Den som lever får te

Det här är en riktig vardagsbild för oss. Precis såhär ser det ut när vi cyklar till dagis. Vi cyklar med i en ström av cyklar, mopeder, cykelkärror och motorcyklar. I nästan varenda korsning finns ett trafikljus (med siffror som räknar ned, precis som i Washington, väldigt modernt) och vid varje rödljus så samlas 30-40-50 fordon som gemensamt sätter fart när det slår om till grönt. Med vårat tre-personers-ekipage så är vi inte snabbast ut ur startfållan.

Som åskådare ser det väldigt rörigt och farligt ut och jag får ofta frågan hur jag vågar cykla i denna trafik. Men faktum är att så länge man följer svärmen så går det bra, och dessutom går det faktiskt ganska långsamt. Sedan gäller det att ha all fokus framåt, man kan inte ta hänsyn bakåt, det får de bakom göra. Och när man bara fokuserar framåt och vilka som svänger ut framför en så funkar det. Jag har sett några mindre olyckor när någon mopedist svänger ut framför en annan och båda rasar i backen. Men då har de verkligen kört idiotiskt. Bara en gång har jag sett en riktigt otäck olycka. Eller, jag såg aldrig olyckan jag såg bara killen som bars iväg på en bår in i en ambulans och folkhopen på 50 personer som hade samlats. Tack och lov hör det till ovanligheterna.

På det här bilden är det också så där grått och kallt som det är rätt ofta på morgnarna nu i januari. I French Concession, som området där vi bor heter eftersom det faktiskt var en fransk konsession i nästan 100 år och där franska lagar gällde, ligger många konsulat. I just denna korsning som vi passerar varje morgon ligger det franska generalkonsulatet till vänster och tvärsöver gatan till höger det amerikanska. På våren, sommaren och hösten har träden som står längs nästan alla gator i French Concession stora vackra gröna blad och det känns som man ständigt cyklar i en álle. Nu mitt i vintern är det lite kalare och kallare.