Den som lever får te

Vårt Sverigebesök sammanföll turligt nog med semletiden. Jag älskar semlor. Jag vill ha en fluffig bulle med mycket kardemumma, lagom mycket mandelmassa och jättemycket grädde. Asmycket grädde. När jag väntade Nilo tyckte jag att en semla var bästa sättet att möta behovet av ökat kalciumintag. Inte ett glas mjölk eller en yoghurt som jag tror de menar i kostråden. 

Jag hann med tre semlor i Sverige, två hemma hos Anna och en från Deres bageri i Älmhult. Men nu är semletiden över. Både för oss kineser och alla rättfärdiga kristna. Nu har vi klivit in i fastan och nu ska man ägna sig åt själslig rannsakan och generositet mot andra. Idag har vi gudstjänst i Shanghai och kantor Henrik ska inviga den för Svenska kyrkans räkning nyligen inhandlade keyboarden.

En av anledningarna till att vi åkte till Sverige nu var för att vara med på våra Shanghaigrannar Björn och Catharinas bröllop i Skåne. Så under helgen vi var hemma satte vi oss på tåget söderut. Barnen lämnade vi hos farmor och farfar och Johan och Anna-Karin i Älmhult. Sedan körde vi vidare till Kristianstad. Vigseln var i brudens hemmastad Åhus. Om man nu kan kalla det stad. Samhället Åhus, eller kanske den lilla staden hus eller något. Med Kina perspektiv är det en busshållplats. Fast med tanke på att de gör en av världens bästa vodka där kanske det ändå får gå under stadsbenämningen. Iallafall.

Vigseln var i Åhus och festen i Kristanstad. Det var mycket roligt, fint och gott och välordnat. Och brudparet ser nu ju själva var otroligt snygga. Och tänk vilka kreationer de kan få till på tygmarknaden i Shanghai. Henrik och jag höll tal. Första gången tillsammans faktiskt där vi betonade att vi var Björn och Catharinas närmaste vänner. I en bemärkelse stämmer det iallafall. Och sedan dansade vi. Eller snarare jag, tills jag fick så ont i fötterna så jag var tvungen att gå till hotellet. Och en fantastisk sak med att vara borta över natten utan barn är att man får sova. En hel natt, i hotellsäng. Och dagen efter får man äta frukost som någon annan dukat fram. Och man får äta den i sin egen takt och ingen annan kommer och stjäl godbitarna ur frukosten. Småbarnsföräldrar kan bli glada för lite. Det var således en toppenhelg!  

Henrik åkte tillbaka från Shanghai en vecka innan oss. Han skulle jobba och så passade han på att inleda en bantningskur. Fast det är inte bantning, det är en ny livsstil enligt företaget han anlitat. Men att bara äta pulvermat i tre veckor tycker jag verkar vara en bantningskur. Henriks chef har lyckats gå ned 16 kilo med denna metod så Henrik blev inspirerad och hängde på. Så nu äter Henrik endast pulversoppor - frukost, lunch och middag. Frukost Höjdpunkten på dagen är jordgubbsshaken på eftermiddagen! 

Första dagarna var tydligen helvetiska och då var det ju bra att vi inte var tillsammans. Nu efter nästan en vecka börjar han vänja sig, men det är tufft. Han har redan gått ned 4 kilo så det är bra jobbat. Efter tre veckors svältkur byter man ut två av pulvermåltiderna mot mat. Fast smalmat och inte så tungt får då får magen krupp. Jag är verkligen imponerad.

Så när han har gått ned sina 16 kilo är det min tur att köpa 50 såhär fina röda rosor till honom som han köpte till mig nu när vi kom hem och som står här hemma på matbordet. Eller så får jag hänga med honom ut och köpa en ny garderob. Beach 2010!

Så var man tillbaka i Shanghai igen. Sista veckan i Sverige blev det inget bloggande. Vi for runt mellan kompisar, BVC, middagar, en liten utfärd till Småland och SKåne äver helgen osv. Detta i kombination med en dålig internetuppkoppling i lägenheten gjorde att tiden framför datorn var typ 0. Men nu är vi tillbaka och jag ska rapportera om allt som hänt. Faktum är att de sista dagarna i Sverige blev rätt tråkiga. De flesta jag skulle träffa fick tyvärr sjuka barn och sedan bestämde sig min mobil för att inte ta emot varken samtal eller SMS, trots att jag hade full täckning och batteri. Så jag trodde att ingen ville träffas eller ha kontakt. Så det kändes lite tråkigt. Men innan dess hann jag med mycket trevligt.

Vi kom tillbaka till Shanghai igår eftermiddag. Flygresan gick förvånansvärt bra. Jag flög ensam med barnen eftersom Henrik åkte tillbaka och jobbade redan för en vecka sedan. Förra året när jag skulle flyga ensam med barnen var jag grymt stressad. Då var barnen 1,5 och 3,5 år och alla med småbarn vet att det är rätt jobbiga åldrar. Full fart och inget förnuft. Och dessutom att ha en 1,5 åring i knät hela resan är ju värdo.

Nåväl, denna gång är barnen 2,5 och 4,5 år. Egna säten och Nilo har, om inte så mycket så iallafall lite, förnuft. Man kan resonera med honom. Dessutom börjar jag få en grym rutin på att resa med barn. Jag har bara ett handbagage själv, en ryggsäck, som är minutiöst packad med exakt allt man behöver och inget annat. Jag har små PIX-böcker att läsa för barnen, många små, välinpackade paket som jag tar upp när tålamodet tryter, kex, godis och nötter i en jämn ström, jag har en plastkasse för ytterkläderna så man slipper släpa runt dem över armen, jag har ombyte och kräkpåsar, jag har syltade pannkakor eftersom barnen inte brukar gilla maten, jag har en liten portmonä med några euro så jag kan köpa kaffe på Starbucks på Amsterdams flygplats, jag har veckotidning till mig (eftersom jag aldrig skulle ha tid att läsa en bok men små stunder att läsa har man ibland och då vill man gärna göra det),  jag har en laddad mobil så jag kan lyssna på podcaster etc. etc. Inget lämnas åt slumpen och allt är förutsett. Dessutom får Nilo dricka så mycket läsk han bara orkar och eftersom han aldrig får dricka läsk annars är ju han så lycklig. Och jag tar absolut inga onödiga fajter. Jag svarar JA på i princip allt som barnen ber om. Och jag inbillar mig framförallt inte att jag ska få någon tid alls till att läsa, sova eller göra något själv. Allt handlar om förväntningar. Så givet detta gick det bra.

Henrik mötte oss på flygplatsen och så fort jag kom hem stupade jag i säng och sov i två timmar. I natt gick det också hyffsat att sova. Barnen var uppe någon sväng och Henrik tog det så i bästa fall blir det snabb anpassning. Fast det tror man alltid och sedan brukar tredje dagen vara värst. Vi får se. 

Det växer ingen mossa på en rullande sten, men det kan sannerligen vara ganska påfrestande att alltsom oftast bygga tillfälliga boenden. Jag tror i och för sig att det där uttrycket egentligen riktar sig mot rockstars och inte barnfamiljer. Och handlar mer om hur många tjejer man hinner lägra back stage och inte hur svårt det är att hitta matchande Hello Kitty strumpor i en ouppackad resväska. Henrik brukar använda det uttrycket när han vill lyfta fram sin player-identitet och låtsas (tror jag?) att hann har tonvis med tjejer hängandes efter sig. Men jag känner att det även passar på en barnfamilj som bor på tiotals olika ställen varje år.

Oavsett det så är vårat flängaden rätt bökigt. Jag har i och för sig blivit ett logistiskt master mind men det är likväl är det jobbigt att på varje nytt tillfälligt boende snabbt packa upp och få ordning på vällingflskor, pyjamasar, nappar, tandborstar, hårgummisnoddar, Snorkfröken, mobilladdare (med tillhörande adapter beroende på världsdel), vantar, nycklar, Findus etc. etc. Men jag har hyfsad koll och vi har det helt ok här i vår tillfälliga 1:a på Kungsholmen. 

Under vår första vecka i Stockholm har vi hälsat på massa kompisar. Igår var vi i Spånga och ät semlor med Anna och hennes gäng och på kvällen paella hemma hos Jenny och hennes gäng och därimellan hann jag klämma in en resa tur och retur Hallunda (God damn vad det ligger långt från stan) för att se Gloria spela teater. Det var mycket bra! Vi har varit några vändor i Berhshamra och en middag i Saltis med Slorachs och Hennungar.

Även i ett annat avseende växer det ingen mossa på oss. Vi ska nämligen sälja vårt radhus i Bromma och köpa en ny bostad innan vi flyttar hem. Så denna vecka var Henrik och jag ute i radhuset och fixade till det inför fotograferingen. Vi la citroner på ett blått fat och tulpaner i Ittalavaser och Kenzokuddarna puffades så att det ska se sådär avslappnat och mysigt ut men ändå rent och luftigt. Fast man egentligen flyttar runt en massa bråte från ett rum till ett annat. Nåvöl, resultatet kan ni hitta på hemnet idag. Nu hoppas vi på rusning på visningen och skyhöga priser. Håll tummarna!

Och snipp snapp snorum var man i Sverige. Och i vintern! Och vilken vinter sen. Det är som The Mother of all Winters. Överallt är det meterhöga drivor med snö och i varje park finns en perfekt pulkbacke.

Vi kom till Sverige i lördagsnatt efter en lååång resa. Och vi stöp i säng alla fyra när vi kom fram till Springtimes lånelägenhet på Kungsholmen. Perfekt tänkte vi. Eftersom vi varit vakna i 24 timmar kändes det som att vi lätt kunde sova i 8 timmar. Men icke, jetlag fungerar ju inte så enkelt och logiskt. Så efter mindre än fem timmars sömn så var barnen klarvakna och det var bara att stiga upp. Och sen dess har vi varit uppe klockan 5 varje morgon. Nu är vi ju lite mer ut utvilade än när vi kom, men det är ändå ganska tröttsamt att vara uppe så tidigt varje dag. Och vid kvart över 6-tiden när vi har ätit klart frukosten och hunnit titta på en film och är färdig klädda och barnen är så rastlösa så de håller på att dö så är det fortfarnde becksvart ute. 

Förrutom minst ett pass om dagen i pulkabacken har vi också hunnit med att träffa både familj och kompisar. Och igår åt jag middag med min tjejposse på Le Rouge i Gamla Stan och uppdaterade mig på läget med alla. Det är roligt att vara hemma. Det tar en dag och sen känns allt som vanligt igen. Förrutom att vi ständigt bor på nya adresser då. Denna gång är det en etta på Kungsholmen. Ganska liten men det är skönt att ha allt på nära avstånd.

Förra veckan hade Anna-Karin och jag kinesiska prov. Det var väldigt roligt faktiskt. Man får liksom se om något fastnat eller om man bara sitter och tragglar samma saker om och om igen. Provet var både talprov, läsförståelse, hörförståelse, grammatik och tecken. Jag fick 91% rätt, jag är i princip fullärd. Nej, jag skojade bara men det var iallafall roligt att få bra resultat. Förra gången hade jag 70 % rätt och 30 % fel, precis som Mao. Så detta måste rimligen betyda att jag nu är smartare än Mao. Fast det är väl blasfemiskt att hävda i detta land av Maodyrkan.

Eftersom vi bara hade en vecka kvar innan Chinese New Year-lovet så kände vi att det inte var någon idé att börja på nya kapitel denna vecka utan bestämde att Crystal, vår lärare skulle lära oss Mahjong istället. Eftersom Anna-Karins hemhjälp dessutom rest till Filippinerna och hennes bebis Linnea tycker mer om att sova i sin egen säng än i vårt klassrum så hade vi lektionerna hemma hos dem istället. Igår gick Crystal igenom reglerna och terminologin för mahjong , eller ma jiang som det heter på kinesiska. När vi skulle ha lektionen idag och spela på riktigt sa hon att hon kunde ta med sin mamma som den fjärde spelaren. - Ja vad roligt, sa Anna-Karin och jag. Så idag lirade vi alltså våra första partin ma jiang med två infödda shanghainesiskor. Det var väldigt roligt!

Jag har spelat mahjong tidgare. Min pappa har gjort ett jättefint mahjongspel som vi har på landet. Nu fick jag lära mig att det vi spelar liksom är det enklaste barnmahjonget. Det gjorde vi bara en provomgång. Sen var det mer avancerat shanghaimahjong som gällde. Fast nivå ett av det mer avancerade. Mamman var en riktig mahjonghaj som tyckte vi var lite långsamma men hon verkade ändå tycka det var roligt att spela med två nybörjare. Jag var grym! Jag vann 3 av 5 gånger, de andra två vann stålmamman. De kanska var extra snälla mot oss nybörjare, men jag väljer att se det som att jag är en natural born mahjongplayer!