Den som lever får te

Jag har precis avslutat en intressant bok som heter Nextopia av Michael Dahlén. En rätt hypad bok av en intressant kille som är professor på Handelshögskolan och har långt hår och svartmålade naglar. Pyttan hade med sig den så jag passade på att läsa den medan hon och bokan var kvar. Boken handlar om att vi lever i ett förväntningssamhälle. I en värld där allt är tillgängligt närsomhelst och varsomhelst så blir det mer spännande att fundera på vad som SKA komma än vad som faktiskt finns. Vad som lurar runt hörnet. Att längta efter något skapar mer lycka än att faktiskt göra eller få något. Han ger massor av intressanta exempel. Som när iPhone laserades. Ingen hade hållit i en ännu mindre testat om den var bra - den fanns ju bara i sinnevärlden - likväl fylldes listan över människor som ville förbeställa den dyra mobilen i ett nafs. Eller när Coca-Cola skulle avtäcka sin nya billboard på Times Square då gick ryktena om att den skulle vara state of the art och det spekulerades om det och när den skulle avtäckas sändes det i TV. Dagen efter var det business as usual på Times Square - då fanns den ju liksom redan. Jag kan verkligen känna igen mig i det där. Att det är roligt att längta efter och fantisera om saker och resor och annat. Att det skapar glädje i sig alldeles oavsett resan eller upplevelsen.

En annan sak som är intressant i boken är att han har tagit del av massor av undersökningar om människors upplevelse av sin egen lycka. Det visade sig att människor över tid och spridda över jorden har nästan alltid lika stor livsnöjdhet - 5,7 av 7 (så länge man inte lever i krig eller extrem fattigdom). Man hade frågat stenrika amerikaner, amishfolk, grönländska eskimåer, afrikanska massajer och genomsnittssvensken och alla låg mellan 5,8 och 5,6 (svensken hade 5,6!). Det är ju otroligt intressat eller hur! Och det känns ganska skönt. Det är klart att man vet att lycka inte kommer från hur mycket pengar man har (kanske bara lite) utan som Whitney Houston (och givetvis också Eddie Murphy i världens bästa film En prins i New York ) så klokt sjunger I found the greatest love of all inside of me. Jag vet, det är kärlek, men ni fattar poängen.

Jag brukar längta efter saker. Som när människor ska komma hit på besök. Man är liksom uppspelt några dagar innan och planerar allt man ska visa och göra. Likväl kan jag göra det omvända. Börja tycka det är trist att folk ska åka redan innan de åkt. Eller annars bara ta ut sorgen i förskott. För min del gör det dock att när det tråkiga väl inträffar så har jag redan bearbetat det lite. Men jag undrar om jag ändå inte skapar lite mer olycka än jag egntligen skulle beöva genom att fundera på det i förväg. Att leva i nuet är verkligen svårt. Men enligt Dahlén behöver man inte göra det helt och hållet vi skapar ju massa lycka också genom att längta och tänka på saker som ska hända.

Just nu håller jag på att bearbeta att Pyttan, Anders och Signe ska åka hem imorgon. Jag har vant mig vid att vi hänger tillsammans mest hela tiden och sen ska de liksom bara dra. Vad är det för stil. Visst är det skönt också när gäster åker också och man får lite vardag igen. Men mest är det trist. Så nu ska jag leva lite in nuet och njuta av det faktum att de faktiskt är kvar.  

I förra veckan hade Sunrise  Montessori i Shanghai laddat för ännu än fantiastisk föreställning. Denna gång var det karneval (trots att de skedde mitt under fastetiden, men iallafall). Alla barngrupper hade olika teman för sina utklädnader, indianer, sköldpaddor, humlor osv. Nilos grupp hade valt att ha vargar och lamm. Pojkarna var utklädda till vargar och flickorna till lamm. Jag kände att det kanske saknades en ordentlig genderanalys av det upplägget men jag tror inte att de skulle ha förstått om jag hade ifrågasatt detta. Det är väl kul att flickorna är söta små lamm som de farliga vargkillarna jagar! Hey, whats the problem! Nåväl, jag är iallafall glad att föräldrarna slapp sy dräkterna (eftersom de har shower av detta slag fyra gånger om året) utan det hade de kreativa lärarna gjort.
 
Showen avlöpte i sedvanlig ordning. Först föstes småbarnsgrupperna upp på scen i sina munderingar för att dansa lite till en låt i den knastriga högtalaren eller mest bara stå och titta ut över folkhavet mer eller mindre panikslagna en stund. Sedan kommer de lite större barngrupperna, som Nilos klass - Tigers! De har lite koreografi till likaledes för hög musik ur den uråldigastreoanläggningen. Avslutningvis kommer de största klasserna som har laddat med både koreografi och sång. Och slutligen urartar allt och alla barn springer runt med kostymerna på sniskan och letar föräldrar medan några vägrar gå av scen och värstav allt - musiken fortsätter köra. Puh! Denna gång var det uthärdligt eftersom vädret var fint och vi var utomhus. Dessutom var det ju en bonus att Pyttan, Anders och Signe var med och kollade.  

Efter en oväntat lång, kall och regnig vinter så tror jag faktiskt man kan säga att våren har kommit till Shanghai. Jag har naturligtvis inget att jämföra med men jag trodde inte att det skulle vara så kallt i Shanghai när vi flyttade hit. Shanghai låter ju som en varmt ställe där palmerna vajar, takfläkten snurrar på balkongen och man mest går runt i långa linnejackor och kinaskor och allt som oftast ligger på en opiumbädd och röker opium. Jag inser nu att min Shanghaibild mest baserar sig på Tintin och gamla vykort snarare än på verkligeheten. Och vykort från Kuala Lumpur eller Singapore skulle jag tro. Shanghai har en lång, regning och rätt kall vinter. Men nu så har jag bestämt mig för att det är vår trots att vissa dagar fortfarande är rätt kalla och regniga. 

Mina vårtecken:
- magnoliorna blommar
- jag har haft på mig solglasögon flera dagar denna vecka
- jag har bara haft vantar när jag cyklat en dag denna vecka
- det är fler barn på vår gård på eftermiddagarna och helgerna än det brukar
- jag har fått flera SMS om att ta en kaffe eller ett glas vin på uteserveringar.       

Jag vet, man kanske kan förvänta sig en något mer aktiv blogg av en hemmafru med husa. Men då har ni glömt att jag inte bara studerar kinesiska fyra dagar i veckan, jag är nästintill auktoriserad Shanghaiguide också. 

Kinesiskan går utmärkt, det är jätteroligt. Förrutom en massa nya ord och nya sätt att bygga meningar på lär vi oss en massa kinesiska tecken också. I början hade jag tänkt strunta i kinesiska tecken ganska mycket. Bara lära mig några tecken och lite hur man skriver dem och så. Men nu när jag börjat har jag blivit biten. Iallafall för tillfället. Jag tycker det är jättekul att skriva och lära mig nya och läsa alla tecken jag ser och se om jag kan något tecken alls i tidningen eller i taxin eller på mjölkpaketet. Eftersom det finns typ 50 000 tecken och jag kan 50 stycken och man behöver kunna typ 5000 för att kunna läsa en tidning kan jag inte påstå att jag kan läsa något med behålning. Det är mer som ett Memoryspel för mig själv. 

Att vara värdinna och Shanghaiguide går också alldeles utmärkt. Pyttan, Anders och Signe är inne på sin andra vecka här och de hinner se och göra massor. Både med mig och utan mig. Alla gäster behöver lite ledsaging ett par dagar i början av sin vistelse. Tills jetlagen och Shanghaichocken lagt sig lite, tills man lärt sig hur man förhandlar på kopiemarknaden och tills man litar på att om man visar adresslappen med kinesiskatecken för en taxichaufför så kommer man faktiskt tillbaka hem till Wulumuqilu. Efter det klarar de flesta att ta sig runt stan och upptäcka lite på egen hand. Pyttan, Anders och Signe har sett massa olika spännande områden, varit på akrobatikshow och akvariet, shoppat massor, ätit lunch i den flådiga restaurangen på 91:a våningen och ätit vårrullar på gatan för några kronor, sytt upp enorma mängder skitsnygga och jättebilliga kläder och njutit av den kinesiska maten på Shanghais bästa restaurang. Hemma hos oss! Och inte för att jag är så flink i köket direkt. Idag fick Pyttan gå i Liu Meis köksskola för att försöka lära sig göra Meis fantastiska superstarka auberiginerätt.

Igår var Nilo, Signe, Elsa, Henrik, Pyttan och jag på Shanghai Science and Technology Museum. Det är ett fantastiskt museum för barn och ligger i Pudong, dvs. på andra sidan floden från stan sett. På museet finns en stor avdelning med uppstoppade djur, en regnskog man kan gå igenom, en spindelutställning, en robotutställning och ett stort lekrum där man kan gå in i ett jättestort hjärta eller leka byggare med hjälm och skottkärror och massa annat. Det är verkligen fint gjort och kidsen älskade det.

När de andra gick genon regnskogen satt jag på en bänk och väntade med en sovande Elsa och blev approcherad av tre kinesiska flickor. De hade samma skolkläder på sig och var på skolutflykt med sin skola. När jag frgade varför de var på skolresa på söndagen sa de ja men i veckan hr vi ju lektioner. De ville öva sin engelska med mig och titta på your lovely son (Elsa hade blå byxor så trots att jag sa att hon var en flicka fortsatte de med son). Jag försökte lite med kinesiska men de ville absolut öva engelska så jag la ned det rätt snabbt (och i ärlighetens namn talade de bättre engelska än jag talar kinesiska). De var alla 16-år och när jag frågade vad de ville arbeta med när de blev stora svarade alla lärare. Our teachers are so wise and we respect their knowledge. När jag frågade om de var intesserade av att resa svarade de att de i och för sig gärna skulle åka till något land i väst men framförallt ville de lära känna mer av our great nation China. De frågade om jag rest i någon annan stad än Shanghai och sa Beijing så blev de glada och sa att det var deras fina lands great capital osv. Det var inget fel på patriotismen! De frågade om jag var sträng mot mina barn och sa att ibland var jag det, särskilt mot min busiga son men att jag tycker att det ocks är bra att barn får leka och ha roligt också. Det tyckte de inte var så bra. Discipline är väldigt viktigt tycker vi svarade de. 

Det var både ett informativt och lite skrämmande samtal. De var i och för sig öppna och verkade rätt smarta alla tre, men indoktrineringen och det begränsade fria tänkandet var verkligen påtagligt. Deras svar var snabba och utan eftertanke. De tyckte verkligen att Kina var världens bästa land trots att de aldrig varit någon annanstans och de ansåg att de visste bättre än jag hur barn bör uppfostras trots att de var 16-år och jag har två barn (fast just i det fallet kanske de har rätt!). Den vackra lilla flickan på bilden har alla chanser att bli ett disciplinerat Kinaälskande barn till skilllnad från våra odisciplinerade globetrotters!

Så här ser det ut i vår morgonsoffa idag. Den vanliga besättningen har förstärkts med besök av min syster Pyttan och kusin Signe. Anders är också med men han har åkt till Tokyo över helgen för att träffa sin bästis Lars. Han tänkte väl att Shanghai och Tokyo ligger ju nästgårds så då passar jag på att träffa alla jag känner där bort i östra Asien (kompisarna i västra Asien tar han någon annan gång). Det är försås jätteroligt att ha dem här. Att få visa världens coolaste stad för dem, vårt vardagsliv och framförallt att få vara tillsammans. 

Igår var det dessutom Pyttans födelsedag så då började vi med tårta på sängen. När jag lämnat Nilo på dagis hade vi en riktig tjejdag - Pyttan, Signe och jag. Vi var på tygmarknaden och beställde kläder. Vi åt lunch på en terass i solen och sen gjorde vi det allra tjejigaste man kan göra - vi fixade naglarna. Jag vet inte riktigt varför det är så men på något sätt är det själva sinnebild för tjejer som gör saker tillsammans. Och visst fnittrar man, eller iallafall jag, men kanske mest för att det kittlas så när de filar fötterna. Signe gjorde helt klart de snyggaste naglarna - röd lackade med svarta små grenar med vita små blommor på! A piece of art - på varje nagel!   

 

Runt Shanghai finns det många kanalstäder. Små Venedig med många kanaler, hängande träd och gondoler som vickas fram med en lång stav av en gondoljär. I kombination med att jag känt mig rätt trött på Shanghais betongdjungel och att det för första gången på länge lovats bli strålande väder hela helgen så ville jag göra en utflykt utanför stan. Så i söndags åkte vi tillsammans med våra tyska vänner familjen Kuehl i en hyrd minibuss med chaufför till kanalstaden Tongli en och en halv timme utanför Shanghai. Det var alldeles fantstiskt! Att få lämna stan. Att få se denna fantastiskt vackra stad. Att få vara utomhus i strålande sol en hel dag. Att få umgås med Christiane och Martin. Att åka gondol. Att gå längs kanalerna, att gå i gränderna och kika in i husen och gå runt i tempel. Och för Nilo att få vara med sin dagiskompis Mats och hans storebror Linus 6 år hela dagen. Och att få äta lunch utomhus utan jacka, bara det!  

Dagens intermezzo inträffade dock precis efter lunch. Vi stod i en kanalkorsning och skulle packa om lite i vagnen och väskan. Det var massa folk och ett bröllopsfölje som var där och rätt vad det var sa Henrik - Min kamera är borta! Vi började genast kolla i vagnen och i väskorna och efter en halv minut säger Henrik - Vänta jag ska bara kolla runt lite. Och poff var han borta. Vi stod där allihop och undrade vad som hände och efter kanske fem minuter kommer han tillbaka med kameran i handen! Han hade sett tre killar i en gränd och fått för sig att springa in där och kolla om de tagit kameran. Just då såg han ryggtavlan på en tjej som försvann runt ett hörn in i en gränd. Henrik la benen på ryggen (fast då borde man rimligen inte komma någonstans och dessutom måste det vara jätteobekvämt!, Iallafall . ..) han sprang allt han orkade och när han hann upp henne sa han argt - Har du min kamera?!!!! Hon gav sig direkt och tog upp kameran ur sin väska och gav den till Henrik. Sen sa han några välvalda ord till henne som han inte vågade upprepa inför barnens öron men jag kan gissa att han inte direkt vara några varma lyckönskningar i hennes fortsatta liv. När vi kom hem och tittade på bilderna sa Henrik - Men där är hon ju, tjuven! Den rödhåriga tjejen bredvid bröllopsparet. Den här gången slutade det dock bra för vår del och vi fick dessutom behålla alla våra fina bilder från Tongli som ni ser nedan.     

I fredags hade jag kommit överens med Liu Mei om att hon skulle vara barnvakt. På eftermiddagen skickade jag ett SMS till Henrik och sa att han inte skulle få äta den take-away hemma i soffan framför en DVD som han hade tänkt sig, utan skulle infinna sig i korsningen Xinle Lu och Changle Lu kvart över 6. Det är utanför ett nytt bra mexikanskt ställe så han hade nog bespettsat sig på en tacotallrik och en falling-down-the-stairs-margeritha (vi drack en sån en gång i New York, jetlagade, och den höll nästan vad den lovade). Istället var det bara en decoy. Jag hade bokat en halvtimmes massage på stället runt hörnet.

Efter det åkte vi ned till en av Shanghais mest kända restauranger - M on the Bund - iallafall bland utlänningarna. Där åt vi en god middag med hela Shanghais skyline utanför fönstret. Maten var god. Inte fantastisk. Eller snarare inte så god som man kunde tro när man läste menyn, och särskilt priserna. Men det var en toppenkväll och jag hade sett framemot att komma dit. Mest eftersom jag hört mycket om restaurangen och läst om den in tidningar och böcker. Den har funnits där i tio år och alltid varit ett populärt tillhåll för the expat community. Nu har jag varit där och nästa gång vi går dit tror jag det får bli en barnfri söndagsbrunch på den magnifika altanen. Den är tydligen mer prisvärd och de har en lemoncurd som tydligen inte går av för hackor. 

Idag tycker jag inte om Kina. Eller snarare kineser. Alltså de kineser jag inte känner. Eller jag menar kanske den kinesiska mentaliteten. Låt mig få förklara. Idag när jag kom ut från skolan stod en lastbil utanför och ett tiotalpersoner runt omkring. När jag tittar närmare ser jag att en man blivit påkörd och ligger på marken framför ett av däcken. Polisen är på plats. Ingen sitter vid mannen. En gubbe står och drar lite i hans arm. Jag tror inte han var medvetslös men han var definitivt skadad. Jag vet inte om ambulansen var tillkallad. Det är väldigt svårt att i sådana lägen bilda sig en uppfattning av situationen eller veta vad man som utlänning ska göra. Ska jag springa fram och fråga hur han mår på min skolkinesiska? Men polisen var där och jag förutsatte att de gjorde vad de skulle. Men någon större medkänsla med den påkörde mannen kunde jag dessvärre inte skönja hos åskådarna.

Igår stod jag vid ett övergångsställe och väntar när två bussar kör parallelt framför mig och den ena kör så nära att han drar ned den andres backspegel. Det kraschar till högt och båda bussarna stannar. Mitt på gatan, mitt i trafiken och hindrar alla andra. Ingen av busschaufförerna säger ett ord till sina passagerare utan kliver ut på gatan och den påkörda blänger argt på den andra. Ingen flyttar på den stora backspegeln som ligger trasig mitt på vägen och hindrar trafiken. De säger något och sedan tar en upp en mobil och ringer troligen polisen. Ingen gör någon som helstansats att informera passagerarna, flytta på bussarna som står ivägen för den andra trafiken eller ens flytta på backspegeln. Det kan ju vara så att de vill behålla the crime scene intakt så at säga men det kan lika bra vara någon maktpositionering mot varandra. Vad vet jag. Men det finns någon nonchalans mot sina medmänniskor som är obehaglig.

Ett tredje exempel på detta var när jag i höstas gick med vagnen över en gata och jag ser hur en mopedist med typ 300 telefonkataloger vurpar i korsningen och alla telefonkataloger far åt alla håll. Inte en människa springer fram och kollar hur han mår eller försöker hjälpa till. Inte ens fast hans 300 telefonkataloger blockerar korsningen. Nej för sjutton då försöker man bara köra runt eller upp på trottoaren. Killen reste sig ganska snabbt upp och försökte bära in sina grejer mot trottoaren. Jag skulle just parkera vagnen på trottoaren och hjälpa honom när tre västerländska killar som också just passerade sprang fram och på tre röda fick in hela lasset på trottoaren. Det tog ingen tid alls. Men inte en kines lyfte et finger. Möjligen et ögonbryn. Vadå jag känner ju inte honom!

I en bok jag nyligen läste så stod det att om den kinesiska mentaliteten är att ta hand om sig själv och sin familj är det viktiga. De man inte känner kan man inte bry sig om. Så allt man gör handlar om att gynna sig själv och dem man känner. Även om man vet att det man gör, t.ex. driver fattiga människor från sina ägor för att sälja marken, är orätt mot de som drabbas så tjänar man mer själv och ens ansvar ligger inte hos främlingarna utan ens ansvar är att ta hand om sin familj och sina föräldrar. Deras föräldrar, barn eller släktingar är ansvariga för att de för det bra. Jag hårddrar naturligtvis och jag är säker på att det finns många kineser som har medkänsla med människor de inte känner. Men jag tror, och av dömma av det jag ser här, så är medkänslan för främlingar inte särskilt stor. Man behöver bara åka tunnelbana för att se det. Vadå, jag ska ju åka med det här tåget så då kliver jag på trots att ingen av de 40 perosner som försöker kliva av hunnit göra det eller att de tio personerna som också står här och väntar var här före mig! Eller det värsta av allt. Ingen flyttar sig för en ambulans med blåljuset på! Det är så dumt så jag inte ens orkar tänka på det!

Jag blir tokig! Det är klart kineserna har haft en ganska tuff historia och de är för all del 1, 3 miljarder människor så det gäller att ta sig fram om man ska någonstans, men iallafall! Jag blir vansinnig på detta beteende och varje gång jag ser något som påminner mig om detta blir jag ledsen och på dåligt humör. Dessutom har det börjat regna igen. Men det är bara tillfälligt, till helgen ska det bli fint igen! 

Liu Mei är en fena på att laga mat. Det verkar alla kinesiska kvinnor vara. När vi skulle anställa en ayi (hemhjälp) så skickade de hit tre kandidater för intervju från ayiförmedlingen. När vi frågade om de kunde laga mat svarade alla - Nja lite grann men inte så mycket. Alltså västerländsk mat, kom det fram efter ett tag. Kinesisk mat är det klart att de kan laga. Det var ju så självklart att man inte ens behövde fråga. Har påven en rolig hatt? Liu Mei lagar mat till oss två eller tre gånger i veckan. Numer ger jag henne helt fria händer. - Gör vad du vill. Och det är alltid fantastiskt. Fast just dumplings - jiaozi - är ganska tidsödande att göra så då måste jag be henne i tid och sen tar jag med mig Elsa ut så hon får tid att göra det utan att vi springer runt och stör.

Vi är nu inne på vecka nummer två i våra kinesiska studier och det går jättebra. Vi har haft två lärare, vardera två dagar i veckan. Den ena, Huang, är jättebra. Det är henne jag haft sen jag började på skolan. Den andra, Li, var inte alls lika bra. Vi hade henne en vecka men sedan tyckte vi alla tre att det inte alls var lika roligt på tisdagar och torsdagar som på måndagar och onsdagar. Hon förstod inte våra frågor och hon var otydlig i sina förklaringar. Dessutom skrev hon otydligt på tavlan och när man lär sig ett nytt språk, särskilt ett språk som bygger på toner och hur man exakt uttalar ett ljud, så går det inte att slarva. Då blir det fel direkt. Det är inte som med spanskan att man kan uttala slutet på ett ord lite slarvigt och otydigt. Gör man det med kinesiskan så är det helt obegripligt vad man sagt, inte en susning. Så jag talade med Huang och från denna vecka har vi fått en ny lärare. Jag har kanske lite dåligt samvete för Li, men det funkade inte och nu har vi två bra lärare och varje dag lär vi oss massor. 

Det är väldigt bra att kunna komma hem och öva med Liu Mei. Hon har lika mycket tålamod som lärarna på skolan. Idag försökte jag säga Eftersom dagis ligger långt från skolan och det regnar tog jag tunnelbanan istället för cykeln. Jag fick nästan till det (jag visste inte riktigt var jag skulle placera bisatsen och det regnar) efter typ 5 felsägningar. Jag kanske helt enkelt ska göra flera meningar av det och inte krångla till det så för mig. Dessutom ljög jag. Min skola ligger inte alls så jättelångt från dagis och jag cyklade hela vägen och viktigast av alt, det regnade inte! Det har inte regnat på fyra dagar! Och igår sken till och med solen. Jag vågar inte riktigt tro att regntiden är helt över ännu men det känns som det är vår i luften och i helgen såg vi de första magnoliaknopparna! 

Idag är det Internationella kvinnodagen. Kvinnorna i familjen, dvs. de på bilden, har fått liljor av männen i familjen. Egentligen är det ganska idiotiskt att det ska behöva finnas en särskild kvinnodag, det finns ju ingen mansdag. Däremot finns det ju kanelbullensdag och ostkakansdag. Nåväl, blommarona är fina.

Även i övrigt ha denna helgen gått i ett kvinnligt tecken för mig. Både i fredags och lördags var jag på olika typer av tjejträffar. Jag tror inte att det hade med kvinnodagen utan var mer en tillfällighet.

I fredags var vi på den Shanghais enda kvinno-Beef and Burgundyklubb. Det är tydligen en autraliensisk idé från början där vinproducenter och köttproducenter träffades och testade varandras produkter. Nu finns klubben på olika stälen i världen och detta var kvinnoklubben i Shanghai. Det var 18 kvinnor från hela världen med en viss övervikt av australinesiskor och koreanskor (!). Det var väldigt trevligt och väldigt gott. Vi satt i en privat matsal och fick verkligen fin mat och otroliga viner. Det är verkligen spännande att träffa människor från hela världen och ens fördomar testas. De asiatiska kvinorna (ungefär hälften) var alla businesskvinnor med ett antal företag var som de vekade driva med järnhand. Koreanskan bredvid mig hade en PhD i biologi men sa att det var inget för henne - I am more in to money making! I love making alot of money! Det skulle vara ganska politiskt inkorrekt i Sverige att säga så men här är det verkligen inget problem. Men det var väldigt roligt och gott och spännande!   

I lördags var det en svensk tjej som hade hyrt en limousine här i Shanghai i något arbetssammanhang och kom på att det ju vore jättekul att ta med sig ett gäng kompisar och hyra en limousine och dricka champange och åka till olika barer. I ett ställe som Shanghai så kan man ju göra sådana saker utan att behöva pantsätta sig för resten av livet. Så hon hade samlat tjugo svenska tjejer och det började med drinkar hemma hos en tjej och sedan limousine till en restaurang. Där åt vi middag och sedan vidare in limousinerna till en nattklubb där hon hade fixat ett drinkbord. Jag var lite osäker innan på hur kvällen skulle bli. Det kändes lite ..tjejigt... Men jag hade fel. Eller, visst var det tjejigt med 20 blondiner som dricker champange och barhoppar. Men det var verkligen jättetrevligt och jättegott och roligt att igen få träffa massa nya spännande människor. Och roligt att dansa i flera timmar. Och roligt att dricka massa drinkar. Mindre roligt imorse dock.  

Idag är det en bra dag. Först är det fredag. Jag vet, jag som inte jobbar kanske borde känna det på samma sätt men det gör jag. Det är liksom lite roligare i luften och dessutom kan man se framemot en helg tillsammans med Henrik och kidsen. Sen är vackert väder i Shanghai. Kanske inte helt blå himmel och stekande sol men iallafall, inget regn, hög himmel och bara tunna moln och där bakom anar man solen. Jätteskönt! Man cyklar inte det snabbaste man kan från A till Ö utan fincyklar lite långsamt för att det är så skönt att var ute.

Nilo var också jättesöt imorse. Det är tvära kast. Från att ha varit världens dummaste mamma så svarade Nilo på pappas fråga - Vem ska du gifta dig med när du blir stor? 
-Mamma såklart! 
Då kan man bocka av Oidipuskomplex också i utvecklingsboken.

I helgen ska jag dessutom på två roliga saker. I kväll ska jag på en middag på restaurangen högst upp i Shanghais senaste (och så klart högsta) skyskrapa som har det slagkraftiga namnet Shanghai World Financial Center. Det är några jätteroliga australiensiska tjejer som har någon klubb där de hittar på roliga grejer en gång i månaden. Köksmästaren ska laga middag åt oss i något öppet kök och sommeliern ska välja vin. Det blir roligt. Och som om det inte vore nog så ska jag och Catharina på en grej imorgon också. Det är en tjej som dragit ihop ett gäng svenska tjejer och jag vet inte rikitigt vad som ska hända förrutom att det börjar klockan 5 och ord som champange, cocktailklänning, limousine och drinkbord har förekommit i inbjudan. Det var väldigt länge sedan, om någonsin, jag har fått en inbjudan med de orden i så jag är mycket spänd på hur det ska bli. Jag återkommer med rapport!
   
Nej nu har jag inte tid att sitta här och skriva. När som helst kommer det förbaskade regnet tillbaka så nu gäller det att passa på att gå ut och njuta av att vara utomhus utan att vara inpackad i ett cykel-regn-tält! 

En tråkig sak med att bo utomlands är att man allt som oftast inte befinner sig på plats när något händer, både roligt och tråkigt.

I måndags fick jag mail av Stina, en av tjejerna i min posse, där hon avslöjade att hon gift sig! Amen hallå! Vadå gått och gift sig. Får inte alla vi kompisar vara med, vi har varit kompisar i 20 år! De hade smugit iväg till Stadshuset på dagen med bara två vittnen. Sen hade de fest på kvällen (som jag i och för sig var bjuden på) och då avslöjade de sin scam! I sådana lägen känns det trist att ha suttit hemma i regnet i Shanghai och missat en sån grej. Men de är snälla nog att lägga sin smekmånad i Shanghai så vi får träffa dem om en dryg månad. Jag skickar gratulationsballonger via bloggen!

En annan som får gratulationsballonger idag är Gloria som fyller 37! Jajamensam, nästan medelålders! Där kanske jag inte missar någon fest eftersom Gloria för all del gillar fester men hon gillar inte att fylla år. Jag tror att hon tror, eller iallafall trodde länge, att hon gillar att fylla år men under år jag känt henne så blir hon lite....hur ska man säga ....obekväm när födelsedagen närmar sig. Inte så att hon är rädd att bli äldre, eller att hon inte gillar uppmärksamheten (hon är för sjutton skådis, hon livnärsig på uppmärksamhet!). Men det är som det börjar krypa i kroppen på henne och ett ... nej jag vll inte ha något i år. Fast vem vet, i år kanske jag har fel och hon har värsta festen utan mig!

Motsatsen är också jobbig. När man befinner sig på andra sidan jorden när någon jag tycker om har det kämpigt eller när någon dör. För ett år sedan, bara någon vecka efter att vi hade åkt, dog en kompis till mig. Det var väntat, han var svårt sjuk, men det var såklart jättetufft att sitta i Kina då. Att inte vara med på begravningen. Man känner sig lite som en svikare fast man inget kan göra. Nu har en gammal kvinna som jag kände lite gått bort och känslan har kommit tillbaka lite. Man går här i sin ensamhet och funderar på den personen och på hennes anhöriga.

I dessa lägen, både de bra och de dåliga, blir det liksom påtagligt att det riktiga livet, där man hör hemma på riktigt, är hemma. Och att bo utomlands är en tillfällig grej. Det är klart vi har ett liv och en kontext här också. Vi har många nya kompisar och några riktigt bra vänner. Men hemma är hemma in sickness and in health. Jag skulle aldrig kunna bli en life-long-expat, jag är för hemmakär för det!  


  

Det växer ingen mossa på en rullande sten! Från att levt en ganska glidante tillvaro med lämning och hämtning på dagis som baspelarna under dagarna så har jag nu skaffat lite struktur och aktiviteter. Framföralt har jag sparkat igång med intensivpluggande av kinesiska. Tidigare hade jag privatlektioner en och en halv timme två gånger i veckan. Det var kul men det ville liksom aldrig släppa med kineiska pratet. Jag lärde mig en massa ord utan att kunna använda det riktigt utanför klassrummet. Men nu har jag tillsammans med min kompis Anna-Karin och en ny kompis Susanne satt igång att intensivplugga. Vi har lektioner på en skola fyra dagar i veckan två timmar varje dag och sedan självplugg en timme. Det är jätteroligt! Och vi lär oss mycket. Vi började i måndags och planen är att köra i tre månader. Sen ska det snackas kinesiska! Jag hoppas vi håller ut och att det fortsätter vara kul. Varje eftermiddag kommer jag hem och övar med Liu Mei. Igår hade vi lärt oss Eftersom .... så ..... Det blev många sådana meningar. Idag har vi lärt oss kläder så idag har jag frågat hur många tröjor hon har och hur många skor. 

Förrutom det så har jag kommit igång med träningen också. Jag varvar yoga med vårt gym och att simma. Eller, jag har bara varit på gymmet två gånger och simmat en gång se vi kom tillbaka men yogan kör jag. Det är roligt. Jag har börjat med hotyoga när man tränar i ett rum som är mellan 35 och 40 grader. Det är skönt faktiskt. Fast instruktören som är en israelisk kille med gigantiskt långt lockigt hår envisas med att bara ha på sig ett par minimala shorts. Bara! Vad ska det vara bra för? Alla vi andra klarar att ha på oss ett linne. Nåväl det är kul. Eller kanske inte kul men bra träning iallafall.

Imorgon åker vår gäst Mats hem. Det har varit kul att ha honom här. Nilo älskar att leka med honom och de har lekt flera timmar varje eftermiddag. Och Elsa gillar också Mats. Och hans plånbok. Hon smyger sig in i hans rum, tar sig upp på sängen och kryper iväg till natduksbordet där Mats plånbok ligger och sen plockar hon ut allt som finns i plånboken och breder ut allt på sängen. Förrutom att leka med barnen har han hunnit med en hel del shopping, restauranger och promenerande. De tre grundbultarna i ett Shanghaibesök. Den 17:e kommer nästa gäng på besök, Pyttan, Anders och Signe Sork. Tipset är således att ta med er bra skor, mycket pengar och tomma magar! 

Varje morgon när jag tar fram Nilos jacka, mössa, vantar, cykelhjälm, ryggsäck osv. från garderoben när vi ska gå till dagis är Elsa framme, snabb som en vessla, och sätter på sig allt hon kommer över och kan få på sig. Mössa, hjälm och ryggsäck är roligast. Och skor förstås. Stora skor är väldigt roligt att stå i, eller snubbla ur. Hon vill också gå till dagis. Hon vill bli stor. Hon snackar en hel del. Tydliga "Titta!" "Hej dåååouu" "NiNo!" "Bajs" (det har pappa lärt henne). Och sen har hon fått ett sjujäkla temprament. Om hon känner sig förorättad springer hon fram och daskar till den hon tycker är dum. Undra vem hon har fått den där envisa, arga sidan av? Om hon har fått tag på något som inte passar för en ett och ett halvtåring att ha och jag tar det från henne samtidigt som jag erbjuder något annat skriker hon högt i skyn och slänger den nya grejen argt efter mig!  Den tråkiga grejen kan ju du ha! Ja, man är nog världens dummaste mamma. Nyss gick hon bersärkagång i Nilos kalsonglåda och bar fram kalsong efter kalsong för att sätta dem på sig utanpå sin blöja och strumpbyxor, hon var klar när hon hade sju par på sig. Sen var det raka spåret till garderoben för jacka, väska, mössa och skor! Och sen är Elsa klar för att gå ut! Undra om hon håller ut att vänta till hösten för att få börja på dagis.