Den som lever får te

Många saker var väldigt sympatiska i Kashgar. Som att man dricker te hela tiden. Det är aldrig långt till närmaste teställe. Vid bodskapsmarknanden drack vi varsinn kopp te och delade på ett bröd. Det kostade 1 krona! Och på den bästa restaurangen i stan hade de ett fantastiskt saffranste. Vi åkte dit två gånger mest för teets skull.

 

Och maten är fantastisk. Man äter mycket spett, framförallt lamm. Och grönsaker och olika risrätter ofta med ris. Sen äter de kopiösa mängder nybakat vitt bröd. I början känns det trevligt, alltid nybakat och i olika vackra former och dessutom säkert ur bakterie synpunkt. Men efter några dagar av vitt bröd börjar det räcka. Men det är väldigt mysigt att ständigt gå runt bland nybakat bröd.

 

Det allra mest fascinerande med Xinjiang är nog marknaderna. Kashgar ligger ju längs Sidenvägen och här har man dealat och handlat i flera tusen år. I Lonely Planet står det att Kashgar var globaliserat långt innan ordet var uppfunnet och det känns verkligen så när man besöker marknaderna här. Förutom den medeltida boskapsmarknaden var vi förstås också på den världsberömda Sundaymarket. Jesus Amalia – The Mothers of all Markets! Det fanns mattor, frukt, strumpor, tyger, nötter, grönsaker, sybehör, begagnade skor, verktyg och miljarder grejer till. Och för varje sak fanns det 100 stånd. Helt galet.

 

Följande dag när vi var på väg upp i bergen besökte vi den lokala veckomarknanden i Upal några timmar utanför Kashgar. Det var nog den mest genuina marknadsplats jag någonsin bevistat. På morgonen var vägarna fulla av människor på moppar, åsna och vagn, bil, lastbilar, gåendes – alla bärandes på varor de skulle sälja. På marknaden kunde man köpa i princip allt de använder för sitt dagliga liv – kläder, skor, schampo, toapapper, grönsaker, frukt, kött, djur, godis, mattor, husgeråd, jordbruksredskap, kryddor, tekannor, möbler. Det enda jag inte såg var tv-apparater men det fanns nog. Och alla dealar och förhandlar och umgås och verkar ha trevligt. Och barnen springer runt och jagar varandra och köper några godisar för den peng de lyckats tjata sig till av sina föräldrar. Tillskillnad från Sundaymarket var vi de enda västerlänningarna på denna marknad. Det var ett mycket spännande ställe.

Alltså det här stället är verkligen någonting helt annorlunda. Det är så många konstigheter och man tror att Borat ska dyka upp närsomhelst. Allt var annorlunda. På söndagen besökte vi bland annat en bodskapsmarknad. Vilket sanslöst ställe! Massor med människor, mopeder, kor, lamm, lastbilar, kameler, traktorer, getter, cyklar alla och allt åkandes och springandes kors och tvärs på ett dammigt fält. Och kommers. Ständig kommers och budgivningar och handskakningar och gubbar i pälsmössor och förstora rockar. Hade det inte varit för att de tagit upp en mobiltelefon ur fickan hade man trott att detta var 1800-talet. 

En annan konstighet i Xinjiangprovinsen är tiden. Kashgar ligger 7 timmars flygväg rakt västerut från Peking så man är alltså halvvägs till Europa och borde således ligga två eller tre tidszoner bort, men icke. I detta centralstyrda land ska hela landet vara i samma tidszon. Så när klockan är sju känns det som det är mitt i natten och klockan 8 på kvällen är solen fortfarande upp och det är varmt. Det är hel snurrigt så bara för att kunna leva lite mer logiskt efter solen finns det den officiella Pekingtiden och den informella Xinjiangtiden som är två timmar efter. Så när man bestämmer en tid måste man specificera detta.

Kina vill ju skapa ett harmoniskt samhälle där alla folkgrupper är inkluderade. I Xinjiang kan man väl säga att det går sådär. Senast i somras var de största sammandrabbningarna mellan folk och militär sedan Himmelska fridenstorg här i Xinjiang. Uigurerna vill ha mer självständighet och regeringen vill att de ska bli kineser - ett harmoniskt folk - som de paraderar. Så regeringens lösning på det är att tvinga/uppmuntra hankineser att flytta dit, skicka massor med poliser och militärer, såklart bara hankineser, samt att inta alla höga positioner. De bygger föralldel också en hel del bra infrastruktur som kommer alla till del men det är uppenbart att det handlar om att uigurerna ska integreras inte tvärtom. Det är med andra ord samma metoder som i Tibet. Fast i Xinjiang verkar det dock finnas en något större tolerans för religionen. Uirgurerna är muslimer och verkar leva efter detta och i Kashgar ligger Kinas största moské som var välbesökt. Andra tecken på att folkgrupperna lever helt seprata liv är att hankineser som flyttar hit aldrig lär sig det lokala språket uirguiska och de flesta uirgurer inte var så kunniga eller intresserade av kinesiska och att äktenskap över etnicitetsgränserna är unheard off. Man kan väl säga att det finns en del ytterligare att göra för att uppnå målet om ett harmoniskt assimilerat samhälle i Kina.

Jag är ledsen för detta uppehåll i bloggen. Det var alls inte min mening. Jag och Henrik har varit på världens coolaste resa till Xinjiang. Det är Kinas största provins som ligger allra längst västerut med gräns mot Mongoliet, Ryssland, Kirgistan., Kazakstan, Tadjikistan, Afghanistan och Indien. Jag hade tänkt blogga därifrån men inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att man faktiskt stängt av Internet i hela regionen, en 6:e del av Kina, sedan i juli! Det var våldsamma upplopp här då mellan Hankineserna och ursprungsbefolkningen Uirgurerna. Men ändå, inget Internet i flera månader. Hur gör alla människor som faktiskt jobbar med något annat än boskapsskötsel och mattvävning. Men nu är vi i alla fall tillbaka i civilisationen i Shanghai så nu kan jag berätta om en av de mest märkvärdiga resor vi gjort.

Att åka på semester till Xinjiang är nog raka motsatsen mot att åka på badsemester. Inte bara för att det är smutsigt, fult och kyligt, det ligger så långt från havet man bara kan komma. För att komma till havet härifrån måste man antingen ta sig norrut över Kirgistan, Kazakstan och Sibirien och upp till Ishavet eller söderut förbi Pakistan och Indien till Indiska Oceanen. Det känns inte som detta är stället att köpa en ny baddräkt eller strandväska på. Det tog sju timmar att flyga hit från Shanghai. Först fem timmar till Wulumuqi och sedan två timmar till, till Kashgar. Det går bara att flyga hit från två ställen - Wulumuqi och Islamabad!

Vid en första anblick är Kashgar verkligen fult – hemska byggnader, dammigt, byggarbetsplatser, betongväggar, gamla bilar som spyr ut avgaser, trasiga trottoarer, barska människor. Precis sådär fult och ocharmigt som man tror att det ska vara. Men när man kommer närmare och går runt i stan och kommer in i Gamla stan och på marknaderna och titta närmare på människorna så är det otroligt. Kanske inte alltid vackert men spännande och väldigt exotiskt. Det finns en del (tvångs- eller i alla fall starkt uppmuntrade förflyttade) kineser i stan men befolkningen består till största majoritet av uigurer och de pratar inte kinesiska utan ett sorts arabiskt språk. De är muslimer och alla kvinnor bär slöja och männen pälshatt eller en fez. Det känns verkligen inte som att man är i Kina utan snarare något av alla stan-länderna i Centralasien. Fast det är klart, det finns ju förstås en enorm stenstaty av Mao mitt i stan och alla poliser och militärer, som det vimlar av är Han-kineser, den folkgrupp de allra flesta kineser hör till.

Första dagen gick vi bara genom stan. Vi gick genom alla smala gränder och tittade på när smederna slipade knivar på gatorna och när slaktarna styckade kött, vi åt piroger som bakats i en ugn på gatan, kollade på alla kryddstånd och fruktstånd, drack te på ett tehus (det var bara män där utom jag), var inne i Kinas största moské, kikde in genom portarna i Gamla stan, tittade på när killarna spelade pingis i Folkets park, åt grillspett på en uteservering och köpte färgglada fezhattar med paljetter till barnen som var hemma i Shanghai med farmor och farfar.

Idag är det måndag och håll i hatten för det här ska jädrar i min lilla låda bli en bättre vecka än förra veckan. Det finns goda förutsättningar:

1) Henrik är tillbaka - det är toppen!
2) Elsa är feberfri!
3) På onsdag ska jag till tygmarknanden med två kompisar för första gången sedan jag kom tillbaka.
4) På torsdag kommer första besöket efter sommaren - Arne och Ann-Marie. Det ska bli roligt!
5) Solen skiner och det är skönt väder i Shanghai
6) Jag har börjat på en ny bra bok - I en familj finns inga fiender - av Viktoria Myrén.
7) På fredag åker Henrik och jag på vår första lite längre resa utan barnen. Vi lämnar barnen med farmor och farfar mellan fredag och tisdag och åker så långt västerut man kan komma i Kina - Kashgar, som gränsar till Kirgistan och Pakistan. Och på söndagen ska vi gå på en av världens galnaste ställen - Sunday Market in Kashgar! Det ska vara enastående.  

Dessutom har Nilo mellan sina svackor långa perioder av att vara supermysig och finurlig. Idag berättade jag att jag träffat vår präst i Shanghai och att vi snart ska gå på gudstjänst med honom och att prästen undrat om Nilo kunde komma. Då sa Nilo:
- Ja det vill jag gärna för på gudstjänsten så får man ju chips som man doppar i sojasås!

Tänkte att jag inte skulle skriva samma sorts inlägg som sist. Tänkte vara lite spirituell och ha något nytt att komma med. Någon spännande anekdot om livet i Kina. Eller någon vitsigt reflektion, men icke. Det har inte hänt något alls av intresse. En hel vecka men vanlig tråkig vardag. Henrik har varit i Sverige hela veckan och då blir allt mycket tråkigare. Och Liu Mei är hängig och har bara jobbat lite. Så vi har mest varit hemma. Ritat, badat, byggt ett dockhus i papp, tittat på Sponge Bob Squared Pants och ätit rester. Och den förhoppning jag hade förra veckan om att vi skulle vara friska har inte infriats. Så ledsen, jag har inget kul att komma med. Det är mitt i obtober, mitt i hösten, mitt i livet. Inte så svängigt alla gånger!

Elsa vaknade i natt och var jättevarm och imorse hade hon 39 grader. Så vi har tid hos doktorn klockan 11. Nilo har fortsatt ont i magen och jag börjar oroa mig för att det är något psykologiskt. När jag läst på om magknip hos barn står det att återkommanda magonda oftast har psykologiska orsaker. Och så funkar jag själv. Om jag är orolig eller olycklig får jag direkt ont i magen så det känns logiskt. Nilo är dessutom lite låg, lättretlig, inte sig själv. Ibland är han glad och rolig som vanligt men sen kommer det ett utbrott och han blir opoprortinerligt arg eller ledsen. Och då snackar vi om en kille som redan varit i trotsåldern i ett och ett halvt år så det är inte det att jag inte är van. Jag trodde det skulle lätta snart, inte bli värre. Igår när han skulle få vattenmelon bad jag honom att sätta sig upp i soffan och äta den så att han inte, som igår skulle spilla frukt över soffan. Detta tog han som en otrolig kränkning och blev otroligt ledsen och arg. Och så Elsa då med hög feber och hosta.

Höjdpunkterna denna vecka har varit tre ganska bra kineiskalektioner, en lunch med en kompis och en kopp te med Catharina en kväll när barnen somnat. Man får vara glad för det lilla.

 

Det är söndag. Barnen har just somnat. Henrik stängde dörren efter sig för en timme sedan och åkte till Sverige på tjänsteresa. I helgen har vi inte gjort särskilt mycket alls. Hängt hemma, fikat på stan, handlat DVD:er, kollat på DVD:er och just det varit på akuten.

Hela veckan har varit lite av en följetong av sjukdomar och sjukhusbesök. Elsa började förkylnings- och feberkedjan som sedan gick till Henrik, till Nilo och sen till mig. Så alla har i något skede denna vecka varit hängiga och febriga. Nilo ramlade ju också i Gulabergen och har dessutom gått runt med ett blått öga och skrubbsår i ansiktet hela veckan för att förstärka bilden av en hängig familj. Jag var inne och tog bort mina stygn i rumpan i tisdags (och det var ett alldeles prima födelsemärke som hade tagits bort så det var ju skönt). Men så avslutade vi alltså denna eländiga vecka med att Nilo fick jätteont i magen i fredags och vi fick åka in till akuten. Han hade verkligen ont och man fick inte röra honom och efter ett tg blev han alldeles matt och slö. Doktorn kunde inte riktigt klura ut var det var, mer vad det inte var - blindtarmen eller bakterier - men antingen var det matrelaterat eller något med lymfkörtlarna. Vi var inne en timme eller så och sedan fick han smärtstillande. När den började kicka in gick Nilo från att ligga matt och med smärtor till att skoja med sjukvårdspeonalen. Då fick vi åka hem. Han har haft lite dålig aptit resten av helgen men är annars ok så vi vet inte riktigt vad det var. Nåväl, jag hoppas på att nästa vecka blir en friskare och med färre sjukhusbesök.

Ett roligt sjukhusbesök jag gjorde innan Gulabergen var dock när jag fick hälsa på min kompis Anna-Karins nyfödda bebis Linnea. Hon var precis så där liten och söt och rosa och luktade så där nyfött som de gör. Då är det betydligt roligare att besöka sjukhus.

Annars har jag liksom många andra funderat på Nobelpriset denna vecka. Först litteraturpriset som jag alltid tycker är så spännande. Och som jag liksom aldrig lyckas pricka in eller ha läst innan. Herta Muller, eller häxan surtant som jag läste att någon på Facebook kallade henne, hade jag inte hört talas om innan jag bröjade läsa om spekulationerna innan utnämningen. Får väl se vad de har för böker av henne på våran lokala bokhandlare.

Mycket mer intressant är ju utnämningen av Barack Obama till nobelsfredspristagare. Först kände jag att det var väl ovanligt konstigt. Han är ju föralldel en spännande person men som de flesta kommentarer säger - han har ju inte hunnit göra så mycket ännu. Man kan väl inte få pris bara för att man lyckats bli vald och för att man lovar massa bra grejer. Men sedan tycker jag att argumentet att han inger hopp är intressant. Det kanske inte är värt ett fredspris, men det är ett spännande argument i en inte alltid så hoppfull tid. Jag blir glad och hoppfull när jag tänker på att det är han som är världens mäktigaste man, och att majoriteten av alla amerikaner, som man inte alltid känner den största respekten för, har valt honom till sin president. Det är hoppfullt. Att kunna ge en massa människor hopp ÄR en otrolig bedrift. Sen kan man ju vara lite krasst politisk också och tänka att man därigenom låser in honom lite politiskt. Det kanske tar emot lite extra att starta eller förlänga ett krig om man är nobelsfredspristagare. Eller så var det bara så att ledamöterna i Nobelkommittén i Oslo valde den person de helst ville äta middag med. Nej, nu ska jag gå och sova. Med hopp om att nästa vecka blir friskare för vår del.      

Sista dagen i Anhuiprovinsen åkte vi till den 1000-år gamla byn Hongcun som är med på Unescos världsarvslista. Anhui är, trots att den ligger ganska nära den välbärgade östkusten, en fattig provins. De lever mycket på jordbruk och är känd för att de flesta ayis (hemhjälpar) kommer därifrån, och presidenten Hu Jintao. Vi åkte genom den vackra landsbygden med teodlingar på bergssluttningarna och kom fram till en dalgång med en sjö i. Och där nere låg denna gamla, vackra stad. Husen var väldigt gamla och hade vackra innegårdar och sådana där fina tak med uppåtstigande slut med vackra utsmyckningar på. Det såg ut som det var taget ur en gammal kinesisk film och faktum är att delar av filmen Crounching Tiger Hidden Dragon är inspelad där. 

Vi gick runt bland gränderna och hittade en gård som var kombinerat hotellreception, restaurang, vardagsrum, parkeringsplats för mopederna och stället man torkade sina lakan. Där åt vi en fantastisk middag och hade en sån där riktig "Kinaupplevelse". Man äter nylagad mat bland lakanen, våra barn leker med barnen på gården, man tvättar händerna på gården i en slang som de uppenbarligen har till att tvätta såväl händer, kläder och håret, farmor kommer ut från köket och frågar om vi gillade maten. Det var fantastiskt. Och även om jag verkligen stakar mig fram på kinesiskan är det i sådana lägen fantastiskt att kunna prata några meningar.

Och just det, spyan ja. Inte en resa utan att man får en spya över hela sig. Sista dagen blev Elsa bilsjuk, igen. Och kräktes över sig själv och mig, igen. Så det blev en hemresa luktandes spya, igen! Det var en fantastisk resa, men det var också skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst!

 

Imorgon avslöjas vem som får Nobelpriset i litteratur. Det är spännande för en bokmal som mig. Jag läste just i svd.se att Phili Roth var förstahandstippad och eftersom jag just i förmiddags avslutade hans Everyman tyckte jag det var extra kul. Fast jag tror inte det blir han. Eller Amos Oz heller. Jag har läst båda dem och de är föralldel väldigt bra men om jag får rösta på någon på tipslistan blir det Haruki Murukami. Eller Joyce Carol Oates. Men helst skule jag vilja att min idol Salman Rushdie skulle få priset. 

Men jag är nog som svenska folket i övrigt, jag har aldrig gissat rätt och endast några gånger läst en bok av en nobelpristagare innan de fått priset. Däremot har jag läst många av dem efteråt och de är ju ofta väldigt bra. Om än inte alltid. Så förmodligen blir det väl någon poet från Moldavien som vinner och som det inte finns några böcker tillgängliga på närmsta halvåret eftersom förlaget som ger ut författaren är så litet. Nåväl, vad tror ni. Vem vinner i år?

Appropå Nobelpriset så fick ju kinesen Charles Kao delat nobelpris i fysik i år. Kineserna som så länge längtat efter ett Nobelpris måste vara stolta. För de var väl inte helt lyckliga över Gao Xingjians Nobelpris i litteratur år 2000. Kao är i och för sig en Hongkongkines men iallafall. Det är ett Nobelpris. Etersom Kina så hett längtar efter ett Nobelpris borde de nog satsa mer på kreativt tänkande än bara upprepning i sin utbildning men så långt har de inte kommit ännu. Och när ska Sverige få ett nytt Nobelpris tro? Vår utbildning kanske inte heller är så kreativ. 

Fast det borde nog vara i omvänd ordning. För landskapet i Huangshan - Gulabergen - var otroligt. Här i Kina använder de gärna ord som magnificent, beautiful och lovely så när man läser att platser ska vara det brukar man ta det med en nypa salt. Men i detta fall räcker det knappt till - det var ofattbart vackert. Uttrycket Nature imitating bad art passade synnerligen väl här. Särskilt eftersom det finns en hel konstskola som bara ägnar sig åt att måla dessa spettsiga bergstoppar med tallar och dimslöjor runt omkring med bättre och sämre resultat. Och här överträffade verkligeheten tavlorna oavsett kvalitet.

Vi åkte till Gulabergen i fredags och hade blivit varnade att det denna storhelg skulle vara oroligt mycket folk på ett sådant ställe. Och visst var det packat med folk uppe på berget, men det gjorde inte så mycket. Vi bodde på ett trevligt ställe vid foten av berget vid en flod och det var grönt och vackert överallt. Elsa började med att vara lite hängig och febrig och först fick vi lite panik - skitdåligt ställe att få svininfluensan på. Typ tre timmar till närmaste okej sjukhus. Så vi ägnade första halva dagen till att surfa på alla svininfluensasiter som tydligen snabbt skapats medan Elsa fick vila på rummet och den andre fick gå på upptäcksfärder med Nilo. Men febern gick snabbt ned igen och hon blev rätt pigg. 

Den andra dagen gick vi upp tidigt och åkte linbana upp på berget. Där var som sagt massor av folk men utsikten var magnifik. Vi knallade up och ned på trapporna i några timmar och när vi skulle börja gå tillbaka mot linbanan snubblade Nilo rätt illa i en trappa. Han fick skrapsår på båda benen, på halsen och i ansiktet och dessutom en rejäl svullnad och blåtira som nästan genast täckte för större delen av ögat. Lilla hjärtat. Han har otur med trappor han. Tur att han inte såg sig i en spegel för då hade han blivit lika chockad som Henrik och jag försökte dölja att vi var.

När vi kom ned med linbanan och var påväg till parkeringsplatsen där vi hade stämt träff med en taxichaufför hände något mycket märkligt. Vi stannade till vid en glasskiosk för att trösta Nilo med en glass efter sin vurpa och när jag står och gräver i glassboxen ringer det i kioskägarens mobil. Det är till dig säger hon och räcker mig telefonen! Va? Vadå till mig? Jag gick bara förbi här och stannade för att köpa glass? Hur kan det vara till mig? Det var taxichauffören som undrade när vi skulle komma. Hur i hela friden.....? Jag antar att alla känner alla i businessen runt Gulabergen och att han ringde henne och frågade efter en blond familj med två barn. Och det var faktiskt 95% kineser där så det kanske inte var så svårt. Men när jag stod där med näsan ned i glassboxen kändes det rätt orimligt att samtalet skulle vara till mig. Eller så är den kinesiska underrättelsetjänsten Mission impossible på riktigt och har detaljkoll på alla utlänningar i landet. - C. Lif? Ja, hon har just kommit ned med linbanan vid Huangshan. - Vadå vill du prata med henne. - Ja det kan vi fixa. Ska bara lokalisera närmste mobiltelefon i närheten. Tom Cruise skulle inte ha en chans mot den organisationen.

Idag fyller min fina, fantastiska, omtänksamma och roliga syster Mymlan 40 år! Jajamensan. Och det ska hon fira med en fest med sina vänner imorgon kväll. Hon har hyrt lokal, köpt vin och ska laga mat. Hon är en grym organisatör och fantastisk på att laga mat så det kommer alldeles säkert bli ett toppenkalas.

Jag sitter här i Shanghai och har dåligt samvete för att jag inte är hemma och firar henne idag och att jag inte är med och partajar på hennes kalas imorgon. Och jag fick extra dåligt samvete när jag letade igenom sommarens bilder för att hitta en bild på henne och konstaterade att det inte fanns en enda bild när hon inte har Elsa i famnen. Så inte nog med att jag inte är med och firar henne, jag har också tagit bort en av hennes bästisar till andra sidan jorden (och vise versa, Elsa har inte sin älskade moster Mymlan i närheten). Detta är verkligen en av the down sides med att bo utomlands - man är inte nära sina käraste och man är inte alltid på plats när man skulle vilja vara det.

Men när jag ringde och grattade henne imorse pratade jag också med mamma som lovade att ta över rollen som Britney på dansgolvet på lördag. Rocka järnet mamma! Vilket jag hoppas att resten av gänget också gör. För hon är värd guld och gröna skogar, kärlek i stora lass, massa fina presenter och ett sjuhelsikes kalas!  

Idag fyller Folkrepubliken Kina 60 år. Det firas med pompa och ståt. Klockan 10 imorse inledde Hu Jintao firandet på Himmelska Fridens torg med en en löjligt stor militärparad. Nästan alla kanaler på TV visar paraden och det kan mycket väl sitta en miljard människor framför TV i Kina just nu. Alla kineser jag frågat om hur man ska fira nationaldagen har sagt - Titta på paraden på TV! Så det har vi också gjort. Från klockan 10 har vår TV stått på och paraderna fortsätter timmavis. Det är helt absurt.

Första timmen ägnas naturligtvis åt att visa upp sin militära styrka. Tusen och åter tusentals militärer har marscherat i exakta led med exakt likadana kläder och exakt likadana ansiktsuttryck. De ser klonade ut. De går i enorma fyrkantsformationer med typ 100 gånger 100 personer i varje. Sedan visas naturligtvis hundratals nyputsade pansarvagnar och missiler upp. Och sedan ska Mao och de andra ledarna hyllas med varsin formation och sedan alla regioner och salla minoritetsgrupper och sedan alla yrkesgrupper osv. Och ständigt dessa tusenpersonerskuber. Jag tror det var 60 grupperingar totalt, såklart! Och alla, varenda en, går exakt i takt. Helt synkroniserat. Det är galet. Var byter alla människor om? Var kommer de lägga alla kostymer sen? Får de lunch efteråt? Hur länge har de övat? Vad gör de om de blir kissnödiga? Jag fattar inte hur det går till. Som västerlänning slås man ju av den fullkomliga bristen på spontanitet och kreativitet. Det är liksom övning 1 A i disciplin. Men de gillar ju sådant här.