Den som lever får te

Ett av de bästa ställena att uppleva Peking på är parkerna. Det finns några verkligt fina parker. Vi har varit i parken vid Himmelens tempel och Bei Haiparken flera gånger och de är fantastiska. Men bäst är Ritanparken. Den ligger ganska nära oss och är lite mindre och mer överblickbar än de andra, dem har en lekplats som är toppen och det känns verkligen som en vardagspark ditt folk i omnejden går på morgonen för att göra chi gong eller på kvällen för att spela mahjong. Oavsett om man är i parken på morgonen eller kvällen så sjuder den av liv. Folk dansar, sjunger, gör chi gong, gör vattenkalligrafi på marken, tränar, spelar mahjong och snickisnackar. Jag tror det både bero på att de är sociala och tycker om att umgås ute men också att folk bor rätt trångt och det är skönt med lite svängrum. Journalisten Ola Wong skriver i sin bok No, I´am from Borås om sin kinesiska farfars liv. Han har verkligen ett tufft liv först som soldat i olika arméer och sedan i arbetsläger i 20 år. När han kommer ut därifrån åker han till sin sons familj utanför Borås men konstaterar ganska snart att han visserligen har lidit och svultit i princip hela sitt liv men han har aldrig haft tråkigt. Det hade han i Sverige. Inte en nykter pensionär sitter på torget och snackar (särskilt inte kinesiska). Så trots att han har sina barnbarn i Sverige och dessutom var någon månad ifrån att beviljas pension i Sverige så står han inte ut utan drar han hem till Shanghai för att kunna sitta i parkerna på dagarna och umgås och spela mahjong. När jag blir pensis ska jag tvinga ut mina kompisar i parken och dansa med mig. Håll i er nu tjejer för nu ska vi dansa till Britney så lårbenshalsarna går itu och löständerna flyger ut! 

I alla parker finns det gratis utomhusgym. De flesta är anpassade till pensionärer men på flera ställen finns lite större gym. Där håller de på och gör armhävningar, avancerade program på barren eller står bara och småstrechar lite. 

En grej som många håller på med i parkerna är att sparka på en fjädermojäng som har en tyngd i ena änden. Den kostar en 5:a och så står man ett gäng och försöker hålla mojängen i luften så länge som möjligt genom att sparka den till varandra. Jag är rätt kass men jag jobbar på det.

Man kan sitta på en parkbänk och snickisnacka.

En konstig grej de håller på med i parkerna här är att fiska guldfiskar. För 20 kronor får man hyra en plastskål och ett fiskespö sen fiskar man guldfiskar i dammarna som man sedan lägger i skålen. När man är klar får man ta med sig fiskarna hem i en plastpåse. Och sen förmodar jag att de i bästa fall lever ett par dagar i ett trångt akvarium. I värsta fall har de kolat innan de kommit hem. 

I fem dagar har vi bott fyra vuxna och fyra barn tillsammans och det har gått alldeles utmärkt. Full fart! Gröttallrikar, såpbubblor, blöjbyten, skateboardåkning, vällingflaskor, sagoläsning och legobyggande från morgon till kväll. Henrik har varit som en kejsare med en lägenhet full med fruar och konkubiner och barn!  

Även byggkillar måste få pausa ibland och leka med sina gummijojodjur!

Elsie är het på gröten. Men så är han ju också särdeles söt.

 

Elsies pojkvän är på besök. Han har flugit hela vägen för att vara med henne. De är väldigt söta tillsammans och Elsie som har lite starkare nypor än honom än så länge brukar ta ett stadigt tag om hans huvud eller öron och dra honom till sig för att ge honom en puss. Eller kanske snarare smaka lite på hans mysiga kinder. Herr Nilsson är mycket imponerad av Bills pappa och har alltid varit. Eftersom han inte är med här i Peking har herr Nilsson iklätt sig rollen som honom. Han heter Johan, snickrar hela dagarna på sitt sommarhus (en lek som Glory började men som fortsätter varje dag), kör motorcykel ibland och är framförallt ihop med Anna, sin gudmor som han också avgudar. Eller de är faktiskt mer än ihop, herr Nilsson friade i köket häromdagen och jag hörde någon typ av vigselcermoni ifrån badrummet lite senare. Herr Nilsson ville avsluta vigselcermonin med situps! Jag är inte helt säker på hur han tänkte där eller vad hans bild av ett bröllop är. Han kanske tänkte att han ville bli extra snygg och vältränad nu när han gift sig. Eller så har någon berättat att man efter ett bröllop gör konstiga övningar tillsammans, vilket känns lite väl tidigt för en 2,5 åring. Jag försökte fråga honom men jag fick bara oklara svar. Så nu är de gifta. Herr Nilsson/Johan har också en side kick/kollega Byggar-David i form av Casper 1,5 år. Herr Nilsson kör hårt med ByggarDavid/Casper som bara får låna de små verktygen. Fast ibland vill ByggarDavid/Casper bestämma själv och börjar bygga på ett garage en bit bort istället. Så det är full aktivitet och många relationsdramor som pågår i lägenhet 2201 i hus 14. Dessvärre åker de hem imorgon och vi får klara oss själva igen!          

I söndags var det mors dag. Jag känner många mammor. Både nyblivna sådana och de som varit mammor länge. Men det finns en mamma som jag är särskilt imponerad av. Hennes idiot till sambo träffade en annan när hon väntade deras andra barn och lämnade henne i princip i nionde månaden. Ingen rakryggad sorti utan månader av lögner, dubbelspel, skuldbeläggande och fullkomlig egoism. Min kompis som naturligtvis har varit alldeles förkrossad över detta har dock ställt sig upp rak i i ryggen och fixat allt - mäklare, jurister, bodelning och allt som tänkas kan FÖRRUTOM att varje dag ta hand om sitt nyfödda barn och sin tvååring alldeles ensam. Jag tycker det är jobbigt när Henrik är borta några dagar och jag har dessutom Tien! Min kompis har både fina föräldrar och fina kompisar som ställt upp, men ändå. Sist och slutligen är man ensam där klockan tre på natten och något av barnen vaknar för tredje gången. Och alla som haft en nyfödd bebis vet hur bräcklig den där första tiden är. Hon är verkligen helt otrolig. Jag är så imponerad av henne. Varje dag tar hon hand om sina barn med sån stor kärlek och omtanke. När man frågor hur han klarar av det säger hon som de flesta människor gör i svåra situationer - Jag klarar av det för att jag måste klara av det. Det finns inga alternativ. Men det gör det inte mindre imponerande. Hon är värd dagens ros och körsbärsblomma och årets mamma och allt vad man kan tänka sig. Hennes barn är för små för att veta vad mors dag är men när de blir stora nog att förstå vilken enastående och fantastisk mamma de har är jag säker på att de kommer de att ge blommor och presenter i överflöd åt henne.   

Jag har en kompis som heter Daniel Blockert. Om man googlar på hans namn får man reda på att han pratar lite här och där om handelspolitik och ibland om musik. För alla som känner Daniel är ingendera någon större överraskning. Varken att han kan mycket om handel och musik eller att han pratar mycket om det han kan. Om man googlar på bilder däremot får man 24 förslag. Inte en enda föreställer Daniel och ett av förslagen man får är bilden ovan. Jag känner Daniel ganska bra och jag tror att denna bild faktiskt föreställer en genomskärning av hans hjärna. A - det är det viktigaste - Da Family - Sara, Gabriel, Solna (Framskjärtsbacken), katten, ligga på den stora soffan. B - också viktigt, jobbet - handelspolitik, beredningar, underlag, enhetsmöten, WTO-rundan som alldeles, alldeles närsomhelst är klar. Och C - också väldigt viktgt i Daniels liv - populärkultur och trivia - musik, spellistor, iPods, tv-serier, vem som spelade i vilket band och som spelade in vilken låt var osv (jag är gift med en likadan så jag vet). Sen har han för all del en del andra sådana där machointressen som killar med stil gärna lägger sig till med som italienska slipsar, kaffemaskiner och whiskey och sånt men det kanske är det där tomrummet i mitten som fylls av sådant (okej, två av slipsarna är riktigt snygga!). Nu ska jag börja googla på alla mina kompisar och se om det finns genomskärningar av deras hjärnor på nätet. So watch out! Om ni klagar på att det inte skrivs tillräckligt mycket om er på min blogg kanske jag ger mig på en hjärnanalys av er också!

Låt oss besjunga det nu.... Eller hur är det Allsångslåten går? Jag är i en förälskelse- och separationsfas över Peking. Jag börjar känna mig hemma. Jag hälsar på vakterna och tjejen i blomaffären och killen på pizzerian och jag vet var man handlar bröd och var de har rätt sorts blöjor. Jag ser framemot att åka hem och träffa alla och sommar hemma är underbart. Men höstens Shanghaiprojekt känns ... lite läskigt. Kastas ut i det okända ännu en gång. Och ännu mer okänt än Peking. Här hade vi dagis, boende, Henriks kollegor, mina kollegor på plats. I Shanghai har vi inget. Vi tror att vi vill bo inne i stan men det har verkligen både för- och nackdelar. Men ett hus i förorten, ja det är samma sak där, både för- och nackdelar. Jag tror att det kommer at bli toppen även där. Shanghai verkar jättehäftigt. Men just nu är det lite uppförsbacke innan vi är där. Så nu är jag en Pekingkramare och tycker allt är fantastiskt här. Jag kan till och med för en stund tänka bort att det finns en regering här som fängslar journalister och utfärdar flest dödsstraff i världen och skickar vapen till Mugabe och att Mao hänger på ett jätteporträtt på Himmelska Fridenstorg. Just nu är Peking bara i ett rosa skimmer för mig.

Igår kom sista besöksgänget hit. Och det med besked. Två vuxna, Anna och Anna med varsin son, Bill och Casper 5 månader respektive 1,5 år. Jajamensan. Så nu är vi fyra vuxna och fyra barn här. Det är en del blöjbyten och barnmatsvärmning kan jag lova. Och dessutom en värmebölja. Igår klockan elva på kvällen var det 28 grader ute och minst lika varmt inne! Då kom ett riktigt läskigt blixtoväder. En sån där urladdning efter en dag med tryckande värme bara sprakar det av blixtrar på himmelen och det känns alldeles elektriskt och sen öppnar sig himmelen och det kommer ett störtregn! Det kändes tropiskt. Idag har vi tack och lov fått igång vår aircondition så i natt sover vi förhoppningsvis lite bättre. Desstom är det inte lika varmt idag.
   

Idag är det mors dag. Jag fick ett par fina örhängen av mina barn i present och sedan fick vi inte bara frukosten upprullad på vårt hotellrum utan tror ni inte det kom en liten snäll kille från Starbucks också med cappuccion till frukosten! Helt fantastiskt! Så det blev frukost-picknick på vårt golv. Eller vårt nya hem - rummet. När herr Nilsson efter ungefär fem lägenhetsvisningar sa - JAG VILL ÅKA HEM. Och vi frågde, vad menar du med hem (en adekvat fråga i vårt nomadliv) sa han - Hemma i det där rummet. Vi har verkligen gjort honom rotlös. Efter en natt på ett hotellrum är det hans nya hem. Men han har nog varit lika trött och förvirrad som jag denna helg. Jag kom på sedan jag skrivit mitt förra inlägg om hur trött jag var på fredagkvällen att jag glömde den bästa anekdoten. När vi kom in i hissen på fredagkvällen för att åka upp till vårt rum frågade jag Henrik vilken våning vi skulle till. 12 sa han. Jag tittade allt jag kunde och letade med fingret upp och ned.- Nej, det finns ingen 12:a. Henrik följde mitt finger med blicken och sa - Det är verkligen konstigt att det inte finns någon 12:a mellan 15 och 16. På det här helsnurriga stället har de satt 12:an mellan 11 och 13. Jag måste prata med front desk imorgon bitti så de genast rättar till det. Jajamensan. Detta är en tjej med huvudet på skaft.

Målet med resan var att titta på bostäder och framförallt bostadsområden. Vi hade två olika mäklare som visade oss ungefär 6-7 lägenheter var. Den ena mäklaren var en rätt påfrestande liten kille med headsettelefon och sa - No, hurry! Medan han småjoggade före oss till nästa ställe. När herr Nilsson började protestera efter den fjärde visningen sa mäklaren - That is why I do not want kids. They totally destroy your life! Och sen skrattade han. Jaha. Och vad väntar han sig för svar av oss. - Ja det har du verkligen rätt i. Våra barn har verkligen förstört vårt liv. Och vi har dessutom två, förstå vilken olycka. Vi borde ju ha lärt oss av första gången. Idiot. Och han försöker sälja sina tjänster till oss. Han kan väl låtsas i två timmar att han tycker våra barn är underbara och sen ringa sin kompis och skvallra om hur hemska de är och hur påfrestand det var. Dessutom var herr Nilsson inte ens hälften så jobbig som han kan vara utan bara lite trött., Men det var inte mäklare utan bostäder som var målet och vi såg en hel del ok men inget fantastiskt. Men de ska skicka fler förslag till oss. Nu har vi en liten känsla för områden och typer av bostäder. Men det är väldigt svårt. Särskilt i en stad där man inte har en aning om vad som är var. Jisses vilket äventyr!  

Shanghai är värsta partystaden. Barer, restauranger, discotek så långt ögat når. Vi höll aldrig på att komma tillbaka till hotellet. Nej okej, jag ljuger. Klockan 22.00 sov jag redan som en stock. Efter besök i två veckor, några nätters dålig sömn och sedan till flygplatsen för att för första gången flyga ensam med båda barnen var jag trött igår kväll. På flygplatsen fick vi tack och lov hjälp av Mymlan första delen vilket var väldigt skönt eftersom det var strul med Elsefjuns biljett. Men vid säkerhetskontrollen var jag ensam med barnen och de tog sitt jobb på stort allvar. Tillochmed Elsejuns blöja skulle scanas på bomber. Och min nesesär skulle kontrolleras ned till minsta tops. Alltmedan herr Nilsson springer åt ett håll och Elsefjun hänger i Babybjörn. De skulle prompt ta min handdecificeringsmedel och jag hade en lång arg utläggning om hand-, mun- och fotviruset och om de tog det ifrån mig skulle mina barns hälsa vara i allvarlig fara. Men det struntade de blankt i. Jag fick ta med vagnen till gaten vilket var väldigt skönt men när jag bad en liten chic flygvärdinna hålla i Elsefjun medan jag packade ihop vagnen utbrast hon i ett beklagande - Oh my God! Alla andra kineser vill hålla i Elsefjun jämt och ständigt men just denna tjej som jobbar i ett serviceyrke tyckte det var omöjligt. Så jag sa argt - I will do it myself! Och vek ihop vagnen med Elsie på magen. Så förrutom att jag snäste argt åt 3-4 personer på flygplatsen så gick det helt ok. På flyget frågade herr Nilsson tio gånger innan vi ens hade lämnat gaten om vi var famme i Shanghai och jag tänkte att flighten till Stockholm om tre veckor kommer att bli lååååång. Men när vi väl var i luften somnade båda barnen efter en stund och det gick riktigt bra. Henrik mötte oss och sedan tog vi en tidig middag och jag somnade som sagt innan klockan slagit 22!   

Eftersom jag vet att det finns ett stort intresse för dessa sköna brudar får ni här en bonusbild på våra senaste gäster Hymlan och Glory at da greatest of Walls!

Idag åker Mymlan hem, det är också tråkigt. Det tycker herr Nilsson också. Han har kört den vanliga - Mamma får jag gå in och väcka Mymlan nu? Och så har han kört med henne från arla morgonstund. Det är så vi gör med gästerna här. De får ett fint rum med eget badrum och tror att de ska få lugn och ro. Men dels pågår ett stort bygge utanför fönstret som håller dem vakna på nätterna och efter en natt med halvdann sömn kommer torpeden herr Nilsson in och säger God morgon! Vid halv 7 - 7-tiden. Så det är inga sovmorgnar här icke! Vid halv 8 tiden är det full fart grötlagning till Elsie, fruktjuicepressen på högvarv och herr Nilsson bygger på sin hutong. Och ibland står Karlsson på taket på på TV:n för at lägga en extra ljudmatta. Vill ni vila ut ska ni inte komma till oss! 

Men vila har Hymlan ändå inte ägnat sig åt. Frukost och sen iväg - ibland med mig ibland utan. Hon tycker mest att hon hängt runt och tagit det lungt här men hon har hunnit med muren, Himmelska fridens torg, Hutongerna, Förbjudna staden, 798-konstområdet, Statsbyggnadmuseet, Beihaiparken, Ritanparken två gånger, Himmelens tempel, manikyr, pedikyr, klippt håret, sjukt mycket shopping, ett antal restauranger och barer och dessutom lekt med kidsen flera timmar varje dag. Och hon är ute nu på en sisa sväng och det är inte alls omöjligt att hon håller på med akupunktur eller zonterapi eller qi gong eller tatuerar sig eller tar jobb på det lokala dumplingköket eller vad vet jag. Klockan 11 ska vi iallafall allesammans hoppa in i en taxi till flygplatsen. Sussie Lif ska åka hem och jag och herr Nilsson och Elsie ska åka till Shanghai. Det är första gången jag flyger ensam med barnen. Henrik är redan på plats. Jag ska se till att ha en valium i fickan. Jag får se om jag tar den själv eller ger den till herr Nilsson.

Det kanske inte låter som något rock´n´roll ställe men det var helhäftigt. Vi fick tipset från en svensk kvinna som bott länge i Peking och det var verkligen värt ett besök. Man fick dels se olika typer av Master Plans hur Peking har byggts och planeras men det häftigaste var en hel våning där Peking var hela golvet som man ser på bilden ovan. Vissa delar som Förbjudna staden och centrum var uppbyggt i modeller och resten var fotografier som man gick på. Sen visade de också en 3D-film där man flög över stan och fick se hur den har utvecklats över århundradena. Coolt tyckte Mymlan, Elsie och jag som var där. Jag har intehaft på mig ett par 3D-glasögon sen ja, när då. Kanske de där blå i papper man köpte innan de skulle visa den första 3D-filmen i Sverige (fast jag har bara vaga minnen av det där. Jag minns bara glasögonen i blått papper och att det var något revolutionernade!).

Glory har åkt hem och jag saknar henne. Även om hon hann göra hur mycket som helst här så skulle jag velat visa mer och hängt mer med henne. Men så är det alltid. Hon snackade mycket om att hon gillade Kina och kineserna så mycket men efter att ha hittat denna bild i Mymlans kamera undrar jag om inte det bara var snack. Jag har  inte hört något av henne sen jag satte henne i en taxi här utanför och no news brukar vara good news. Men det är möjligt att passkontrollanterna kände igen henne från någon efterlyst lapp och hon skakar galler nu efter detta dråp alternativt mord (jag var inte med så jag vet inte hur det gick för gubben) alternativt dråpförsök alternativt mordförsök eller möjligen anstiftan till mord. Jag får nog be om svåger Anders expertis igen.

Det är lika bra hon vänjer sig. Iallafall om hon ärver Henriks ögon. Hennes stora blå ögon är för övrigt det som kineserna tycker är finast på Elsefjun. Stora ögon är (konstigt nog) ett skönhetsideal här och i min kinesiskabok om hur man ser ut lär man sig att fråga - Har hon stora ögon? Inte ens här kan de värja sig mot de västerländska skönhetsidealen. Det är inte bara ögonen som är stora på Elsie. Senaste månaden har hon säkert gått upp ett kilo. Hon ser ut som en liten Buddha med lår som är lika omfångsrika som benen är långa. Och en mage som vilar stadigt på låren när hon sitter (ungefär som jag såg ut när jag väntade henne). Hon snackar mycket också - Mamamamamamamama och många långa oooooooooaaaaaååååååå. Och fortsätter sprida sitt vackra leende bland alla hon träffar.

Herr Nilsson är också ljuvlig (in his one special way). En dag supermysig och nästa Nilo Kavat. Det är jobbigt att vara i trotsåldern för det är som att kroppen bara tvingar en till att trotsa. Han bara måste dra i Elsies öra en gång till fast mamma har sagt att man inte får och vi sedan blir osams. Eller kroppen bara kliver upp på matbordet fast jag vet att pappa kommer att säga till mig och han blir arg och jag blir ledsen. Det är som att han förstår vad han inte får göra och det går inte att låta bli att göra det. Men han är också väldigt rolig och fixig och finurlig. Det ska fixas och trixas med en massa grejer. Imorse vid halv sju kom han in till mig och sa - Mamma, jag måste få mina verktyg, jag ska bygga en hutong. Han har verkligen blivit en Pekingbo. I går tog han en grilltång från köket (fråga mig inte varför det finns en sådan i detta kök på 22:a våningen utan grill) och kom ut med den och innan jag hann öppna munnen (för han vet vilken tjatig morsa han har) föregrep han mig och sa - Mamma, den här grejen är verkligen inte det minsta farlig. Du kan vara lugn. Sedär. Då är de bara att lite på honom då. Dessvärre har han börjat rikta lite av sitt trots mot Elsie. Han har fattat att han får upmärksamhet av oss då. Efter att ha kastat sin basketboll i huvudet på henne och jag sagt till honom på skarpen sa han - Mamma jag tycker inte om Elsie. Jag tycker hon ska åka tillbaka till sjukhuset där vi hämtade henne. Han vet vad som biter på en mamma. På väg hem från dagis när vi går över gård brukar han stanna vid en bänk och säga - Mamma, vi sätter oss och snackar lite. Inspirerad av Karlsson på taket får man också med jämna mellanrum höra - Det är en värdslig sak mamma. När han ställde Mymlans två nya lampor på varandra på höjden ropade han - Mamma kom fort jag har byggt ett värdsligt pling-plonghus (kyrka).

Apropå kids och skönhetsideal var det fotografering på dagis idag. Jag hade missat det och herr Nilsson såg ut som vanligt i jeans och t-shirt (dock svart idag pga landssorgen) och jag undrade imorse varför alla barn hade skjortor och klänningar på sig. När herr Nilsson var klar med sin bild (om han överhuvudtaget fastnade på en enda bild! Fotografering är inte hans grej) stod det två 4-åriga kinesiska flickor och väntade på sin tur med små klänningar, handväskor, mascara, ögonskugga och rouge! Jesus amalia!   

Igår klockan 14.28, precis en vecka efter jordbävningen, hölls en tyst minut i hela Kina. Eller rättare sagt, människorna var tysta men alla bilar stod still och tutade. Efter det inleddes en tre dagars landssorg. Jag vet inte riktigt vad riktlinjerna för denna landssorg är men det jag märkt är att många är svartklädda. På TV visas inga underhållningsprogram utan bara program om jorbävningen. Vårt lokala gym och inomhuslekplatsen i vårt område är stängda. Och insamlingarna fortsätter överallt. Jag känner mig väldigt berörd av denna jordbävning och det känns att Kina och kineserna är otroligt tagna av detta. Ungefär som det var i Sverige efter Estonia och efter Tsunamin. Alla tidningar skrev bara om det och alla pratade bara om det. Då riktade man ju mycket ilska mot regringens hantering av dessa katastrofer (jo tack, jag var med) som blev någonsorts ventil för all frustration. Jag vet inte hur de gör här. Här ska det generellt rätt mycket till innan man ska kritisera regeringen, om man alls gör det, men nu vekar det som att de ändå agerat rätt snabbt och omfattande. Tydligen har också China Daily varit ovanligt bra i sin raportering. Inte bara - Det har rapporterats x dödsoffer i X pågrund av en jordbärvning. Utan att man faktiskt skrivit om människors öden. Att man inte vet hur många som dödats osv. Jag lägger pengar i varje bössa jag ser. På vårt dagis har de dock en insamling där man på en lista vid varje barns namn ska skriva hur mycket man vill ge. Det kändes lite amerikanskt charity style. Kolla var rik och generös jag är. Jag gillar inte det. Jag tror jag fortsätter med bössorna.   

Idag åker Gloria hem! Det är tråkigt. Det har varit så roligt att ha henne här. Hon har hunnit göra massor. På en vecka har hon hunnit se och göra ungefär allt som jag har hunnit se och göra på två månader. Jag har hängt med på en del men inte allt. Kidsen tycker shopping på antikmarknader är sådär. Men hon och Mymlan har kunnat göra en del grejer ihop. De är olika personer men ganska lika i många avseenden har jag märkt. Mer lika varandra än lika mig. Ingen har lokalsinne, båda kan vara lite - Men oj, jag är säker på att jag la min plånbok där men nu är den borta, båda har en viss övertro på sig själva och en äventyrlysta som pockar på och säger - Men varför inte testa och ta lokalbussen från Sommarpalatset till en affär på andra sidan stan. Hur svårt kan det va? Hittills har förnuftet vunnit över äventyrslustan och de har struntat i lokalbussen. Men det är klart, de skulle säkert vara med om spännande saker på bussen. Som den praktiska och ordentliga person jag är, och som dessutom känner ett ansvar för dem här så försöker jag få dem att undvika de mest crazy grejerna. Fast jag känner mig lite präktig, jag skulle också vilja sätta mig på en lokalbuss och se var jag hamnar. Hittills är det mest att det verkar så svårt att få upp vagnen på bussen som har hindrat mig, och det faktum att de alltid är smockfulla, men jag kanske ska våga mig på en buss någon dag. Men både Gloria och Mymlan är så där härligt positiva och glada och vill prova allt. Den där bilden på menyn ser rolig ut, den tar vi! Vi åker till parken och kör lite chi gong. Klockan två på natten vill de inte gå hem utan ta ett varv runt kvarteret och kolla om det finns någon restaurang öppen så man kan få lite mat och snacka med lite folk, du kan gå hem! Mymlan har fortfarande fyra dagar kvar och det är toppen!    

...ser oftast ine ut som denna. Men på Lan Club ser alla handfaten ut så här!

Jaså tänker ni. Två drinkar and she is out! Slut som partyartist. Hon har blivit gammal! Icke sa Nicke. Igår kväll gick vi ut IGEN! Två dagar i rad, jag har blivit helt crazy. Jag bara kan inte få nog av utelivet. Ingen klarar dock av mitt hrda tempo så jag fick byta ut Henrik mot Gloria och Mymlan igår. Vi började kvällem som sig bör i Peking - med Pekinganka. Vi var på en restaurang som heter Da Dong Roast Duck och som namnet avslöjar specialicerar sig på anka. De rullade fram den stekta ankan på en liten vagn till bordet och skar sedan med van hand upp tunna fina bitar av skinnet och köttet. Man äter ankan på tunna pannkakor där man lägger anka tillsammans med en söt sojasås, salladslök, socker, vitlök, gurka och rättika gör ett litet paket och in i munnan. Fantastiskt gott!

Efter ankan så åkte vi till en cool bar som heter Le Lan Club. Det är en stor bar och restaurang som ligger i ett kontorshus i ett rätt tråkigt område. Men när man kommer in är det som Alice i Underlandet. Ett jättestort ställe inrett av Philippe Starck. Stora tavlor i taket, enorma soffor i guld, höga stolar i lila plysch osv. osv. Och varje toalett har förutom en toalett och ett handfat med kranen utformad som en svan också ett skrivbord och en fåtölj. Ifall man blir sugen på att sitta och skriva lite. Det gjorde inte vi. Vi drack mojitos och dansade. För den nyfikne kan man kolla in:  
 http://lanbeijing.com/index1.php

Efter det avslutade vi kvällen på Face (igen) som är inredd i gamla vackra kinsiska möbler. Mer röda lyktor och opiumsängar. Vid tvåtiden var vi hemma och jag gick hem medan Gloria och Mymlan tog ett varv runt kvartert för att leta varm korv med bröd. Eller snarare kinesiskt grillspett för en krona styck i ett hål i väggen. Trevlig kväll. Jag har inte hunnit ladda in bilder med Mymlan ännu så ni får nöja er med Gloria för tillfället.

Med gästerna på muren och regnigt ute spenderade vi fömiddagen i ett shoppingcentrum - The Place. Starbuckskaffe, roliga klädaffärer och framförallt en roligt lekställe till herr Nilssonar med hoppborgar och klätterställningar . Det var precis lagom. Och herr Nilsson var på sitt allra soligaste humör. Glad och rolig. På eftermiddagen hade han en playdate med sin nya kompis Eli. Herr Nilsson och Eli är samma sort - pratiga och fartiga småkillar som far runt och leker och ska ha samma leksaker och som pausar med att äta ibland och se på film ibland men sen är det lek igen! Nu är han hemmaigen och sitter i soffan och äter cashewnötter och tittar på Karlsson på taket. Han har haft en toppendag!

Vi har dubbelbesök i Peking - Mymlan kom igår och Gloria har varit här några dagar. Det är toppenkul att ha dem här. Att få hänga med homies har jag längtat efter. Och det är så roligt att få visa upp vårt Peking för kompisar och syster. Det blir ännu mer vårt Peking då. Och jag blir liksom stolt över alla fina och häftiga saker och människor som finns här.

Idag är jag något så ovanligt som lite bakis. Det är en ovanlig känsla för en småbarnsmamma. Henrik och jag passade på att gå ut en sväng på en bar igår kväll eftersom vi har två barnvakter på besök. Så Henrik och jag tog två drinkar på ett ställe som heter Face med några av hans kollegor. Med den ickebefintliga rutin jag har på att dricka drinkar är två som att dricka en halv flaska sprit ungefär. Men det var roligt att sätta på sig högklackat och en blus som man INTE kan amma med. Tyvärr är Elsie lite småhängig igen så mitt huvud hann inte ens landa på kudden innan jag var tvungen att gå upp och pyssla om henne. Och sedan hade det skett en liten olycka i herr Nilssons säng mitt i natten så Henrik fick bädda om, och så var det lite mer välling, och oj då, en bajsblöja hos Elsie vid 6-tiden. Varför inte. Ja, en vanlig småbarnsnatt helt enkelt. Fast med lite tröttare föräldrar än vanligt. Så idag är det lite segstartat i apartement 2201 i Seasons Park. Men det är bara att spotta i nävarna. Gloria och Mymlan är påväg till muren nu och vårt gäng ska åka till ett lek- och fikaställe på stan.

Ingen av herrarna Sjöberg på bilden ovan var med på Face igår, endast en annan herr Sjöberg. Men det är en fin bild.

Igår gjorde Gloria och jag flera av MÅSTENA i Peking. Vi var väldigt effektiva. Efter frukost och dagislämning tog vi en taxi till Himmelska Fridenstorg. Det är ett gigantiskt torg. Det sägs att det rymmer en miljon människor. Jag vet inte om man någonsin testat det och det är ganska svårt att göra en sådan uppskattning men det är helt enkelt skitstort! I ena änden av torget ligger Maos maosoleum och i andra ändan hänger Mao bilden. Jag vet att jag skrivit om det förrut och jag börjar bli tjatig men varför? Varför kan de inte göra upp med den galningen och bödeln! Ja jag vet, det är inte så konstigt. Kommunistpartiet styr fortfarande detta land och det var Mao som genomförde kommunismen i Kina och styrde landet under många år. Men iallafall. Han ligger ju bakom årtionden av lidande och miljontals människors död i Kina. Jag blir lika provocerad över detta varje gång jag ser hans bild och alla plojiga Maogrejer man kan köpa. En klocka med Mao där sekundvisaren är hans arm som vinkar, t-shirts, plånböcker, Maos lilla röda i skojiga utformningar och massa annat krimskrams. Och när jag ser gamla människor undrar jag vad de bär på för historier. Vad mycket de måste ha gått igenom under sin livstid. Det är på tiden de gör upp med den där typen. Iallafall. Vi gick runt där och alla pillade på Elsie som vanligt och det var skönt väder.

Sen gick vi tvärs över gatan från platsen som representerar en historiskepok i Kina till platsen som representerar en annan - Den förbjudna staden och kejsardömenas tid. Det är ett otroligt ställe. Och tack vare filmen Den sista kejsaren känns det iallafall lite som man kanske kan ana sig till hur de levde där. Kina har verkligen en historia av hierarki och att höja vissa personer - män - till halvgudar. Även här skulle det pillas och tas bilder med Elsie som vanligt. I dessa sjukdomstider försöker jag undvika att de tar så mycket på henne och jag deificerar hennes händer hela tiden. 

Efter Den förbjudna staden var det dags för att se hur vanligt folk levde och lever i Peking - hutongerna. Trots att jag gått i hutongerna flera gånger tycker jag det är häftigt. Affärer blandas med privata hus och mellan ett kafe och en cigarettaffär (jajamensan det finns fortfarande här) hänger det kläder på¨tork. Vi åt lunch på ett kafe på en hutonggård som heter Pass By Bar och det var jättefint och sedan tillbaka i taxi för att hämta herr Nilsson på dagis till klockan tre. Effektivt men kul!

Annars är det mycket den fruktansvärda situationen i Sichuan som dominerar här. Omfattningen av katastrofen börjar dag för dag bli tydligare. I någon by hade 70 procent av befolkningen omkommit. Det är en enorm katastrof. Men fortfarande på tredje dagen efter jordbävningen har man lyckats ta fram levande människor från de raserade husen. Tack och lov är den kinesiska regeringen inte lika idiotisk som den burmesiska i det avseendet att de faktiskt vekar försöka hjälpa människorna i nöd (i andra avseenden är den säkert lika idiotisk). Bara under den lilla sväng vi tog på stan idag så var det två stora insamlingar till jordbävningens offer och det känns verkligen som att denna katastrof berört kineserna mycket.         

Jordbävningen har slagit mig i efterhand. När det hände märkte jag det knappt men nu när jag ser på nyheterna och ser alla inslag av raserade hus om hur de gräver fram barn ur husmassorna då blir jag rädd. Och får lite ont i magen. Skakad i efterhand så att säga. Tydligen så skakade det olika mycket i Peking. På något ställe i Peking mätte de 3.8. Jag förstår inte det, jag trodde det spridde sig som en våg ut från epicentrum men det har väl att göra med hur berg och landplattor ligger. Men konstigt iallafall med ett så kraftigt skalv i Peking när man bara en bit bort kan promenera utan att märka det. Men jag tror inte att några hus att förstörts i Peking utan att det är i Sichuan de drabbade finns. Det vekar iallafall som att regeringen tar det på allvar och att de verkligen försöker hjälpa de drabbade.  

Nu tänker jag försöka lämna min katastrofveckan bakom mig och blicka framåt. Jag inledde med att åka ut till Pekings nya flygplats. Flygplatsen invigdes för ungefär en månad sedan så vi missade den när vi kom hit, men nu fick jag se den. Den är imponerande men så sägs det att det är världens största byggnad också! Men det går tydligen snabbt och effektivt att få bagage och komma igenom. Jag åkte inte ut bara för att titta på byggnaden utan huvudmålet för min tur var att hämta upp min side-kick/fru/bästis Gloria! Jajamensan hon har kommit hela vägen till Peking för att hänga med mig. Fast herr Nilsson hävdar att hon har kommit att för att leka med honom. Kanske har hon kommit lite för att se Peking också och kanske för att damma av sin gymnasiekinesiska. Men mest iallafall för att vara med mig. När vi gick i gymnasiet och var typ 17 och 18 år tågluffade vi två gånger genom Europa tillsammans. Och när vi var runt 20 reste vi i fyra månader i Sydamerika och bl.a. liftade genom halva Chile. Men förutom en liten tur till Mallis för två år sedan inte rest ihop på, ja typ 15 år. Så det är väldigt roligt. När jag tänker på dessa tågluffar blir jag lite sugen på att packa ryggsäcken och sätta mig på tåget in till inre Kina med Gloria. Men vi skulle inte hinna så långt eftersom jag måste hämta på dagis klockan tre. Nåväl. En tur till Himmelska Fridenstorg och lite annat ska vi nog hinna med innan tre. Och tids nog när kidsen är större ska vi nog packa våra ryggsäckar (som vi båda fortfarande har kvar) och dra iväg på något äventyr igen. Fast då kanske vi struntar i att sova på tågstationer och parkbänkar.  

Det börjar räcka nu. Efter sjukdomsutbrott, elavbrott och brand kände jag att det räckte med katastrofer på en vecka men icke. En jordbävning också. Jag kände knappt av jordbävningen alls eftersom jag var ute och gick men när jag kom till dagis strax efteråt var det en del människor på gården som hade gått ut eftersom det hade märkts i husen. På Henriks jobb kändes skalven tydligt och de fick evakuera direkt. Han kastade sig i en taxi hem oich glömde mobil och plånbok och kom hem med andan i halsen. Då blev jag skärrad. Men förrutom det mår vi fint och jag är glad att vi är tillsammans alla idag. Men om skalvet kändes så tydligt här så långt från epicentrum kan man ju bara tänka sig hur läget är i Chengdu. Fy sjutton. Och skolorna som har kollapsat. Usch vad hemskt. Kinas premiärministern Wen Jiabao är påväg till området och det verkar vara rätt allvarligt. Eftersom man inte vet om man får all information här så ringde Henrik till vår isländske riksseismologen Reimyr Bödvarsson på Uppsala Universitet för att få information direkt och han sa att skalven hade sitt epicentrum under några berg men naturligtvis är områdena närmast runt allvarligt drabbade. Han sa också att man inte behövde vara orolig för efterskalv i Peking iallafall. 

När jag gick B-kursen i litteraturvetenskap och läste barn- och ungdomslitteratur skrev jag min B-uppsats om Tove Janssons novell Filifjonkan som trodde på katastrofer. Jag börjar känna mig lite som henne. I novellen så är hon rädd för allt och när katastrofen verkligen kommer i form av en tromb blir hon överlycklig. Äntligen något konkret att fokusera all rädsla på. Jag vill sannerligen inte ha en katastrof på riktigt. Det räcker alldeles utmärkt som det är. Men jag börjar känna mig på helspänn av alla dessa nästan-katastrofer.

Pappa har kommit hem. Yipiee! - Har du några kapet till mig? Är naturligtvis nästa fråga och får man inga kapet direkt är det bara att ta saken i egna händer och leta dem själv. Tack och lov hade pappa med sig inte bara en utan TVÅ böcker om sjörövare så nu är det mycket prat om sablar och papegojor och döskallar.

Även om jag inte fick en enda sjörövarbok så är jag också väldigt glad att Henrik är tillbaka. Efter strömavbrott, dödliga barnsjukdomar och som pricken över i en stor brand i ett hus hundra meter härifrån i går morse kände jag att det här familjeföretaget även behöver sin vice VD på plats ett tag. När jag såg röken bolma upp utanför herr Nilssons fönster höll jag på att få panik. Men jag såg sen att människorna runt omkring på gatan såg rätt lugna ut och brandkåren var där så jag struntade i att få panik med klädde iallafall snabbt på barnen, packade skötväskan med nödvändigheter och gick sedan ut en sväng, åt det andra hållet. Att vara på 22:a våningen med två barn när det brinner några hus bort kändes inge vidare kul. Men branden stoppades och vi gick hem efter en stund.

Men nu är hela verkställande utskottet samlat så vi åkte på en liten utflykt idag till antikmarknaden Panjiayuan. Dessvärre är det kallt och regnigt men det var iallafall kul att se. Det var fantastiska saker - vaser, möbler, smycken, leksaker, tyger, lådor, tavlor, keramik, statyer och massa annat krimskrams. Vi köpte bara en leksaksmotorcykel med sidovagn till herr Nilsson men vi kommer definitivt åka tillbaka och köpa massa fina saker när vädret är bättre och helst utan barn. Efter marknaden ville vi fika lite men i ösregn i okända kvarter var det svårt att hitta något. Jag såg dock en skylt där det stog Coffee och Western style. Normalt känns ju inte ett ställe som skyltar med Western style som det man helst går till men nu regnade det och vi tänkte att de kanske kunde ha lite pannkakor och vi kunde göra det hela till en söndagsbrunch. Stället var... ja, hur ska man beskriva det ... som en blandning mellan en amerikansk diner, en bordell och en kass jazzklubb. De hade en ambition att vara västerländska men deras bild av vad det är kom nog från typ Twin Peaks. Det var bås med kuddar, massa skitfula jazzstatyer (Henriks jazztavla hade passat perfekt) och neddragna röda gardiner. Det var... intressant. Men de hade kaffe, club sandwich och våfflor så vi fick vår brunch!    
 

Nu har de skärpt sig ytterligare på herr Nilssons dagis med anledning av fot-, hand- och munsjukan. Idag fick de vuxna inte komma in på dagis utan man lämnade barnen vid dörren, de tog tempen på alla barn och alla barns händer tvättades med sprittvätt. Så det känns som att de tar det på allvar och håller koll. Jag tror inte heller det har spridit sig i Peking ännu men vad vet man. Det är så konstigt det där med att mörka information som man tydligen gjorde när sjukdomen bröt ut i Anhui. Är det inte bättre att säga att några barn blivit sjuka så föräldrar får en chans att hålla bättre koll på sina barn. Att barn är lite febriga är ju inget ovanligt men vet man att det är en farlig sjukdom som härjar har man en chans att vara lite mer uppmärksam och dessutom kunna förhindra smittan genom att tvätta händerna mer och dessutom åka till sjukhuset innan det är försent. Det är klart att det är jobbigt med hysteriska föräldrar men hellre några halvhysteriska föräldrar än stora massor som är helhysteriska. Men att mörka funkar säkert ibland, annars skulle man inte göra det. Undra hur mycket man inte vet. Jag hoppas de snabbt får bukt med denna smitta.

Appropå Kinesisk mediehantering så har jag funderat på det där med OS-facklan. Igår nådde den tydligen Mount Everest. Jag har inte förstått det där med elden. Varför ska den åka till massa olika ställen på jorden? Att den hålls på Olympia och sedan förs till OS-staden, ja det kanske inte är varken nödvändigt eller praktiskt men okej då. Det finns någon symbolik som säkert är jättefin men som gått mig förbi. Men varför ska den fraktas till en massa olika platser. Så vitt jag vet kom elden hit till Peking redan för en månad sedan. Och sen alla protester och attacker mot OS-facklan. Visst jag förstår också att man protesterar mot Kinas regering och det är ett bra tillfälle att klämma åt kineserna eftersom OS är så viktigt för dem. Men det blir symbolhandling på symbolhandling. När den skulle genom Paris släcktes elden av en polis eftersom läget blev osäkert och sedan tändes den igen på en annan plats och demostranterna sökte sig dit och det blev tumult. Det är så många symbolhandlingar staplade åp varann att man knappt vet vad som är vad tillslut. I veckans The Economist som på framsidan hade ett öga av en arg drake och texten Angry China stod det så här i ledaren:  China is in a frightening mood. The sight of thousands of Chinese people waving xenophobic fists suggests that a country on its way to becoming a superpower may turn out to be a more dangerous force than optimists had hoped. Och de skriver vidare att det kan drabba regeringen själva. (---) for while the government may distract Chinese people from their domestic discontents by breathing fire at foreigners, such anger, once roused, can run out of control. In the end, China´s leaders will have to deal with those frustrations head-on, by tackling the pollution, the corruption and the human-rights abuses that contribute to the country´s dangerous mood. The Chinese people will demand it. - Kina är en potentiell krutdurk frågan är bara åt vilket håll den sprängs, om den sprängs.

Jag skulle precis gå in och kolla amnestyys hemsida om hur många människor som avrättas i Kina varje år (tror det är typ 4000 och att det är 90% av alla i världen men jag är osäker) men den sidan var blockad. Nu är det bäst jag slutar uppvigla så inte åker i flängelset.

    

Bland småbarnsföräldrar i Peking diskuteras hand-, fot- och munsjukan mycket, inte att förväxlas med mul- och klövsjukan. Detta sjukdomsutbrott började i östra Kina och lite beroende på var man läser har mellan 4000 och 20 000 barn insjuknat och 22 barn dött. Otäckt. Det är tydligen en agressiv variant av viruset och den drabbar oftast barn upp till 7 år. På vårt dagis har vi fått information om sjukdomen och de kollar alla barn noga, har läkare som kommer och kollar och man måste desinficera sina händer när man går in på dagis. Jag är inte så jätteorolig men lite stressande är det och vi håller oss inne lite mer än vanligt. Och jag kollar efter blåsor i munnarna, händerna, fötterna, klövarna och mularna på mina barn varje dag.

Så nu när det är barnsjukdomar på stan och jag är ensam med båda barnen sker livet i små cirklar. Jag tränar lite, har mina kinesiska lektioner, handlar, tar en kaffe, promenerar med Elsie, läser och när jag hämtat herr Nilsson leker vi lite på gården sen går vi hem och leker och tittar på film. Tryggt, förutsägbart och lite tråkigt. Idag fikade vi dock med en pappaledig kille och hans son och gungade med barnen i en park. Hel crazy!  

Idag längtar jag hem. Mycket. Jag vill äta köttbullar och spagetti i Pyttan och Anders kök medan Sorken och herr Nilsson tittar på Bolibompa i vardagsrummet. Jag vill promenera med Anna till Vällingby Centrum utan att gå in i affärerna. Jag vill äta smågodis i Myms soffa och diskutera möbelplacering. Jag vill fika i Västermalmsgallerian med Benny Djur och min gudson. Och jag vill ligga i Glorkans soffa och äta chips (fast GI-chips förstås eftersom Manne är fundamentalist) och titta på felodidestidalen medan Alicia Diamond har en ännu bättre show framför storbildstvn. Jag vill äta söndagmiddag hos mamma och pappa. Jag vill se Anna Hedenmo presentera nyheterna på Aktuellt. Jag vill ha tjejmiddag med mina homies. Och jag vill gå upp på jobbet på fredagsfika och äta bullängd och dricka äckligt kaffe med Daniel och Emma och alla andra kollegor och höra det senaste skvallret om alla hopplösa beställningar från politiska ledningen och hur segt det går i Dohaförhandlingarna. Jag vill titta in på Einar Stekmans jobb och äta en pirog med henne med tomatsås, inte riktiga tomater. Jag vill köpa två latte på Panini på Parmmätargatan och tvinga Pyttan att ta en paus i predikoskrivandet och dricka kaffe med mig. Jag vill gå till Syster Lycklig och snickisnacka lite med Anna och Tina och köpa något i deras fina affär. Jag vill sitta i Gunillas fina trädgård och grilla. Jag vill bläddra i dagens DN medan jag äter en smörgås Lingongrova med prästost till frukost.

Det är inte heller roligt att de rapporterar om 16 000 fall av hand-, fot och munsjukan bland småbarn i Kina och 26 barn har dött. De har stängt två dagis i Peking. Dagens bild från Peking blir därför en bild med skräp. I de hutongområdet nära oss håller de alltid på att packa massa skräp. Jag förmodar att de får pengar för det. Det är ju inte så snällt att låta Peking klä skott för min hemlängtan men så är det idag. 

I helgen var vi åtta personer som umgicks. Nu är vi så att säga back to basics. Jag och mina två följeslagare - Elsie Elsefjun och herr Nilsson. Alla åkte dessutom samma flyg så det kändes lite som att det är värsta festen i Stockholm ikväll som alla skulle på men jag var inte bjuden. Så vi är tillbaka till vardagslivet. Dagis öppnade idag igen så herr Nilsson var där. Och efter att vi vinkat hejdå till Henrik och farmor och farfar så gick jag och Elsefjun ut en sväng. Jag shoppade lite, drack en kopp kaffe när Elsefjun hade somnat i vagnen och läste Joan Didions Att lära sig själv att leva. Hon är så bra. Av någon outgrundlig anledning har jag alltid känt att jag borde skriva dagbok. Jag vet inte varför. Och varje gång jag har läst någon gammal dagbok jag någongång lyckats få ihop är den otroligt ointressant. Didion skriver så här om detta:

Jag har aldrig vid någon tidpunkt lyckats föra dagbok; min inställning till det dagliga livet är allt från fruktansvärt nonchalant till en smula frånvarande, och vid de få tillfällen då jag har försökt att plikttroget återge dagens händelser, har jag drabbats av sådan leda att resultatet i bästa fall blivit mystiskt. Vad menas med det här >> handla, skriva ett stycke, middag med E, deprimerad <<? Handla vad då? Skriva vilket stycke? Vem är E? Var denne >>E<< deprimerad, eller var jag deprimerad? Vem bryr sig?

Så nu är jag botad. Jag tänker aldrig mer skriva dagbok. Jag är säker på att de finns de som skriver intressanta dagböcker som de har stor behålning av men jag hör inte till dem. Mina dagböcker är urtrista. Att blogga däremot är kul. Man skriver för en läsare - mamma. Och i bästa fall några till. Dessutom läser någon direkt det man skriver och man kan få och ge kommentarer. I mitt limboliv - inte hemma i Sverige och inte riktigt tid att slå ned bopålarna i Peking - är det skönt att få denna kontinuerliga vuxenkontakt.  Att få dela mina tankar och intryck med fler än Henrik, som dessutom är på resande fot ganska mycket.

I en annan essä av Didion i samma bok, Om självakting som också är mycket läsvärd, skriver hon:
Att ha den känsla för sitt eget innersta väsen som utgör självaktningen, är att ha möjlighet till allt: förmågan att skilja på saker och ting, att älska och att förbli likgiltig. Om man saknar självaktning är man inlåst i sig själv och är paradoxalt nog oförmögen både till kärlek och till likgiltighet. Om vi inte respekterar oss själva blir vi å ena sidan tvingade att förakta dem som är så ynkliga att de står ut med oss, de som har så dålig iakttagelseförmåga att de inte märker våra ödesdigra svagheter. Å andra sidan är vi då på ett egendomligt sätt förslavade av alla vi möter, fast beslutna att leva upp till deras felaktiga föreställning om oss eftersom den bild vi har av oss själva är ohållbar. Vi smickrar oss själva genom att tro att detta tvång att vara andra till lags är ett trevligt drag, ett bevis på en empati som vi inbillar oss att vi har, ett tecken på vår vilja att ge. (---) Utlämnade till dem som vi inte kan annat än förakta, spelar vi roller som är dömda att misslyckas innan de ens har börjat, och varje nederlag framkallar ny förtvivlan och vi försöker omedelbart gissa oss till nästa krav som kommer att ställas på oss så att vi ska kunna leva upp till det. 

Hon är smart den där Didion. Idag var det över 30 grader i Peking. Man blev svettig så fort man rörde sig. Och när vi kom hem från dagis hade vi strömavbrott. Eller rättare sagt, vi har nog inte betalat räkningen så då stänger de av strömmen. Det är ett jättebra incitament till att betala faktiskt. Tien hade varit utan ström några timmar men när jag kom hem klurade vi ut tillsammans var elkortet och nyckeln fanns som man behöver (manualen vi fått av våra hyresvärdar fanns såklart i datorn - som var strömlös!) och hon kunde gå och betala. När man gjort det drar man kortet genom en kortläsare som sitter i detta våningsplans gemensamma elskåp vid hissen och sedan ska man slå på några knappar. Det hade inte varit så lätt att fixa själv klockan tio på kvällen ensam med båda barnen och Henrik i luften påväg till Sverige. Tack och lov för Tien, igen. 

Igår var vi på utflykt till kinesiska muren. Det var fantastiskt! Något av det häftigaste och vackraste jag sett. Jag var helt tagen. Vi hyrde två bilar med chaufförer och åkte hela gänget och två kompisar som är på kortbesök i Peking till ett ställe på muren som heter Mutianyu. Det tog knappt två timmar att åka dit och vid parkeringen var det som det brukar vara vid stora turistmål - jobbiga försäljare av krimskrams, dyra vattenflakor och här fanns också en stackars trött utsmyckad kamel som man kunde få ta sin bild med för några dollar. Är det någon som gör det? Nåväl. Vi lämnade kaoset bakom oss och åkte en fin linbana upp till muren. Man kunde åka hänglift också, som en skidlift med benen hängandes, men det kändes lite vanskligt med två barn och barnvagn så det fick bli den lite dyrare kabinliften. Den åkte Bill Clinton när han besökte muren på 90-talet så det kändes som ett tryggt alternativ. Väl uppe var utsikten hisnande. De gröna böljande bergen runt omkring och så den långa, steniga muren som ringlar sig som en orm längs bergkammen kilometer efter kilometer. Bygget påbörjades runt 200 före Kristus och man byggdes sedan på den av och till fram till 1500-talet. Jag undrar hur man tänkte då när man satte igång med projektet. - Jag har en jättebra idé. Ni vet ju hur jobbiga de där typerna som är i norr är. Om vi bygger värsta asalånga muren,  typ 6400 kilometer, så kan ju de inte komma hit. Vad tror ni. När kan den vara klar? Det är sällan murbyggen är särskilt lyckade. Tvärtom faktiskt. Och under alla hundra år som muren byggts så lär mångamånga ha fått sätta livet till. Bara att få upp stenarna dit? Det är inte heller någon enhetlig mur utan flera murar, bara det gör ju att den inte kunde ha varit särskilt lyckad. Men hur det än är med det så är den idag något alldeles häpnadsväckande.     

Kineserna gillar sin mur.

Det finns 24 000 vakttorn på muren!

Hela gänget tar matpaus på muren.

Här ligger Elsie i vårt vardagsrum och blickar ut över grannskapet tillsammans med Pippi och Mumintrollet (fast de blickar åt konstiga håll!). Fast det var för några dagar sedan. Idag är det så smogigt att man inte ser hus som står några hundra meter bort. De närmaste husen på bilden ser man men allt bakom är så att säga höjt i dunkel, eller ja smog. Det säljs 1000 eller om det var 1500 nya bilar varje dag i Peking så inget talar för att det ska bli bättre. Jag läste också någonstans att det enligt officiella siffror blivit bättre luft. Men det visade sig att de bara flyttat på mätställena. Kreativt. Jag undrar hur de ska kunna fixa till detta till OS. För att ha en 100-meters final med dagens sikt skulle vara en katastrof. De som sitter i startområdet skulle inte se vem som vann. Svårt också att vara mätaren i spjut - Oj där kom visst ett spjut farandes. Tufft också at vara sportkommentator - Nu ska vi se på stavhoppet. Han har nu hoppat upp, där kommer staven ned, nej vi ser inte honom just nu men jo där kommer han ned, och där kom ribban ned. Nej tvärr han rev.
 
För att göra det bättre under OS kommer förmodligen fabriker att hålla stängt. Och bilar bara få köra varannan dag eller så. Det är ju det som är så behändligt med diktaturer, man behöver ju inte bry sig om vad folket tycker, man gör som man vill. Vi kommer inte vara här under förberedelserna inför OS men förhoppningsvis kan vi komma hit några dagar under OS om vi får tag på några biljetter. Det ska bli spännande att se om de hinner klart med alla byggen. Bara från vår lägenhet ser vi minst tio enorma byggen. Det är lyftkranar och cementblandare åt alla vädersträck. Från herr Nilssons rum har vi bra överblick över ett jättebygge. Vi har följt det väldigt noga. Dag och natt jobbar de. Jag läste i tidningen igår att tusen kinesiska familjer i Peking har anmält att de vill ta emot utländsk gäster under OS. Så dessa gäster ska få bo hemma hos dessa kineser och få inblick i deras liv. Jag hoppas de får bra betalt. Men det måste vara en rolig grej. Både få se OS och få bo i ett kinesisk hem. Låter som en annorlunda och kul reseupplevelse. Jag har aldrig varit hemma hos någon kines. Jag ska försöka jobba på det i Shanghai om jag inte hinner här.  

Idag var det en intressant artikel om censur i KIna i DN. Tänk att de river ur sidor ur The Economist. Det är otroligt. Vad gäller TV-censuren har jag hört att det är helt godtyckligt och dessutom lokalt hur de censurerar. Blir det ett avbrott i CNN när jag tittar är det inte ens säkert att samma avbrott görs i hela Peking utan kanske bara i mitt område. Och i Shanghai sitter helt andra censorer och så vidare. Märkligt. Men de verkar verkligen anstränga sig för att hålla information borta. Man undrar hur länge de lyckas med det. Förmodligen tills det finns tillräckligt många kineser som opponerar sig och skaffar informationen via andra kanaler. Men så verkar inte vara fallet nu. Som det står i artikeln så har kineserna aldrig haft tillgång till så mycket inormation som nu så för tillfället är de stora massorna nöjda. Men den som lever får te hur länge det håller.... 
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=766307

Nu har farmor och farfar varit här i en vecka och det är toppen! Vi har jätteroligt tillsammans allihop. Och Herr Nilsson är överlycklig. De första dagarna kom han in till mig vid sex-halv sjutiden på morgonen och frågade - Får jag väcka farmor och farfar nu? Och 15 sekunder senare - Men nu då? Och så där höll han på tills jag sa ok vid sju-halv åttatiden. Men han är smart den lilla killen så efter några dagar slutade han komma in till oss först och går direkt in till dem och drar undan gardinerna och säger  - Godmorgon, vakna, det är dag nu! Fast i just detta fall gör det inte så mycket att han inte lyssnar på sina föräldrar. Nu är dagis stängt till på tisdag (vilket vi fick reda på igår!) så det är extra bra med sånt bra leksällskap.

Fröken Elsie har utvecklats massor bara denna vecka. Från att ramla efter tre sekunder när man tidigare satte henne upp sittandes kan hon nu sitta i kanske tre minuter. Sen ramlar hon rakt åt sidan eller bakåt och ser lika glad ut hela tiden. Och hon tycker det är så roligt att sitta, man ser ju så mycket mer då. Sen har hon börjat åla också. Så när hon ramlat åt sidan, gungar hon sig runt på mage och så iväg! Tidigare bara en halvmeter eller så men nu kan han åla sig fram flera meter. Man går in i köket och hämtar något och kommer ut och då ligger hon flera meter från där man la henne, halvt inkilad under soffan. Det gäller det att ha koll på henne. Det är just vid sådana utvecklingssteg som olyckor brukar ske. Den andra tanden börjar komma upp nu och hon har ett ännu sötare leende än tidigare.

Herr Nilsson är farfar med RAPapparat och GLÖSögon (två av de få ord han säger fel, men väldigt gulligt).

Igår ägnade jag dagen åt olika "kulturella" aktiviteter. Jag startade upp dagen på Silk market! Ahh, underbart! Ett varuhus nästan lika stort som Åhlens på Klarabergsgatan i Stockholm med små bås/affärer med grejer - en blandning av sportkläder, herrockar, gympaskor, Mulburryväskor, Maos lilla röda, teer, sidentavlor, D&G jeans, tekannor, kashmirtröjor och framförallt tusentals ettriga försäljare. De måste ju tjäna på att vara så jobbiga annars skulle de väl inte göra det men jesus vad påfrestande det är. Jag är ändå van. Jag tar några djupa andetag. Jag vet vad jag ska ha. Jag vet ungefär vad det ska kosta. Jag är tjatig och tålmodig men ändå blir jag helt färdig, och arg, och känner mig lurad. Det är svårt att veta vad allt ska kosta men man får bara gå på vad man själv tycker något är värt. När de ger mig priset 300 kronor för ett par skor skriver jag 30 på deras miniräknare. - You are joking. Får jag altid till svar. Då säger jag - No you are joking. I live here. Give me a good price. Och efter lite - No you are joking framochtillbaka i 5 minuter får jag det för 60-70. Ibland mer, ibland mindre. Men att gå därifrån när man verkligen nått sin egen maxgräns brukar funka. Mitt bästa kap igår var inte till mig utan till en kompis till Henriks bror Johan. Hon behövde sidentyg till sin brudkläning och hade skickat ett tygprov. Tyget kostade 700 kronor metern hemma och här dealade jag mig till 120 kronor metern - 700 kronor för hela klänningen istället för 4000 kronor. Hoppas hon blir fin!

Min andra lektion i kinesisk kultur var matlagning med Tien. Vi lagade sju rätter. Den klassiska och åh så goda Gongbaikycklingen, bönor, svamp, ägg i tomat, chili- och gurksallad och biff med ärtor. Ljuvligt gott som vanligt! Att gå en matlagningskurs här i Kina var en av tankarna jag hade att jag skulle göra innan jag kom hit. Men på detta sätt får jag en helt egen kurs, dessutom utan extra kostnad. Vi brukar titta på bilderna i kokböcker tillsammans oh jag brukar leta saker jag har ätit på restaurang. Sen går vi och handlar tillsammans. Sen lagar vi ihop och jag skriver och hon visar hur man ska göra. En kurs hemma som ingår i priset av hennes lön. Och vi har väldigt roligt också. Jag gillar Tien, hon är toppen. Och dessutom får vi äta upp den goda maten till middag.  

Den sista kulturupplevelsen igår var potentiellt den bästa men visade sig vara om inte vara i klass med tjatiga försäljare på Silk market så iallafall bra nära. Svärmor och jag gick på Pekingopera. Ett käntställe, bra platser - men nej. Det var värdo. Först kommer en kvinna in med den sedvanliga crazysminkning och tokkläderna. Hon dansade runt lite och sjöng så där ljust. De hade textat på engelska och det handlade om Åh, dessa dimhöjda berg. Fienden kommer att komma och min hemby, ack, den står i fara.Endast jag kan rädda den. Åhh, kära nån. Fast på engelska blev det lite Th enimis bloood will comme och så. Nästa del var en annan färgglad kvinna som sjöng ännu ljusare och än mer påfrestande om - ja inte vet jag, men det var säkert något jättegripande Sista delen är den som är mest populär. En clownliknande typ ska slåss mot ett gäng apor eller vad det nu var. Då blev det rena buskisföreställningen. Här kommer tokiga jag och är så full så jag - hoppsan - snubblar! Och jag då, jag är så gammal så jag ser inte krokbenet och - nämen tjosanhoppsan - jag ramlade på mage! Tokiga jag! Jag försökte verkligen gilla det men nej, det gick inte. Det var påfrestande och dåligt. Det kanske finns bra Pekingopera men detta var inte en av dem. Vi får se om jag ger det en andra chans. Just nu är jag bara glad att det är över.