Den som lever får te

En tråkig sak med att bo utomlands är att man allt som oftast inte befinner sig på plats när något händer, både roligt och tråkigt.

I måndags fick jag mail av Stina, en av tjejerna i min posse, där hon avslöjade att hon gift sig! Amen hallå! Vadå gått och gift sig. Får inte alla vi kompisar vara med, vi har varit kompisar i 20 år! De hade smugit iväg till Stadshuset på dagen med bara två vittnen. Sen hade de fest på kvällen (som jag i och för sig var bjuden på) och då avslöjade de sin scam! I sådana lägen känns det trist att ha suttit hemma i regnet i Shanghai och missat en sån grej. Men de är snälla nog att lägga sin smekmånad i Shanghai så vi får träffa dem om en dryg månad. Jag skickar gratulationsballonger via bloggen!

En annan som får gratulationsballonger idag är Gloria som fyller 37! Jajamensam, nästan medelålders! Där kanske jag inte missar någon fest eftersom Gloria för all del gillar fester men hon gillar inte att fylla år. Jag tror att hon tror, eller iallafall trodde länge, att hon gillar att fylla år men under år jag känt henne så blir hon lite....hur ska man säga ....obekväm när födelsedagen närmar sig. Inte så att hon är rädd att bli äldre, eller att hon inte gillar uppmärksamheten (hon är för sjutton skådis, hon livnärsig på uppmärksamhet!). Men det är som det börjar krypa i kroppen på henne och ett ... nej jag vll inte ha något i år. Fast vem vet, i år kanske jag har fel och hon har värsta festen utan mig!

Motsatsen är också jobbig. När man befinner sig på andra sidan jorden när någon jag tycker om har det kämpigt eller när någon dör. För ett år sedan, bara någon vecka efter att vi hade åkt, dog en kompis till mig. Det var väntat, han var svårt sjuk, men det var såklart jättetufft att sitta i Kina då. Att inte vara med på begravningen. Man känner sig lite som en svikare fast man inget kan göra. Nu har en gammal kvinna som jag kände lite gått bort och känslan har kommit tillbaka lite. Man går här i sin ensamhet och funderar på den personen och på hennes anhöriga.

I dessa lägen, både de bra och de dåliga, blir det liksom påtagligt att det riktiga livet, där man hör hemma på riktigt, är hemma. Och att bo utomlands är en tillfällig grej. Det är klart vi har ett liv och en kontext här också. Vi har många nya kompisar och några riktigt bra vänner. Men hemma är hemma in sickness and in health. Jag skulle aldrig kunna bli en life-long-expat, jag är för hemmakär för det!