Den som lever får te

Igår såg vi den indiska filmen Slumdog millionaire som blivit nominerad till 10 Oscars. Det var en bra film. Bra skådisar och spännande historia. Jag har dock alltid svårt att se filmer där barn far illa men jag försökte stålsätta mig. Jag har rest ganska mycket. Jag har varit i nästan 40 länder tror jag och varit i alla världsdelar men jag har aldrig varit i Indien. Inte ens nära. Men jag är väldigt fascinerad av Indien. Jag har läst många böcker av indiska författare och min största hjälte är ju Salman Rushdie vars böcker ofta utspelar sig i Indien. Min syster som till skillnad från mig inte är det minsta intresserad av tjocka skönlitterära böcker från Asien med någon typ av släktkrönika i brukar kalla denna genre Curryromaner. Jag älskar Curryromaner och de får gärna utspela sig i Indien. Så jag dras mot Indien med någon skräckblandad förtjusning och jag undrar om jag kommer tycka om det eller bli förskräckt när jag åker dit, får någongång måste jag åka dit.

Jag tror jag kommer att gilla det för jag gillar myllriga varma ställen med mycket folk. Och alla indier jag träffat är så vänliga och trevliga och intressanta. Men den där fattigdomen och barn som inte har det bra, ja, jag vet inte om jag kommer klara att se det. Klara att inte bli helt förtvivlad av all missär och liksom missa att ta in allt annat som också finns där. Det finns fattiga människor i Kina också och det finns barn som far illa här också. Men här i Shanghai ser man inte det så mycket. Alltså man ser såklart jättefattiga människor varje dag men inga som svälter eller inte har kläder på kroppen och med en-barns-politiken så finns det inga massor av barn på samma sätt som det verkar göra i andra fattiga länder. Men jag har heller aldrig varit på landsbygden i Kina och vet inte hur det är där. I Indien verkar det vara mer in your face så att säga. Fast vad vet jag.

Nu känner vi två indiska familjer från Chennai i Indien, dels Henriks föräldrars vänner Mira och Ramanathan som var med på vårt bröllop, dels en familj som bor i grannhuset som har en dotter på Nilos dagis (mamman Indira och dottern Andal som var med på bild från vår drink) så för eller senare måste vi åka dit. Det verkar dock inte vara idealstället att semestra med småbarn så vi får nog vänta lite med det.

Vår nyanlända gäst Mats (som inte heller har varit i Indien) lyckades imponernande nog hålla sig vaken nästan hela filmen trots att han rest i nästan ett dygn. Han kommer nog att klarar sig igenom sin jetlag snabbare än jag.