Den som lever får te

Min syster Mymlan har kommit på en billek, eller hon har kommit på flera lekar man kan ägna sig åt långtråkiga dagar eller bara när man inte har något annat för sig. En lek är "Jag tänker på en låt" och så tänker man på en låt och den andra ska gissa och man får bara svara ja eller nej. Man måst känna varandra ganska bra annars kan det ta väldigt lång tid. Vi tänker alltid på Abba-, Bob Marley eller Frank Sinatralåtar så det är inte så svårt. De är i och bara sig bara vi två som tycker det är en rolig lek. En annan lek är att en person säger ett ord och sen ska man turvis komma på låtar som har det ordet i sig. Det blir alltid så att vi av någon anledning börjar med ordet regn och så sätter vi igång:

 - Orup! Dom säger det är sol idag, men jag har bara regn hos mig!
- Robyn! "Its a good thing tears never show in the pouring rain".
- Nån gammal låter, "Its raining its pouring my lovelife is boring me"
- "Raindrops keep faaling n my head", Burt Barachach
- "Its raining men" Weather girls.
(Ni har säkert ännu fler kreativa förlag!)

Denna vecka har jag lekt denna lek för mig själv, bara med ordet regn, eftersom det bara regnar och regnar. Det har regnat varje dag sen vi kom tillbaka från Sverige. Varenda evig dag. Och mitt främsta transportmedel är cykel. Särskilt när det regnar faktiskt eftersom det då är nästan omöjligt att få tag på taxi. Och på cykel blir man som bekant ännu blötare. Jag har köpt ett kineiskt cykelregntält som man hänger över sig själv och cykeln när man ska cykla. Men man blir ändå genomblöt. Så varje dag hänger en massa kläder på tork i vardagsrummet tills man ger sig ut nästa gång. Det är så segt. Och kallt. Och blött! Och sätta på sig själv och barnen stövlar, regnjackor, regnbyxor och allt jox varje gång man ska ut. Snälla väderguden, lite vår, lite sol, bara lite värme. Något som inte är regn och inte kyla NU! Alla vi människor på norra halvklotet har förtjänat att få se solen om så bara för en liten stund. Och känna lite värme. Men femdagarsprognosen för Shanghai ger ingen tröst, den pendlar mellan light rain och heavy rain.   

Den bild som var mest lik hur jag känt mig den senaste veckan är bilden på mina kompisar Gloria och Manuels son Leonel när han kom på hur man satte på uteduschen i somras!  

Igår kom det, det man väntat på - Mamma du är värlens dummaste mamma! Inte - Du är dum! Utan VÄRLDENS DUMMASTE! Och det var ingen stor grej jag hade gjort, ingen stor sammandrabbning som händer nu och då då vi båda är arga och jag säger till på skapen. Nej det var något ganska trivialt. Jag tror det var att jag tyckte det var en dum idé att ha både Bamse tuggummi och jordgubbar i munnen samtidigt. Då kom det - Dumma, dumma mamma! Du är världen dummaste mamma! Men det kan ju vara så att han testade detta nya vapen han just komit på för att se reaktionen, en testballong liksom. Och funkar det till belåtenhet, dvs. mamma blir arg, då är det ju bara att köra på. Jag blev mer förvånad än arg så vi fårväl se när det kommer igen. För det kommer igen, så mycket kan jag vara säker på.

Nilo är ju verkligen verbal. Han har alltid legat långt före sina jämlikar vad gäller talet. Om man jämnför vad Nilo kunde säga när han var ett och ett halvt med vad Elsa säger nu när hon är det så är det en stor skillad. Elsa är normal, Nilo superverbal. (Fast Elsa är förstås supersöt och smart och fantastisk!) Nu har han börjat kombinera denna förmåga med funderande. Varje dag kommer nya klokheter och frågor ur hans mun. Inte sällan när han ligger och ska sova, och vi tror att han redan har somnat kommer det en fråga från sovrummet - Varifrån kommer elektriciteten? Vad finns ovanför molnen? Häromdagen fck vi den kluriga frågan - Har Karius och Baktus Karius och Baktus i sina tänder? Hmm, det har jag aldrig tänkt på, det borde de nog ha om de slarvar med tandborstningen. Eller, vad händer med myrorna när det snöar på myrsacken?  Varför blir vatten is och sedan vatten igen? Förrutom då alla döden-relaterade frågor om varför, när, hur man dör och hur det är i himmelen och hur Gud är. Och att jag och pappa aldrig får dö för då kommer han upp till himmelen på en jättejättejättelång stege och drar ned oss. Jag tycker det är en bra idé, jag vill inte heller dö och vill gärna att Nilo ska komma och hämta tillbaka mig och Henrik. 

Jag har nyligen läst två väldigt bra böcker med av två väldigt intressanta kvinnor. Båda böckerna innehåller iallafall delvis rätt tunga ämnen men de är verkligen läsvärda båda två.

Först den jag avslutade senast - Väninnan av Eva Franchell. Franchell var Anna Lindhs vännina som var med när hon mördades på NK. Hon har jobbat på Regeringskansliet i ungefär 10 år och var bl.a. pressekreterare åt Anna Lindh under flera år. Det är en väldigt bra bok. Välskriven, intressant och såklart läskig när hon beskriver mordet. Men den handlar faktiskt främst om hennes år i politiken och hennes iakttagelser från denna tid. Den är såklart extra intressant för oss regeringskanslister som arbetat i samma korridorer under denna tid. Jag har arbetat på RK i 10 år nu och anställdes på UD samma vecka Anna Lindh mördades. Men jag är övertygad om att den är intressant även för människor som inte arbetat på RK.  

Den andra boken är lika bra, om inte bättre, men är desto längre från min verklighet. Det är Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein. Det är en självbiografisk bok, eller nej, det är fatiskt en dagbok av Heberlein som är mano-deressiv, eller bipolär som det heter. Hon är en ganska känd debattör - välutbildad med man och tre barn som i boken beskriver några månader av mani och efterföljande depression och självmordstankar. Ämnet är ju fruktansvärt och ingen bok man direkt kastar sig över. Kul titel, den tar jag på standen! Men den är så otroligt bra. Hon skriver så bra så trots att jag aldrig skulle tänkt mig att läsa en sådan bok innan plöjde jag den som en deckare. Och man får förståelse för hur det är att leva i ett maniskt tillstånd, och depressivt, och att man trots att man i övrigt har ett bra liv brottas med tanken på självmord. Jag var och lyssnade på henne när hon pratade om sin bok på Akademibokhandeln när jag var hemma i Sverige. Det var intressant men det märktes att det var rätt tufft för henne att sitta där inför folk och prata om detta, och hon var ganska starkt medicinerad också. Men det var modigt av henne!  

Nåväl, nog om elände. Idag är det Fettisdagen. Jag har inte ätit någon semla alls och kommer inte göra det heller. Kineserna har inte fattat det där med semlor och troligen inte heller det där med fasta och påsk heller (men den kopplingen känns inte som direkt avgörande för semleätarna hemma heller).  Men jag åt en semla hos Anna-Karin i fredags och i söndags bjöd vi grannarna på semla här. Björn älskar semlor så vi hade tagit med kardemummabullar, mandelmassa och grädde hemifrån för att kunna överraska honom med. 

Avslutningsvis läste jag just i DN.se att det kanske stundar förlovning i kungahuset. Så som ni förstår har jag inte tid att blogga mer utan måste koncentrera mig på att  följa utvecklingen via nyheterna.  

En rolig sak när man är hemma är att man får möta sina läsare. Jag skoja bara, för ett ögonblick där ville jag få det att framstå som jag var en hyllad författare. Sist jag kollade på min statistik stod det det att 17 personer hade varit inne på bloggen den dagen så det kanske inte direkt är några massor. Någon dag har jag dock haft över 50 läsare. Men iallafall. Det är roligt att få reaktioner på bloggen. Anledningen till att jag började blogga var ju dels att ge familjen och vänner en chans att ha lite koll på vad vi gör och hur barnen växer. Dels var det faktiskt ett roligt sätt för mig att få skriva och reflktera vad vi är med om. Dela min bubbla med omvärlden. Sen är det tristare att skriva långa mail än att blogga. Men det är några utanför de usual suspects som läser och det är också roligt. Kollegor, kompisars kompisar, familjs kompisar, Mats mamma. 

Vissa tycker att jag borde skriva mer om böcker, andra vill ha matrecept, några mer politik och andra mode. Alla vill ha mer av Henrik och vissa undrar om vi fortfarande är gifta. För er som var oroliga kan jag lugna er (eller kanske var det precis det de ville? Henrik kanske har hemliga beundrarinnor, eller är det jag? Hhhmm?) att det är vi och han är just nu inne i Nilos rum och leker med lera. Ja, Nilo är också där. Några tycker att jag borde vara försiktig när jag skriver Kinakritiska saker. Några tror att vi vantrivs i Kina. Det är svårt att veta hur folk tolkar det man skriver. Jag tänker inte direkt igenom det jag skriver eller hur det ska uppfattas utan jag skriver bara om saker jag funderar på. Och det är ju på något sätt lättare att skriva om tokigheter än det trevliga så det är möjligt att det kommer upp oftare i min blogg än det positiva. Vad vet jag. Men för er som tror att vi vantrivs så måste jag göra ännu en dementi. Det gör vi inte, vi trivs bra här. Visst, det är inte alltid enkelt att bo i Kina, eller att vara hemmafru, eller att vara långt från alla man tycker om, eller att inte ha ett lika stort socialt umgänge som hemma, eller att inte fatta vad det står någonstans. Men trots allt det så är det väldigt roligt och spännande att bo här. Man väger för- och nackdelar emot varandra och hittills har vi kommit til slutsatsen att det är värt det. De två största skälen till det är nog att vi har mer kvalitetstid tillsammnas här än vi skulle kunna ha hemma. På helgen kan vi bara ägna oss åt roliga saker eftersom tvätten är tvättat, maten inhandlad och vi har ingen bil som ska besiktigas. Och sedan finns det så mycket spännande att uppleva här, ställen att se, mat att äta, människor att träffa osv. 

Vissa tror att kommentarerna bara är för de närmaste. Inte alls, alla som vill får kommentera. Fast på egen risk förstås man riskerar ju att få kommentarer emot sig av vissa vassa tungor, men de allra flesta är snälla. Så kom igen, kommentera på!     

Kinesen på bilden har troligen aldrig läst min blogg och har förmodligen somnat av andra orsaker. Det är inte alls ovanligt att se kineser sittande sovandes lite här och där. En kombination av att de jobbar 12 timmar om dagen och har skittråkiga jobb troligen.

Igår såg vi den indiska filmen Slumdog millionaire som blivit nominerad till 10 Oscars. Det var en bra film. Bra skådisar och spännande historia. Jag har dock alltid svårt att se filmer där barn far illa men jag försökte stålsätta mig. Jag har rest ganska mycket. Jag har varit i nästan 40 länder tror jag och varit i alla världsdelar men jag har aldrig varit i Indien. Inte ens nära. Men jag är väldigt fascinerad av Indien. Jag har läst många böcker av indiska författare och min största hjälte är ju Salman Rushdie vars böcker ofta utspelar sig i Indien. Min syster som till skillnad från mig inte är det minsta intresserad av tjocka skönlitterära böcker från Asien med någon typ av släktkrönika i brukar kalla denna genre Curryromaner. Jag älskar Curryromaner och de får gärna utspela sig i Indien. Så jag dras mot Indien med någon skräckblandad förtjusning och jag undrar om jag kommer tycka om det eller bli förskräckt när jag åker dit, får någongång måste jag åka dit.

Jag tror jag kommer att gilla det för jag gillar myllriga varma ställen med mycket folk. Och alla indier jag träffat är så vänliga och trevliga och intressanta. Men den där fattigdomen och barn som inte har det bra, ja, jag vet inte om jag kommer klara att se det. Klara att inte bli helt förtvivlad av all missär och liksom missa att ta in allt annat som också finns där. Det finns fattiga människor i Kina också och det finns barn som far illa här också. Men här i Shanghai ser man inte det så mycket. Alltså man ser såklart jättefattiga människor varje dag men inga som svälter eller inte har kläder på kroppen och med en-barns-politiken så finns det inga massor av barn på samma sätt som det verkar göra i andra fattiga länder. Men jag har heller aldrig varit på landsbygden i Kina och vet inte hur det är där. I Indien verkar det vara mer in your face så att säga. Fast vad vet jag.

Nu känner vi två indiska familjer från Chennai i Indien, dels Henriks föräldrars vänner Mira och Ramanathan som var med på vårt bröllop, dels en familj som bor i grannhuset som har en dotter på Nilos dagis (mamman Indira och dottern Andal som var med på bild från vår drink) så för eller senare måste vi åka dit. Det verkar dock inte vara idealstället att semestra med småbarn så vi får nog vänta lite med det.

Vår nyanlända gäst Mats (som inte heller har varit i Indien) lyckades imponernande nog hålla sig vaken nästan hela filmen trots att han rest i nästan ett dygn. Han kommer nog att klarar sig igenom sin jetlag snabbare än jag.    

Såna här fina hus finns det överallt i Shanghai. Eller iallafall i området French Concession där vi bor. Husen är vackra vid en första anblick men tittar man lite närmare är de flesta i rätt dåligt skick och det hänger alltid rader man lakan, kläder och framförallt kalsonger på tork utanför. Men det är trevligt att dessa hus finns kvar, det gör stadsbilden mysigare.

Vår återkomst till Shanghai har hittills varit lite blandad. Det var skönt att komma hem till lägenheten, till vardagsrutiner med dagis och till Liu Mei som tar hand om business. Det var jätteroligt att träffa henne igen det är så trevligt att ha henne här. Vi småsnackar om ditt och datt, hon fixar här hemma och jag fixar med mitt och ibland dricker vi en kopp kaffe tillsammans. Jag hade innan svårt att tro att jag skulle kunna vara avslappnad med att  ha en hemhjälp hemma men det är verkligen inga problem. Vi har det trevligt. Dessutom är det mysigt i Shanghai. Allt galet folkliv, alla restauranger, dagiskompisar, kaféerna, min cykel.

On the down side så har jetlagen fortfarande inte släppt. Jäklar vad förlamande jetlagen är. Första natten sov barnen bra och jag dåligt. I natt var jag supertrött men barnen skulle hålla på och vakna och böka i flera timmar. Jag vet inte om det är jobbigast att inte somna själv fast man är trött eller att vara trött och vilja sova men ständigt väckas av barnen. Pest eller kolera. Dessutom har min förkylning slagit till med full kraft nu. Jag är heltäppt i näsan och känner mig seeeg. Dessutom är det kallt i Shanghai. Förra veckan var det varmt här, 12 grader och någon dag till och med över 20! Jag trodde att det innebar att våren kommit hit och att det värsta kylan var förbi. Men icke. Det var bara någon omvänd indiansommar. Nu är det 5 grader igen och mulet. Så jag är inte riktigt inne i matchen ännu. Men jag jobbar på det.

Igår var en kompis till min svåger här och hans kollega här på middag. Eller, jag känner också Lars men jag känner honom genom min svåger Anders. De är ett gäng kompisar som hängt ihop sedan gymnasiet - Stålpakten. Eftersom de gick på Adolf Fredrik kan de alla sjunga och på min syster Pyttan och Anders bröllop gjorde de en fantastisk boybandföreställning. Igår fick jag inga smakprov alls på det men det var roligt att han var här. Han jobbar på Ikea i Tokyo och hans kollega var en rolig japansk tjej så vi hade en trevlig middag tillsammans där vi jämförde kulturer och språk och barn och allt möjligt. Tills klockan blev 10 och jag insåg att det är en dagisdag imorgon också.

Nu är vi tillbaka i Shanghai efter 20 timmars resa. Det var som vanligt lite ledsamt att lämna Sverige. Eller ja, det kändes rätt ok att lämna det mulna och kalla februari-Sverige men det kändes trist att igen säga hejdå till alla mina homies. Vi hann under våra tre veckor i Sverige att träffa nästan alla vi ville träffa och göra nästan allt vi hade planerat, plus en massa vi inte hade planerat. Så det var toppen! Jag har verkligen många fantastiska kompisar! Och en alldeles, alldeles toppen familj. Och eftersom vi var hemma så länge hann jag med att träffa kompisar två, tre och till och med fyra gånger istället för en, och äta flera middagar hos mamma och pappa, och var på jobbet två gånger, och Nilo var på Junibacken två gånger och jag hann äta fyra semlor och se två delfinaler i Melodifestivalen och köpa en tröja på Tradera (rätt bissar tröja faktiskt men det är som det brukar med Tradera) och Henrik hann åka fram och tillbaka Sverige-Shanghai två gånger.

Henrik har för tillfället ett reseschema som skulle ta knäcken på vilken turnérande popgrupp som helst. Först Sverige en vecka, sedan tillbaka till Shanghai en vecka för att under den tiden vara i Peking två dagar. Sen tillbaka till Sverige en vecka och sen hit igen och imorse satte han sig på planet till Hongkong. Rätt tufft! Men han ler tapert och säger att det funkar!

Flygresan hem gick sådär. Nu var jag inte lika taggad och inställd på överlevnad som på ditvägen utan tänkte inte så mycket på det utan bara åkte. Dessutom är jag lite sjuk så det var rätt jobbigt. När man har lite feber och ont i halsen vill man ligga hemma i sängen, inte sitta på en trång stol runt 300 andra människor. Och även om Henrik fick dra det tyngsta lasset så fick jag gå mina varv med Elsa i gångarna, byta bajsblöjor på trånga toaletter, läsa böcker med Nilo och få honom att förstå att kall välling är toppen - det dricker alltid piloterna! Och sova på plan alltså. Jag har aldrig varit särskilt bra på det men när jag reser med barn är det nästan omöjligt och dessutom lite täppt i näsan på det. Ja, nej, det var långt och segt och ingen sömn. 

Vi landade dessutom klockan 8 på morgonen vilket gör att man måste stå ut en hel dag innan man får sova. Och det gjorde inte jag. Jag sov två timmar på dagen och voilá! Jag kunde inte somna i natt. Alltså jetlag - what is it good for absolutely nothing! Att kroppen ska hålla på att krångla så. Man är skittrött, helt färdig och ligger där men nehejdå här ska inte sovas utan man ska vrida och vända på sig i timmar. TIMMAR! Jag somnade framåt 4-tiden och sen var det bara att kliva upp klockan 7. Barnen klarade det mycket bättre och var bara vakna någon timme var i natt. Så jag är helt färdig. Ibland är det ok och sen slår det till som en hammare i huvudet och man står och knäar som en pundare på Sergels torg och vill bara sova en aldrig så liten stund precis just där man står. Faktum är att hammaren slog till just nu så jag ska gå och blunda bara 5 minuter, jag lovar! Bara 5!

Det är många som undrar varför vi väljer just februari för att komma hem och hälsa på. Av alla månader är ju februari en av de allra tråkigaste i Sverige. Det var olika skäl, dels var det kinesiska nyåret då hela Kina är stängt och alla har åkt hem till sina familjer. Sedan var vi tvugna att fixa lite grejer med visum, läkarbesök och sådant. Och en turlig sinkadus var att vårt radhus som vi annars hyr ut stod tomt just i febuari. Efter sommarens cirkusliv med ständigt nya boendeplatser (vi bytte sovplatser 12 gånger i somras!) var det väldigt skönt att få bo på ett ställe och desutom hemma.
 
Jag har känt att det har varit helt ok. Visst det är mörkt och lite grått, men det har varit hyggligt väder med snö och vi har kunnat åka pulka och njuta lite av riktig vinter. Inte såndär låtsas vinter som vi har i Shanghai. Men idag tog det alla pris. Det var ett riktigt skitväder för att utrycka det milt. När man tittar ut är dimman så tät så man knappt ser huset mittemot typ 50 meter bort och det är genommulet. När man trots detta bestämmer sig för att bylsa på barnen alla overaller, vantar, mössor, vinterstövlar och halsdukar kliver man rakt ut i 10 centimeter slush, alltså blöt-snö-gegamoja, så skorna blir blöta innan man ens hunnit lyfta ner barnen i vagnen. Great! Ja, dag har Stockholm verkligen visat upp ett riktigt klassiskt skitfebruariväder.
 
En annan sak jag gör för att förbereda mig på att lämna Sverige igen är att överdosera på svensk TV. Det sänds föralldel mycket bra på svensk TV, eller ganska mycket iallafall. Men jag tittar också på de dåliga programmen - två fredagar i rad har jag sett iallafall långa delar av Let´s Dance. Det är faktiskt ett väldigt påfrestande program. Så många usla dansare och så klämkäckt så man blir matt. Idag såg jag första av 3298 deltävlingar i melodifestivalen. Det var helt ok men jag är ändå glad att jag bara hinner se två (för ja, om jag hade varit i Sverige hade jag förmodligen sett alla deltävlingar samtidigt som jag hade suttit i soffan med popcornskålen i famnen och ondgjort mig över att det är ALLDELES för många deltävlingar nu för tiden och det blir ju SÅÅÅ uttjatat och i slutändan kompisröstar ändå Warsawapakten på varandra så vad är det för mening!). Så två deltävlingar räcker mer än väl. Sen får jag väl se vinnarbidraget på YouTube. Jag tyckte iallafall Petra Mede gjorde ett bra jobb. Mot mina förutfattademeningar var Caroline af Ugglas väldigt bra och jag tyckte faktiskt Alcazar var svängiga. Dansbandskillarna och den där lilla sötnosen Jimmy gillade jag också. Men varken Emilia eller Shirley Clamp kunde ju sjunga rent och resten var tråkiga. Tänk, melodifestivalen väcker alltid känslor. 

Om en vecka åker vi tillbaka till Shanghai, det känns dubbelt.   

På SVT går en dokumentärserie, i likhet med alla andra yrkesdokumentärer som nu sänds, som heter Diplomaterna. I serien följer man ett antal UD-anställda i sitt arbete. Jag har sett de två avsnitt som hittills sänts och efter första avsnittet var jag superirriterad och efter det andra avsnittet tycker jag det är ok. Men jag tycker inte det direkt speglar vardagen på UD och de personer som de valt ut är verkligen inte representativa för UD-anställda.

Det som störde mig allra mest i det första avsnittet, som handlade om evakueringen av svenskar från Libanon sommaren 2006 som jag också arbetade med, var en scen där killen som man följer sitter och äter en slabbig macka i fikarummet med en kollega och de diskuterar hur man ska få ut svenskarna ur Libanon. Och speakerrösten säger något i stil men "och nu måste de snabbt fatta beslut om hur man ska evakuera alla svenskar som är fast i Libanon". Man ges intrycket av att beslutet av hur man ska evakuera svenskarna tas där mellan två handläggre, över en macka i fikarummet! Nej, det är inte så man fattar så viktiga beslut på UD! Gud så vinklat! Det är utrikesministern, regeringen, statssekreterare eller möjligen utrikesråden som fatter beslut - människor som utsetts av vår folkvalda regeringen! Sannerligen inte de två snubbarna i fikarummet över en kaffe och en macka!  Jag blev så otroligt irriterad. Och det spär på fördommarna om UD. UD är sannerligen inte en perfekt organisation och jag tycker det är toppen att det granskas av media. Men att vinkla det på det där sättet är ju idiotiskt och folk tror säkert att det är så det går till. Om jag trodde på det skulle jag inte känna mig särskilt trygg med hur det här landet styrs.

Jag hoppas det blir bättre framöver, fast jag hinner bara se ett avsnitt till innan jag åker tillbaka til Shanghai. Jag hade inga bilder på diplomater så det fick bli en bild på två söner till UD-anställda. Och i sann UD-anda kommer de bli nästa generations diplomater (nej, det är faktiskt också en UD-myt att det bara är barn till UD-anställda som får jobb på UD. Visst finns det ett par stycken men inte särskilt många).    

En sak som är ganska irriterande är när utlandssvenskar kommer hem och levererar sanningar om hur dåligt allt är i Sverige och hur bra allt är utomlands. Jag ska inte göra det, inte så mycket iallafall.

Vi har varit hemma i en och en halv vecka och när man kommer hem så här efter en period borta kan man inte låta bli att reflektera över saker och skillnader. Saker som jag tycker om med Sverige är att folk faktiskt är ganska trevliga mot varandra och hjälpsamma. Folk småpratar och frågar om de kan hjälpa med vagnen eller säger ursäkta. Det är klart, i Kina förstår ju jag inte så mycket av människors småsnack men jag tycker att det är trevligare och vänligare hemma än jag mindes. Sen är mataffärerna ljuvliga. Mycket mat, många alternativ och inget är giftigt, iallafall inte så mycket. Det är klart en hel del är ju ganska dyrt, lite onödigt dyrt ibland, men iallafall, det är en fröjd att gå i en svensk mataffär. Sen är det mysigt med snö. Och kollektivtrafiken fungerar. Och det finns tidningar där man faktiskt kritiserar regeringen. Och svenskt lösgodis, svenskt lösgodis är underbart. Jag vet, det är verkliga smittohärdar så här års men det är ju så gott. Det finns tusen saker till som är underbara med Sverige men det var detta jag kom på just nu.

Saker som jag däremot blir irriterad på är mörkret, det är ju sannerligen inget nytt, men jesus vad tungt det är med mörkret så här års. En sak som alltid är irriterande men som man tänker extra mycket på när man kommer hem på besök är en lunch på typ Waynes. Man betalar en förmögenhet till en otrevlig tjej för att få en kall och stenhård spenatpaj med två trötta salladsblad till! Varför kostar det 80 kronor? Och varför är kafepersonal så grymt blasé och otrevliga? Jag jobbade också på kafé när jag var 17 år men jag sa faktiskt hej, tack och varsågod och bjöd faktiskt nästan alltid på ett leende, det är inte så svårt! Och varför går man dit varje gång. Det är ju faktiskt mitt eget fel, jag vet att det är kass mat och personalen otrevlig.

Saker jag saknar med Kina är att de fixar saker direkt. Vårt internet funkar inte hemma (så jag sitter hos min syster och bloggar, hon vill nog att jag snart slutar och umgås lite istället för att sitta framför datorn) och när man ringer och ber om hjälp så säger de att de ska hjälpa till med det om 3-5 dagar och att det kanske kostar 1500 kr? Vadå 3-5 dagar? Vadå 1500 kr, det är ju deras fel att det inte funkar?! I Kina skulle de skicka över en gubbe samma dag och det skulle kosta 50 kronor! Och har man punka på vagnen så står en punkalagare i varje hörn och lagar punkan för en tia. Det fanns inte en punkalagargubbe på Islandsvägen påväg från vårt hus till tunnelbanan. Inte en enda!  

Men det allra allra bästa med Sverige är min familj och mina kompisar! Jag träffar familj och kompisar varje dag enligt ett mycket komplicerat besöksschema som jag utarbetat och det är toppen!