Den som lever får te

Okej, jag kan inte leva på våra kungliga meriter längre. Jag får nog ta och skriva lite nytt också. Nu när den kungliga yran lagt sig (i ärlighetens namn varade den bara fram till vilan förra söndagen, men iallafall) har vi haft en alldeles, alldeles vanlig vecka. Dagis, kinesiska, leka på gården, äta middag, läsa saga, osv typ. Den enda skillnaden är väl att jag börjar känna att vår Shanghaitid verkligen börjar gå mot sitt slut. Eller, jag vet det i mitt unedrmedvetna men jag försöker förtränga det. Om en dryg månad flyttar vi hem. Så nu fick jag det sagt och på pränt också. Det är inte det att jag inte vill komma hem, det vill jag. Det är bara det att jag inte för mitt liv vill lämna Shanghai. Jag älskar Shanghai, och vårt liv, och våra vänner och Liu Mei och att cykla runt här och allt spännnade vi är med om hela tiden. Det är verkligen otroligt mycket svårare att lämna än att komma.

Nåväl, det är vad det är. Nästa vecka ska jag säga hejdå till Anna Karin och hennes familj och sedan några andra vänner. Sen ska jag sy upp de sista kläderna, köpa de sista möblerna, rensa och packa kläder och leksaker, fortsätta säga hejdå till vänner, bunkra gojibär och jasminte och sedan den 5 juli drar vi. Direkt till Finland och Korpo. Min morbror sa att det nog inte går att förneka att det visst är en viss skillnad mellan Shanghai och Korpo Kyrkby. Nej, det kommer onekligen bli påtagligt, men samtidigt känns det som en bra övergång. Jag är också glad att mina fina vänner nyligen var här och påminde mig om vilka bra kompisar jag har hemma. Det visste jag förstås redan men det var extra fint att de kom hela vägen hit och visade det!    

I helgen är jag ensam med sötnosarna (som faktiskt är väldigt söta för tillfället) eftersom Henrik är med ett gäng kompisar i Macao. Igår var vi hos Anna Karin hela kvällen, idag har vi lekt på ett häftigt klätterställe och imorgon ska vi hitta på något roligt igen. Ganska långsamt men mysigt. Och kvällarna ängnar jag åt maratontittning av andra säsongen av In Treatment. Åh, det är så bra! Och jag, precis som alla andra In Treatment-fans är kär i Paul Weston. Han är liksom så himla förstående och klok. Ja, ni fattar. Jag är hooked!