Den som lever får te

Jag har två bästa kompisar i Shanghai. Sådana där kompisar som jag definitivt kommer att ha kvar när jag flyttar härifrån och som gjort min vistelse här i Shanghai så himla bra - Catharina och Anna-Karin. Om två veckor ska Catharina och Björn gifta sig i Skåne och vi ska såklart åka dit och vara med.

När Catharina var hemma i Sverige i december hade hennes kompisar hemma en möhippa för henne som vi Shanghaineser så klart inte kunde vara med på. Så igår slog vi till och hade en möhippa för henne här. Det var jätteroligt! Och jag tror inte hon misstänkte något alls. Hon hade bestämt träff med två Australiensiska tjejer som tog henne till en restaurang där fyra av oss andra dök upp. Som man ser på bilden blev hon ganska förvånad. Det första hon fick göra var att gå till en waxingstudio som precis öppnat och som hon talat om att hon vill gå till. Där fick hon välja fritt ur menyn. När hon höll på med det stal vi hennes kläder och när hon var klar fick hon istället en pyjamas att sätta på sig. Jag har tidigare skrivit om Shanghainesernas ovana att gå runt i galna pyjamasar på gatorna och det kändes som en given sak för henne att behöva göra efter snart tre år i Shanghai. Så jag hade köpt den galnaste jag hittade, och det var verkligen inte svårt det finns pyjamasaffärer överallt, med påsydda nallebjörnar.

Efter en kanske lite, men inte så mycket, förutmjukande promenad genom våra kvarter då hon bland annat fick köpa tofflor till pyjamasen, gick vi hem till vår kollega Lena och drack skumpa och gjorde äktenskapsquiz. Där fick hon också byta om till catsuiten i guldlamé som hon hade haft på sig på sin möhippa i Sverige. Vi tog över den staffettpinnen.

Eftersom Catharina är en sån trevlig och driftig person känner hon massor med människor och vi som annordnade möhippan hade lite svårt att veta vilka som var nära vänner, vänner eller bara bekanta. Så till middagen bjöd vi in ännu fler tjejer, alla vi trodde Catharina skullre vilja ha med. Så 10 tjejer till anslöt till middagen på en jättebra japansk restaurang. Middagen var jättetrevlig och sedan bar det av till Catharinas favoritsyssla nr 1 - karaoke! Där sjöngs det, dansades och dracks vodka. Som sig bör i en karaokebox. Kvällen avslutades sedan på vårt standardställe - Mesa manifesto - där vi drack mojitos och fortsatte dansa. Där anslöt över Henrik och brudgummen och en kille till som hade haft en grabbkväll. Spåren efter deras kväll fick jag se senare på kvällen när Henrik visade mig sin rygg. De hade varit på ett badhus och då kommit på att koppning borde vi testa! Så nu har Henrik 10 stycken stora runda sugmärken på ryggen. Det ser helt galet ut.

Vi åkte hem samtidigt som Catharina och Björn vid 1-tiden trötta, lite runda under fötterna men nöjda. Så idag är en osedvanligt seg dag på Wulumuqilu, både på plan 7 och 8 skulle jag tro.  

Mittemot vårt compound, på Wulumuqilu, ligger ett café som heter Jamaica Blue. Det är ett vanligt, typ Starbucks café, med bra kaffe och sköna fåtöljer. Där brukar jag ibland sätta mig och plugga kineiska och läsa tidningen. Den dagstidning vi läser mest här, förrutom de svenska på nätet, är Shanghai Daily. Den kostar 2 kronor och är ganska tunn. Den är såklart inte så politiskt intressant, i detta censurens land, men innehåller nyheter om Shanghai, Kina och världen.

Liksom alla andra tidningar i världen skriver en såklart mycket om jordbävingen i Haiti. Det är verkligen helt ofattbart. Att det under 45 sekunder kan förstöras så mycket, nästan ett helt land. Och döda så många människor. Det måste vara fruktansvärt att vara haitier. Landet var hopplöst innan och nu finns i princip ingenting kvar. Jag lägger pengar i alla insamlingsbössor jag ser. 

En annan jobbig nyhet är att man igen hittat mjölk med melamin i i Kina! Hur då liksom. Var det någon i Kina som kan ha missat förra årets största skandal. Är det någon som missat att man till och med gav dödsstraff till några av de skyldiga som enligt kineiskt manér genomfördes ganska omgående. Det är ännu oklart om det var gammalt mjölkpulver eller nytt. Men man hade liksom hoppats att man kunde lägga den där historien bakom sig.

En roligare nyhet är dock vadslagningen som satt igång om hur lång Yao Mings barn kommer att bli. För dem som missat Yao Ming så är han NBA:s längste spelare med sina 2,29 meter och är alltså kines. Han är gift med Ye Li som också är basketproffs i USA och är över 1,90 lång. Nu väntar de alltså sitt första barn och vadslagningen om hur lång baby Ming kommer att bli är i full gång. Man måste dock vänta så där 18 år innan man får det slutgiltiga resultatet.

Förrutom dessa nyheter ser ni också att man diskuterar barns fettma i dagens tidning. Kinas enbarnspolitik har inneburit att det för varje barn finns 6 stycken vuxna - föräldrar och far- och morföräldrar - som alla är med och uppfostrar, lägger förväntningar på och göder dessa små kejsare som de också kallas. Att många av dessa dessutom levt i perioder av svält påverkar säkert också detta beteende. Men feta barn finns det gott om i denna stad.   

Har man ingen lokal kan man alltid sitta på gatan.

På denna ganska tråkiga, instängda innelekplats i källaren på vårt compund spenderar vi en del tid. Det är liksom den enkla lösningen när barnen ska leka lite och det är kallt, eller regnar eller man inte har så mycket tid. Liu Mei och Elsa brukar gå dit en sväng på eftermiddagarna och sedan går Nilo och jag ned till dem när jag hämtat Nilo från dagis om vi inte har några andra planer.

De mindre barnen i vårt compund The Summit och deras ayisar hänger mycket där. Eftersom jag är där en del så känner jag en del av dessa ayisar och de är alltid snälla mot mig. Även om de ibland nog blir lite avbrutna i sitt prat/skvaller om sina arbetsgivare och annat. Eller så pratar de bara snabbare så jag inte hänger med, det är inte så svårt för dem att villa bort mig på kineiska. Även om de ofta säger - Åh vad duktig du har blivit på kineiska. Liu Mei brukar berätta för mig ibland om vad de pratar om. Eller valda delar av vad de pratar om. Den ayins arbetsgivare är så jobbig, och hennes är jättesnål och hos dem är de otrevliga etc.

Men innelekplatsen, eller B1 (som det står i hissen) som Liu Mei och jag brukar kalla det när vi SMS:ar är ett ställe där man inte sällan kan hitta oss mellan 16-17. Vardag helt enkelt.

Bredvis Henriks jobb finns en stor saluhall eller mer som en partihall där de säljer blommor, krukväxter och guldfiskar. Blommorna är jättebilliga och fina. Men ibland när vi inte hinner ta oss dit så handlar vi blommor av denna kvinna som varje dag står i hörnet av Wulumuqilu och Wuanyulu med sin cykel. Hennes blommor är såklart lite dyrare och ibland inte så bra. Men vi supportar henne lite. Och hon är vänlig och glad. Igår köpte vi lite blommor av henne och jag frågade om jag fick ta en bild av henne. 
- Bu shi, wo bu piaoliang. Nej, jag är inte fin, fick jag som svar. 
Du är jättefin sa jag men detta var så mycket hon kunde gå med på. 

Faktum är att hon ser lite ut som Pippi Långstrump, hon har jättemycket fräknar. Det kan vara en anledning till att hon sa att hon inte var fin. Att ha fräknar anses inte som fint här. Alla har vi våra märkliga skönhetsideal.
 

Det här är en riktig vardagsbild för oss. Precis såhär ser det ut när vi cyklar till dagis. Vi cyklar med i en ström av cyklar, mopeder, cykelkärror och motorcyklar. I nästan varenda korsning finns ett trafikljus (med siffror som räknar ned, precis som i Washington, väldigt modernt) och vid varje rödljus så samlas 30-40-50 fordon som gemensamt sätter fart när det slår om till grönt. Med vårat tre-personers-ekipage så är vi inte snabbast ut ur startfållan.

Som åskådare ser det väldigt rörigt och farligt ut och jag får ofta frågan hur jag vågar cykla i denna trafik. Men faktum är att så länge man följer svärmen så går det bra, och dessutom går det faktiskt ganska långsamt. Sedan gäller det att ha all fokus framåt, man kan inte ta hänsyn bakåt, det får de bakom göra. Och när man bara fokuserar framåt och vilka som svänger ut framför en så funkar det. Jag har sett några mindre olyckor när någon mopedist svänger ut framför en annan och båda rasar i backen. Men då har de verkligen kört idiotiskt. Bara en gång har jag sett en riktigt otäck olycka. Eller, jag såg aldrig olyckan jag såg bara killen som bars iväg på en bår in i en ambulans och folkhopen på 50 personer som hade samlats. Tack och lov hör det till ovanligheterna.

På det här bilden är det också så där grått och kallt som det är rätt ofta på morgnarna nu i januari. I French Concession, som området där vi bor heter eftersom det faktiskt var en fransk konsession i nästan 100 år och där franska lagar gällde, ligger många konsulat. I just denna korsning som vi passerar varje morgon ligger det franska generalkonsulatet till vänster och tvärsöver gatan till höger det amerikanska. På våren, sommaren och hösten har träden som står längs nästan alla gator i French Concession stora vackra gröna blad och det känns som man ständigt cyklar i en álle. Nu mitt i vintern är det lite kalare och kallare.   

Varje torsdag klockan kvart över fyra går Nilo på simskola i poolen i vårt klubbhus. I början var han tveksam men nu tycker han att det är så roligt. Hans fröken heter Aileen och är från Californien, men med asiatiskt påbrå och hon är superpedagogisk och lugn som en filbunke trots alla stojiga ungar. I Nilos klass denna terminen är de bara tre pojkar Nilo, Kean och Kevin. De lär sig verkligen att simma. Nilo kan simma flera meter under vattnet och med huvudet ovanför ytan går det ibland bra ibland sämre. Men han är totalt orädd och tycker det roligast är att dyka ned till botten och plocka upp ringar där han inte bottnar. 

Både Kean och Kevin ser asiatiska ut och det visade sig att Kevin är från Singapore medan Kean var från Colombia. Jaha sa jag men ni talar ju japanska (och ser japanska ut).
- Ja, sa hans mamma. Mina föräldrar är japaner men de emigrerade till Colombia så jag är född där. Så jag talar japanska på dagarna och spanska på kvällarna med barnen. Men min man är taiwanes så han pratar kinesiska med barnen och vi talar engelska med varandra. Vi träffades dessutom i USA.
Så där är det inte sällan här. Folk har en sådan blandning av nationaliteter och språk att det blir en enda röra. Jag undrar vad Kean kommer känna att han har för nationalitet när han blir stor. Fast när han blir stor är det där med nationalitet troligen såå 1900-tal. Vem bryr sog om nationaliteter. Where ever I lay my hat, thats my home! Jag förslog att de skulle flytta till Ryssland sen så har de liksom täckt världsspråken. Hon sa att det inte alls var någon dum idé.

 

Nu när jag följer min syster Mymlans blogg från Indien ser jag på min egen blogg med nya ögon. Jag vill se hur hennes vardag ser ut, hur sängen ser ut där hon sover, vad och var hon äter frukost, hur tar hon sig till jobbet och dricker hon kaffe eller inte? Allt sådant där som man inte kan förstå om man inte är där och som man blir så nyfiken på. Jag skulle vilja vara en liten fluga på hennes axel.

Så därför tänkte jag att jag också ska skildra min vardag lite grundligare. Henrik har också en plan att printa ut hela min blogg och spara den i något bokformat när vi åker härifrån så vi kan ha som minne från Kinatiden. Och som barnen kan bläddra i när ciaikina.blogg.se inte finns kvar längre. I skenet av det tänkte jag att jag vill ju faktiskt minnas hur vår vardag såg ut. Jag har kanske skildrat vårt vardagsliv nu och då i bloggen tidigare, jag har inte gått tillbaka och kollat. Men oavsett det tänkte jag skriva några inlägg och framförallt lägga ut lite vardagsbilder. Jag ska stoppa vår lilla svarta kamera i fickan, som Henrik köpt just i detta avseenede och börja fota min kaffemugg, cykelköerna på morgonen, lekplatserna som jag står och hänger vid och vad vi äter till middag en vanlig dag.

Jag börjar därför med en morgonbild. Varenda morgon klockan halv nio, kvart i nio om vi är sena, hoppar vi upp på cykeln alla tre och susar iväg över gården uti morgontrafiken på Wulumuqilu. I regn, i minusgrader, i stekande sol, i hagel - inte en endaste dag har vi åkt till dagis på något annat sätt och faktum är att barnen har knappt varit sjuka, iallafall inte båda samtidigt, så varendaste vardag rullar Shanghais coolaste cykel iväg med detta gäng.

 

Min stora syster Mymlan har åkt till Indien. Det är jättespännande. Hon ska vara där i två och en halv månad och arbeta som volontär på en skola som drivs av ett svenskt par i Chennai. De är bekanta till Henriks föräldrar och Henriks mamma Ann-Marie som är en stor Indienälskare har hjälpt till med kontakter.

Mymlan har varit där i två veckor nu och verkar redan att upplevt massor. Nu är det min tur att följa en reseblogg och sitta och vara frustrerad över att man inte får får reda på mer och får se mer bilder. För andra nyfikna kan ni gå in på mymlans.blogspot.com och följa hennes äventyr. Om jag har tid och råd tänkte jag åka och hälsa på henne en vecka i början av mars. Jag hoppas det går. Jag har aldrig varit i Indien och det verkar vara mycket spännande. Ännu rörigare än Kina.

Vår storasyster Pyttan tycker nog att det är sådär att vi båda ska hålla på och resa till andra sidan jorden och lämna henne systerlös i Sverige. Men jag kommer ju faktiskt hem på besök om två veckor och så då ska jag lovebomba henne så hon blir blå i ansiktet.

 

14 januari. Det är inte vilken dag som helst det. Det har hänt hur mycket som helst den 14 januari att jag inte skulle bli förvånad om det blev flaggdag när som helst. Jag är faktiskt förvånad att det inte hänt ännu.

Vad säger ni om sådana milstolpar som att Mupparna visas på svensk TV för första gången, AIK grundas och rymdsonden Huygens landar på månen Titan. Allt den 14 januari. Och som om inte det vore nog så 14 januari 1986 utses den förre justitieministern Ove Rainer till vd för AB Svensk Bilprovning. Fattar ni. Bilprovningen. Den 14 januari! Det är ingen slump det.

Och det är inte så lite respektingivande skara som är födda den 14 januari. Förrutom Gabriel Blockert och jag då så har även Zacharias Topelius, Nina Ricci, Faye Dunaway, Lena Hjelm-Wallén och LL Cool J födelsedag idag. Vilket party vi skulle kunna ha. Dock hade Humphrey Bogart och Sten-Åke Cederhök den dåliga smaken att gå hädan just den 14 januari. Både Lena Hjelm-Wallén, LL Cool J och jag tycker det är sådär.

Idag fyller Gabriel 7, jag 37 och LL Cool J fyller 42 år. Jag vet att Gabriel har fått ett piano i födelsedagspresent, LL Cool J vet jag inte riktigt hur han ska fira där borta i USA, de sover de ju ännu. Jag har däremot hunnit bli uppvaktad med sång, chokladtårta och paket på sängen. Jag fick en jättefin teckning av mig av Nilo, ett Tiffanyhalsband och en kashmirsjal så mjuk som kindhåret på en tibetansk killing. Och nu ska Henrik och jag gå ut och äta middag med våra grannar Björn och Catharina på en ny restaurang här i närheten. Och nästa fredag har vi bjudit in varenda kotte vi känner på vin och tårta hos oss. Så här firas det från morgon till kväll. Och i veckorna två.

 

I två dagar har det regnat och legat kring noll grader i Shanghai. Inge vidare väder. Efter ytterligare en ogästvänlig cykeltur tänkte jag att jag skulle lägga mig i badet och värma upp mig lite och läsa några sidor i min bok medan Henrik lekte med barnen.

Ungefär samtidigt som jag stänger av kranen och avslutat den andra meningen i boken kommer Elsa inrusandes: - Mamma badar! ELSA BADA!
- Nej Elsa,du får vänta en stund tills vattnet kallnat lite.
- Elsa bada NU!!!
Skriker hon medan hon sliter av sig kläderna. Och innan jag ens hunnit ropa på Henrik har hon fått av sig tröja, strumpbyxor och blöja och hivat över ena benet upp på badkarskanten. Sen ligger hon där, vågrätt längs badkarskanten och håller sig fast som en igel med sugproppar,
- Elsa bada NU!

Och när jag håller på och försöka bända loss henne som bäst kommer Nilo inrusandes.
- Jag måste bajsa. Nu.
- Jaha.
Det var det jag fick. 60 sekunder ensam i badet och två meningar i boken. Det där med integritet och egentid är inget som småbarnsmammor ens ska inbilla sig att de kan få hur som helst.

Imorse åkte Henriks bror Johan med flickvän Anna-Karin hem. Det tycker vi alla var tråkigt. Särskilt Nilo som avgudar Johan. Det har han gjort sedan allra första början. Att han dessutom fick en kick-as lego brandbåt i julklapp som de tillsammans byggde ihop gjorde inte saken sämre. Johan och Anna-Karin har varit här sedan nyårsafton och har hunnit med massor. Restauranger, akrobatikshow, konstnärskvarteren, högsta huset, gamla stan. Men framförallt har de shoppat. Jädraranama de har de gjort med besked. Nästan alla som kommer hit shoppar mycket. Och det är inte så konstigt eftersom det finns mycket fina och billiga och annorlunda saker här. Och man kan sy upp kläder för en spottstyver och man kan göra måttbeställda skor och glasögon och you name it. Men frågan är om inte Johan och Anna-Karin vunnit shoppingtävlingen. Men så har de också köpt så disparata saker som en hjälm, en gitarr för att spela Guitar Hero på Wii, porslin och dansmatta. Jag tycker det är roligt att folk hittar mycket saker de gillar här. Jag hoppas bara de slapp övervikt på flyget.  

Några som inte alls var lika skickliga shoppare men som också haft oskicket att lämna oss är Emma och Jonas. De åkte hem i måndags efter en dryg vecka här. Och det är verkligen tråkigt när folk åker hem. Folk tror att man blir trött på att ha så mycket besök men helt ärligt är det inte det. Dels är det ju bara människor vi tycker mycket som kommer, sen är det väldigt lätt att ha gäster här eftersom vi har gästrum, gästtoalett, Liu Mei som hjälper till och råddar och Shanghai är en sådan otrolig stad. Efter några dagar tar de flesta sig runt själva och då kan man tipsa folk om det ena coolare stället efter det andra. Det är lätt och folk uppskattar det. Och vi uppskattar att folk kommer hit och är med oss och ser hur vi har det och tar med sig tidningar och välling och bag-in-a-box vin och alltmöjligt. Sverige känns inte så avlägset på så sätt. Och att få hit en egen, riktig kompis som Emma och kunna prata om jobb, mat, familj, godis, politik, kollegor, böcker och titta på tv ihop var väldigt lyxigt. 

Men nu verkar det som att folk börjar vända oss ryggen. Vi har inte ett enda besök inplanerat förrän i juni då the Blockert-Norling posse kommer från Singapore. Det är 5 månader! Finns det ingen som kan förbarma sig över oss. Hatar ni oss eller?

 

När Henrik var liten gjorde han och hans bästa kompis Pelle en tidning som hette Teknik m.m. Ganska bra titel eftersom man i princip kan skriva om vad som helst. Men jag tror att de där två tekniknördarna mest skrev om sina första Ataridatorer och sådant. Jag har sett tidningen, den är väldigt fin och genomarbetad. Jag gjorde också en tidning en gång, den hette Skoj. Och det var korsord och vitsar och så men i ärlighetens namn var den inte särskilt skojig och utkom i högst två nummer. Och mamma var troligen den enda prenumeranten.

Men apropå teknik ser ni här världens coolaste dator. Som jag skrev tidigare råkade vår gamla dator ut för något som mest liknade en hudsjukdom när den började smälta på olika ställen, skärmen, tangentbordet, baksidan fick stora blemmor. Vi lämnade in den på Sony här och trots att vi inte hade med någon garanti fick vi 9000 kronor att köpa en ny Sonydator för. Och här ser ni resultatet, en fjärilstunn, guldfärgad laptop. Den är alldeles, alleles underbar. Den är så tunn så den lätt skulle kunna smita med i tidningshögen om man inte är uppmärksam och dessutom väger den bara 750 gram. Och så guld på det! Ja ni förstår själva vilekn dyrgrip.

En annan teknikgrej som jag på senaste tiden ägnat mig åt är att podcasta en massa gamla P3 Dokumentärer. De är helt fantastiska och de ligger kvar på Sveriges Radios hemsida i flera år så jag laddar ned fem i taget och lyssnar på. De är alltid väldigt intressanta och ofta lika spännande som att läsa en deckare. De senaste dagarna har jag lyssnat på dokumentärer om Tjörnbroolyckan, Operation Cobra om Sveriges största utpressningshistoria, Sjukhusmorden i Malmö på 70-talet, Ny Demokrati och Salemmordet. Det är beroendeframkallande! 

Jag längtar tillbaka till värmen i Filippinerna. Det där med kyla är sådär. Det är kallt i Shanghai. Jättekallt med Shanghaimått mätt. Några minusgrader och blåst och en-glas-fönster och cykla till dagis i motvind och jag lovar det känns som 10 minus. Men jag vet, vad jag än skriver kommer jag få Dalarna - 40 grader tillbakakastat i ansiktet. Och - 15 i Stockholm och jag håller med, det låter verkligen jättekallt. Jag skulle inte vilja vara i Dalarna idag. Shanghais kyla räcker gott och väl. 

Och vardagen har satt igång här i Shanghai. Dagis, skola, räkningar, tråkig mat, väckarklocka. Och kylan gör liksom vardagen jobbigare. Att komma iväg på morgonen tar 20 minuter längre tid med långkalsonger, vantar, mössor, skor med dragkedjor och allt vad det är. Och när jag är klar i skolan vill man inte göra några utflykter alls, man vill bara åka raka vägen hem tillbaka till värmen under air-condition och tofflorna och bara några steg från espressomaskinen. 

Kinesiskan har satt igång igen och för första gången på länge känns det rätt tråkigt. Jag har glömt allt gammalt och fattar inte allt nytt. Och vår lärare Crystal kickade dessutom igång det nya året med att säga att vi snart ska ha prov. Jaha nehej, det blev ett gnälligt och oinspirerat inlägg idag. Sorry! Imorgon ska jag köpa en ny kalender och anteckningsbok och göra listor på saker jag vill göra under året och göra lite att-göra-listor. Det brukar sätta ingång mig lite. Så snart kommer ett "Oh my God vad kul 2010 ska bli" inlägg, jag lovar! Bara inte idag.

Så här andra dagen in i 2010 börjar vi vakna till liv här i Shanghai. Inte för att det var SÅÅ hårt partajande på nyår, bara ganska. Men 1 januari känns som en sån där dag man bara är, gör inget särskilt och äter pizza. I vårt gäng gick vissa upp klockan två och andra halv fyra. Jag kan säga att det var inte småbarnsföräldrarna. Idag har vi väl lagt in tvåans växel så vi var iallafall ute en sväng i en park och lekt.

Med på nyårsafton hade vi i femman hela kvällen. Det var jätteroligt. Först bubbel och karaoke en trappa ned. Sedan massa japansk mat. Efter det mer bubbel och dansande på vår favoritbar och sen tillbaka till ruta ett -karaoke en trappa ned. Efter att ha kört We built this city, More Than Words, What a feeling och Dancing in the Dark vid tretiden tackade jag för mig.

Vad gäller år 2010 kommer det (som vanligt) hända en massa grejer. Under 2010 kommer vi framförallt att flytta hem till Sverige och lämna Kina. Det kommer att bli spännande, läskigt, roligt och lite ledsamt att lämna Kina och alla vänner vi har här. Just nu vet vi inte exakt när, men hem kommer vi. Sen ska vi sälja vårt radhus och köpa en ny bostad. Också ganska stora saker. Henrik ska jobba med Världsutställningen här i Shanghai, också spännande och stort. Jag ska bli flytande på kinesiska och gå ned tre kilo. Och ungarna kommer fortsätta växa så det knakar så de hinner väl typ börja på universitetet innan året är slut. Jag säger som Tomas Ledin "Det blir säkert ändrade planer, hur som helst, det blir nog bra..." Fasen vad klok han är den där Ledin.   

Paula, Björn, Cia, Jonas, Catharina, Johan, Emma, Tobbe, Anna-Karin och Henrik.

Nilo är, som alla som träffat honom vet, ett språkgeni. Han talar tydligt. Han har ett stort vokabulär. Och, nästan viktigast, han tycker om att använda sitt vokabulär. Nu har han dessutom ett språk till att briljera på. På Filippinerna pratade han med alla han träffade, alla! Efter en dag på hotellet sa alla som jobbade där,
- Hello Nilo, how are you today!
Var vi än kom. Och på varje restaurang eller i varje affär vi var i hörde man ett,
- Good bye Nilo!

Det finns dock fortfarande vissa ord han säger fel på på svenska och de är så söta så vi inte vill korrigera honom. Han kommer att komma på det själv tids nog. Ett sådant är Desturang istället för Restaurang. Och honoms istället för hans. Ett ganska nytt ord för honom som han fått lite om bakfoten är fläsk istället för läsk. Det är så roligt så vi knappt vill säga läsk själva. Det där med läsk, eller jag menar fläsk, har dessutom ganska nyligen blivit en stor grej för honom. Vi lyckades hålla denna guds gåva till barnen och förtret för föräldrarna hemlig för honom i nästan fyra och ett halvt år men nu är det kört. Förra året fick han smaka lite julmust och nu när julmustflaskorna dök upp igen så kom han liksom ihåg att det där var något gott. Och när andra druckit fläsk har han varit väldigt intresserad av det. På planet ned såg han att någon beställde coca-cola,
- Kolla! Det finns julmust fläsk här!!

Så påverkade av julstämningen lovade vi att han skulle få en hel burk julmustfläsk på julafton. På julaftonsmorgon var detta nästan lika spännande som julklapparna. Och det skulle planeras och införskaffas sugrör och ojojoj vilken glädje över en egen burk coca-cola. Och sen var det inte mindre än att han lyckades förhandla till sig en burk Sprite fläsk till lunchen också.

På kvällen var Henrik och Nilo ute och gick en sväng på hotellområdet och plötsligt var Nilo försvunnen. Henrik hittade honom sittandes i baren på restaurangen bredvid med ett glas Sprite framför sig,
- Pappa, jag beställde en flaska fläsk. Spritefläsk!
- Jag ser det hjärtat men kom vi inte överens om att det skulle bli en burk fläsk på julafton, inte tre!
- Jo, det är klart. Men Rex frågade om jag ville ha något och jag tyckte ju om Sprite så då sa jag det till honom.
Vad ska man göra med en sådan försikommen unge? Det är bara att betala notan och se glad ut.