Den som lever får te

Elsa ligger och sover i sin lånebarnsäng på hjul med ett stadigt tag om Snorkfrökens svans. Henrik ligger platt på rygg i vår en meter höga säng med det senaste nummret av tidningen Filter bredvid sig och Nilo ligger i sin extrasäng med katten Findus under armen och sover. Det är lunchvila i rum 8022 på hotell Soluxe Resort Sanya. Sanya ligger längst ut på Hainans södra udde och är så långt söder ut man kan komma i Kina. Vi åkte till detta semesterparadis på juldagen och har inte sett solen sen vi kom. Första dagen var det lite småmulet men igår och idag har det varit kompakt med moln och lite regn av och till. Men det är varmt och skönt och vi trotsar regnet och badar i poolen ändå. Särskilt Nilo som med sina nya chockrosa armpuffar och sitt aldrig sinande självförtroende nu meddelat oss att han KAN simma och ingen får simma framför honom, han ska simma först! Även Elsa börjar ta sig ton både verbalt och humörsmässigt. Hon har lärt sig säga NO! och då menar jag NO! med ett utropstecken. Vill hon inte något så säger hon ett högt och argt NO! Jag vill absolut inte ha banan - NO! Och hon försöker också säga Elsa - E-sa låter det som.

Eftersom vädret är som det är fördriver vi tiden med att äta, läsa, slappa, bada. Igår hade Sjöbergarna pingisturnering. Jag har aldrig spelat särskilt mycket pingis men det har dem uppenbarligen. Alla var grymma. Jag fick stryck av alla, inklusive Ann-Marie! Arne var riktigt vass och smashade stenhårt för allt vad tygen höll. Och Henrik och Johan var också grymma och spelade så svetten lackade. I första omgången vann Henrik men sen tappade jag kollen när Elsa ville in på gymmet bredvid och testa de fria vikterna. 

Jag har däremot läst massor. Först avslutade jag boken White Tiger av den indiske killen Aravind Adiga. Den låg som nummer 1 på boktoppen i Singapore och det var den värd. Det var en jättebra bok om en indisk man och hans äventyr. Allt formulerat som ett brev till Kinas premiärminister Wen Jiabao. Rolig, annorlunda och kul att läsa om dagens Indien på ett lättillgängligt sätt. Sen plöjde jag en av Henriks julklappsböcker - Medmänniskor av Stefan Einhorn. Den var tankevärd. Olika små berättelser om moral, medmänsklighet och vad man kan och bör göra för andra. Och att man måste ta ansvar för sitt eget liv. Kanske inte så fantastiskt skriven men bra, och jag är glad att jag läste den. I skarp kontrast mot medmänsklighet håller jag nu på med Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Jisses vilka osympatiska människor som beskrivs där. Egoistiska, korkade och farliga. Det är en läskig bok men välskriven och intressant. Tänk att vissa människor gör allt för att vara hyggliga, sköta sig, vara goda medmänniskor och försöka göra tillvaron bra för sig själv och andra och så finns de där människorna som pratar om att det viktigaste i livet är att vara modig och stå upp för varandra - men bara för sitt eget gäng. Vilka som helst andra som råkar komma i deras väg kan de misshandla eller ha ihjäl. Allt för att de ska bli rika och få respekt hos de sina. Motorcykelgängen har tydligen märken med "1%" på vilket syftar på att det räcker med att 1% är jävliga för att övriga 99% ska får ett helvete. Och det är det de vill. Ja det är mycket att uppröra sig över i den boken.

Men för att tänka på något trevligare kan jag rapportera att julafton avlöpte fint även i Shanghai. På julbordet stod julskinka, sill, lax, Janssons frestelse, köttbullar och prinskorvar. Och cheddarost! Och Aladdinask. Vi såg på Kalle Ankas julafton - 2006-års sändning med Ingvar Oldsbverg som värd och Nilo som aldrig sett det tidigare (eller haft koncentration nog att titta) tittade storögt på hela programmet. Julklappar var det som vanlit för mycket av. Alla fick fina grejer och mest av allt fick barnen. Vi sparande några julklappar till dagen efter och även några till efter vi kommer hem eftersom de sista julklapparna sällan får samma uppmärksamhet som de första. Men Nilo är smartare än så. På morgonen på juldagen hörde vi från vardagsrummet innan vi kommit upp - det här paketet står det Nilo på - det är till mig! Och ratch for det upp. Och det här också! Han kan både läsa och skriva sitt namn så den enkla gick han inte på! Så det har varit en fin om än annorlunda jul. I övermorgon åker vi tillbaka tiull Shanghai och ska komma på något sätt att fira nyår på. Tills dess kurar vi i regnet i Sanya.    

Grattis på födelsedagen Jesus och God Jul alla andra!

Idag är det julafton. Det är morgon här i Shanghai och vi har just ätit frukost. Det är roligt med jul! Jag gillar julen. Jag gillar maten, jag gillar julmust och lussekatter, jag gillar att ge paket och att få paket, jag gillar att titta på TV och äta för mycket choklad. Här i Kina är det inte så mycket stress heller. Henriks föräldrar och bror är på plats. Maten står i kylen och paketen är inslagna. Och Karl-Bertil i datorn. Det blir fint. Min syster påminde mig om hur det var förra julen och det är ganska stor skillnad från i år. Nilo bröt benet i vår trappa den 19 december så vi kom hem från sjukhuset bara någon dag innan jul, med Nilo fastsurrad med benet i en ställning. Så han var placerad mitt i vardagsrummet. Och Elsa var bara 3 månader gammal och fick liksom bara hänga med. Och vi hade precis flyttat in i vårt nya radhus. Och hela familjen var hos oss. Och vi skulle flytta till Kina snart. Det var stressigt och rörigt. Jag minns det som mysigt men min syster påminde mig om att jag var stressad och grät en skvätt. Det låter inte helt omöjligt. I år är jag inte stressad. Men det finns en risk att jag kanske gråter en liten skvätt idag också, men för att jag längtar efter Pyttan, Signe, Mymlan, mamma, pappa och Anders. Och marsipan. Men det ska bli väldigt roligt att få se Nilo öppna sitt paket med Barbien med brunt hår och inte mindre än 6 olika outfits! Och se Elsa öppna och stänga luckan på leksaksspisen som hon ska få. Och alla andra miljarder paket vi har köpt  år igen. På torsdag åker vi till Hainan och enligt väderleksrapporten ska det regna i 5 dagar. Man kan inte få allt! 

Jag hoppas ni alla får en riktigt GOD JUL hur och var ni än firar!  

Den dagliga nyhetstidningen på engelska här heter Shanghai Daily och är oftast lika tunn som ÅU (Åbo Underrättelser för den obildade läsaren och nej, den är inte särskilt tjock). Men tillskillnade från ÅU så innehåller Shanghai Daily rätt mycket och intressanta artiklar. Förmodligen granskande och vinklade, men ändå intressanta. Vi har precis beställt en halvårs prenumeration och som alltid i Kina så är det cashmoney som gäller. Bra, ett halvår då kommer vi och hämtar pengarna hemma hos er imorgon. Inga inbetalningskort och autogiron här. Money talks.

Igår läste jag en, ska jag säga, annorlunda notis. Det rapporterades att släktingarna till en 80-årig kvinna, Qi, hade stämt ett sjukhus efter det att en mus hade bitit bort en bit på kvinnans ögonlock medan hon var inlagd! Eller som det stod - "The mouse tore a chunk the size of a fingernail from her left one." Vilka monstermöss det måste finnas här! Sjukhuset hade opererat ögonlocket men problemet var att kvinnan nu inte kunde stänga sitt öga. Problemet var inte att hon skulle ha jobbigt med synen eller sömnen eller vilket problem man nu kan få av att inte kunna stända ögat. Nej problemet var att hon inte skulle kunna stänga ögonen när hon dog! "It will be terrible for the family if she can´t close her eyes when she dies, Qi´s son-in-law Gu said". Att inte blunda när man dör är tydligen ett tecken på att man har någon sorg eller everlasting regret. Notisen avslutas "The Qingpu District Health Center has expressed regret over the incident but feared surgery would do more harm than good".  

I övrigt kan jag rapportera att julskinkan, osten, skvallertidningarna och alla tre Sjöbergare kommit säkert fram till Shanghai så julen är säkrad!  Dock är det svinkallt i Shanghai. Riktigt skitkallt! I natt var det minusgradeer och när jag cyklade till dagis med Nilo imorse låg isen kvar på fontänen. Och det blåser! Fy fanken. Med jättestora englasfönster betyder det kallt inomhus också. Så air conditionapparaterna och extra elementen går för fullt. Och tofflor och ylletröjor på. Jag måste nog ta fram Ikeaglöggen ikväll!

I år ska vi fira julen här i Shanghai. Henriks föräldrar och bror kommer och vi ska först vara här hemma i några dagar och den 25:e åker vi till Hainan på fem dagar. Hainan är en stor ö som hör till Kina och som ligger utanför Vietnam. Det ska vara väldigt fint och det är tjyvtjockt med lyxhotell där. Kinas Mallorca typ. Vi var lite sent ute när vi skulle boka så vi vet inte riktigt vad vi har fått för hotell men det blir nog bra.

För att förbereda julen har jag åkt flera gånger till Älmhults gåva till utlandssvensken - IKEAs mataffär! Den är underbar. Den är inte så stor men det finns massor av dyrgripar. Man träffar alltid svenskar när man är där och det går rykten i svenskkolonin när det finns hårdost, eller gravad lax, eller viktigast av allt - när julgrejerna har kommit! Jag var snabbt där och köpte allt det stod jul på - must, öl, knäcke, snaps, pepparkakor, sill. Till och med Aladdinask. Det blir nog bra. Julgran och juldekorationer köpte jag redan i november. Och min mamma har köpt både julgransbelysning och julstjärna för att sprida lite ljus. Sen har vi skickat en lång önskelista med mat till Sjöbergarna. De kommer idag så jag hoppas tullen inte är så noggranna idag. Mest av allt längtar jag efter cheddarost, marsipann och julskinka. Sen har jag köpt en massa röda dekorationer och julstjärnor. Ett av mina favoritställen här i Shanghai är tygmarknaden. Där syr jag ständigt upp nya saker - kläder, kuddar, sjalar. Allt är fantastiskt billigt och man bestämmer tyger och modeller själv. Så nu inför jul har jag sytt up en röd julduk och två röda kuddar. Och billigare än man köper nytt hemma. Kära nån, jag har blivit en riktig expatfru! Nåväl, jag ser framemot julen och tänker äta så mycket julmat jag bara kommer över!

Igår bakade jag lussekatter. Jag älskar lussekatter! De finns på min tre-i-topp lista över de godaste saker man kan äta. De andra två kan variera lite men sushi och carpaccio är två andra saker som ofta finns på min lista. Och en påse perfekt blandad smågodis! Sushi kan man få här i Kina (även om jag blev matförgiftad senast jag åt det!). Carpaccio går säkert också att få i en internationell stad som denna, men i ärlighetens namn är nog inte Kina landet att äta rått kött i. Men lussekatter och smågodis - inte en chans. De som kände mig på den tiden jag bodde i Gamla Stan med mina systrar vet att 50 % av mitt dagliga intag under decembermånad var lussekatter. Fyra för 20 kronor på Seven Eleven. Och jag lovar, det gick inte en enda dag utan att jag åt fyra stycken. Jag såg ut som en lussekatt innan julafton ens hade börjat. Men det var det värt. Det är gudomligt! De övriga 11 månaderna bestod hälften av min föda av smågodis så sockerintaget var nog konstant när jag tänker efter.

Här i Kina fick jag ta saken i egna händer. Jag hade förberett mig genom att fråga mina svenska kompisar i Kina hur de gör för att hitta ingredienserna och alla tricks. Det var tur det för det var inte enkelt. Torrjäst och saffran fick jag av kompisar förrutom det enda paketet jag hittade för en förmögenhet på utlänningsaffären. Kesella, som verkar vara den nya grejen att ha i bakning, fanns såklart inte heller så det fick bli Philadelfiaost som mina kompisar i Peking tipsade om. Det allra viktigaste rådet fick jag nog av grannarna en trappa ned som sa att eftersom våra ugnar bara har undervärme måste man vändgrädda bullarna, annars blir de svarta under och degiga ovanpå. Typiskt ogott! Så jag bakade och jäste och sen satt jag på vakt framför ugnen och vände dem i rätt ögonblick och såg till så att inte en enda liten katt skulle brännas. Och ovan ser ni resultatet. På grand av vändningen halvägs så blir de ju inte särskilt snygga så några snygghetspoäng blir det knappast. Men de smakar lussekatter och det är underbart! Jag är nöjd. 

Precis som i Marcel Prousts bok I väntan på den tid som flytt som börjar med att han äter en kaka och sedan börjar minnas saker så fick jag massa minnen när jag åt lussebullarna. Luciatåg som barn med för stora lucialinnen och varma, korviga strumpbyxor under, naturligtvis Seven Eleven i Gamla Stan, fika i personalrummet i Storkyrkan och mammas gula hushållsassistent (varför heter det så?). Om jag var i Stockholm idag skulle jag ta med mina systrar till Gamla Stan och dricka kaffe och äte tjyvtjockt med lussekatter på Grillska huset och minnas våra år i varsinn 1:a i Gamla Stan (men bara en dammsugare). Och sen skulle jag åka till Bergshamra och krama min fina mamma och baka ännu fler lussebullar med henne och hennes gula hushållsassistent. Tills jag får the real stuff i form av människor och bullar får jag nöja mig med mina vändbakade!

och en vildbatting i fotbollsshorts i bakgrunden up to no good!

Det finns tydligen en tidning eller site här i Kina som översätter utländska artiklar och publicerar dem. I förra veckan blev det dock lite tokigt. De publicerade på fullt allvar en artikel från en satirtidning i Tyskland. Tidningen heter, TAZ, men de skrev dessutom att den var hämtad från FAZ - Frankfurter Allgemeine Zeitung. Väldigt roligt! Det är tydligen inte första gången de råkar översätta satirer, de har även haft med artiklar från den amerikanska satirtidningen The Onion. Det måste bli extra förvirrande för kineserna att läsa detta eftersom det inte finns någon fri press här. Eller så är det tvärtom, man är van vid att det står tokigheter i tidningen så man tar det med en nypa salt. Roligt är det iallafall.

Men wearing worn-out business suits have gathered in front of a shopping centre in the suburban area of Shanghai, inside a house like an old box. From time to time someone would walk outside and look from left to right. 　　
　
In the car park right next to the box-like house, rats are rustling in a rubbish heap. Four people have been very lucky today: someone called them away an hour ago. They have found work.

The others are sitting quietly next to a stove. One person is reading a Chinese textbook. They have decided to keep waiting, despite knowing that there is no hope of finding work that day.

These people came from Germany, the UK and America. They are stringers from the financial sector, and have entered China illegally. For several weeks they have been living in difficult conditions: never before have their lives been this hard. In their dim box-like house, Robert Wacken was the first to speak: "My wife calls me every day to ask me, where is the money? I know she needs money desperately, but I have earned almost nothing."

This 28-year-old ex-financial consultant is, like many others, a migrant banker. Ever since the eruption of the financial crisis, tens of thousands of bankers have been dismissed in the West, and they are coming to China's prosperous cities to look for work. By 2010, there will be three million migrant bankers trying their luck in China. In China's southern coastal cities, cheap Western financial experts are working in shifts at the window counter of banks. Although they are dealing in the riskiest and the hardest of financial transactions, there is still no guarantee of basic rights. Many of them are earning overly low wages, and they do not get medical insurance.

For bankers from the West, a daily income of two to three Euros is fundamentally not enough to live on. "This is only just enough for four bowls of fried noodles a day," said one bank manager from Dusseldorf. He appeared disappointed and thin. Included in the wages is pay for extra shifts and working holidays. Twenty-six-year-old ex-stock market manager Nadine Remmele has worked for nine different credit companies in 4 months. She describes her daily schedule as thus: "Every day I go to work at 8am, and the earliest I get off is 10pm. At 12pm I get half an hour to eat lunch and take a break, and then I have get back to work straight away. Sunday is the best day. We only have to work until nine thirty in the evening. We are simply exhausted everyday."

Many migrant bankers are residing illegally in private shacks, and many don't have labour contracts. They are at the mercy of their employers. "If you are so tired you can't get out of bed, then you ask for a day off. But only if you must, because you will lose the month's bonus, and the employer will punish you by taking four days' pay," said one foreign exchange trader from Frankfurt. 　　

"I didn't eat or drink in the hospital because it was too expensive. After a few days I no longer received medicine, because no-one was paying for my medical fees." For the migrant banker, getting ill is just too expensive. Many of them cannot afford medical insurance, and will only go to the hospital when they have no other choice. Expensive medical fees and a lack of medical insurance means that the majority of migrant bankers treat themselves - or try to endure the illness for as long they can.

http://www.danwei.org/newspapers/cankao_faz_taz.php

I Kina, och särskilt Shanghai, finns en märklig tradition att gå runt i pyjamas. Jag ser det varje dag. Och det är inte så att det bara är på morgonen och någon är ute och handlar bröd eller Shanghai Daily. Inte då, pyjamas kan man ha närsomhelst på dagen. Nästan alltid så har man matchande byxor och knäppt pyjamasjacka till. När det är varmt är pyjamasen i bomull och kvinnorna brukar ha lite kortare byxor, gärna med en liten volang under knät. Nu när det är kallare så har man ofta vadderade pyjamasar och längre byxor. Nästan alltid är de mönstrade med små kattungar eller Kalle Anka eller något annat stencoolt mönster. Det finns så klart speciella pyjamasaffärer med en massa olka att välja på. Bakgrunden till detta för oss märkliga beteende är inte att man är lat eller går i sömnen utan att det tidigare var lite av en statusfråga. Man var lite rikare och lite finare om man hade en pyjamas och alltså inte sov i sina underklädser eller utan kläder. Och då vill man ju gärna visa upp det. - Nä men det är ju inte mer med det va. Skulle just gå och lägga min i min pyjamas så kom jag på att jag måste ju pipa ned och köpa ett kilo krabbor och då hann jag liksom inte byta om.  

Som min kompis Jenny så uppmärksamt läste i SvD så har nu organisationskommittén i ett område i Shanghai tröttnat på denna tradition och vill förbjuda pyjamas på gatan. Jag tror man skäms lite för denna bonniga tradition. Vi får väl se om de lyckas eller om detta är en starkt rotad tradition eller om den lilla pyjamasklädde mannen på gatan vinner. 

Igår var det julshow på Sunrise Montessori Kindergarten. Barnen hade tränat i några veckor. En konserthall hade inhyrts och föräldrarna hade fått instruktioner om färger på skor, strumpor och tröjor. Sunrise Montessori har sju klasser med ca tjugo barn i varje grupp så det var en del barn, och föräldrar. De första stackarna som skulle ut på scen var tvååringarna. När ridån drogs bort och de stod framför tvåhundra förväntansfulla föräldrar började två storgråta, tio av dem stod bara still och glodde och två jazzade järnet. Det var nog mer för föräldrarna än barnen. Nilos klass - Tigers - hade lite mer scennärvaro även om det var en del tårar och några osynkroniserade rörelser även där. Tigers körde tre nummer - med tre klädbyten. Rena Destinys Childkonserten. Och alla klasser över 3 år hade fler nummer så hela showen varade över två timmar! Lite i mesta laget. Och när lärarna som avslutning skulle köra tre nummer började det kännas som det räckte. Nilo tyckte nog det var ganska kul att vara med men någon hade snörat halsduken i det andra nummret för hårt om hans hals så då blev han lite ledsen. Det är ju jättesvårt att sjunga med en halsduk snörad kring halsen. Eller att dansa traditinella kinesiska danser. 

Jag var extra matt på julshowen eftersom jag blev matförgiftad i onsdags. Vi var ute med några kompisar på en jättefin japansk restaurang och åt sashimi. Det var en fantastisk lokal med balkonger en trappa upp och hela köket med 20 kockar var öppet och sushiköket likaså. Vi åt fantastisk sashimi och andra goda grejer. Och efteråt åkte vi till ett annat ställe och åt efterräter. Jag och en kille blev sjuka. Det känns ju rätt naturligt att tro det är sashimin som var dålig men jag undrar om det inte var saffranspannacottan. Det kändes liksom så direkt efteråt. Jag låg halva natten framför toaletten och sprang som en tetting hela dagen efter. Så igår var jag så där vinglig och yr i skallen som man blir efter en kroppslig dränering (därav lite stiltje på bloggen). Men sen igår har jag fått behålla maten och är nu lite på plus igen.

Igår kväll var vi på konsulatets luciafirande. Den fantastiska damkören SALT var influgna och gjorde ett jättefint luciatåg. Man fick baka pepparkakor och det bjöds på glögg. Jag höll mig dock till swedish coke - julmust.    

Taxichaufförer är väldigt buttra i Kina. De tittar knappt på en och de frågar efter adressen och sedan är det tyst. Elsa lyckas ibland locla fram ett leende hos någon när hon kikar på dem och ler sitt stora leende. Igår hade vår cykel fått punktering och vi hade bråttom till dagis så vi tog en taxi. Taxichaffören inledde med ett - China no human rights! Är du amerikan fortsatte han. Jaså svensk, Sverige är bra. Bush är inge bra men Obama verkar toppen. Mao han var inte heller bra. Det finns för mycket kineser. Kineser är som kycklingar kwaakakwaaka. Inte bra. Och efter den utläggningen vände han sig mot mig och sa - Ni hen piao liang. Du är mycket vacker. Och sen var vi framme. Det var ord och inga visor. Han sa mer på de tre minuterna det tar att åka till dagis än alla taxichaufförer jag åkt med i Kina sammanlagt.   

Spyor och död! Munter blogg det här. Men innan jag lämnar dessa ämnen och avslutar veckan on a higher note så bara måste jag berätta lite mer om kroppsvätskor och bristen på kroppsvätskor. Elsa bytte kräkningar mot diarré så i fredags åkte jag till sjukhuset med henne. De sa att hon var lite uttorkad så vi blev kvar en halv dag och hon fick dropp. Lite färska fina kroppsvätskor fulla med näring. Det var jättebra och även om hon fortfarande är lite hängig mår hon bättre nu. Samtidigt som vi låg på sjukhuset hade Henrik sin invigningslunch av Springtime Shanghai på världens högst belägna restaurang.  På 91:a våningen i det nya huset i Shanghai som ser ut som en ölöppnare. Det är kanske världens högsta hus, det beror på hur man räknar, men det är nog det hus man kan befinna sig högst upp i. I Dubai finns tydligen något hus som ständigt har en lyftkran på taket och så fort något hus är högre än det så bygger de till ett par våningar. Vad vet jag. Det är skithögt och jag missade lunchen.  Men det hade varit lyckat, maten god och utsikten som man kan tänka sig - extraordinär.

Men förrutom samtal  om döden och kroppsvätskor har vi occkså hunnit med kul saker denna hektiska vecka.  Henrik har haft kollegor på besök så vi har varit på restaurang. Igår hade vi vänner från Peking här och han med både lunch, gofika (det betyder fika med goa grejer till, men den bästa original gofikan kan bara ske hemma hos min syster  Mymlan, hon är Queen of gofika), julmarknad, fäktningsmatcher  och middag tillsammans. Och sen avslutade vi med fest med karaoke till klockan två igår kväll. Jag fick tillfälle att igen få göra We built this city! Denna underbara låt. När jag och mina systrar en gång hade en diskussion om vilken musikvideo vi skulle göra om vi fick chansen valde jag We built thie city med Starship. Jag vet det är en fruktansvärd låt, men jag ville stå framför Stockholms stadshus i grynningen och ha tupperat hår och skinnpaj. Typ som Europe på 80-talet och göra en hyllningslåt till Stockholm. Jag vet det är lite långsökt eftersom jag varken gillar rock, Europe, skinnpajer eller Starship för den delen, men det kändes som en bra idé.  Och det kom förstås mina systrar ihåg så på min möhippa klädde de mig i en snygg rockmundering, satte bindel för ögonen och tog mig till Stadshudet.  Och när de tog av bindeln stod alla mina kompisar där i den ena snyggare utstyrseln än den andra. Det var mycket trikå, peruker, glitter och skinnjackor!  Sen var det bara att rocka! Och det gjorde vi. Och hemma har jag en väldigt snyggt gjord  video som skulle ge Starship en revival om den någonsin kom ut. Det var ett japanskt tv-team på plats när vi höll på och de filmade oss väldigt mycket så det är inte omöjligt att vi har visats på japansk tv. Den uppmärksamme tittaren hade kanske funderat på statusen på detta rockband när de såg att våra gitarrer var gjorda av papp och aluminiumfolie. Men det är bara rekvisita. Vi hade attityden! We rocked! Jag saknade min posse igår.

Idag är det söndag och vi har slöat och ätit brunch. Skön söndag efter en hektisk vecka.  

Det finns en sketch med Magnus och Brasse där Brasse är ett barn som inte vill sova och kommer på alla möjliga sätt för att slippa sova. Ungefär som i boken Godnatt Alfons Åberg. Han ber sin mamma borsta hans tänder, läsa en bok, komma med vatten. Sen måste han kissa och sen måste lakan bytas och så vidare. Men om inget annat funkar så är hans ess i ärmen, det som funkar varje gång, att fråga - Mamma, kommer mamma att dö? Då minsann är det inga problem att få komma upp. Lampan tänds, man får sitta i famnen, får varm choklad och det ska berättas om glada saker och mysas. 

Nilo är inne i en period där han är rädd för saker. Mamma finns det troll? Är det en orm bakom dörren? Kan taket ramla in? I kväll när han inte kunde somna och ropade på mig att ligga bredvid honom (eller egentligen ropar han - Mamma kan du ligga med mig?) ropade han sen - Mamma hur känns det när man dör? Blir man hel när man dör? Jösses, jag var inte förberedd på dödensnacket redan. Dessutom är det Henrik som måste ha det snacket i vår familj. Jag har dödsångest och kan knappt prata om döden. Det är inte så att jag går runt och tänker att jag eller mina kära ska dö. Eller jo kanske lite, men nog inte mer än andra. Min dödsångest handlar om vad som händer sen. Och den brukar komma precis när jag ska somna och hamnar i det där läget mellan vaket tillstånd och sömn. Då kan dödsångesten grabba tag i mig. Jag tänker att är det bara det här livet? Vad händer sen? Är det bara ett svart hål? Ska det gå miljarder och miljarder  av år och vi finns inte? Jag fattar det inte. Jag får inte in det i mitt huvud. Och jag är ändå kristen. 

Kristina Lugn har skrivit en dikt i boken "Hej då , ha det så bra!" som fångar min känsla precis:

Jag vill inte lämna denna värld
Jag vill inte att denna värld ska lämna mig
Vi lever i en demokrati
Jag röstar för att de levande i denna värld ska vägra lämna mig ifrån sig
Om detta förslag avslås yrkar jag härmed att förhandlingarna omedelbart inleds med ambassaden i Dödsriket.
Jag vill avtjäna straffet i mitt fosterland    

Väl utsövd efter åtta timmars sömn slog jag upp mina blå. En solstråle hade letat sig in mellan gardinerna och lyste på Henrik som låg och sov djupt bredvid mig. Elsa snusade lugnt i sin säng och när kastade in en blick i Nilos rum påväg till köket för att göra juice i juicepressen och sätta på kaffe slog precis Nilo upp ögonen och sa "God morgon mamma, vilken underbar dag det ska bli idag"!

Inte.

Både Elsa och jag har varit lite småförkylda sen vi kom hem från Singapore. Förra natten var Henrik i Peking och båda barnen sov oroligt så jag sprang mellan sängarna och tryckte in nappar i olika små munnar. Så det blev en halvrisig natt. I natt sprang Nilo in till oss med jämna mellanrum och skulle prompt sova i vår säng. Vi turades om att leda tillbaka honom och sova en stund bredvid honom. Så man får ens skönt hackig sömn. Elsa blev riktigt dålig under natten och vaknade varannan timme och var jätteledsen. Ville INTE vara i sin säng. Ville INTE vara i vår säng. Ville INTE vara i famnen. Ville INGENTING, bara skrika. Framåt vargtimmarna började hon kräkas eller hosta upp massa slem. Och man ligger bredvid och försöker febrilt få några minuters sammanhängande sömn men väcks hela tiden av ett gny eller en tappad napp på golvet eller gråt. Så då fick hon en flaska välling och somnade. En stund. Och när jag äntligen har fått kanske 10 minuters sammanhängande sömn så kommer den. En kaskadspya av en hel vällingflaska över mig. Så där ja! En kick-start på dagen. Ingen kan få en att komma ur sängen så snabbt som en spya över sig, jag lovar. Sen fortsatte Elsa att kräkas över vardagsrumsgolvet, över köksgolvet, över hallgolvet och avslutningsvis i Nilos cyklehjälm! Vi var precis påväg ut genom dörren för att en halvtimme sena cykla till dagis men tackochlov såg han inget och vi lyckades ta bort kräkset i smyg innan vi kastade oss på cykeln. Det finns en risk att han aldrig hade velat ha på sig hjälmen igen. Och vi hade kommit en timme för sent till dagis. Som de flesta barn så är Elsa på gott humör trots sina spyor. Det kommer lite kräks och så lekar man vidare med det man höll på med. Eller som Nilo i somras som kräktes up en halv morot men tuggade glatt vidare på den andra halvan! De är inte lika pjoskiga som vi vuxna som ska ligga i sängen och titta på TV och tycka synd om oss själva. Sådär ja nu har jag skrivit spy, slem eller kräks tio gånger i ett inlägg. Jag tror budskapet har gått fram.        

Jag är ingen stor fan av zoon men Singapore zoo var nog det finaste zoo jag varit på. Det var fantastiskt fint. Stort, välordnat, smidigt och rent. Såklart, det är ju Singapore. Och det finns massor med djur. Djurens burar kanske inte var såå mycket större än burar på andra zoo men det var så snyggt gjort att det nästan kändes som man gick runt i djungeln och tittade på djuren. Eller åkte i ett litet tåg när små ben inte orkade gå mer. Vi höll dock på at bli avslängda från tåget eftersom chauffören trodde att vi hade trängt oss och vägrade köra vidare om inte vi gick av. En snäll kines räddade dock oss från denna prekära situation genom att säga att vi faktiskt inte hade trängt oss. I am only doing my job sa den turbanbärande indiern när han sen släppte av oss och mumlade sedan en ursäkt i skägget. Undra hur många piskrap vi hade fåttom vi faktiskt hade trängt oss?
 
Nilo tyckte isbjörnen var häftigast. Det var en enorm isbjörn som simmade förbi glasrutan framför Nilos och Gabriels tryckta näsor flera gånger och dessutom bjussade på några snygga volter precis framför näsan på dem. Verkligen imponerande. Isbjörnen ville krama mig! sa Nilo entusiastiskt. Tack och lov kunde han inte det. Nilo hade varit som en aptitretare för den bjässen! En kille som dock blev en aptitretare var den malaysiske zoostädare som klev in hos de vita tigrarna för två veckor sedan. Han var uppenbarligen olycklig för han hade skrikit åt sina arbetskollegor en stund innan han klev in till tigrarna att - mig ser ni aldrig mer. Sen gick han in i tigerburen och började fäkta mot tigrarna med sin sopkvast. Tigrarna gick naturligtvis till attack och smällde till honom. De chockade zoobesökarna sa att det verkade som att han ångrade sig halvvägs in och satte en hink över huvudet men då var det försent. Han blev inte uppäten men han dog. Suicide by tigers! Efter denna händelse var tigrarna traumatiserade och man fick inte se dem på en vecka men i lördags var de iallafall ute igen.