Den som lever får te

Som bloggare är man ständigt på jakt efter nya spännande saker att blogg om. Och blir det lite stiltje ibland, ja då är det väl bara att skapa lite action. Så idag klockan halv elva när vi hade bestämt träff med tre av Nilos dagiskompisar med familjer på ett brunchställe stegar jag in och som en sann dramaquenn säger - Jag svimmar snart! Och la mig raklång på mattan på golvet med jacka, stövlar och skor på mig. Voilá! Rätt dramatisk entré eller hur! 

Bakgrunden till denna entre var att jag utanför restaurangen hade hjälpt en av tjejerna att ta ut sin barnvagn ur taxin och när hon skulle fälla ut den hade jag mitt finger på fel ställe och tjong så satt mitt finger i kläm. Det var precis en sådan dubbeldäckar Phil and Teds som vi har så jag vet exakt var man INTE ska sätta fingret och vet att det är en mycket kraftig låsning. Det gjorde nåt så in i h--vete ont så jag har knappt varit med om maken. Så jag satt mig på trottoaren och trodde ja skulle svimma. Och då, som från ingenstans, klev en man ut ur en parkerad bil precis bredvid och sa - Jag såg vad som hände, jag är medical staff. Så satte han antibiotikakräm på såret och satte på något superplåster. Wow, undra om han glider runt på stan och kollar efter klantskallar som just gjort illa sig. Nåväl, jag kände hur det bara gjorde mer och mer ont och gick in på restaurangen där jag alltså la mig raklång och efter att ha legat där i 10 minuter och var tydligen grön-vit i ansiktet och svettades så svepte jag en av de andras coca-color och tog sedan en taxi till akuten. Henrik och barnen fick bli kvar, det hade bara blivit stökigare med hela konkarongen.

På akuten var det full fart, massor med folk. En vanlig söndag, sa sköterskan, folk gör tokiga saker på helgerna. Efter ett tag fick jag ett bås och doktorn kom förbi och konstaterade att det inte skulle bli något pionospelande för mig på ett tag. Efter stelkrampsspruta (jag visste inte vad det hette på engelska - tetanus- så han googlade en översättning till svenska, vilken service!), jodbad av fingret och röntgen konstaterades att jag har två sprickor i fingertoppsbenet. Inge vidare. Så nu har jag fingret inpackat i sårbindor och bandage och har någon stålkonstruktion med kardborrband på som jag ska ha i minst fyra veckor. Det bra är att det är en avtagbar historia så jag kan duscha och bada, det är vänsterhand vilket är otroligt skönt och jag har inga pianokonserter inplanerade. Det jobbiga är att fingertopparna, oavsett hand, använder man rätt mycket. Det är svårt att diska, och knyta skosnören och sätta strumpbyxor på krängande ungar. Så det kan bli. Så förnärvarande kan man lungt konstatera att min fingerspitzgefuhl är lite i obalans.

Elsa älskar Pippi. Hon sjunger "Hä kommer Pippi Lånstrump tjolahopp san sa, har du sett min villa, min lilla, lilla, lilla APA! En liten potpurri av de bästa delarna i låten. Och hon vill läsa om Pippi och hon har en liten gummifigur av Pippi som hon bär runt på. Så ni kan ju bara tänka er hur lycklig hon blev när mormor kom med denna utstyrsel. Eller ni behöver inte tänka er, ni kan bara titta på bilden.

Vinterterminen börjar så smått närma sig slutet och därmed min första termin som lärare. Det är mycket spännande och givande att vara lärare. Jag är glad att jag tackade ja till erbjudandet. Men det är ett svårt jobb. Inte bara för att man måste kunna det man talar om, man måste också kunna förmedla det på ett vettigt sätt. Man måste dessutom vara inspirerande men också ordentlig, vara flexibel men ha en plan, lyssna på vad de vill göra men inte ge efter för lätt. Det svåraste tycker jag är att förklara grammatiska regler. Förmodligen för att jag inte har någon aning om vilka grammatiska regler vi har. Ja just det ja, hårda och mjuka vokaler, det känner jag igen. Och när ska man använda de? Jaa du? Jag surfar såklart på nätet för att hitta lite smarta förklaringsmodeller men jag är nog inte vidare övertygande i detta avseende.  

Eftersom barnen är trötta efter sin vanliga skoldag och de dessutom är väl medvetna om att detta är en frivillig aktivitet gäller det att hålla rätt balans mellan riktigt skolarbete och lekar. Låter man dem få lite för lång tid att avsluta en uppgift och inte är snabb att presentera nästa grej flippar de lätt ut och tappar koncentrationen och blir flamsiga och svåra att få ordning på igen. Och varje gång innan jag ens hunnit säga Hej! kommer frågan,
-Cecilia, vad ska vi leka idag? Ska vi gå ut på skolgården idag? Ska vi sjunga?
Och när jag frågar hur de mår svara hälften av dem,
- DÅLIGT!
Lite så där förpubertalt.

Men de är delaktiga och snälla. Och mina fördomar om dem stämde faktiskt inte alls. Den jag först tyckte verkade blyg visade sig inte alls vara det, och den som var lite kaxig blev lugn. Och de är duktiga på att läsa och tala och lösa uppgifter. Det är väl möjligen stavningen som är lite si och så. Och vem har inte lite svårt att stava ibland. Men det är klart att det märks extra mycket eftersom deras vanliga undervisning är helt på engelska typ "Ja har än cusin some bor i tiskland". Jag vet ju inte hur 9-åringar hemma stavar men jag förmodar ett de har färre c:n där det ska vara k och inte så många e:n i slutet av ord. Nu är terminen snart slut och vi håller som bäst på att öva Luciasånger förfullt inför terminsavslutningen som vi ska ha på en irländsk pub. Det ska bli roligt och jag hoppas mina ungar sköter sig. Även om de inte är så bra på att stava så kan de faktiskt sjunga.

Henrik är tillbaka! Det är underbart. Barnen viker inte från hans sida och knappt jag heller. Han kommer också med godsaker från Sverige i form av tidningar, godis, blöjor, böcker, välling och långkalsonger. Det är alltid lite som julafton. Och denna gång hade han med sig datorn också vilket ju var trevligt för mig som levt en internetlös tillvaro. Eller jag kan för alldel surfa lite på min iPhone, läsa mailen och tidningen men det går inte att skriva särkilt mycket och det går inte att blogga! Men nu kära, trogna läsare är jag tillbaka. Och snart kommer nog min smältskadade dator tillbaka förhoppningsvis användbar.

Min mamma och min gudmor Helena har varit på besök i tio dagar och åkte i förrgår. Det känns trist att säga men de hade sån otur med vädret. just när de var här var det kallt, regnigt och grått. De såg nog inte en blå himmel en gång under sin vistelse här. och när de åker vänder det och blir behagligare igen. Sorry! Shanghai visade sig inte från sin bästa sida. Men det gjorde barnen som mög in och väckte dem varje morgon.

Annars funderar vi precis som hela Sverige på svininfluensan. Här behöver man dock inte fundera på om man ska eller inte ska ta vaccinet (hade jag varit hemma hade jag tagit det!). Här ges bara vaccinet till visa grupper som militär, sjukvårdspersonal, statsanställda och deras familjer och så vidare. Gruppen vidgas allt eftersom men expats ligger nog ganska långt ner på listan. Jag läste i tidiningen i går att man vaccinerar 1,5 miljoner personer om dagen i Kina nu men det kommer ändå bara innebära att 7 procent av befolkningen är vaccinerade till årskkiftet. God damn vilket stort land detta är!

Nåväl, det blir ett kort och lite splittrat blogginlägg denna gång men jag vile bara säga Hej! Jag är tillbaka! Fortsätt att kolla denna blogg för jag lovar att blogga så det ryker framöver. Fast inte så plasten smälter. Jag måste bara avsluta med vad Nilo sa imorse när han vaknade - Mamma idag är en sån himla bra dag eftersom pappa kommer, som en natt och sjaldag. Det tog ett tag innan polletten trillade ned - nationaldag - såklart att det blir natt- och sjaldag!

Det är kallt i Shanghai. Inte lika kallt som i Sverige men definitivt kallt. Definitivt inget kjolväder med 20 grader och sol som vi faktiskt hade för bara två helger sedan. Nej, precis som förra året så har det varit en lång varm höst, som svenskt sensommar väder, och sen bara utan den minsta förvarning slår kylan till. Pang! 10-15 grader kallare på två dagar. Och så står man där i sina sandaler och undrar var i hela friden man har sina vantar och mössor och täckjackor och långkalsonger och framförallt - hur var det nu igen man ställde om air conditionern från kyla till värme. Så vi går runt här i tofflor och värmer oss med te och sitter framför utblåset på AC:n som om det vore en lägereld.

Min mamma och gudmor kom hit på besök för tre dagar sedan så de får också stå ut med Kinas kyla. Men de kommer ju hemifrån så de är kanske inte lika oförberedda som vi. Fast de hade å andra sidan kanske sett framemot lite behagligare asiatiskt väder. De verkar iallafall ha anpassat sig efter både tidszonoch klimat för de är ute och far hela dagarna och beställer kläder och nya glasögon och ser olika delar av stan. Min gudmor har rest i Kina fyra gånger tidigare men bara i Peking och senast var det 10 år sedan så att komma till Shanghai nu är en enorm skillnad, som ett annat land eller iallafall en annan tidsepok. Mamma var ju här förra året så hon tar sig vant fram i Shanghais tunnelbana och med taxi. Inga problem här inte!   

Den senaste veckan har jag flugit fram och tillbaka till Peking två gånger, varit på passmyndigheten i Shanghai två gånger, varit på två olika myndigheter i Peking, på en fotostudio fyra gånger, på svenska konsulatet en gång och på polisstationen tre gånger. Det är tur att jag är intresserad av statsförvältning annars hade jag nog satt en pistol för pannan för länge sedan.

Anledningen till denna djupdykning i kinesisk byråkrati är inte ett uttryck för självplågeri utan för att jag dels fixat boendevisum för mig och barnen vilket vi var tvungna att göra i Peking efterom Springtime har sitt huvudkontor där, dels för att Ann-Marie glömde sin handväska i en taxi och blev av med passet. Och för att lämna Kina behöver man inte bara ett nytt pass utan också ett nytt visum.

Kinesisk byråkrati är ojämn. Ibland fungerar den som en schweizisk klocka - punktlig, ordentlig och förutsägbar. Sen rätt vad det är stöter man på patrull och springer rakt in i en vägg. Det blir ologiskt, oförutsägbart och framförallt orubbligt. Som när vi gick till den lokala polisstationen och anmälde passförlusten klockan 12 på natten. Polisen var jättesnäll och hjälpsam och när vi tackade för hjälpen fick vi till och med ett - My pleasure! Men sen fick vi informationen att detta bara var en allmän anmälan, man måste också åka till en annan särskilt passpolismyndighet på andra sidan stan för att göra en förlustanmälan av just passet för att kunna få ett nytt. Och det stället var såklart stängt. Och så vidare. Sådana där ett steg fram och två steg tillbaka tillfällen har jag varit med om ett antal gånger denna vecka.

En annan bisarr upplevelse var den obligatoriska hälsokontrollen man måste genomgå för att få ett boendevisum. Stället låg en och en halv timme utanför Peking och väl där skulle man ta sig genom åtta stationer - ungefär som en orientering. Station 1 - blodprov, station 2 - EKG, station 3 - synkontroll genom att säga vilka siffror man såg på ett papper, station 4 - röntgen av bröstkorgen osv. Varför man gjorde just dessa kontroller och inte andra känds lite oklart och inte helt medicinskt relevant. Hade jag inte fått visumet om jag sett dåligt på vänster öga? Eller om mitt hjärta slog ojämnt? Det var nästan så att man kände att i nästa rum ber de mig vissla - Kan du vissla Johanna och i följande ställa klossar i ett torn. Jag har ännu inte fått visumet så det kanske var just det jag föll på. Vi får se. Eller, den som lever får te.    

Idag är det farsdag. Det har vi firat genom att klistra upp teckningar och hjärtan på fönstret och ätit chokladtårta till frukost och sedan var vi på den otroliga glasögonmarknaden (det finns marknader för allt i denna stad) och Henrik beställde ett par solglasögon. Det är inte omöjligt att det är hans första par solglasögon någonsin. Som den söta glasögonorm han är måste han såklart ha slipade glasögon så det dröjer en vecka innan han får dem.

Anledningen till att han köper dem nu är nämligen att vi just bokat en julresa till Filippinerna. Jajamensan här ska det snorklas och ätas mango på julafton. Vi har bestämt att vi ska stanna i Asien över jul och nyår och istället åker vi hem på besök i februari under Chinese New Year då hela Kina i princip är stängt. Så nu ska vi passa på att se lite mer av sydostasien och har bokat en resa till Cebu i Filippinerna. Det ska bli mycket spännande och skönt.

Iallafall. Stort grattis till alla fina pappor idag. Till mina barns fantastiska pappa. Till min egna fina pappa. Till Henriks pappa Arne och till Signes pappa Anders. Och Gabriels pappa Daniel och Alice, Sofia och Linneass pappa Jakob och papporna Niklas och Fredrik och pappa Manuel och pappa Johan och pappa Mattias alla andra fantastisk, fina pappor jag känner. You rock!

Från en sorts bröllop till ett annat. Jag och Henrik har fått vår första inbjudan till ett kinesiskt bröllop. Det är först den 6 juni men iallafall. Det ska bli mycket spännande. Det är min fantastiska lärare Crystal som ska gifta sig. Eller rättare sagt hon har redan gift sig men ska ha sin fest då. När jag började ha henne som lärare i obtober förra året frågade jag henne om hon var gift.

- Nej men han ska snart fråga, svarade hon.
- Jaha vet du redan det?
- Ja, denna eller nästa helg skulle jag tro.

Och mycket riktigt några veckor senare kom hon med en jättefin ring på fingret. Sen berättade hon att de efter någon månad skulle gå till myndigheterna och skrva på papprena och sedan är man gift. Efter det tar man bröllopsbilderna med olika kläder man hyr. Detta är en stor business och det har inte gått en vecka utan att jag sett minst ett bröllopspar ta bilder någonstans på stan. Efter allt detta har man sin bröllopsfest, i detta fall ett och ett halvt år efter att de gifte sig.

Crystal var på klassisk svensk köttbullemiddag hos oss förra veckan när Arne och Ann-Marie var kvar och det var mycket trevligt. Hon är en sån vänlig, intresserad och glad person. Vi passade alla på att ställa en massa frågor till henne om Kina och kineser och vanor och relationerna till Japan och japaner. Hennes syster är gift med en japan och de har fyra (!) barn. Och eftersom Arne och Ann-Marie har bott i Japan var de extra nyfikna på det. Det var en mycket trevlig kväll och jag är väldigt glad att vi ska få gå på hennes bröllop. Hon gav mig ett memorystick med sina bröllopsbilder och visst är de fina!

Medan Henrik och jag red runt på kameler på gränsen till Afghanistan så tog Svenska kyrkan ett stort steg framåt och accepterade homobröllop. Eller jag menar samkönade vigslar. Det är ett fantastiskt steg av kyrkan och en seger för kärleken! Min syster prästen har fått skriva under en hel hög med utträden ur Svenska kyrkan sedan dess, men jag förmodar att det är priset man får ta för att driva utvecklingen framåt. Alla hänger inte med i svängarna och alla gillar det inte. Nåväl. Vi som är kvar är stolta. Iallafall jag och många med mig. 

Dessutom fick ju våra kompisar Sara och Cecilia bli några sorts frontfigurer i media på DN:s första sida för detta. Det var ju extra kul. Så de får bli även denna bloggs homoäktenskaps frontfigurer. Nu hoppas jag såklart få gå på mitt första homobröllop. Fast de är ju klart, de är ju redan gifta borgerligt. Om man vill göra det kyrkligt också nu blir det då en vigsel till eller hur blir det då? Och det måste ju rimligen bli två möhippor. Ja, det är en del praktiska frågor som är lite oklara för mig. Dessutom kanske de inte kommer gifta sig i kyrkan, eller bjuda oss om de gör det, eller kanske gör de det när vi är i Kina. Hur det än är med den saken så tycker jag att det är väldigt roligt att de nu har möjligheten att gifta sig i kyrkan om de vill det.    

Allt går i ett här på andra sidan jorden så jag tänkte lämna en lägesrapport.

Det är fredag. Det är skönt. Imorse åkte Arne och Ann-Marie hem. De har varit här i två veckor men det känns som vi knappt har hunnit ses. Först stack ju Henrik och jag iväg på vår resa till Xinjiang och sedan var de iväg tre dagar i Guilin i södra Kina så vi har gått lite om varandra. Det känns inte riktigt som vi har hunnit umgås så mycket som vi brukar. Det känns lite tråkigt. Men vi har såklart setts och hunnit äta några middagar ute och umgås lite och de har hunnit vara mycket med barnen. Det tycker både barnen och farmor och farfar är roligt. 

Jag har haft lekgrupp här idag. Vi är ett gäng svenska mammor med barn brukar träffas på fredagar. Idag kom bara två familjer, lite skralt men ok. Barnen fick springa runt och tjoa och tjimma och vi mammor hann umgås lite mellan utryckningarna.

Vad gäller sötnosarna på bilden så känns det som att de denna vecka bytt trotsroller. Det känns (eller jag kanske bara hoppas) att Nilo faktiskt blivit lite lugnare. Fortfarande är han ju en vildbatting men det känns som han mognat lite. Den där lilla sötnosen med kulmage och guldlockar däremot. Jädrar anamma vilket temprament hon håller på att utveckla. Skriker och slår och sliter av sig skorna och kastar sig på marken. Och frågar man Elsa ska vi sätta på skorna? får man först ett No! sedan ett NOOO! sedan ett NOOOOOOO!!!!!!!!! och en snyting. Mina systrar hävdar att hon är en kopia av mig i den åldern så jag känner viss sympati. Men det gör det inte mer lätthanterligt.

Denna helg ska vi göra precis ingenting. Bara gå dit näsan pekar. Det enda vi bestämt är att gå på gudstjänst på söndag. Annars ska det bara bli ett enda långt fikamaraton.     

Nu blev det ett sådant där oförutsägbart avbräck i bloggflowet igen! Jag ber om ursäkt igen. Det blev ett - mycket stoj när vi kom tillbaka - hänga med svärisarna - snabbt åka till Peking och fixa visum - uppehåll. Men nu är jag tillbaka framför datorn, igen.

Sista dagen i Kashgar hyrde vi en bil med chafför och åkte upp i bergen. Det var fantastiskt. Vi åkte fyra timmar västerut och upp i bergen och var typ en halv timme från gränsen till Afghanistan. Alltså verkligen på den västligaste fläcken på Kinas karta. Där låg Karakuli Lake på 3500 meters höjd. Och på båda sidor om sjön låg varsitt berg på över 7500 meter. Snöklädda toppar, klarblå himmel, sandiga dyner, turkost vatten och isande vind. Väldigt häftigt. Där red vi kamel och häst. De lyckades inte få tag på två kameler så det fick bli en av varje och vi byttes av efter halva turen. Anledningen till att kamelen var bäst var att man kunde köra ned sina iskalla händer i kamelen puckelhår och värma dem. Hästar har varken pucklar eller puckelhår så det var mycket kallare för händerna! Det var en mycket spännande utflykt och ett otroligt landskap.