Den som lever får te

Jag är ledsen för detta uppehåll i bloggen. Det var alls inte min mening. Jag och Henrik har varit på världens coolaste resa till Xinjiang. Det är Kinas största provins som ligger allra längst västerut med gräns mot Mongoliet, Ryssland, Kirgistan., Kazakstan, Tadjikistan, Afghanistan och Indien. Jag hade tänkt blogga därifrån men inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att man faktiskt stängt av Internet i hela regionen, en 6:e del av Kina, sedan i juli! Det var våldsamma upplopp här då mellan Hankineserna och ursprungsbefolkningen Uirgurerna. Men ändå, inget Internet i flera månader. Hur gör alla människor som faktiskt jobbar med något annat än boskapsskötsel och mattvävning. Men nu är vi i alla fall tillbaka i civilisationen i Shanghai så nu kan jag berätta om en av de mest märkvärdiga resor vi gjort.

Att åka på semester till Xinjiang är nog raka motsatsen mot att åka på badsemester. Inte bara för att det är smutsigt, fult och kyligt, det ligger så långt från havet man bara kan komma. För att komma till havet härifrån måste man antingen ta sig norrut över Kirgistan, Kazakstan och Sibirien och upp till Ishavet eller söderut förbi Pakistan och Indien till Indiska Oceanen. Det känns inte som detta är stället att köpa en ny baddräkt eller strandväska på. Det tog sju timmar att flyga hit från Shanghai. Först fem timmar till Wulumuqi och sedan två timmar till, till Kashgar. Det går bara att flyga hit från två ställen - Wulumuqi och Islamabad!

Vid en första anblick är Kashgar verkligen fult – hemska byggnader, dammigt, byggarbetsplatser, betongväggar, gamla bilar som spyr ut avgaser, trasiga trottoarer, barska människor. Precis sådär fult och ocharmigt som man tror att det ska vara. Men när man kommer närmare och går runt i stan och kommer in i Gamla stan och på marknaderna och titta närmare på människorna så är det otroligt. Kanske inte alltid vackert men spännande och väldigt exotiskt. Det finns en del (tvångs- eller i alla fall starkt uppmuntrade förflyttade) kineser i stan men befolkningen består till största majoritet av uigurer och de pratar inte kinesiska utan ett sorts arabiskt språk. De är muslimer och alla kvinnor bär slöja och männen pälshatt eller en fez. Det känns verkligen inte som att man är i Kina utan snarare något av alla stan-länderna i Centralasien. Fast det är klart, det finns ju förstås en enorm stenstaty av Mao mitt i stan och alla poliser och militärer, som det vimlar av är Han-kineser, den folkgrupp de allra flesta kineser hör till.

Första dagen gick vi bara genom stan. Vi gick genom alla smala gränder och tittade på när smederna slipade knivar på gatorna och när slaktarna styckade kött, vi åt piroger som bakats i en ugn på gatan, kollade på alla kryddstånd och fruktstånd, drack te på ett tehus (det var bara män där utom jag), var inne i Kinas största moské, kikde in genom portarna i Gamla stan, tittade på när killarna spelade pingis i Folkets park, åt grillspett på en uteservering och köpte färgglada fezhattar med paljetter till barnen som var hemma i Shanghai med farmor och farfar.