Nilo och senare ikväll ska vi iväg på middag hos våra kompisar Niklas och Maria som lockat med både tacos och studsmatta! Det ska bli kul! 

På sommrarna är västkustar vårt tema - svenska och finska. Och resten av året är vi mer Eastcoast - Stockholm och Shanghai. I år hann vi med två besök på svenska västkusten och det var jättefint. Vi inledde sommaren där i mitten av juni med att fira Arne som fyllde 70 år. Han hade stort kalas med lika många gäster som han fyllde år. Av sina söner fick han en Menereise. För er som inte vet vad det är så är det en resa till Tyskland, bara killar, hyrd Mercedes, man dricker öl och äter korv, man går påMercedesmuseet, man går på Hugo Boss outlet och man gör manliga men mysiga saker tillsammans. De var i Tyskland i tre dagar och verkade ha finfint tillsammans.

De två första veckorna i augusti åkte vi tillbaka och gjorde det vi brukar göra. Åkte båt, badade, fångade krabbor (jag hittade inga bilder på det nu men det kommer), spelade Fia, åt massor av god mat, lekte, plockade bär, läste GP, snickrade och hade det skönt. Och sommarens kanske skönaste bild - dansade på bryggan!

Vi har Shanghais coolaste cykel. Jag visste inte riktigt hur jag skulle lösa det där med att få båda barnen till dagis på morgnarna eftersom det är för långt för att gå med så korta ben. Ta vagnen - men då måste man gå hem med vagnen efteråt eftersom man inte får lämna vagnen på dagis. Ha cykelkärra efter cykeln - men de är så låga och jag litar inte det minsta på att Shanghais taxichaufförer ser eller tar hänsyn till den. Ta taxi - rörigt och osäkert att få tag på någon och dessutom måste jag hem efter min cykel sen.

Men sen kom lösningen på alla problem - tresitscykeln! Är den inte fantastisk! Jag såg en mamma på dagis ha en sådan och hoppade genast på henne och frågade var hon köpt den. Hon gav mig adressen till en webbsite. Den var helt på kinesiska och superrörig men Liu Mei och jag hittade den efter en halvtimmes surfande och beställde. Cykeln kostade 650 kronor och levererades hem dagen efter. Ibland älskar jag Kina!

Sen åkte vi och köpte Elsas barnstol och fick den monterad och Voilá! Superåket är klart! Nilo sitter framför mig på en låg sadel med eget fotstöd och eget handtag och Elsa bakom. Om de kollade på oss tidigare kan ni ju bara tänka er hur uttittade vi blir nu - inte nog med att vi är utlänningar, vi har två barn, alla på en cykel och alla med hjälmar - eller säkerhetsmössor! What is that? Men jag är överlycklig. Och jag har redan blivit påhoppad av tre personer som vill veta var jag köpt detta underverk.

Jag gick just igenom lite sommarbilder på datorn och lägger ut några stycken. Jag längtar tillbaka till sommarn mycket när jag ser de här bilderna. Det är ett så skönt  "Jaha, vad ska vi hitta på nu" tillstånd på landet hela tiden.
- En kopp kaffe kanske? Jag har druckit fem koppar redan men en till tackar man inte nej till. 
- Fiska abborrar vid båthuset en stund. Absolut. Inte för att man får någon fisk men man kan ju alid sitta där och snickisnacka lite. 
- Någon som vill lägga samma tusen bitars blompussel som vi lagt hundra gånger tidigare. Ja vad kul!
- Är det nån som har tänkt på mat? Nej men jag har ett paket korv i kylen. Ok då tar vi det.

Eller så gungar man en stund i gungstolen eller går ut och klipper lite gräs med trimmern. Vi gör föralldel en massa arbete också med hus och trädgård och båtar och vedhuggning och lister och spackel och hej och hå. Men det är ändå lite utan tidspress och man är aldrig mer stressad än att man kan ta en fika om någon bakat en blåbärspaj. Tack och lov är det likadant varje år. Vi blir äldre och barnen likaså och det är lite olika gäster år från år men annars är det mesta sig likt varje gång. Blåbären smakar likadant. Badstenen ligger kvar och känns likadant under fötterna. Snokarna bor kvar under bastun. Nässlorna kommer tillbaka på samma ställe trots att man drog bort dem förra sommaren. Man läser Åbo Underrättelser. Man äter korv till lunch. Det är väldigt tryggt.  

En sak man gör mycket här i Kina som man glömmer hemma är förhandla. På många ställen förhandlar man om priser och särskilt på marknaderna. I helgen var vi på den stora barnklädes- och leksaksmarknaden mitt i stan. Vi har nämligen börjat med avvänjning här hemma på Wulumuqilu - napp för Nilo och blöja för Elsa. Så målet var att köpa underbyxor till Elsa och en en-vecka-utan-napp-present till Nilo. Han har visserligen bara haft nap när han ska sova och på flygresor det senaste året men nu rök även den. Det har varit kämpigt för honom och varje kväll har vi legat och pratat en halvtimme om vilken present han ska få och vad han ska välja - lego eller playmobil.

Det blev två playmobilgubbar med motorcyklar. Mycket fina. Elsa fick sina första underbyxor. Ja det är ju inte direkt så att hon är torr men här hemma kör vi blöjfritt, och med allt vad det innebär. Tids nog. På marknaden lyckades jag förhandla ned priset ungefär 25%. Inte toppen men helt ok för en lite ringrostig förhandare! 

Jag måste erkänna att jag var lite nervös. Och jag hade klätt mig, som jag själv tycker, lagom poppigt och lagom anständigt. Jag hade förberett lektionen genom att skriva upp några punkter med vad jag ville göra och sedan kopierat upp lite extra uppgifter om det skulle behövas. Och jag var där i god tid. Redo att iklädda mig min nya roll som lärarinna för klass 3 i Svenska skolan Shanghai. 

Det gick, ja vad ska jag säga, inte riktigt som jag hade trott men ändå okej. Barnen var busigare och mer högljuda än jag hade trott. Min klass består bara av 6 elever och igår var bara 5 där så det var ju hanterligt. En kille som ville prata hela tiden, en kille som var blyg, en kille som var tuff och satt med benet på stolen och med en fotboll under armen, en kille som var ny och lite försiktig men ändå glad och framåt och en tjej som var duktig men lite kaxig. Mina förberedda punkter och uppgifter var klara efter halva lektionen så då var det bara att freebasea. Och när Hanna 9 år sa - Nu vill jag inte läsa mer, nu vill vi faktiskt leka! Var det bara att hänga på. - Kan ni någon bra lek då? - Ja, det är klart vi kan. Så körde vi en rörelselek om att härma varandra och inte göra fel rörelse. Men jag förstår att de blir rastlösa. Detta är en eftermiddagsskola efter deras vanliga skoldag och de är trötta och inte så inspirerade. Men de var ändå söta och nu vet jag lite bättre hur jag ska lägga upp det. Lite mer lekbaserat, korsordet tyckte de till exempel var jätteroligt. Och så lite lekar där man kanske kan få dem att lära sig lite ord. 

Ända sedan jag kom tillbaka har jag sovit uselt. En kombination av jetlag, värme, stress, ny-gammal säng, barn som vaknar och allmänt upp och ned. Så efter lektionen igår åkte jag och fick pedikyr, sedan åt Henrik och jag middag ute och klockan halv nio när vi kom hem gick jag raka vägen och la mig. Jag var helt slut! Sen sov jag 10 timmar i sträck! Så nu är jag i fas igen. 

För att liksom köra veckotemat Skolstart riktigt i botten så passade vi på att ta en skolstart till denna vecka - simskolan. Nilo går med några kompisar nere i vår pool och lär sig simma och han är så duktig. Han är totalt orädd och efter att ha simmat hundsim en halvmeter själv flera gånger ropade han - Jag kan simma nu mamma! Självförtroendet har det aldrig varit fel på hos honom. 




 

Här i Shanghai ägnar vi oss skolstart av olika slag. Idag hade vi tre skolstarter och imorgon en. Idag öppnade Sunrise Motessori International Kindergarten för terminen och barnen på bilden hängde på låset. Som bilden avslöjar var Nilo grymt taggad för dagisstarten och hade svårt att somna igår. Han har nämligen lämnat barnrumporna i Tigers Class och blivit ett LION! Det är inga småungar där inte. Nytt klassrum, ny fröken men de flesta klasskompisar var samma. Han tyckte det var roligt att komma dit. Trots det var det ändå lite svårt att skiljas från pappa. Men på det hela taget gick det finfint.

För Elsa var det första dagisdagen någonsin. Hon fick sitta i barnstolen på cykeln på väg dit och bara det tyckte hon var fantastiskt. Sedan kom vi till dagis med gården fylld av roliga uteleksaker. Toppen! Och på det ett helt rum fullt med leksaker. Vilket ställe! Men när barn efter barn började gråta och skrika i rummet började hon ana oråd och när jag gav henne nappen och sa - Hej då, kom hon till insikt om att detta inte bara var ett roligt lekställe. Här blir man övegiven! Liksom de tio övriga 2-åringarna stod hon och grät förtvivlat vid dörren när jag gick och som alla föräldrar vid barnets första inskolning känner man sig som fullkomligt hänsynslös oh elak. En förrädare. Det är en hemsk känsla. På detta dagis tycker de dessutom att det där med inskolning ska skötas som när man tar bort ett plåster - snabbt och resolut - inga föräldrar på plats alls. Eftersom lämning av barn sker mellan halv nio och nio är dock min plan att vara där halv nio varje morgon denna vecka och gå först klockan nio när de kastar ut mig. Imorgon kommer garanterat gå sämre eftersom hon då kommer att fatta att den här styvmoderliga behandlingen kommer att fortsätta. När jag hämtade henne efter hennes två och en halv timme satt hon lojt på en stol och såg lite trött ut. Varken förtvivlad eller glad. Hon var nog trött. Och hennes fröken hävdade att hon inte gråtit alls länge. Vad vet man. 

Den tredje inskolningen var för min egen del eftersom jag satte igång med mina kinesiska lektioner igen. Det var roligt att träffa vår trevliga lärare Crysta. Varken Anna-Karin eller jag har slitit ut oss över kinesiska böckerna under sommaren så vi kör repetition denna vecka. Ingen av oss var direkt lysande men det gick hyfsat. Och det var kul att sätta fart igen. 

Den fjärde och sista skolstarten för veckan sker imorgon när jag ska ikläda mig rollen som lärarinna i årskurs 3 för eleverna i Svenska skolan Shanghai. Det ska bli roligt att träffa mina elever och sätta igång men jag måste erkänna att jag känner mig lite nervös. Men mer om det senare. Tre skolstarter räcker för idag!