Den som lever får te

Gott Nytt År! Idag är det några plusgrader och klart i Shanghai. Även om kineserna också byter kalenderår idag så är inte nyårsafton någon särskilt stor högtid i Kina. De sparar smällarna till Chinese New Year i februari när alla tråffar sina familjer , äter fisk och håller på med en massa mumbo jumbo för att få ett rikt nästa år.

Vi däremot tänker firar nyår. Min kollega Emma och hennes kille Jonas har kommit på besök. Det är väldigt roligt. Och idag kommer Henriks bror Johan och hans tjej Anna-Karin. De ska bo på hotell tills gästrummet blir ledigt om några dagar. Så vi sex har slagit våra partypåsar samman med våra grannar Björn och Catharina och deras gäster. Så vi blir 10 personer som ska inleda med skumpa en trappa ned hos grannarna, sedan ska vi gå till Shintori ev cool japansk restaurang och sedan till baren Mesa Manifesto för att svinga våra lurviga. I år håller vi oss på gångavstånd efter förra årets nyårsaftons antiklimax när vi inte fick tag på taxi mitt i natten i kylan. Så i år har vi krattat i manegen och förberett ett toppen program på lagom avstånd. 

Hoppas ni alla får en trevlig nyårsafton och ett gott nytt år!

Maten i Filippinerna var okej men inte fantastisk. Det som var fantastiskt var dock skaldjuren och mangon. De var otroliga. Vi åt mest på hotellet och då blir det ju såndär globaliserad eller kanske amerikaniserad mat. Men två kvällar hade de flyttat restaurangen till stranden och hade buffé med filippinska godsaker så då åt vi där och det var gott och väldigt mysigt att sitta och äta middag med sand mellan tårna medan solen gick ned. Som den ostronälskare jag är är en buffé med obegränsat med ostron alltid bra value för pengarna. Det här gänget verkade dock vara lite extra hungriga och hittade sitt mellanmål på närmare håll.

Vi har just kommit hem efter en fantastisk vecka i Filippinerna. Vi blev inte kidnappade, vi såg inga mord varken på journalister eller andra och vi såg inte någon eldsprutande vulkan även om vi läste i tidningen att den var nära ett riktigt utbrott. Det kan ju ha att göra med att vi knappt lämnade Hiltons resort, vad vet jag.

Vi hade aldrig varit i Filippinerna innan och det vi hann se när vi faktiskt lämnade resorten var fint. Fattigt, packat med folk men nästan alla var otroligt vänliga och leende och lätta att kommunicera med. Och vädret var otroligt. Alltid mellan 25 och 30 grader och soligt och med en skön bris från havet. Så precis som jag anade spenderade vi hela veckan vid poolen, på stranden, på restaurangen och på rummet. Väldigt skönt! 

Eftersom Hilton tar massor betalt för internet på rummet blev det inget bloggande därifrån men nu är vi tillbaka i kalla Shanghai igen så nu ska ni få se på alla fina bilder från Filippinerna! God jul till er alla lite i efterskott. Jul på stranden var inte så dumt men frågan är om inte en vit jul med massor med snö som ni verkar ha i Norden inte slår det. Lite hemlängtan får jag allt när jag ser bilderna i tidningarna!   

PS. Precis när jag skrivit klart inlägget så tittade jag ut och det hade började snöa! Det lär ju inte bli några meterhöga drivor direkt. I själva verket smälter det så fort det kommit till marken, men ändå. Här från 8:e våningen ser det fint ut. 

Julkorten är postade, blommorna vattnade, lamporna släckta och som ni ser väskorna packade. Vi har solkrämer, hostmedicin, pepparkakor (dock med Cappuccinosmak, de var de enda som fanns kvar på Ikea!), sandaler och kjolar. Om en timme drar vi till landet där de mördar journalister, kidnappar folk och där det för närvarande finns en eldsprutande vulkan! Nåväl, jag tror Cebu i Filippinerna dit vi ska åka är ett lungt ställe och vi ska de närmaste åtta dagarna mest bara röra oss i en triangel mellan poolen, stranden och hotellrummet.  

När svenska skolan skulle ha julavslutning frågade vår kompis Fredrik, som sitter i styrelsen, om inte Henrik kunde ställa upp. Så från kantor till tomte, snacka om bra PR-arbete i svensk communityn. Fredrik tyckte det var väldigt roligt att handla utstyrsel till Henrik så det blev fullt kit med byxor, rock, svart bälte, luva, skägg och en enorm peruk. Trots att Elsa hade sett när Henrik provade kostymen hemma så var hon ändå lite tveksam om det faktiskt var pappa bakom allt det där krullet. Nilo var inte det minsta tveksam utan stod bredvid och hjälpte tomten med paketen och när Henrik frågade med sin mörkaste stämma,
- Vad heter du då lille vän? till en pojke. 
Sa Nilo,
- Jamen pappa det där är ju Filip ser du väl!

Eleverna i svenska skolan hade ett jättefint luciatåg och glöggen smakade glögg och pepperkakor fanns i överflöd och för ett ögonblick där, om man kisade lite, kändes det nästan som att vi var på Skansen och inte alls på en irländsk pub i Asien. 

Förra året grät sig Nilo igenom dagis juluppträdande. Det var inge vidare alls. I år tyckte Nilo det var en baggis att gå upp på scen och riva av sina julnummer tillsammans med resten av Lionsklassen. De körde "Rudolf the red nosed raindear" och "We wish you a Merry Christmas" och sedan någon dans till en technolåt som den kinesiska fröken Jing Jing hade gjort koreografin till. Jing Jing har nog närt en dröm om att bli dansare så vid varje dagisshow projicerar hon denna dröm på sina dagisbarn och hittar på avancerade danser med kreativa kostymer till.

För Elsa var det första gången på julscenen och det gick väl sådär. Först var hon vid gott mod men när hon kom in i rummet där de skulle byta om och hälften av hennes dagiskompisar grät för fulla halsar så var det bara att stämma in. Och sedan fick hon liksom inte riktigt tillbaka känslan. När vi körde lite defriefing efter hennes framträdande kom vi överens om att hon ska försöka köra utan napp nästa år. Det är lättare att höra vad hon sjunger då. Och hon kunde nog hålla med om att hon skulle få bättra publikkontakt om hon inte grät konstant och skrek "Mamma!" hela tiden. Vi får se hur det blir till nästa år. Annars får vi göra som japanerna och hyra in en privatlärare för att öva extra på helgerna.  

Killarna och en tjej är: Dylan, Lilas, Aidan, Filippo, August, Nilo, Giovanni och Mats.

... med en lite vissen blomma längst ut.

Henrik brukar instifta nya klubbar för typ varje ny sak han och barnen gör. Nu ska vi gå och bada! Vem är med i badklubben? Nu ska vi läsa sagor i sagoläsarklubben. Osv. Eftersom mamma fortsätter att sprida julglädje långt efter att hon åkt hem genom att ge barnen varsin chokladadventskalender så har chokladätarklubben möte varje morgon. Det är föralldel en ganska liten bit choklad varje morgon men ändå. Barnen är fortfarande så små att de tycker det måste vara något av det bästa man kan få - en kalender med choklad VARJE dag! Det är som ett ymninghetshorn av godsaker.

Det är ganska svårt att hitta stora blöjor i Kina för sådana stabbiga lår och runda magar som Elsa har. Men som ni ser på bilden har Elsa det omvända problemet med sin mumin - alla blöjor är alldeles för stora. Det blir mer som en sovsäck med vädringshål vid fötterna. Ni fattar att vi har ganska svåra vardagsproblem att tas med.

För expatsvenskar är IKEA en välsignelse. De har nästan allt vi expatsvenskar behöver för att känna oss riktigt juliga - Blossa glögg med och utan alkohol, mandlar och russin, julknäcke, pepparkakor, Aladdinaskar, ost (tyvärr inte Kvibille Cheddar), gravad lax, julmust, julöl, skumtomtar osv. Det enda de inte har är saffran, skinka,  risgrynsgröt och till min stora fasa har de just slutat med sillen. Tydligen fattade den kinesiska livsmedelsmyndigheten misstankar mot rå, inlagd sill så den kommer inte in längre. Jag misstänker att de snart också uppmärksammar laxens tveksamma tillagning. Som ni ser i bakgrunden så har de även en pepparkakshussats som jag har sett hemma hos alla svenskar jag har varit hemma hos den senaste tiden.

Jag är ett stort fan både av saffransbullar och risgrynsgröt så saffran hade jag med redan i somras och i helgen bakade vi traditionsenligt vändgräddade saffransbullar i vår hopplösa undervärmes gasugn. Dessutom var det Henrik som fick grädda i år. Jag bakade och jäste bullarna men sen kom Henrik och jag var tvungen att dra så då fick han snabba instruktioner i dörren,
- Bullarna är färdigjästa, de ska gräddas några minuter per sida, du måste sitta framför ugnen hela tiden och kolla ofta för även om de fortfarande ser alldeles degiga ut på ovansidan kan de vara svarta undertill. Och jag har ingen mer saffran så de får INTE brännas. Hej förretsen!
Men han klarade uppdraget. De blev så där gott degiga som jag gillar dem. Så vi har ätit lussekatter till frukost, lunch och middag i helgen. 

Och Henriks kollega Marianne som var här förra veckan tyckte det lät lite som att gå över ån efter vatten när jag bad henne ta med ris till Kina, men jag har inte sett grötris här så så fick det bli. Så imorse stod jag och rörde och rörde i grytorna för att få till riktig risgrynsgröt utan att bränna vid. Jag tyckte det var gott men barnen var inte lika imponerade.
- Köpegröt är godare mamma!
- Jaha men nu råkar det inte finnas seg, söt gröt i platskorvar här så då får ni nöja er med mammas hemmalagade tills vi flyttar hem.
Jag tror att det är så långt mina juliga ansträngningar i köket kommer att sträcka sig i år. Möjligen att jag trillar några köttbullar också men sen får det nog vara bra. 
 

Efter ett par veckor av vackert väder har regnet kommit tillbaka. Tänk att man glömmer så fort hur krångligt allting blir då. Man ska bylsa på med regnjackor och stövlar, man måste komma ihåg paraply och regnjacka, det går aldrig, aldrig att få tag på en taxi, man blir dyblöt när man regnar, barnsitsen blir dyblöt när cykeln är parkerad ute osv. Logistiktiden fördubblas och man går runt och är ständigt lite kall om fötterna. Men jag ska inte klaga, om en dryg vecka har jag mina fötter på en sandstrand.

Annars har detta varit en alldeles ordinär och vanlig vecka. Skola, dagis, svenska skolan, läxor, lite lek, skola, dagis osv. Det enda utanför det vanliga lunket var att Henriks kollega och vår kompis Marianne har varit på besök och det var roligt att ha henne här. Efter en middag hos oss blev hon dock magsjuk och låg på hotellet en hel dag så det känns ju sådär, vi skyller det på att hon drack vatten ur kran (även om jag inte tror att det egentligen är så farligt) mem hon kämpade tappert med kväll nummer två också när vi gick ut och åt på ett coolt ställe som heter People 7. Där har de världens längsta vårrulle. Eller nej föresten, allt som är världens längsta och högsta måste ju finnas i Dubai, men förrutom det då. Eller vad vet jag, den är hursomhelst skitlång och jättegod. 

En annan sak som jag tack och lov inte gör varje vecka är att vara på återbesök på ortopeden. Inga problem sa han. Mei wenti! Det där är en baggis, inga displaced bones så det läker lätt som en plätt. Så det var ju skönt. Och jag fick också en ny lite smidigare och hudfärgad (!) skena istället. Det där med hudfärgad funkar ju rätt sällan. Jag undrar vems beige-rosa hud det är som fått stå mall för alla hudfärgade produkter. Färgen är lite läskig men skenan bra så jag tänkte att jag inte skulle klaga på nyansen i plasten. - Du doktorn, alltså skenan är jättebra men jag är liksom lite mer "höst" i min färgskala och då passar helt enkelt inte hudfärgad. Jag har inga hudfärgade kläder som matchar.

På söndag är det Lucia även i denna delen av världen och Svenska skolan ska fira med Luciatåg på en irländsk pub. Elsa fick förrutom den fantastiska Pippi-utstyrseln även en Luciakrona i tyg av mamma när hon var här så den ska invigas. Bildbevis kommer, jag lovar. 

I helgen har vi förrutom att fira mässa också julpyntat för fullt! Plastgranen från förra året fick hänga med en vända till. Och IKEA hade pepparkakshussats i år igen så här har det smälts socker och köpts florsocker (icing sugar vet jag att det heter nu) och pyntats och stått i. Och trot eller ej men endast en liten Non-Stop karamell har försvunnit från taket. Den uppmärksamme tittaren ser också att vi har en tomte påväg ner i skorstenen. Och det skrivs förstås önskelistor också.

Gudstjänsten ja. Det var en stor succe. Det tycker iallafall vi i kyrkokommiten. Vi hade alltså adventsgudstjänst och vår präst Lennart kom inflygandes från Hongkong. För första gången någonsin i Shanghai hade vi fått tillgång till en riktig kyrka. Och kör. Och 160 personer kom. Och kyrkkaffe i termosar på kyrkbacken. Jättefint alltså. Men det mest imponerande av allt var faktiskt kantorn. Han hade fått noterna kvällen innan och han bara öva en halv timme innan men spelade fantastiskt. Han får också komma med på bild.

Jag förstår att många av er har undrat hur det går med entreprenören Cecilia Lif. Så där kan jag avslöja. Jag är nog ingen stor entreprenör, iallafall inte på egen hand. Förra året höll jag ju på lite med mina sjalar under mitt märke Shanghai Ginkgo. Jag sålde en hel del sjalar till kompisar och bekanta och bekantas bekanta. Inga enorma försäljningar direkt men ändå lite. Sen tappade jag sugen lite. Känns lite påtvingat att jag skulle väckla ut min sjalpåsar i tid och otid. Kolla vad jag har - ge mig lite bekräftelse och pengar tack. Men å andra sidan tycker jag sjalarna är fina.

Men nu fick jag lite uppsving igen när Henriks jobb Springtime frågade mig om jag ville sälja mina sjalar på deras årliga julmingel-fest-marknad. Och det var ju såklart jätteroligt. Så jag gjorde ett gäng sjalar som jag skickade hem. Min snälla syster och snälla mamma ställde upp som Shanghai Ginkgos försäljare och lyckades sälja 15-20 sjalar! Helt fantastiskt. Så nu går det runt ett helt gäng Shanghai Ginkgo sjalar på Stockholms gator och torg, eller så ligger de möjligen i några julklappar. Hur som helst var det mycket roligt. Och Pyttan och mamma är grymma föräljare. Helt i klass med Shanghai Ginkgos återförsäljare Arne i region väst. Den blå och vinröda med vita prickar längst fram i bilden var tydligen storsäljaren.

Jag har en hel massa inlägg som jag har tänkt skriva men jag ligger lite efter med dem eftersom jag har varit datorlös ett tag och för att de bilder jag vill lägga till ligger i en hårddisk på Sonys lagarställe. Men det kommer, tids nog. Tillsvidare får ni nöja er med gamla bilder och en dagsrapport.

Bilden är förövrigt tagen när vi var på ett svenskt jippo i en park här i Shanghai i oktober där en kinesisk Pippi uppträdde och de ville intervjua några svenska barn för TV. Så vi ställde upp men när de började ställa frågor sprang Nilo och Elsa därifrån och jag stod kvar som ett fån och blev intervjuad själv. Och en kille i min klass såg mig sen på kinesisk TV där jag sa något om Pippi som en förebild för barn. Undra om jag kommer att få något hatbrev denna gång som jag fick förra gången jag (även då motvilligt) var med i TV.

Denna vecka ägnar jag åt att plugga kinesiska, handla saker inför jul och kyla samt anpassa mig till att ha en bra och en klumpig hand. Den akuta smärtan har lagt sig, det var värst första dygnet. När jag håller handen högt så är det ok, håller jag ner den gör det ont. Det innebär å andra sidan att jag ständigt går runt med mitt fingerpaket upp i luften och ser ut som att jag har något mycket viktigt att säga, eller bara vill visa mitt bandage eller som E.T.  Oavsett vilket så ser det lite corny ut men det får jag leva med. Sen är det lite svårt att fixa håret och att diska och att tvätta händerna. Men jag börjar vänja mig. Jag är dock rätt klumpig, sprätter iväg pennor på lektionen och spiller och håller på.   

Idag var jag på den fantastiska blomstermarknaden och köpte julstjärnor, krans till dörren och en massa andra blommor och imorgon blir det IKEA för att köpa de julprodukter de har kvar. Vi är ju inte här på julafton men man vill ju ändå ha lite juligt såhär års. Trots alla vackra blommor har det varit en rätt värdo kväll här på Wulumuqilu. Nilo är en krånglare vid matbordet. Inte så mycket att han inte äter, det gör han efter mycket om och men, det är bara alla dessa om och men som är så jobbiga. Han springer runt, ligger på stolen, ska springa på toaletten, kommer på en grej han ska hämta på rummet, ska byta stol - det hålls på till vansinne. Och Elsa hänger ju på såklart. Så det är en jädra kalabalik och idag blev jag tokig. Efter halva måltiden satte tjafsandet igång och efter att ha sagt till dem fem gånger sa jag, 
- Om ni inte sätter er nu så slänger jag er mat.
Och när de inte satte sig tog jag maten och slängde den. 
Nilo blev helt galen.
- Jag måste få mat! Dumma mamma! Jag kommer att kräkas! (?) Jag måste åka till doktorn! Osv.
Men jag stod på mig. Sen har han hållit på i princip hela kvällen. När Henrik kom hem slängde han sig på golvet och sa,
- Mamma ger mig ingen mat!
Och när han gråtande sa
 - Snälla mamma ge mig mat.
Kände jag mig som en vidrig mamma och i de lägena undrar man ju själv om man vet vad man håller på med, typ,
- Vänta lite Nilo, jag ska bara ringa Nannyakuten och kolla om jag gör rätt nu. 
Men jag vet att han hann äta halva måltiden och han fick som vanligt välling när han gick och la sig så han lär inte svälta ihjäl, men det är sannerligen inte lätt att veta hur man ska göra. Var man ska dra sina gränser och hur benhård man ska vara.Imorgon är det säkert samma kalabalik, vad vet jag. Jag vet bara att jag blev galen idag och att Nilo körde hela sitt martyrregister. Puh!