Den som lever får te

Puh! Vi överlevde! Och med tanke på mina extremt lågt ställda förväntningar så gick det till och med jättebra. Jag läste ut min bok och kollade på senaste Woody Allenfilmen och tog en flska vin. Nej okej, kanske inte riktigt så enkelt, men iallafall.

I Shanghai fick vi hjälp. Vår kompis Catharina jobbar på konsulatet har något särskilt kort som gör att hon kan följa med in på flygplatsen. Så hon och hennes kille Björn körde oss till flygplatsen och sedan följde Catharina med ända till gaten. Det var ovärderlig hjälp eftersom framförallt säkerhetskontrollen är hemsk när man är ensam med två barn som vill springa iväg samtidigt som man ska lägga alla väskor på bandet, ta av sig jackor, plocka upp dator i väskorna, förklara vad det är för något i barnmatsburkarna och fälla ihop vagnen! Men med hjälp går det bra. Sen hade vi sån tur att Catharina hade en kompis på flighten som jag genast utsåg till min nya bästa kompis. Så hon hjälpte mig med några grejer ombord på planet. Väl på flyget så hade vi de två platserna närmast fönstret och jag skulle ha Elsa i famnen och en man skulle sitta utanför oss. Jag frågade flygvärdinnorna om det verkligen inte gick att få platsen i gången också och tack om och lovan herran så gick det! Och det var tur för annars hade det varit hemskt. Nu var det uthärdligt. Sen var ju flighten otroligt lång - 12 timmar! Men det var bara att spotta i närvarna och leka och läsaböcker och springa i korridorerna och vara den allra roligaste mamma man någonsin kan tänka sig. Egentligen hade vi bara två stora missöden - Nilo är väldigt rädd för flygplanstoaletterna - de är små och spolningen låter högt. OM han går så måste dörren vara helt öppen, man ska ta av och på byxorna utanför och man får ABSOLUT inte spola innan Nilo är 10 meter därifrån. Men likväl hände en liten olycka så det blev lite rörigt. Sen började jag blöda näsblod mitt i allt och det är ju lite bökigt med blod överallt och papperstussar i näsan. Sen måste ju Nilo slita varenda leksak ur händerna på Elsa men jag hade valt en accept-almost-anything-policy gentemot Nilo för att slippa bråk så det fick gå. Sen hade jag också en man-får-äta-vad-man-vill-policy så Nilo festade på kakor, glass och klubbor!  

Bytet av plan i Amsterdam var krångligt, särskilt eftersom det var klockan två på natten vår tid så ingen av oss var ju särskilt pigga men det gick det också. När vi skulle kliva av på Arlanda sov båda barnen så djupt att jag knappt kunde väcka dem! Men då var vi så nära målet så jag tog all packning på rygg och armar och ett barn under varje arm och med mina sista krafter tog mig till bagagebanden och ut genom dörrarna. Och där stod Henrik och mamma med rosor och kramar. Det gick! Jag överlevde. Men det dröjer innan jag ger mig in i en sådan prövning igen. Tillbaka till SHanghai är Henrik med! 

Imorgon åker jag och barnen hem till Sverige. Och jag är skitnervös, faktiskt otroligt stressad. Inte så mycket för att komma hem. Kanske lite det också, men inte så mycket. Jag är skitnervös för hemresan. Jag ska flyga ensam med båda barnen. Det gjorde jag i somras också men då var Elsa liten och resan varade 9 timmar.

Nu är Elsa stor. Faktiskt i sin allra krångligaste ålder skulle jag tro, ett och ett halvt år. Hon går inte utan springer, hon är rastlös, hon blir arg som ett bi om man tar något från henne, hon kränger som en 14 kilosmask om man lyfter henne och hon inte vill och hon klättrar - på stolar, bord, hyllor - allt hon kommer åt, hon sover inte så länge längre och äter bara vissa grejer. Hon kan titta på en film i två minuter och läsa en bok, om man läser den för henne, i fem minuter. Och hon ska sitta i min famn hela resan. Sen har vi den stora, ansvarsfulla, lugna storebrodern - inte! Alla som ha träffat Nilo vet ju vad han är för sort - busig, snabb, högljudd, bestämd, rastlös, envis, nyfiken. Honom kan man dock sätta framför en film i en timme och han kan, om han hamnar i det tillståndet, leka med en playmobilgubbe i 20 minuter men i övrigt gäller det att underhålla och hantera.

Och hela resan tar 20 timmar! Jajamensan, 20 TIMMAR! Om det inte är några förseningar förstås. Först 12 timmar flyg till Amsterdam sedan vänta där och efter det ytterliagre två timmar till innan vi ladar på Arlanda. Vi lämnar hemmet klockan 10 på lördag förmiddag och kommer fram till Stockholm klockan 6 på söndagmorgon, vår tid. Jag kommer dö! Det kommer aldrig gå! Jag kommer att tappa bort barnen! De kommer driva alla andra passagerare till vansinne! Och framförallt mig.

På något sätt kommer det ju att gå. Barnen kan ju inte öppna flygplansdörrarna och hoppa ut. Men jag fasar verkligen inför resan. Det är nästan som inför en förlossning, jag vet att jag har något skitjobbigt framför mig men jag vet ine riktigt hur det kommer att bli. Så nu vill jag bara få det gjort, släpp på värkarna - låt det bli lördag NU! Och framförallt, låt det bli söndag NNNUUUUUUU! Min målbild (precis som man har inför en förlossning) är att kliva ut genom dörrarna på Arlanda. Då kan jag slappna av. Då får andra ta över ansvaret. Det enda man kan trösta sig med är att en helvetesresa alltid kan bli ett bra blogginlägg!

Det ställe jag nog besökt flest gånger i Shanghai, förrutom dagis, Starbucks på Heng Shan Lu och mataffären är tygmarknaden. Jag har nog varit där i snitt en gång i veckan. Det är ett fanrtastiskt ställe. Massor av bås med massor av tyger. I början gjorde jag kopior av mina favoritplagg. Efter det började jag beställa kläder jag ville ha där jag beskrev eller visade en bild från en tidning och beställde på fri hand. Nu går jag runt och kollar på tygerna och kommer på vad jag vill sy upp utifrån tyget. Jag har några olika ställen där jag syr upp kläderna så hittar jag något snyggt någon annanstans brukar jag dra med skräddaren till det båset och säga - sådan krage vill jag ha, fast med knapparna från den andra jackan och med ett tyg som finns på plan 2. Och det är verkligen billigt. En egen designad vinterjacka 480 kronor, en sidenblus 150, en kostym 500 osv.
 
Nu har jag kommit ytterligare ett snäp i mitt sömnadsintresse. Jag har hittat knapp, tråd, blixtlås och typ varenda sygrej-man-kan- drömma-om-marknaden.  Hela Åhlens bottenvåning med 1X1 meter stora bås med sybehör. Underbart!

Förrutom att sy upp kläder till mig själv och Henrik och lotsa gäster runt bland båsen har jag lite i smyg börjat skissa på en businessidé. Jag har börjat göra sjalar som jag ska se om jag kan sälja hemma i Sverige. Man får ju gräva där man står och sjalar, ja, jag gillar sjalar och jag har ganska många. Så nu har jag hittat på lite olika sjalar som jag låtit sy upp och som jag ska ta med hem nu när jag åker hem. Så ska jag se vad jag kan göra av det. Det är ännu i sin linda men jag har redan kommit på mitt företagsnamn och gjort en logga. Jag ska öppna en hemsida snart också och då ska ni få se alltihopa!  

Henrik brukar klaga på att jag alltid väljer så fula bilder på honom på min blogg. Jag säger att den dagen han producerar ett blogginlägg på min blogg, som han har lovat i ett halvår, ska han få välja sin egen bild. Han har dessutom hotat med att publicera denna bild på mig på sin blogg, om han någonsin skulle komma på idéen att skriva en blogg, för han tycker jag ser så hemsk ut. Jag håller med, jag är inte särskilt snygg på bilden. Men till mitt försvar kan jag säga att jag för sjutton är ready to drop - jag är i nionde månaden -mad hans barn. Sen är den präktiga pagen, den halvlånga kjolen och de fotriktiga skorna kanske inte så rock ´n´roll. Nu har jag publicerat bilden själv så det är ingen idé att starta en egen blogg. Skriv på min istället!  Och här kommer en fin bild på Henrik!

På söndag är det nyårsafton för kineserna. Världens största land firar sin absolut största högtid. Råttans år tar slut och oxens år inleds. Och alla migrantarbetare och andra som bor i städerna ska åka hem till sina familjer i provinserna för att fira och ses den enda gången på året. Så denna helg måste det vara en av de största resehelgerna i världen, även om det mesta sker kors och tvärs här i Kina. Liu Mei åker hem till sin familj i Xuzhou som ligger ungefär mittemellan Shanghai och Peking, och tar ungefär 6 timmar med tåg. Då får hon träffa sin 12-åriga son som hon inte träffat sen i somras. Hennes son bor hos sina farföräldrar, som massor av barn gör när deras föräldrar flyttar till stan för att tjäna pengar och de kan inte flytta med eftersom de bara får skolgång där de är skrivna. Hon har klippt sig och köpt presenter och hennes mobil ringer hela tiden så det märks att det är något spännande pågång. När man träffas ska man dels ge pengar till varandra i röda kuvert och man ska äta en hel fisk - det rimmar tydligen på mycket pengar. På själva nyårsafton visar de en nyårsgala på TV som har ungefär 700 miljoner tittare!

Inför jul var det jultomtar och grannar och juldekorationer uppställda överallt. Men nu inför kinesiska nyåret, eller springfestival som det också heter eftersom det är kopplat till att man snart ska ut och så på fälten, har man tagit i ännu mer. Det är röda lyktor, och hängdekorationer, och oxar och almanackor ÖVERALLT. I varje lycktstolpe på vår gård hänger små röda lycktor. En anledning till att man har så mycket rött är att det kan komma ut ett läskigt monster så här års och han gillar inte rött och inte heller höga ljud. Därför kommer man i helgen också att fyra av så mycket fyrverkerier att ingen kommer få en blund, det är tydligen fruktansvärt. Det är tvärtemot vad man kanske kan tro inte bra om det är ens eget årsdjur. Så jag som är född i råttansår kan snart pusta ut. Men alla mina kompisar som är födda 1973 efter 3 februari, Anna, Jenny, Kia, Lotta, Anna, Stina - be prepared! Det bästa sättet att skydda sig mot det elka djuret och olycka är att ha på sig röda underkläder, så snabbt ut och köp lite raffiga underkläder!  

Råtta är tydlgen bra att vara, inte bara för att jag är det, utan råttor anses vara överlevare och det är också det första djuret i zodiaken. Ironiskt nog eftersom jag avskyr råttor! Andra bra djur är apan, draken, ormen och grisen. Mindre bra är just oxen, tuppen och hunden enligt min kinesiska lärare. Och att vara ett får, född på vintern och tjej - urkass tydligen. Min kinesiska lärare menade att man på allvar stämde av rätt tidigt vad en potentiell partner är född i för djur. Om det är en dålig match kan det hända att man drar sig ur trots att killen eller tjejen annars verkar bra! Tur för mig att Henrik också är en råtta, man passar tydligen bra ihop med samma.

Personer jag funderar på denna vecka är Liza Marklund, Thomas Quick och Chelsey Sullenberger.

Jag har följt debatterna om Liza Marklund och Thomas Quick så här på avstånd och det  verkar ha kommit grodor ur båda deras munnar (utan någon jämförelse i övrigt). Jag har sett dokumentärerna om Thomas Quick och de var ju verkligen intressanta. Hans trovärdighet vad gäller de mord han erkänt har ju varit ifrågasatts länge och det här gav ju verkligen en annan syn på historierna. Det är klart att journalisten argumenterar för sin sak men jag tycker verkligen det var övertygande. Och det värsta av allt är ju att i så fall går de riktiga mördarna fria. Det är ju fruktansvärt. Och det har ju funnits andra starkt misstänkta mördare i flera av fallen. Jag undrar vad som händer nu.

Och Marklund då. Jag har aldrig varit ett fan och den enda bok jag läst av henne är just Gömda. Jag tyckte den var rätt överdriven på något sätt (typ som boken Inte utan min dotter som bara var för mycket) men också gripande. Först kände jag mig också lurad av att den inte var "sann". - Alltså jag menade att den baserades på en sann historia. Det kommer hon på att säga när hon redan tjänat miljoner på boken. Och jag blev också provocerad när jag tidigare läste att hon valt att ha en väldigt omdiskuterad agent som misshandlat sin sambo. Hon som utsett sig själv till alla svaga och misshandlade kvinnors försvarare. Nu ska hon representeras av en sådan man. Hur tänker hon där? Och samtidigt som hon utsett sig själv till alla svaga kvinnors försvarare verkar hon ha svårt att visa någon svaghet själv utan ska alltid framstå som superstark och med svar på tal. Och det som NU provocerar mig är att hon, som man aldrig kan få tyst på i andra debatter, när hon själv hamnar i blåsväder så vägrar hon ta debatten med några halvhjärtade svepskäl? Det är för mig obegripligt och dumt. Man låser in sig på rummet och surar för att all andra är taskiga. Jag kan hålla med om att det blivit lite av en hetsjakt och då tenerar ju debatter att bli mer känslomässiga än sakliga. Men i det här fallet verkar hon ju skapa en del av det själv genom att inte svara på rätt allvarlig kritik.

Nog om det. Veckans bästa nyhet är ju ändå Hjälten på Hudson. Jag kan inte se nog på bilderna på planet som landad på Hudson River och alla överlevde. Bilderna när alla människor står på flygplansvingarna när planet ligger och flyter i vattnet med New York bakom sig är helt osannolika. Och fantastiska. Det finns hopp! Och det finns en anledning till att det ligger flytvästarna under stolarna! Och man kan överleva trots att planet skakar och motorerna börjar brinna. Det känns skönt. Fast å andra sidan viste jag inte att det fanns något som hette double bird strike och att de kunde leda till att planet störtade, så sammantaget kanske min flygrädsla är konstant. Men jag är inte jätterädd för att flyga. Bara lite. När man lyfter. Och kanske lite när man landar. Men inte annars. 

Grodorna på bilden säljs på vår gata Wulumuqilu. Om jag bara visste hur man tillreder groda skulle jag köpa ett par stycken och bjuda våra gäster Kristian och Johan på crunchy frog till söndagsbrunchen. Men eftersom jag inte kan det får vi gå ut och äta pannkakor eller något annat istället.

(Catharina och Björn våra grannar som bor rakt under oss och som vi träffar typ jämt och Helena från två hus bort)

Igår hade vi en drink hemma hos oss med våra kompisar här i Shanghai. Det var kul. Vi blandade jordgubbs- och äppeldrinkar med varierande framgång (ja Henrik blandade godare drinkar än jag!) och sen gick vi ut och åt på en restaurang i krokarna. Det var roligt. Henriks två kompisar Kristian och Johan är här på besök också så de var också med. Efter restaurangen gick vi till en bar och drack drinkar och dansade lite sen avslutade vi kvällen som vi brukar när våra grannar Björn och Catharina är med - hemma hos dem sjungandes karaoke. Av någon outgrundlig anledning så fick jag högsta poäng trots att både Henrik och Catharina faktiskt kan sjunga. Maskinen gav nog födelsedagstillägg eller så tyckte den att inlevelsen i "More than words" var så genuin. Det var roligt. Och det känns fantastiskt att vi redan hunnit få flera så fina och roliga vänner här i Shanghai. 

(Ola - författare, Shanghaibo och minglare, Indira - granne och har barn på Nilos dagis, Martin - Henriks kollega från Sverige, även kallad snygg-Martin)

(Jacob, jag och Anna-Karin - Jag och Anna-Karin träffas typ varanan dag antingen själva eller på playdates med kidsen. Nilo är kär i deras Alice 4-år och gör alltid precis som hon säger. - Nej, Nilo nu ska vi gå in i köket och laga mat. - Okej Alice då gör vi det!)

Henriks kompisar Johan och Kristian som är på besök (båda med glasögon) pratar med granne Ted (som står mellan) och bredvid står Indiras dotter Andal med kaninöron. Catharina, Björn och Helena - alla från The Summit Crew (vårt compound).

Man borde inte säga jordsnurr när man är 36 år gammal, det hör mer till Kamratpoståldern eller möjligen till Mitt-Liv-Novell-åldern men definitivt inte för någon som snart är medelålders. Men det kanske är just därför. När min syster fyllde 40 höll hon ett roligt tal där hon läste ur en psykologibok om hur 40-årskrisen kan ta för uttryck där bl.a. ett symptom för detta är att man vill klä sig och vara ungdomligare än man är. Detta kanske är ett uttryck för det också.

Idag fyller jag 36. Det har varit en medioker födelsedag. Eller, den började rätt trist men artade sig på slutet. Henrik var i Peking imorse och varken Nilo eller Elsa hade förberett någon tårta eller paket utan det blev bara en vanlig morgon på väg till dagis. Lite extra stressig eftersom Henrik inte var hemma. Sen var jag på Ikea på förmiddagen och handlade och på eftermiddagen hade jag kinesiska lektion. Henrik kom hem först vid 7. Men de trevliga sakerna var att Liu Mei hade köpt jättefina blommor till mig. Jag tog en kaffe på dan med min tyska kompis Christiane som är tillbaka i stan. Och Henrik hade köpt en jättefin Shanghai Tangväska till mig! Sen beställde vi hem indisk mat och delade på en fransk bakelse som jag hade köpt. Så det blev bra till slut ändå. Och nu är jag 36 år gammal. Sen jag själv fick barn har jag kommit på att man egentligen borde fira mamman också på sin födelsedag eftersom det är hon som verkligen gjorde en insats den dagen. Så när mamma ringde idag så passade jag på att tacka henne för ett bra jobb där för 36 år sedan. På fredag har vi bjudit in typ alla vi känner här (14 stycken) på en drink hemma och sen ska vi gå ut och äta tillsammans. Det blir fint!

Igår när jag hämtade Nilo stod han vid fönstret och såg ledsen och hängig ut.  - Mamma jag är risig. Och mycket riktigt. På lekplatsen ville han bara sitta i famnen och väl hemma låg han i soffan och fick mer och mer glansiga ögon. Så han är hemma från dagis idag för första gången på typ ett år. Dessutom är det superkallt ute så vi är hemma och inne idag.

Vad gör man en hemmadag i Shanghai. Vi har degat i dubbel bemärkelse. Vi öppnade NYA burkar med playdoug och har gjort massa snygga grejer. Tårtor i lera och maskar som kryper över hela bordet och bara massa kletiga högar för Elsas del. Sen har vi också bara degat, utan deg. Sån deg man degar med, inte pengar för det har vi förstås i överflöd.

För en vuxen är det lättare med tidsfördriv. Internet. Och något som verkligen underlättar livet när man bor utomlands. Man får nyheter hemifrån lika snabbt som hemma, nästan. Man behöver inte komma hem efter ett år utomlands och undra vad som har hänt. Det vet man om man är uppkopplad och intresserad. Så idag har jag badat i svensk kultur - jag har läst DN, SvD och Aftonbladet på nätet, jag har gjort DN:s nutidstest, jag har lyssnat på Godmorgon Världen på Podcast, jag har lyssnat på Hello Saferides fantastiska skiva och jag har sett Björn Gustafsson och Johan Glans Abba-framträdande på Guldbaggegalan på YouTube. Jag tycker liksom de flesta andra i hela Sverige att Björn Gustafsson är jätterolig, och Johan Glans också men Abbaframträdandet var rätt tamt. Det är liksom så enkelt att sätta på sig tokroliga Abbakläder med platåskor och tights och sjunga sånger som alla gillar och göra lite slapstick. Det gjorde vi också på roliga timmen. De som får betalt för att vara roliga borde kunnat prestera mer. Nåväl, det var ändå trevligt att få lite Sverigekänsla. Vi såg också Grammisgalan häromkvällen där man fick lära sig några nya namn man aldrig hade hört förrut. Så man inte gör bort sig helt när man kommer hem.

För hem kommer vi! Nu har vi bokat biljett och vi kommer den 24 januari på kvällen och stannar till den 15:e februari. Jag flyger ensam hem med barnen och DET ser jag inte framemot. Nilo börjar bli hanterlig, ja inte hela tiden, men längre och längre perioder. Men Elsa, hon är inne i en upptäckarfas. Vill aldrig sitta still, ska springa runt och om man lyfter upp henne kränger hon som en mask. Och henne ska jag ha i famnen hela vägen hem via Amsterdam i typ en miljard timmar! Men när jag väl klarat den pärsen så är jag hemma och då kommer belöningen! Jag ska jag träffa alla jag längtar efter. Och jag ska köpa tidiningar och böcker jag begriper. Och jag ska äta all mat jag har saknat - risgrynsgröt och smågodis och semlor och Lingongrova med skitmycket ost och något så helsvenskt som kebab. Och jag ska framförallt få gå på gofika hos Mymlan som på bilden ovan (och kanske läser Anders högt i gayskvallertidningen QX för barnen?!). Tänk om två veckor är vi hemma!    


  

Söndag - de långa frukostarnas dag. På helgerna lyckas vi aldrig ta oss ut före 11-tiden. Trots att barnen och någon av oss är uppe vid 7 - halv 8 och har ätit vår första frukost vid 8-tiden så går det bara inte att komma ut. Dels ska den som fått sovmorgon komma upp vid 9 och äta, den andra frukosten ska ätas och det ska drönas runt i pyjamasbyxor och tittas på morgonfilm och duschas och sitta och glo en stund och snippsnappsnorum har tre timmar gått.  Det är tokigt att komma ut så sent eftersom barnen börjar bli lunchsugna typ en kvart efter att vi stängt ytterdörren och  trötta efter två timmar. Men man orkar ju inte stressa på helgen också. Så det får bli 11. Och så blir resten av dagen därefter - lunch när det blir och vila om och när det blir och ibland glada barn, ibland griniga.
 
En av de första saker vi köpte när vi kom till Kina var en juicemaskin. Den använder vi varenda dag. Den är grymt opraktisk eftersom den har typ åtta delar som ska plockas ihop och diskas. Men frukt är billigt och juice är gott så jag meckar med den. Sen äter vi sådant som alla svenskar ter - mackor, müesli, gröt, kaffe och te. Det är lustigt hur fast man är i sina frukosttraditioner. Man prövar gärna andra sorters mat när man reser men frukost - nej tack det ska helst vara så likt det man är van vid som det bara är möjligt. Men de allra flesta människor verkar vara likadana. Gärna annan mat men gudbevare mig för andra kulturers frukost. Kineserna äter lite olika beroende på var i Kina de bor men när jag varje morgon passerar detta stånd med baozi (stor ångad degklump med lite fyllning i) står alltid en lång rad med människor (ibland i pyjamas) och köar. Nudlar verkar också vara vanligt.
 
Iallafall, när vi väl hade ätit vår nämnda frukost och kommit ut vid 11-tiden åkte vi ned till vår favoritpark - Fuxing. Där var det ovanligt lite folk, troligen för att det är rätt kallt. Vi tog vår sedvanliga tur i det halvsunkiga men superbilliga minitivolit som finns där. Vad sägs om radiobil - 6 kronor, karusell - 3 kronor och bilbana - 5 kronor. Då kan man vara generös. Klart du ska ta en runda till! Efter det träffade vi våra kompisar Anna-Karin, Jakob, Alice och Sofia och käkade crepes. Men när Elsa för andra gången hade rymt in på herrtoaletten i färd med att stoppa ned handen i toalettstolen och Nilo råkade välta en avskärmningsställning i huvudet på Alice gick hem.       

Idag är en sådan där dag när jag inte har något särskilt att blogga om. Så jag valde mellan att ine blogga alls eller blogga om inget särsilt. Det blev det senare. En vecka i vardagsrutiner har gått efter jul och det går ganska bra. Nilo protesterar varje morgon mot att gå till dagis men så fort vi kommer dit säger han - Hej då mamma! och springer glatt in. Elsa stökar runt hä hemma med Liu Mei. Hon snackar mycket. Mest massa onomatopoetiska ljud (långt ord för något som låter som ba ba, bonk bonk och ma ma). Henrik har kickat gång arbetsåret men en hel del jobb. Men han jobbar ändå inte galetmycket och kan styra över sina tider lite själv. Jag satte igång med min kinesiska i måndags och döm om min förvåning när jag fick göra ett prov helt ofötberett på första lektionen. Det kändes som jag var i 8:an igen och skulle precis börja protestera att det var ojuste samtidigt som jag skulle blåsa en jättestor bubbla av Hubba Bubbat när jag kom på att jag var vuxen och inte hade något tuggummi i munnen och det dessutom var lite kul att se hur mycket jag kom ihåg. Ännu ett tecken på vuxenhet och mognad. Och jag kunde faktiskt en hel del. 

Andra händelser i venlig vecka för en barnfamilj i Shanghai är att jag var på polisen igår och anmälde min cykel stulen. Elsa och Liu Mei var med och det är alltid lika roligt att se vuxna män, denna gång i uniform, gulla med Elsa. Idag fick vi också trådlöst internet installerat och det är en fröjd! Nu behöver vi inte sitta på soffkanten med ryggen böjd som en cheeseduddle utan sitta var man vill. Jag kände mig för en stund som Dolph Lundgren när jag skulle skriva upp koden för det trådlösa nätverket och inte kom på vad trådlöst hette på svenska utan skrev "Kod för kabelfri internet!. Sen ramlade polletten ned! 

Alla våra bästisar är tillbaka i stan; Anna-Karin, Alice och Sofia OCH Björn och Catharina. Det är kul. Ikväll ska Björn och Catharina komma på middag och vi ska äta Liu Meis fantastiska mat och spela spel. Liu Mei har verkligen vuxit in i familjen och är fantastisk. Hon är trevlig och rolig och fixar saker vi inte begriper och Elsa älskar henna. Och henne mat är ljuvlig. De är duktiga på mat här i Kina. Det är obergipligt hur "Kinamat" i Sverige ens får kallas Kinamat. Kineserna skulle bli otroligt förolämpade om de såg våra Fyla Små Lättel och kallade det kinesisk mat. Oj, nu är jag sen till dagis och eftersom jag inte har min apostlahäst måste jag lägga benen på ryggen. Se, det gick att skriva om ingenting.

  

I Kina ser man överallt pensionärer som träffas i de små parker som finns lite här och där. Det finns två sorters aktiviteter som man oftast ser. Dels gubbarna som spelar kort och mahjong och dricker te och röker. Sedan finns det också de som gör någon aktivitet tillsamans, och då är det både gubbar och tanter. Det kan vara taichi, styrdans, svärddans (!) eller rätt och slät lite motionsrörelser. Det finns också offentliga "gym". Det är inte direkt fria vikter utan maskiner som man kan stå och snurra lite på eller cykla lite. Min syster hittade en underbar länk med ett nytt initiativ som kombinerar friskvård för pensionärer med energiproduktion! Det är strålande! 


http://webbtv.dn.se/index.aspx?id=4865

Idag har inte varit någon toppen dag för mig. Om jag skulle tro på tur och otur skulle jag skylla på det, men iallafall delvis var det mitt eget fel. Imorse när jag skulle ta cykeln till dagis var den stulen! F*******t, j***a, s**t! Jag hatar när sådant händer. Det blir förstås alla, men min reaktion står inte i relation till förlusten. Jag blir skitarg och vill skrika och slå sönder något, vilket jag naturligtvis inte gjorde eftersom Nilo var med (det kan kanske ha kommit ut något fult ord ur min mun trots detta). Jag tyckte föralldel väldigt mycket om min cykel och att cykla runt i stan här är nästan det bästa sättet att uppleva stan. Och Nilo tycker det är toppen att sitta i sin banstol där bak. När jag hade lugnat ned mig så funderade jag lite på min reaktion och kom fram till att det dels handlar om kontrollbehov, någon annan har mage att störa mina domäner på detta sätt, men dels blev jag nog arg på mig själv eftersom jag lämnat cykeln på trottoren istället  för att ställa in den i cykelgaraget (det berodde på att jag kom hem klockan sju igår kväll, regnet öste ned och jag var ensam med båda barnen och kunde inte få till att leda in cykeln tre våningar ned då. Men iallafall!) Nilo var mycket mer pragmatisk än jag och sa - Mamma nu ringer du polisen så ringer de på sin polisradio och sen fångar dem den dumma tjuven. Det är så det går till i hans böcker. 

När jag senare på dagen var ute och åkte taxi med Liu Mei och Elsa blev vi påkörda bakifrån! Inte hårt och vi gjorde inte illa oss, men tillräckligt för att vi nästan åkte in i sätena framför. Det var en såndär klassisk bilkörning-i-Kina grej. Det står ett antal bilar i kö vid rött ljus.  Mitt i allt tycker bil nummer fyra i kön att de inte vill vänta längre utan svänger vänster ut i motsatt körfält i avsikt att köra om kön! Vad är grejen med det? Tror han att de andra bilarna bara har stannat för att det är kul! Och om det kommer en mötande bil, hur gör man då? Det är så idiotiskt och kortsiktigt att man blir tokig ibland. Den härchauffören var dessutom så klumpig så han inte ens kom ut  det motsatta körfältet utan körde in  oss som stod framför istället. Som vanligt när det händer någon liten olycka så kör man åt sidan och gör upp. Antingen argt och någon ringer polisen, eller sansat och någon betalar ett par hundra till någon annan. Vi tröttnade dock på denna uppgörelse och lämnade taxin och gick resten av vägen hem.

När detta hade hänt tänkte jag att jag nog ska ligga lite lågt resten av dagen men när grannarna Björn och Catharina lockade med något så oemotståndeligt som en kvällstur i deras Jeep till Carrefour så kunde jag inte säga nej. Jag är aldrig på Carrefour utan att fylla hela den enorma kundvagnen. Det finns så mycket saker där som man bara måste handla. Muesli till inte galna priser, mjölk från länder där man inte blandar i melamin, blöjor för barn som väger över 7 kg, Barillaspagetti och andra dyrgripar. När vi kom tilbaka hem och jag skulle hoppa ur bilen på parkeringen i källaren i vårt hus var jag en halv sekund från att slänga upp dörren rakt på en Lexus-SUV. Enda anledningen till att jag inte förstörde lacken på hans mortorhuv, förstörde dörren på Björn och Catharinas bil och själv kunde blivit påkörd var att gubben i Lexusen tvärnitade.      

Jag tror det räcker för idag. Nu släcker jag lampan innan något annat tokigt händer. OBS! Cykeln på bilden har vi dock kvar i tryggt förvar i garderoben. Kanske får vi ta den till dagis imorgon.

När vi kom till Peking i våras var det en turbulent tid. Inte bara för oss i vår familj att flytta till Kina med allt nytt det innebar. Utan även i Kina var det turbulent. Vi kom samma vecka som oroligheterna i Tibet startade och när vi satt och tittade på CNN eller BBC så bröts sändningarna av censuren när de rapportrade från Tibet. Det kändes märkligt. Eftersom Tibetoroligheterna innebar mycket negativ publicitet för kinserna i utlandet, vilket de var särskilt känsliga för inför OS, skapades en antivästkänsla bland kineserna -  "de förstår inte oss och vår historia". Och även om det inte finns något försvar för kinesernas behandling av tibetanerna och deras sätt att inskränka deras mänskliga rättigheter, ligger det något i det. Dalai Lama vill inte ha ett fritt Tibet, det är Richard Gere som vill det. Nåväl, antivästkänslan var markant. Inte mot oss västerlänningar i Kina, men det märktes i tidningar och på TV.

När sedan jordbävningen i Sizchuan inträffade stärktes känslan, kanske inte direkt anti-väst, även om smarthjärnor som Sharon Stone gjorde sitt bästa (hon sa att jordbävningen var ett straff mot kineserna, deras karma, för vad de gjorde i Tibet! De 70 000 människor som förlorade sina anhöriga kanske inte kände att de var direkt ansvartiga för regeringens politik i Tibet). Men snarare känslan av pro-Kina. Nationalistiska känslor blev tydliga, alla bar den kinesiska flaggan på sina kläder och skänkte pengar. Även detta var ganska nytt eftersom det var  första gången en större katastrof inträffat sedan många kineser blivit rika eller iallafall medelklassrika. Kinesiska regeringen, som ju inte kunde klandras för jordbävningen, hängde på och gjorde sig populära genom att åka och träffa de drabbade. Det var i våras. Och det var i Peking. Här i Shanghai märker jag inte alls av det politiska läget lika tydligt. Dels har det inte hänt lika mycket. OS gick bra och nu är det lite lugnare. Ja, mjölkskandalen kickade förstås igång vår Shanghaivistelse och efterdyningarna av detta fortsätter med konkurser och skadeståndskrav från familjerna av de 300 000 (!) barn som blivit sjuka. Men annars är det inte lika tydligt. Dessutom har vi väl blivit vana vid Kina. Men så läste jag en artikel i DN idag om hur många kända kineser i december skrivit ett manifest för demokrati, mänskliga rättigheter, lag och ordning i Kina. Och att flera av de som skrivit under manifestet nu har arresterats. Ja just det ja. Det är inte så mysigt det här landet som man förleds att tro ibland. Det är världens största diktatur.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=870021
 

Dagarna mellan nyårafton och vardag är en transportsträcka. De kan förvisso vara rätt sköna. Man äter rester, gläds eller inte över julklappar, man städar och plockar undan, man försöker ta sig ur en eventuell bakfylla, man tvingar i sig körsbär-i-likör chokladbitarna i Aladdinasken så man kan slänga den sen, man tittar på krönikor på TV. Det är samma i Shanghai. Sjöbergarna åkte igår och nu försöker vi få orning på hemmet, kylskåpet och sovrutiner. Imorgon är det MÅNDAG. Dagis för Nilo, jobb för Henrik och kinesiskaplugg för mig. Jag börjar bli så gammal (inser jag) att jag tycker det är ganska skönt med vardag. Allt flyter på. Helger och semester är förstås också kul, roligare ibland. Men de är också mycket mer arbetskrävande när man har en ungar som måste hanteras på olika sätt. Man har liksom krisberedskapsläge på hela tiden - ombyte, extra mat, leksaker, nappar osv. i väskan. Vilken tid befinner vi oss var och vilket väder är det då och kommer det att finnas mat för barnen och hur förhåller det sig i relation till sovtider? Grymt spontant!  Men imorgon är det som sagt måndag och då är det ingen tvekan om att barnen befinner sig på ett ställe där det finns mat när de är hungriga och ställen att sova när de är trötta.
 
   

Så har det blivit 2009. Nyår firade vi här i Shanghai. Först åt vi middag på en fin restaurang som heter A Future Perfect - bra namn på en restaurang att fira nyår på. Sen åkte vi ner till Shanghais partyområde - the Bund. Promenadstråket längs floden med den klassiska utsikten över det runda TV-tornet kallas the Bund och där ligger en massa barer och restauranger där framförallt västerlänningar hänger. Vi gick till Glamour Bar och drack champange och dansade och hade kul.

Vid ettiden skulle Arne och Ann-Marie åka hem. Inte för att de inte skulle kunna partaja ett par timmar till, de har mer energi än vi har, men för att avlösa Liu Mei som var hemma med barnen. När Henrik, Johan och jag skulle åka hem vid halv tretiden kunde vi inte få tag på en taxi utanför stället. Så vi började gå mot en annan korsning och där stod ännu mer folk och försökte få tag på taxi. Och nästa, och nästa. Vi såg säkert flera hundra eller nästan tusen personer som försökte få tag på taxi och inte EN ENDA ledig bil. Bu hao! Inte bra, som vi säger här i Kina. Och det var svinkallt och en halvmil hem och jag hade högklackade grymt obeväma skor. Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till och började gå i vår riktning. Sen hade vi sån obeskrivlig tur att det kom EN ledig bil upp från en tunnel! Och Johan var snabb som en räv. När vi kom hem vid 3-tiden låg Liu Mei kvar och sov på soffan och Arne och Ann-Marie hade ännu inte kommit hem! De hade inte heller fått tag på någon taxi och efter en timmes fruktlösa försök gått till en hotellobby för att värma sig lite. Så Johan gjorde ytterligare en hjälteinsats och gick ned och fick tag på en taxi vid oss (det var lättare här i bostadsområdena dit folk har åkt med taxi än utanför barerna) och åkte och hämtade dem i taxin så de var hemma vid 4-tiden. Så efter en trevlig partykväll blev avslutningen lite kyligare och bökigare än vi hade trott.

Igår var vi därför grymt trötta och sega hela gänget. Inte mycket blev gjort. Som 1 januari brukar vara - en transportsträcka. Men idag är vi på benen igen och har varit ute i kylan och Sjöbergarna har shoppat det sista och gått på massage och annat. Mina nyårslöften i år - bli av med bilringen i midjan och att använda 2009 till något annorlunda. Vi har bestämt oss för att stanna här i Shanghai till sommaren 2010, av flera skäl - Henriks jobb vill gärna det, vi vill inte slita upp familjeverksamheten igen med allt vad det innebär efter bara ett drygt halvår här och slutligen för att det är jättespännande att bo här. Det fanns ett par argument i motskålen också som att vi saknar familj och kompisar, att jag längtar efter att börja jobba igen och annat men nu har vi bestämt oss. Jag och barnen kommer hem i tre veckor i början av februari och vi kommer naturligtvis vara hemma några månader i sommar också så vi flyr inte landet helt. Men detta innebär för min del att jag har ett helt år framför mig när jag inte vet vad jag ska göra förutom att ta hand om mina barn lite grann förstås. Jag ska fortsätta med kinesiskan och har några andra små planer också men det är ganska mycket ett blankt papper. Lite läskigt men mest spännande! Så mitt nyårslöfte är att använda detta år till att lära mig nya saker och använda tiden på bästa sätt. Vi får se vad det innebär!