Den som lever får te

Ibland kollar vi på svenska TV-program här. Vi har till exempel följt "Solsidan" med stor behållning. Det var faktiskt väldigt roligt. Men i veckan kollade vi på "Kommissarie Winter". Herregud! Det var inte bra. Jag försökte verkligen ge det en chans. Henrik tyckte såklart alla klassiska Göteborgsplatser var roliga att se, och det tyckte jag med. Men i övrigt - gud så tråkigt. Olidligt tråkiga och intetsägande dialoger, karaktärerna är så tråkiga och till och med själva mordhistorierna lyckades de göra ointressanta. Man fick liksom inte reda på något om någon utan det verkade bata handla om att Kommissarie Winter skullestå och titta ut genom fönstret och se svår ut. Och sedan mitt i allt bara lämna rummet utan att säga något till någon. Nej tacka vet jag snabba, smarta, välskrivna, välspelade amerikanska TV-serier. Det är grejer det!  

En sak som jag däremot har svårt att leva utan är Sveriges Radio. Varje vecka podcastar jag Godmorgon Världen, Ekots Lördagsintervju, Knattetimmen, P3 Dokumentär, Spanarna, På minuten samt några amerikanska populärkulturpoddar. Och sen går jag runt här på gatorna i Shanghai och lyssnar på alla klokheter och roligheter som finns där. Det är så himla bra så det till och med kompenserar för Kommissarie Winter eländet. 

Okej, jag kan inte leva på våra kungliga meriter längre. Jag får nog ta och skriva lite nytt också. Nu när den kungliga yran lagt sig (i ärlighetens namn varade den bara fram till vilan förra söndagen, men iallafall) har vi haft en alldeles, alldeles vanlig vecka. Dagis, kinesiska, leka på gården, äta middag, läsa saga, osv typ. Den enda skillnaden är väl att jag börjar känna att vår Shanghaitid verkligen börjar gå mot sitt slut. Eller, jag vet det i mitt unedrmedvetna men jag försöker förtränga det. Om en dryg månad flyttar vi hem. Så nu fick jag det sagt och på pränt också. Det är inte det att jag inte vill komma hem, det vill jag. Det är bara det att jag inte för mitt liv vill lämna Shanghai. Jag älskar Shanghai, och vårt liv, och våra vänner och Liu Mei och att cykla runt här och allt spännnade vi är med om hela tiden. Det är verkligen otroligt mycket svårare att lämna än att komma.

Nåväl, det är vad det är. Nästa vecka ska jag säga hejdå till Anna Karin och hennes familj och sedan några andra vänner. Sen ska jag sy upp de sista kläderna, köpa de sista möblerna, rensa och packa kläder och leksaker, fortsätta säga hejdå till vänner, bunkra gojibär och jasminte och sedan den 5 juli drar vi. Direkt till Finland och Korpo. Min morbror sa att det nog inte går att förneka att det visst är en viss skillnad mellan Shanghai och Korpo Kyrkby. Nej, det kommer onekligen bli påtagligt, men samtidigt känns det som en bra övergång. Jag är också glad att mina fina vänner nyligen var här och påminde mig om vilka bra kompisar jag har hemma. Det visste jag förstås redan men det var extra fint att de kom hela vägen hit och visade det!    

I helgen är jag ensam med sötnosarna (som faktiskt är väldigt söta för tillfället) eftersom Henrik är med ett gäng kompisar i Macao. Igår var vi hos Anna Karin hela kvällen, idag har vi lekt på ett häftigt klätterställe och imorgon ska vi hitta på något roligt igen. Ganska långsamt men mysigt. Och kvällarna ängnar jag åt maratontittning av andra säsongen av In Treatment. Åh, det är så bra! Och jag, precis som alla andra In Treatment-fans är kär i Paul Weston. Han är liksom så himla förstående och klok. Ja, ni fattar. Jag är hooked! 

Nej så sa han faktiskt inte. Han sa:
- Hej Kungen. Varsågod.
Och så gav han Kungen sin bukett med blommor. 

Igår var Kungen på besök här i Shanghai med näringsminister Maud Olofsson och en stor näringslivsdelegation och en massa andra hangarounds. Våra kompisar som arbetar i paviljongen och på konsulatet ville ha några söta barn som kunde ge blommor till Kungen när han kom till paviljongen och då föll naturligtvis valet på Lille Herr och Lilla Fröken Sjöberg. Och så några andra barn också. Precis när vi hade kommit in på Expoområdet ringer en av organisatörerna till mig och säger att Kungen kommer tidigare än beräknat. Eftersom jag var typ en kilometer bort så var det bara att kasta upp Elsa på axlarna, ta Nilo i hampan och springa (Henrik var redan på plats). Så vi kom fram till paviljongen med andan i halsen och höll knappt på att bli insläppta bland alla säkerhetsvakter och journalister och fotografer och hundratals kineser. Men tack och lov hann vi fram i tid och han dessutom rätta till skjortan och håret innan Kungen anlände. (Och vi hade googlat bilder på Kungen innan så Nilo skulle veta vem av alla tusen farbröder han var).

Nilo fick gå fram först och var så duktig och modig i folkmassan. Först gav han sina blommor och sen gick han tillbaka och gav den teckningen han hade ritat. Den föreställde Svenska paviljongen och på bilden hade Nilo skrivit:
SVENSKAPAVILJONGEN Till Kungen Från Nilo
Som ni ser på bilden så granskade Kungen bilden noggrant och sa att Nilo nog kunde bli arkitekt när han blev stor. Elsa visade inga större rojalistiska anlag (och blev nog lite överväldigad av folksamlingen) så hon gav sin bukett till Maud Olofsson (sittandes i min famn). (Alltså Elsa satt i min famn, inte Maud Olofsson!). Efteråt var det dock den Pippiklädda Elsa som drog mest uppmärksamhet och jag överdriver inte om hon blev fotad 400 gånger. Och vi blev intervjuade av kinesisk TV och Expressen och alla tyckte Lill-Pippi var världens sötaste!  

Förrutom Kungen så inspekteras detta mästerverk även av Mikael Lindström Sveriges Ambassadör i Kina, Maud Olofsson, Carl Cederschiöld, Annika Rembe Sveriges Generalkommissarie, Kungen och lite annat löst folk.

Jag har ett gäng tjejkompisar här i Shanghai också som jag hänger med ibland. De är mammor till barn på dagis, t.ex. mammorna till Aidan och Dylan som syns på bilden. Mest hänger jag med tyska Christiane och amerikanska Dana men också nya zeeländska Margo och kanadensiska Kerri. I nästa vecka ska vi gå ut och äta middag tillsammans och jag mailade alla igår och skrev "Moms" i mailet. Eftersom de kommer från olika delar av världen började de genast diskutera huruvida man stavar med O eller U, alltså "Moms" eller "Mums". Dana gav dock ett mycket roligt och klargörande svar på den diskussionen:
 
"'Mother' is 'mother' is 'mother' is 'mother.' And then 'Mom' when you get old enough to use it. Moms live in suburbs or trailer parks. We feed our kids Coco Pops and Mac n' Cheese. 'Mum' and 'Mummy' are poncy variations. Mummys live on estates or in summer homes. Mummys serve tea and mommies serve dinner. Moms have a back yard and Mums have a garden. Mommies have a schedule and mummies have a diary. Mommies pop a squat and mummys recline.  Mums have kids who like asparagus, and potatoes! American mommies are just a grubbier race. Europeans are earth mothers. They do everything right and their kids eat vegetables and un-flavored yoghurt and don't sunburn and like to play sports.  European mommies never show up on Jerry Springer confessing to 84 affairs and shoplifting to feed the family. They age gracefully and probably speak several languages."

På söndagarna har lyxhotellen i Shanghai något som kallas Bubbly Brunch. Där spar man inte på krutet. Det är inga våfflor, omeletter eller stekt bacon där inte. Nej, här talar vi om champange, rysk (eller kanske iransk) kaviar, Pekinganka, sashimi, lamb chops, chokladfontäner och mangoparfait. Det är helt otroligt. Det är så mycket god mat så man vet inte var man ska börja. Det är nästan lite för mycket. Jag har bara varit på det i Peking tidigare men nu när mina Ladieeeezzz var på besök passade vi på att smörja kråset tills magen stod i åtta hörn. Det var väldigt gott och väldigt lyxigt. Barnen var minst lika lyckliga som vi som hade en egen hörna med studsmatta, TV, små hamburgare, pommes frites och framförallt en popcornmaskin! För att inte tala om smågodishörnan.
 
Kvällen innan hade vi dessutom haft en riktig partyrunda som började med grillfest i Anna-Karin och Jakobs trädgård, sedan drinkar på vårt stamhak Mesa Manifesto där ett till gäng anslöt och tillslut nattklubben Mint till halv fyra på morgonen. Jag vet, vi är alldeles för gamla för sådant men vi tänkte att en gång om året kan man ju köra så det ryker. Höjdpunkten var faktiskt på Mesa Manifesto när de satte på min totemlåt "We built this city". Det är ju inte direkt ofta man hör den låten när man är ute. Och om det inte vore för den fantastiska videon jag fick göra på min möhippa till den låten så skulle jag nog tycka att det är en grymt töntig låt. Men nu älskar jag den. Och vi kastade oss naturligtvis ut på dansgolvet och dansade så det rykte. Det var en toppenhelg. Men söndagkväll var aktiviteten ganska låg kan jag säga. Pizza framför en DVD!

Jag har förmånen att ha ett tjejkompisgäng som har hållit ihop väldigt länge. Sen 7:an, och några av oss ännu längre än så. Det är väldigt roligt att ha ett tjejgäng. Även om man inte har lika tät kontakt med alla så hänger vi ändå ihop och har koll på varandra och ses ofta hela gänget och reser ihop. I torsdags kom halva gänget hit - Lotta, Kia och Jenny. Det är så roligt! När det mailades om inköpsfrågor ochg vad de skulle ha med hit och allt möjligt fick jag nästan lite resfeber trots att jag inte skulle åka en meter.

De kom i torsdagskväll och igår ägnade vi halva dagen åt Expo, sen gick vi på massage och på kvällen gjorde vi en lightrunda på stan. Middag på god restaurang - South Beauty - promenad på the Bund och sen drink på Glamour Bar. Idag har vi spenderat förmiddagen på tygmarknaden - puh! Även de som säger att de inte ska köpa någonting brukar bli köptokiga där. Jag tror det beställdes typ 30 plagg sammanlagt. I kväll ska vi på en riktig uterunda - gillfest, drink på uteterass och sen nattklubb. Det ska bli väldigt roligt. Jag är så himla glad att ha dem här!

När jag hade bott ett halvår i Spanien kunde jag prata rätt flytande spanska. Inte toppen, men hyggligt. Efter ett år var jag i princip flytande. Efter två år i Kina, studier i ca tre terminer och faktiskt hårdare studerande än jag någonsin gjorde i Spanien kan jag inte ens en fjärdedel i jämförelse. Kinesiska är svårt! Jättesvårt! Ibland tycker jag det flyter på och jag kan ta mig fram hyggligt. Men lika ofta går jag in i en affär och vet knappt hur man frågar om ett plagg finns i en annan färg eller hur man betsäller på en restaurang. Det är klart, det är inte heltidsstudier och jag övar inte lika mycket kinesiska som jag övade spanska. Så den enda lösning jag nu ser är att jag lämnar Henrik och försöker bli ihop med en kines! Det gör susen för språkutvecklingen. Eller kanske inte föresten. Jag stannar nog med Henrik och får helt enkelt nöja mig med att prata halvdan kinesiska.

Men jag är ändå stolt över att Anna-Karin och jag har kämpat på så hårt som vi har. Många utlänningar börjar och läser en termin och sen ger de upp. Fast det ska sägas, många ger sig tusan på att lära sig och pluggar stenhårt och blir jätteduktiga. Men vi har iallafall kämpat. Tre gånger i veckan har vi cyklat till skolan och suttit i dessa klassrum med vår lärare Crystal och kämpat och gjort fel och gjort om och frågat och jesus vilket tålamod hon har när jag tänker på det.

Förra veckan blev det inga lektioner på grund av magsjuka och Expobesök så det kändes väldigt roligt att komma tillbaka i måndags och sitta där med sin mugg med vatten och lära sig ännu en situation när man kan använda ordet zai och vad toalettpapper heter wei sheng zhi - det tog mig två år och lära mig en sån basal sak! Jag får lite ont i magen när jag tänker på att detta, Anna-Karin, Crystal och jag i klassrummet kämpandes med kineiskan - snart är slut.   

  

Förra helgen öppnade äntligen Expo. Förberedelserna för detta evenemang började redan när vi kom för snart två år sedan, både för Henriks jobb och för Shanghai, så hela vår vistelse här har präglats av att det snart ska börja, detta stora, spektakulära event. Så det är skönt att det nu är invigt. Att förlossningen gick bra så att säga.

Och visst är det spektakulärt. Det går inte att förneka. Det är världens största expo någonsin, såklart. The Mother of all Expos. Flest paviljonger, störst yta och flest besökare beräknas komma. Om man så ska bussa in kineiska bönder från Sichuan så ska publikrekordet slås. Har man bestömt sig så har man. Och då är det himla praktiskt att vara en diktatur, man pekar bara med hela handen. Men oavsett det så kommer det komma massvis med människor och det är häftigt.

Springtime ska göra en liten Expoguide med tips om de snyggaste paviljongerna, bästa restaurangerna, roligaste affärerna etc. som de bad mig hjälpa dem med. Tanken var att jag skulle hålla på med det denna vecka men eftersom jag ägnade första halvan av veckan till min kom-iform-till-bikinin-på-fyra-timmar-men-du-mår-som-skit-diet så kunde jag åka dit först i torsdags och fredags. Men det var kul att komma dit. Det är verkligen något annorlunda. Anna-Karin har hjälpt mig att reka så tillsammans har vi nu rätt bra Expokoll. De mest populära paviljongerna är UK - som ser ut som en stor rund hårig boll, Korea - som har ett enormt färgglatt typ legoslott, Saudi Arabien - som ser ut som ett halvt ägg på ben med palmer på taket och Japan - som är ett enormt rosa jättefult tält med spröt. Ja ni fattar. Arkitekterna har haft lekstuga med principen alla idéer är bra idéer. Det är iallafall inte tråkigt. 

Jag börjar med förtvivlan. Helgen i Hong Kong var toppen men jag måste fått med mig någon bacil därifrån för morgonen efter jag kom hem fick jag en magomgång som hette duga. Man får magknip på morgonen, man går på toaletten, och en gång till, och en gång till och snabbare och snabbare och sen ska man kräkas och sen ska man på toaletten och sen kräkas ännu mer och magen krampar och man svettas. Och när man ligger kvar på toalettgolvet, som en böjd ostbåde runt toalettstolen och man tar toalettmattan till huvudkudde, där någonstans känns det som man nått botten av sin existens. Eller, det går nog att komma ännu lägre, jag menar jag har iallafall en toalettmatta. Men man är liksom inte i sitt esse direkt. Efter fyra-fem timmar vände det och då är man bara helt färdig, och trött, och man har ont i hela kroppen. Igår fick jag behålla vätskan och de tre gurkstavar och de fem pastaskruvarna och idag kommer jag nog kunna äta en hel smörgås eller två så jag är snart på banan igen. 

Men igår när jag låg i sängen och drack avslagen cola på tesked och tyckte synd om mig själv mailade jag mina systrar och gnällde. Både äver mitt usla skick men också över ångest att flytta hem, att säga hej då till alla och att vi inte har någon bostad hemma. Då tog min stora syster Pyttan tag i saken och ringde några samtal, och tjatade och trixade och snipp snapp snorum hade hon fixat en tillfällig bostad åt oss i höst. Helt otroligt! Inte bara är den lagom stor (100 kvm), rimligt pris den ligger exakt där vi ville bo. På SAMMA gata som dagis - Garvargatan på Kungsholmen. Jag trodde det var ett skämt när hon SMS:ade mig igår kväll. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant och vi har inte kontraktet i vår hand ännu men de har sagt ja. Gud, och särskilt Kungsholms församling, hör bön!

Det är en sån himla lyx att nu och då få lämna barnen och sticka iväg några dagar. Hong Kong var ju också precis så häftigt som alla hade sagt. Det är en galen storstad, packat med skyskrapor och precis bredvis en massa stränder och höga gröna berg. Vi gjorde allt som man ska göra en helg i Hong Kong, vi åkte båt, åkte upp till Victoria Peak, vi åt god mat, vi shoppade och vi latade oss. Hotellfrukost på rummet är nog höjden av lyx. Iallafall för småbarnsföräldrar, man får frukosten serverad OCH man kan ligga kvar i sängen och titta på TV medan man äter. Underbart!

Egentligen passar inte den har bilden alls idag eftersom Henrik och jag har lamnat barnen i Shanghai och rymt en helg till Hongkong. Men det var den enda bilden jag hade i mitt bildarkiv och jag har ingen aning om hur man lagger in nya bilder pa den superstora hightec dator kombinerad TV som jag sitter och bloggar ifran i vart superchica hotelrum i Hongkong.

Farmor och farfar kom pa besok i sondags. De skulle egentligen ha kommit forra fredagen men liksom sa manga andra hindrades de av den ilskna islandska vulkanen. Men i sondags kom de och barnen blev eld och lagor som vanligt och springer varje morgon in raka vagen till dem och ska ligga och mysa. Vi tycker ocksa det ar roligt att ha dem pa besok och som dessutom har vi startat den trevliga traditionen att Henrik och jag drar ivag nagra dagar nar de besoker oss. Sa eftersom jag aldrig varit i Hongkong passade vi pa att aka hit. Vi kom igar kvall och jag ar imponerad. Hongkong ar sa coolt! Idag ska vi ta baten over hamnen, ga upp pa toppen, shoppa och ga pa coola restauranger. Jag har forstatt at det ar ungefar det man ska gora har. Nu har jag inte tid att skriva mer, jag maste ut och upptacka!