Den som lever får te

Om några timmar åker vi hem! Efter två veckors blandade känslor av separationsångest från Peking och hemlängtan så känner jag nu - NU DRAR VI! Jag vill åka nu. Det var som när jag tävlade i 800-meter. Jag hatade att tävla och jag var så nervös så jag inte kunde tala med någon och varje gång kände jag - Jamen skjut startskottet nångång så vi får det överstökat. Vi har haft en fantastisk tid här och Peking är underbart, hysteriskt, genuint och trevligt. Allt på en gång. När jag hade skrivit om guidebokens tio-i-topp funderade jag på min egen tio-i-topp. Jag har inte riktigt tid nu att göra en ordentlig sådan men en snabb sådan skulle vara:

1. Människorna - nyfikna, glada, vänliga och hjälpsamma.
2. Maten - det var en glad överaskning. Allt är fantastiskt gott, och billigt! 
3. Tien - hon har verkligen varit fantastisk. Alltid glad och hjälpsam och vi har haft roligt ihop!
4. Parklivet - en utflykt till Ritanparken är det bästa man kan göra i Peking. Vi ska dit och springa energi ur herr Nilssons ben innan vi sätter oss på planet.
5. Kinesiska - innan jag kom hit hade jag inte hunnit fundera över at lära mig kinesiska men det har varit jätteroligt att sätta sig i skolbänken och sedan ut och testa i stan. Wo jiao Cia. Wo shi Ruidienren. Tamen shi wo de haize Elsa che Nilo.
6. Sevärdheter - som kinesiska muren, Somarpalatset, Den förbjudna staden osv. Det finns hur mycket som helst och allt är otroligt!
7. Tjänstehandel - att gå ned hos killen på hörnan klockan sju på kvällen och få barnvagnsdäcket fixat för 7 kronor medan herr Nilsson leker med hans verkyg, att klippa håret för 40 kronor, att få massage för 60 kronor, pedikyr för 50 kronor - allt sådant gör faktiskt livet enklare och roligare.
8. Shopping - att shoppa massa roliga saker billigt är också kul. Porslin, kläder, barnkläder, te - allt möjligt.
9. Utlandssvenskar - att direkt få kontakt med människor om tipsar en om alltmöjligt är ovärderligt när man kommer som ny till stan.
10. Inredning - jag har ännu inte gett mig hän men jisses vad snygga möbler och lampor ch tavlor jag ska köpa innan vi åker härifrån. Det är så vackert!

Och om jag i all hast ska lista det jag inte gillar med Kina och Peking blir det inte lika mycket men det viktigaste är nog att detta är världens störtsa diktatur med allt vad det innebär, värdelös luft, hysterisk trafik (och det är inget mot Shanghai!), Maodyrkan blir jag provocerad av, taxichaufförer som bara inte vill hjälpa till eller förstå eller stanna när man står med barnvagn i regnet. 

Nej nu har jag inte tid med detta mer! Måste packa och åka til Ritanparken och krama om Tien jättehårt och kanske gråt en skvätt sen bär det av! Zai jian Beijing! Ni hao Ruidian!    

En klassisk sport, kasta ned burkar med en bol!

Även dessa två lämnar Peking!

Med kommunisthatt OCH Bambsetröja!

Någon vecka innan vi skulle åka till Peking satt jag på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan och bläddrade igenom en hög turistböcker om Peking. Henrik hade sagt att vi skulle bo nära Workers stadium så när jag hittade en bok som visade var den låg och dessutom beskrev området runt omkring lite grann så köpte jag den. Det är en guidebok som heter Top 10 Beijing och finns säkert för alla stora städer. Det är en ganska ytlig och tunn bok men den har visat sig vara riktigt användbar. Av deras 10-i-topp har vi varit på 9. 

Nummer 1 är Den förbjudna staden. Det är verkligen ett otroligt ställe. Det blir ännu mer intressant  när man sett filmen Den siste kejsaren som är den första (och kanske enda) film som spelats in där. Det är naturligtvis alltid fullt med folk där men det är nog en av de saker man inte ska missa om man är i Peking. 

2:a är Himmelens tempel. Byggnaden i sig är föralldel fin men inget spektakulärt. Det fantastiska är parken runt omkring. En jättestor vacker park med massor av människor som använder den som sitt vardagsrum, gym, danslokal och pokerhall. Allt på samma gång. Det är vekligen en upplevelse att gå runt i parken där och kanske ta en svängom med pensionärerna.

Nummer 3 är själva symbolplatsen för Peking - Himmelska fridenstorg. Allt på en gång. Ingången till den förbjudna staden och kejsardömmet, Maos porträtt, 1989-masakern och massor av människor. Det är alltid tusentals människor på Himmelska fridenstorg. Så är det någonstans man känner att detta är ett land med 1,3 miljarder människor är det där. Och jajamensam ni ser rätt det är en svensk flagga. Jag och Elsie tror att det var för att vi var där men det kan också ha att göra med att Reinfeldt var i stan. Vi vet inte säkert.  

Nummer 4 är Lamatemplet. Det är det största aktiva templet i Peking och var fint. Det var säkert 10-15 olika tempel inne i samma omåde med fina göna gårdar runt omkring. Vid varje tempel stod folk och brände rökelser och la frukter på altaret. Det verkar inte vara så mycket gemensamma gudstjänster inom buddismen utan mer egna böner vid altaret. 

Bei Haiparken är nummer 5 och den ligger mellan Den förbjudna staden och Hou Hai. Det är en stor vacker park som ligger längs en eller kanske två små sjöar. Det är verkligen fint där och det finns alltid människor som målar vattenkaligrafi på marken, folk som gör chi gong eller dansar pardans och andra som sparkar på en fjädergrunka. Där har vi varit flera gånger.

Nummer 6 är Hou Hai. Hou Hai är en av de små sjöarna i Peking men även området runt omkring kallas Hou Hai. Där ligger sevärdheter som Trumtornet och en vacker bro och rätt mycket turistrestauranger. Men framföralt är det ett stort hutongområden i Peking. Det största skulle jag tro. Det är spännande att gå runt i dessa kvarter och kika in på gårdarna. Ibland ser man stora träd bakom en mur och man kan tänka sig vilka fina gårdar som måste ligga därinne. Man kan ana hur Peking såg ut för 50 och 100 år sedan. Levnadsstandarden i de gamla hutongerna är ganska låg. Inga egna toaletter och rinnande vatten verkar det vara si och så med. Många står och tvättar håret i gränderna. Hutongerna har nästan alltid denna gråa färg. Hutongerna hör verkligen till stadsbilden i Peking och man får hppas att inte alla försvinner.

Nummer 7 är Sommarpalatset. Det ligger en halvtimme utanför Peking och var verkligen fint. En av de finaste ställena här i Peking. Man kan nästan föreställa sig hur kejsarna och hovet levde och det låg vackert vid en sjö. Men det var inte så lätt att komma fram överallt med barnvagn. Och när vi var där ramlade herr Nilsson lite på en trappa (igen, fast denna var trappan bara på två trappsteg) och slog en framtand. Vi var och röntgade den dagen efter och den höll tack och lov.

Nummer 8 är 798 Art District. Det var ett häftigt område. Det var särskilt häftigt som kontrast till allt det gamla här i Peking. Tempel och parker med 1000-åriga historier. Detta ställe var nya-Peking. Unga människor som använder det gamla - industriområdet - och gör något nytt. Förra gången jag var där var dessa statyer borta så det verka vara omsättning på utställningarna. Den lilla killen i solglasögon var inte heller där då. Han var på dagis.

Nummer 9 är det enda vi inte har besökt - Minggravarna. Det ligger en bit utanför Peking och jag hörde av någon att de inte var så fantastiska så därför har vi struntat i att åka dit och ägnat mer tid åt det allra bästa i Peking - parkerna!

Kinesiska muren är nummer 10 i denna bok men för mig var det nog nummer 1 om man ska ranka dessa sevärdheter. Jag var mycket imponerad av muren och skulle gärna se mer av den. Det finns tydligen något coolt hotell som ligger precis vid muren. Vi hade tänkt åka dit men tiden här i Peking blev lite kort. But we will be back!

Nu var det länge sen ni fick se en bild på Pekings sötaste! Nu går det undan i utvecklingen. De senaste två veckorna har hon fått två nya tänder. Båda i överkäken först den till vänster om vänster framtand och sedan höger framtand. Hon kör lite sick-sack-varianten på sina tänder. Och hon har börjat använda sina knubbiga ben till att stå på. Hon häver sig upp längs bardkarskanten och vid sängen och vid stolar och sen står hon där och vinglar och vet inte hur hon ska ta sig därifrån. Hon är fortsatt glad men vill vara mer i famnen och tycker det är lite jobbigt ibland. Storebrorsan tycker att det är både bra och dåligt att ha en lillasyster. Bra för man kan leka med henne och man kan ta saker ifrån henne. Dåligt för att mamma och pappa säger till att man inte får dra i Elsie och ta hennes grejer. Snart är den är lilla Pekingtjejen i Stockholm igen och kanske har du lyckan att se en det där sick-sackleendet komma upp vid en fåtälj nära dig!   

Igår deltog jag i söndagsmässan i en av Pekings största protestantiska kyrkor. Jag hade själv tänkt på att jag ville söka upp en kyrka men när min storasyster gav mig i uppdrag att ta reda på mer om kristendomen i Kina var det bara att pinna iväg. När ens storasyster och i mitt fall dessutom en storasyster som är präst pekar med hela handen är det bara att göra som man blir tillsagd. Ungefär som när regeringen säger åt en kines hur han ska tänka. Man fogar sig. Skämt å sido var det intressant. Kyrkan låg mitt i ett hutongområde och var ca 100 år gammal. Det var en rund kyrka byggd i sten med plats för ungefär 600 personer. Jag kom precis när det skulle börja (eftersom min förvirrade taxichaufför körde fel flera gånger) och blev hänvisad till den internationella sektionen där man fick tolkning i hörlurar. Mässan var om en mässa hemma. Förbön, körsång, psalmer. Allt leddes av en sympatisk kvinnlig präst i 40-årsålder. När det blev dags för predikan klev dock en manlig präst i 60-årsålern upp i predikstolen. Han talade om jordbävningen i Sichuan och jämförde den med någon historia i bibeln. Var det Guds vilja? Nej det var det inte. Han gav sig också in i en fysisk-geologisk förklaring om varför jordbävningen ägt rum. Sen pratade han om detta på längden och tvären i en timme. Det var segt. Och dessutom med en halvkass simultanöversättning i lurarna. Men sedan tog den sympatiska prästen över igen och det blev trevligt. Vi nya besökare välkomnades och vi hälsade på varandra med "herrens frid" precis som hemma. Psalmerna sjöng kineserna på kinesiska och utlänningarna på engelska. På det hela taget var det fint. Kyrkan var proppfull. Över 600 personer och man kunde också följa mässan ute på gården via en storbildstv vilket många barnfamiljer gjorde.

Detta var en kyrka öppen för alla och som därmed också hålls koll på av staten. Men när jag tittade över listan över alla protestantiska kyrkor i Peking så var de allra flesta for "foreign passport holders only". Religion blev tillåtet igen i Kina under 1980-talet men religionsutövande är inget staten tycker direkt om. Alla typer av organiseringar som de inte styr över, och särskilt sådana som kan skapa lojaliteter åt annat håll än åt staten håller de koll på. Det finns också hemliga mässor där folk samlas i lägenheter och på andra ställen för att fira gudstjänst tillsammans. Där tycker de att de har mer frihet att utöva sig religion. Man ser rätt få kyrkor här i Peking och de jag sett är nästan alla katolska. I Shanghai såg jag fler och där verkar de också vara något mer religiösa än här. Det finns tydligen en trend här bland unga att bli kristna. Jag vet inte om det är av övertygelse eller om det är att de lockas av västvärlden generellt. Vissa menar att kineserna behöver något att tro på när inte de kommunistiska värderingarna längre är vägledande utan det bara är mammon som gäller även här. Min kinesiska lärare har ibland ett kors runt halsen och när jag frågade om hon var kristen sa hon nej absolut inte, jag gillar bara halsbandet.

Jag håller på att läsa boken Hertig Larsson av Axel Odelberg. En bok om en svensk missionär som levde i Kina men främst Mongoliet under första halvan av 1900-talet och blev en uppskattad person där. Dock inte så mycket för sitt missionerande som verkar ha gått sådär men för att han var en trevlig typ. Jag tycker generellt inte missionerande är någon bra verksamhet. Men det är klart, är man övertygad om något vill man naturligtvis att även andra ska få ta del av det. Men det har varit rätt tufft att vara kristen här i Kina. Boxerupproret under slutet av 1800-talet hade nationalisterna ihjäl så många utläningar, kristna och missionärer de hann med. 

Jag har velat fram och tillbaka om jag skulle men igår tog jag med mig Elsie och gick och tittade på fanskapet. Maos mausoleum ligger mitt på Himmelska Fridens torg och är öppet fyra timmar om dagen. Det är en lång, men snabb kö för att komma in och man får inte ha med sig kamera, väskor, flaskor eller något alls egentligen. När man är påväg in finns det en blomkiosk där man kan hyra blommor som sedan återanvänds. När man kommer in i mausoleumet är det först en hall där en stor staty med Mao sittande i en fåtölj tar emot. Där lägger man blommorna. Om man har hyrt några vill säga och det kanske inte är så svårt att lista ut att blomstershoppen inte blev rikare av mitt besök. Sedan går man in bakom och där ligger han på lit de parade sedan 1976. Man får inte stanna till utan vakter ser till att kön hela tiden rör på sig. Jag tyckte han såg väldigt plastig ut och hade en stark orange lampa lysande rakt i ansiktet. Jag vet inget om balsamering (mer än jag lärt mig från Six Feet Under förstås) men jag tycker det verkar otroligt att det verkligen ska kunna gå att bevara en kropp så länge. Han åker för all del ned i kylen i underjorden varje eftermiddag men ändå. Eftersom Kina och Sovjet hade trassliga relationer när Mao dog kunde de inte få hjälp av de riktiga diktatorsbalsamerarna utan fick ta hjälp från Vietnam som lärde sig konstformen av ryssarna när Ho Chi Min dog. Är det bara diktatorer man balsamerar eller även hyggligt folk? Kan man tänka sig att få ett litet, litet mausoleum i mitten av Ledungsplan om man flyttar lite på studsmattan? Och vad ska man ha på sig då? Jag har ingenting att ha på mig till min lit de parade! Det där måste jag ta tag i. Innan jag lämnade hallen spottade jag lite i smyg från ena mungipan och det blev inte heller någon mässingsbyst av Mao för 500 kronor för min del.    

Häromdagen var det barnens dag och Tien kom med presenter till barnen snäll som hon är! Elsie fick ett par byxor med jordgubbar på och en lila klänning. Till herr Nilsson hade hon en stor låda som det stod Craziness tank på. Och jajamensan, den lådan höll vad den lovade - det var en craziness tank! När Tien satt batterier i stridsvagnen for den snabbt iväg åt alla möjliga håll med blinkande röda lampor och en röst som skrek "Fire! Fire!". En liten lucka öppnades också bakåt och där kom ytterligare två små stridsvagnen utfarandes! Tien och herr Nilsson var helförtjusta. "Mamma, pappa titta! Pansarbilen bajsar ut små pansarbilar!" Henrik och jag såg storögdt på och sa ... tack ... vad .... fin! Den svenska neutralitetsleksakspolitiken stod sig slätt mot Kinas militärleksakspolitik.

Igår var det Sveriges nationaldag och alla svenskar som bor i och runt Peking var inbjudna till ambassadörens residens. Som de ny svensk-kineser vi är hängde vi på låset. Barnen var med Tien hemma hos min ambassadkollega som också bor på ambassadområdet. Tien är bästis med deras ayi (det var genom dem vi fick tag på henne) så de hängde tillsammans och tog hand om områdets alla barn som sprang in och ut där. Inga barn fick vara med på mottagningen så det var lite olika ungar som hade dumpats där. Herr Nilsson var överlycklig. Massa barn, massa coola leksaker och framförallt idolen Carl-Vilhelm! Han är en hjälte för herr Nilsson. Vi minglade hos ambassadören och hade det trevligt. Vin, snittar och tårta och lite snickisnack med svensk-kineser, kines-svenskar, ambassadfolk, kinesiska tjänstemän och vad det nu var för människor. Precis när vi var påväg dit började det regna vilket inte var så bra eftersom jag hört från mina ambassadkollegor att de inte hade fått tag på ett enda partytält i Peking. Alla tält i hela Kina har skickat till Sichuan. Inte det minsta tanke på att diplomater kan få regn i sina champangeglas! Skämt å sido. Det var bara en kort skur och sedan kunde diplomaterna mingla utomhus igen. Så det var en trevlig kväll.   

Ambassadfolk, kinesiska tjänsten och svenskar, framförallt svenska studenter som tyckte att en gratis bar hos ambassadören var ett bra ställe att värma på samlades på ambassadörens gård.

Igår var det 19 år sedan kinesiska armén körde in på Himmelska fridens torg och massakerade demonstranter. Det är osäkert hur många som dog men mellan 600 och 2600. Under flera veckor hade studenter samlats på och omkring torget och protesterade mot korruption och krävde ökad demokratisering och pressfrihet. Natten mellan den 3 och 4 juni bestämde sig dock regeringen för att tömma torget och stoppa demonstrationerna och körde helt sonika in med pansarvagnar och sköt rakt mot demostranterna som var obeväpnade. Det är helt ofattbart att tänka sig! Den här bilden har blivit själva symbolen för denna händelse men tydligen vet man inte vem mannen är. Den okända rebellen kallas han. Times Magasin hade med honom som en av de 100 mest inflytelserika personer det året. Utan att veta vem han var. I Kina har man lagt locket på denna händelse och så vitt jag vet uppmärksammades den inte alls här. Här handlar nyheterna fortfarande bara om jordbävningen. Och det har inte skett några demonstrationer av den omfattningen här sedan dess. Undrar när det blir nästa gång? Just nu blåser vindarna åt andra hållet - ett Kina som lutar sig mot sin regering och som enar sig alltmer mot omvärlden.   

Innan vi åkte till Kina gick Henrik och jag en förstahjälpenkurs på Röda korset. Det var väldigt bra och igår fick jag användning för den. Vid niotiden på kvällen gick jag över vår gård och som vanligt var det ett litet myller av vuxna och barn ute. Men nu var det ett hallaballo. En sjuårig pojke satt och storgrät och det var ett gäng vuxna och barn som stod runt honom oroligt. När jag gick förbi såg jag att han blödde från huvudet och var rejält blodig över ryggen. Han hade tydligen ramlat ned från ett staket bakåt och slagit upp ett jack i huvudet. Någon ringde ambulans och en annan kvinna stog och ringde febrilt till pojkens mamma och ayi men ingen svarade. De hade sett fallet och var nog lite chockade. Jag hörde min förstahjälpenlärares ord i huvudet att det viktigaste är att man gör något i sådana situationer och inte bara står och glor. Så jag bad någon om en tröja och sen vred jag den runt hans huvud och knöt en knut över såret för att stoppa blödandet. Sen tog jag pojken i famnen (han hade suttit själv innan) och sen försökte jag lugna honom och tryckte tröjan mot såret. Blödningen hade nog stannat av redan innan för det blödde inte så mycket då längre. Efter några minuter lugnade han sig men då blev jag orolig att han skulle bli medvetslös så då försökte jag prata med honom så han skulle hålla kontakten med mig. Han var från Ryssland förstod jag från några andra och de enda ord jag kan på ryska är da och perestrojka och glasnost och det tänkte jag kanske inte var så passade just då så jag pratade lugnande på svenska istället. Efter 5-10 minuter kom hans ayi och då började han storgråta igen (såklart, när ett familjärt ansikte dyker upp blir man liksom ledsen igen). Hon tog honom i famnen och så gick de dit ambulansen skulle komma. Jag hörde från en förälder på dagis imorse som också var med och som känner familjen att föräldrarna hade kommit och hunnit med i ambulansen. Pojken fick sy tre stygn och var kvar på sjukhuset till klockan 5 i morse men nu var det ok. Föräldrarna hade tagit det ok. Min nya fräcka Kina-Adidasjacka på bilden ovan blev alldeles blodig så det får jag lämna på kemtvätten idag och hoppas att det blir fin igen.   

Jag hade faktiskt ingen riktig koll på¨vad Pekinganka var innan jag kom hit. Jag hade aldrig prövat det och visste inte mer än att det var anka och att man åt det i Peking. Men jag måste säga att det verkligen är gott. Man beställer en hel eller halv anka som rullas in på en vagn och skärs upp vid bordet. Sedan äter man det i små paket med olika tillbehör.

När man går på restaurang i Kina gäller naturligtvis egna regler för vad som är rätt och fel. Här beställer man inte in en rätt var utan någon tar kommandot över beställningen och tar in ett antal rätter. De kalla kommer först och sedan de varma. Man ställer rätterna på glasskivan i mitten av bordet som man snurrar på och tar vad man vill ha. Sist kommer riset och nudlar. De är bukfylla så man ska inte äta sig mätt på det. När maträtterna snurras runt får man inte sitta med pinnarna över en rätt och hovra som en fågel över sitt byte. Nej man får göra sin spaning efter nästa matbit med pinnarna på tallriken och sedan göra en snabb utryckning med pinnarna och ta den bit som ligger överst, inte gräva runt efter bästa biten. Man ska bara ta en bit åt gången och får inte som vi brukar göra lägga upp ett lager på sin tallrik. Man får inte heller spetsa maten med pinnarna. Att spilla lite och skvätta iväg lite mat gör däremot inte så mycket men har någon matbit ramlat ned på duken ska man dock inte äta den. Ja det är mycket att lära sig för att inte klanta sig för mycket. 

Att föra mig i svenska sammanhang gick däremot lite sämre i helgen. Vi skulle på middag till några vi inte känner så väl och visste inte riktigt vad det  var för middag. Vi tog med en halvkass flaska vin vi hade stående hemma och sedan köpte vi en leksaksfågel i en bur till deras dotter. När hon tog upp presenten hade fågeln tappat huvudet så det satt en huvudlös fågel på pinnen och huvudet låg på golvet i fågelburen. Dessutom visade det sig att de var värsta vinkännarna med vinkällare och allt och vårt vin var .... värdo. (Ja, men okej. Henrik hade sagt att det där vinet är nog inte så bra men dum som jag var sa jag att vi hinner inte fixa nbågot annat). Vi försökte men det gick ...sådär! Dagen efter var vi på en annan middag så då säkrade jag med att ta med för många franska petit chouxer OCH en hel vattenmelon till efterrätt.    

om man börjar träna att äta med pinnar vid ett och ett halvt års ålder kommer det gå alldeles utmärkt.

Tillbehören till ankan är salladslök, rättika, gurka, socker, vitlök, den söta sojasås och så den tunna pannkakan som man packar ihop hela paketet i som en enchilada fast mindre.

Men måste vara över 5 månader gammal och gärna ha fler än två tänder för att äta pekinganka.

Igår åt vi lunch med Leig Pagrotsky. Han är i Peking på ett seminarium och min gamla kollega på ambassaden fixade ihop en lunch åt honom med Kinakännare och jag. Jag fick hänga med i egenskap av Henriks fru och gammal medarbetare åt Leif (och som enda tjej). Det var väldigt intressant. Både att höra Kinaveteranernas tankar om Kina idag och att höra Leif berätta om det inrikespolitiska läget i Sverige nu, om möjligheterna för Sverigedemokraterna att komma in i riksdagen nästa val, om den nya tidningen Filter som han är delägare i, om hur bra ÖIS är (Örgryte fotboll för dem som inte förstod det) och en hel del annat. Han är inte lång men han är både kunnig och smart. De två Kinaveteranerna som båda varit här mer än 20 år tyckte att det inte varit så instabilt i Kina som nu sedan Himmelska fridenstorg 1989. Det var intressant att höra. De menade att västs sympatier med Tibet, trakasserierna mot OS-facklan och västs media (och särskilt CNN) allt detta har skapat en stark nationalism. Men en nationalism som inte bygger på någon idégrund eller stark nationel identitet utan mer bara en ilska. De såg en fara i bristen på nationell identitet och att kineser är så lättstyrda. Jordbävningen i Sichuan har ytterligare förstärkt denna nationalistiska känsla och även i den frågan har de lyckats väva in västkritik genom att ge sig på företag från väst som är verksamma i Kina och menar att de inte donerar tillräckligt mycket pengar. Och de ringer ambassader och undrar varför X ger mer än Y. Ganska otrevligt! En företagsledare sa också att han tyckte det var skrämmande att se hur dåliga kinesiska företag var på grundläggande företagsekonomi. De ser bara till snabba vinster. De kanske lär sig allteftersom men just nu finns inget företagsekonomiskt kunnande. Det är utländska företag som driver utvecklingen i Kina. Det är spännande att höra veteranerna berätta om allt detta och det känns extra intressant att vara här en sån omtumlande tid. Ibland lite läskig men väldigt intressant.