Ni na ni na ni na ni nanananina ni na ni na nini nana na nini nana na ni na
var det så den där jingeln till bokprogrammet gick när vi var små eller tänker jag fel här. Ni vet med den där stora stoffan som var färgad som en regnbåge. Jag gillade det där programmet och tittade ofta på det. Sen har jag fortsatt att gilla böcker. Min bästis tyckte jag var lrätt pretto på gymnasiet med allt mitt läsande och de har hon säkert rätt i. Jag gick humanistisk linje och vi försökte nog vara lite kulturpretto hela gänget. Men just bokläsandet höll i sig. Så nu ett inlägg om böcker! Häromdagen fick jag en bok från min syster - Joan Didions Att lära sig själv att leva. Jag läste hennes A year of magical thinking och den var verkligen magisk. Vilken klok kvinna. Jag ser framemot att läsa den. Just nu pausar jag lite från allt Kinaläsande och håller på med Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Jag måste erkänna, jag hade inte läst den om det inte vore för den kulturdebatt den skapade förra året. Jag tycker debatten var rolig. Kulturarbetare kröp fram ur sina hålor och vässade tänderna. Lundgren verkar rätt paranoid men hon är också tuff. Boken är bra, särskilt hennes självutlämnande delar är ovanligt ja, självutlämnande. Men allt kikande från sin balkong i Neapel på maffian, camorran, är lite seg. Förrutom den parallelläser jag Joseph Stiglitz Making globalization work - klokt och intressant om globaliseringen men den tar lite tid att ta sig igenom. Det är liksom en såndär bok man läste när man pluggade och måste ha understrykningspenna när man läser. Intressant men man måste va koncentrerad. Den tredje boken jag läser nu är Wilfrid Stinissn I dag är guds dag. Det är en bok jag har haft i flera år men aldrig fått system i att läsa. Det är en munk som skrivit den och man läser en sida om dagen om Gud, om tro, om Bibeln och annat. Jag har en bra relation med Gud. Vi pratar med varandra och förstår varandra. Men att läsa Bibeln, det bara går inte. Syntax error. När ska man sätta sig ned och slå upp typ Johannesevangeliet och ströläsa lite. Och allt är ju så mångbottnat och ja, jag vet inte, men jag har aldrig läst Bibeln och känner inget större sug, trots att jag ser mig själv som kristen. Tack och lov har jag en familjepräst, i ordets rätta bemärkelse, en präst i familjen, som tipsar om religiös litteratur och som man kan snacka Gud med. Men Bibeln, nej tyvärr, så långt har jag inte kommit. Därför är Stinissens bok bra, man får en liten text varje dag. Ibland tänkvärd ibland trist men iallafall. Jag läser den varje dag. Det är typ som att ta sin vitamintablett.
I min bokhög att läsa utöver de ovan nämnda ligger Peter Hoeg Den tysta flickan (jag läste alla hans böcker då de kom för 10 år sedan och har längtat efter en till, hoppas den är lika bra) , Bengt Ohlsson Hennes mjukaste röst (hans krönikor i DN är alltid intressanta), Haruki Murakami Kafka på stranden. Och i min Kinahylla ligger I mittens rike av Johan Björksten och The man who stayed behind av Rittenberg och Bennett som flera har tipsat som bra Kinaläsning. Pretto hög, javisst. Men nu är jag en stor tjej och står för det. Och till sommaren kommer jag plöja ett gäng deckare också. Men chic-lit där går min gräns, det läser jag inte. Så man kan säga att mina målstolpar är - Bibeln och chic-lit, de kommer inte in. Det blir stolpe ut. Det mesta andra går bra.
Grabbarna ovan läser också en del. På Henriks nattduksbord Chinese lessons av John Pomfret och Midvinterblod Mons Kallentoft och herr Nilssons favoriter för tillfället är Bamse och den lilla åsnan, Kaninen som inte ville sova och Sagan om det röda äpplet. Elsie tuggar mest på sina böcker. Andras boktips emottages gärna!
BB de luxe
En svensk tjej jag känner här fick barn för en dryg vecka sedan. Hon födde här i Peking på ett privat sjukhus. Det är många av Pekingsvenskorna som fött barn här. Det går alldeles utmärkt tycker de. Men det är klart, de föder ju inte på de lokala kinesiska sjukhusen. Eftersom den här tjejen fick sitt första barn i Sverige kunde hon jämföra lite. Under själva förlossningen tyckte hon att de var lite väl ivriga att ge smärtlindring och att snabba på processen med värkstimulerande (det ordet tycker jag är så obegripligt, kan de inte kalla det något annat. Jag trodde jag hade så ont som man bara kan ha det men ni tycker att vi kan förstärka värken ytterligare, jamen det vill jag gärna! Bring it on! Stimulera på ni). Men den stora skillnaden var efteråt. Här var det inga kletiga bebisar direkt på magen inte. Bebisen skulle direkt tvättas, fixas till och läggas i en handduk, lite mer som i en amerikansk film. Den här bebisen hade lite långt hår, då tyckte sköterskorna att de skulle klippa luggen lite så det inte hängde i ögonen. Utan att fråga föräldrarna. BB var ju en annan femma än på KS också. Inga delade badrum och hämta knäckebrödssmörgåsn i det gemensamma LANDSTINGSköket. Här fick de en egen svit med vardagsrum, sovrum, stor-TV, DVD och en massa filmer. En stor rosbukett med gratulationskort stod på rummet när de kom dit och varje dag var det trerätters lunch och fyrarätters middag. Och en kväll fick man en candle-lit-dinner. Med vin såklart. De frågde om de skulle ta bebisen över natten eller de man ville ha den hos sig. Och naturligtvis erbjöds den nyförlösta mamman manikyr och pedikyr. Men så kostade hela kalaset runt 60 000 kronor också. Bara att ha en läkare närvarande vid förlossningen, vilket de krävde, kostade 17 000 kr. Tydligen kostar en förlossning i Sverige för de som måste betala runt 23 000 kronor och då tror jag ostfrallan ingår. Det känns ju väldigt osvenskt på något sätt med så mycket excesser men är det någongång man är värd fyrarätters middag, att sova i en skön sänga och lite pedikyr är det ju efter en förlossning. Fast man har nog lite svårt att koncentera sig på någon film så det skulle jag kunna hoppa över.
Idag var vi tillbaka på den lyxiga brunchen på hotel Westin. De var lika överdådigt och lyxigt och gott som förra gången. Fast denna gång var det lite färre människor där och herr Nilsson hittade aldrig chokladfontänen, så det var lite lugnare. Och jag hittade den ryska kaviaren som måste stått gömd sist. Den var för all del inte var så god men iallafall, man måste ju smaka. Däremot var sashimin gudomlig, parmaskinkan med melon ljuvlig och framförallt en mangokräms-fluff-tårta alldeles alldeles underbar. Så nu är alla så mätta så de ligger och vilar. Men det är soligt och varmt och klarblå himmel så jag ska snart väcka hela gänget så vi hinner njuta lite mer av denna fina dag.
Idag var vi tillbaka på den lyxiga brunchen på hotel Westin. De var lika överdådigt och lyxigt och gott som förra gången. Fast denna gång var det lite färre människor där och herr Nilsson hittade aldrig chokladfontänen, så det var lite lugnare. Och jag hittade den ryska kaviaren som måste stått gömd sist. Den var för all del inte var så god men iallafall, man måste ju smaka. Däremot var sashimin gudomlig, parmaskinkan med melon ljuvlig och framförallt en mangokräms-fluff-tårta alldeles alldeles underbar. Så nu är alla så mätta så de ligger och vilar. Men det är soligt och varmt och klarblå himmel så jag ska snart väcka hela gänget så vi hinner njuta lite mer av denna fina dag.
Hår
Idag slapp herr Nilsson gå till dagis och vi var istället tillsammans med farmor och farfar hela dagen. Nu när de är här har jag åkt rakt ned på tredje, eller till och med fjärde plats efter Elsefjun. Och imorgon när Henrik kommer tillbaka lär det ju bli ännu ett pinhål ned på popularitetsstegen för en tjatig morsa. Som mamma är man som en tapet, man är en stabil bakgrund men inte det roliga framför, som min syster brukar säga. Idag sa herr Nilsson - Mamma du kanske inte behöver följa med på utflykten idag. - Nähä, varför inte det då. - Du måste ju ta hand om Elsie. - Ja men hon kan väl också följa med. - Ja, hhmmm...., men mamma du måste ju.... LAGA MAT! När han insåg att jag nog tänkte följa på utflykten iallafall svängde han snabbt som en vessla och gjorde det till sin förtjänst. - Mamma du får följa med på utflykten, kul va! Han kommer gå långt den där smarta lilla spjuvern. Så vi spenderade förmiddagen i Ritanparken. Det ställe där magnolian blommade så fint förra gången vi var där hade nu förändrats helt och istället blivit ett pionparadis. Helt otroligt. Massor av pioner i alla möjliga färger stora som fotbollar, nästan iallfall.
På eftermiddagen gick jag och svärfar och klippte oss. Det händer jättesällan hemma faktiskt att jag och svärfar går och klipper oss tillsammans, men i Peking kan vad som helst hända. Som vanligt kastar sig en flock kinesiskor över Elsefjun och ska bära runt på henne. Vi satt i stolarna bredvid varandra och fick håret tvättat och klippt, som en tjejgrej, fast med svärfar. När man är gravid och ammar så tappar man inget hår utan kroppen är inställd på något sorts bäst-att-behålla-alla-extra-resurser-i-kroppen-nu-när-det-händer-konstiga-grejer-i-den-här-kroppen-läge. Så jag har haft tjockt fint hår i ett år nu. Men det är över nu. När man trappar ned på amningen så börjar kroppen fatta att man ska återgå till normalläge igen och då släpper den taget om allt extra hår. Jag har borstat stora tovor ur håret rätt länge men dagens tvättning, balsamering, borstning och klippning var den definitiva spiken i kistan. Frisörskan bara drog och drog och håret bara ramlade av. Så bilden ovan är FÖRE dagens massaker. Nu är jag tillbaka till en sån där töntig liten hårsvans igen som man måste dra en gummisnodd typ fyra varv för att sitta kvar (tjejer fattar vad jag menar!). Imorgon kommer Henrik tillbaka. Det ska bli kul!
Besök
Nu är de äntligen här! Farmor och farfar har landat! På riktigt! Herr Nilsson är överlycklig. Farmor berättar så bra sagor hela tiden. Och med farfar kan man köra bilar och dessutom kan man leka att man är farfar om man tar hans glasögon, hans mobiltelefon (som är en sån där supercool öppningstelefon!) och dessutom låna hans rapapparat. Ja, RAPapparat. En sån man har när man behöver rapa och dessutom kan man ta bort skägget med den men det är mer en sekundär funktion. Dessutom har vi fått sådana livsförnödenheter som blöjor, senaste Elle, wettextrasor, kaffe och lite annat smått och gott. Det är roligt att visa någon hemifrån hur vi har det här. Och eftersom vi inte vill att de skasova bort tiden här så var herr Nilsson inne och väckte dem redan vid kvart över sex imorse. Och då hade han redan frågat mig tre gånger om han inte fick gå in och väcka farmor och farfar snart.
Jag har träffat lite mamma- och pappalediga svenskar och deras bebisar här den senaste veckan. Det är ett lätt sätt att lära känna människor på. Man får hänga med i föräldragrupper (även om jag inte gjort det ännu utan bara träffat folk med bebisar). Jag som aldrig haft något stort Kinaintresse tidigare tycker det är kul att träffa så många människor som är och har varit Kinaälskare länge. Många pluggade kinesiska på gymnasiet, åkte hit för att läsa en termin och har blivit kvar i 10 år. Särskit när man får barn är det många som uppskattar livet här. Och dessa underbara ayis som alla har underlättar livet för många. Apropå ayis kan jag inte låta bli att skriva den underbaraste, eller mest bisarra, ayikommentarern jag hört (hittills). När en tjej köpte en kashmirtröja här sa kvinnan i affären, be din ayi ringa mig så kan jag berätta för henne hur tröjan ska tvättas!
Några tjejer som slagit sig ned i Kina är tjejerna bakom Chang och Bijörk (http://www.changbiorck.com/). Det är en dansk och en svensk tjej som startat ett designföretag här och som säljer tyger, kuddar, saker och massa annat till butiker över hela Europa. Fantastiska saker! Jag och A, en ny bekantskap här, var på deras show room idag och fick kolla på deras underbara saker och träffa dem. Jag köpte ett par randiga tofflor och en fantastisk tekanna.
Jag och A gick sedan vidare till ett jättehäftigt hutongområde med massa coola affärer och kafeer som låg blandat med vanliga hutongbostadshus och vanligt folkliv. Det var ett spännande ställe. Efter både Chang och Bijörkbesöket och raskt promenerande med vagnar var vi hungriga och hade siktet inställt på en takterass på en hutong. Det var en smal, brant trätrappa upp. Med varsin barnvagn med varsitt sovande barn i kändes det lite vanskligt, men terassen såg så lockande ut. Så med hjälp av lite handlingskraftiga kineser fick vi upp barnvagnar, väskor, sovande barn och allt annat man släppar på upp på takterassen. Skönt! Vi lutade oss tillbaka i fåtöljerna, äntligen lunch! - Vad har ni att äta? Vi har inget att äta! Vi säljer bara smörgåsar men de är slut. Ursäkta, ingen mat. Som i ingen mat alls? Typ noll mat. Just det, noll mat. Madre mia! Men vi var ju inte på Stureplan utan i Peking så då säger servitrisen glatt - Men det finns en taiwanesisk restaurang några hus ned, jag kan gå och köpa mat till er där och ta hit det till er om ni vill? - Det ville vi gärna. Vilken räddare i nöden. Så vi fick sitta på takterassen och äta lunch. Sedan gick vi runt en sväng till och hann nästan precis fram till bilen innan det kom en störtskur. Men det var inte så farligt att bli lite blöt efter en sådan trevlig dag.
Jag har träffat lite mamma- och pappalediga svenskar och deras bebisar här den senaste veckan. Det är ett lätt sätt att lära känna människor på. Man får hänga med i föräldragrupper (även om jag inte gjort det ännu utan bara träffat folk med bebisar). Jag som aldrig haft något stort Kinaintresse tidigare tycker det är kul att träffa så många människor som är och har varit Kinaälskare länge. Många pluggade kinesiska på gymnasiet, åkte hit för att läsa en termin och har blivit kvar i 10 år. Särskit när man får barn är det många som uppskattar livet här. Och dessa underbara ayis som alla har underlättar livet för många. Apropå ayis kan jag inte låta bli att skriva den underbaraste, eller mest bisarra, ayikommentarern jag hört (hittills). När en tjej köpte en kashmirtröja här sa kvinnan i affären, be din ayi ringa mig så kan jag berätta för henne hur tröjan ska tvättas!
Några tjejer som slagit sig ned i Kina är tjejerna bakom Chang och Bijörk (http://www.changbiorck.com/). Det är en dansk och en svensk tjej som startat ett designföretag här och som säljer tyger, kuddar, saker och massa annat till butiker över hela Europa. Fantastiska saker! Jag och A, en ny bekantskap här, var på deras show room idag och fick kolla på deras underbara saker och träffa dem. Jag köpte ett par randiga tofflor och en fantastisk tekanna.
Jag och A gick sedan vidare till ett jättehäftigt hutongområde med massa coola affärer och kafeer som låg blandat med vanliga hutongbostadshus och vanligt folkliv. Det var ett spännande ställe. Efter både Chang och Bijörkbesöket och raskt promenerande med vagnar var vi hungriga och hade siktet inställt på en takterass på en hutong. Det var en smal, brant trätrappa upp. Med varsin barnvagn med varsitt sovande barn i kändes det lite vanskligt, men terassen såg så lockande ut. Så med hjälp av lite handlingskraftiga kineser fick vi upp barnvagnar, väskor, sovande barn och allt annat man släppar på upp på takterassen. Skönt! Vi lutade oss tillbaka i fåtöljerna, äntligen lunch! - Vad har ni att äta? Vi har inget att äta! Vi säljer bara smörgåsar men de är slut. Ursäkta, ingen mat. Som i ingen mat alls? Typ noll mat. Just det, noll mat. Madre mia! Men vi var ju inte på Stureplan utan i Peking så då säger servitrisen glatt - Men det finns en taiwanesisk restaurang några hus ned, jag kan gå och köpa mat till er där och ta hit det till er om ni vill? - Det ville vi gärna. Vilken räddare i nöden. Så vi fick sitta på takterassen och äta lunch. Sedan gick vi runt en sväng till och hann nästan precis fram till bilen innan det kom en störtskur. Men det var inte så farligt att bli lite blöt efter en sådan trevlig dag.
Vi har fått besök
TV
Jag älskar tv-serier. Det är ett starkt ord jag vet men det är så underbart att följa en riktigt bra tv-serie. Man kan längta efter nästa avsnitt och lära känna karaktärer och spekulera i vad som ska hända. Mina två allra bästa tv-serier någonsin är Uppdrag mord och Six feet under. Den senare är nog världens bästa serie någonsin, alla kategorier, kistan är låst nyckeln är slängd, tiotusen gånger mer än du kan säga. Jag missade inte ett enda avsnitt, på fem säsonger. Även Uppdrag mord var jag besatt av och varje tisdagmorgon, dagen efter varje program, ägnade Daniel och jag åt att diskutera programmet ingående. På skattebetalarns tid jag vet men det var många skarpa iaktagelser och analyser som gjordes då jag lovar. Min tv-seriefebläss började nog med Hill street. Jag fick vara uppe och titta på den trots att det egentligen var nattidags. Jag gillade Belker, som var en surig typ som alltid tuggade på en tandpetare. Innan det fick jag också titta på MASH men i ärlighetens namn förstod jag inte så mycket av det. Mer än att han som klädde sig i kvinnokläder var kul och att alla var kära i Hotlips. Andra tv-serier jag följt slaviskt är Seinfelt, Sex and the City, Vita huset , Sopranos och en massa andra jag inte kommer på just nu. Jag har inte komit in i någon kinesisk serie ännu, eftersom vi inte får in BBC här så tittar jag faktiskt aldrig på tv. Men vi har lite filmer och serier på datorn och nu följer jag som bäst andra säsongen av Dexter. Oj vad spännande. Som den stora Six feet under entusiast jag är kändes det ju helt logiskt att följa med David Fisher över till Dexter Morgan. Jag har sett fem avsnitt och det börjar bli lite hett om öronen för den sympatiske seriemördaren. Igår såg jag två avsnitt på rad. Ensam hemma i ny lägenhet med två sovande barn - då tittar jag på seriemord med stort intresse.
Apropå populärkultur läste jag en bok innan jag åkte som hter Everything bad is good for you. I USA är de så bra på att ge ut böcker om allt möjligt. Man kan hitta böcker om de konstigaste och smalaste ämnen. Nåväl. Tesen i denna bok var att tv och dataspel är toppen. Det är inte alls fördummande utan ställer mycket höga krav på tittaren. De jämförde tv-serier på 70-talet och tv-serier nu, och då på 60 och 70-talet var det oftast en historia som började och slutade i varje avsnitt. Och varje scen ledde en ett steg vidare. Så är det inte alls nu. De räknade att det i t.ex. Sopranos kunde pågå sådär 15-20 historier parallellt och alla var inte med i samma avsnitt eller ens samma säsong. Det gäller att ha koll och hänga med. För den inbitne Seinfelttittaren gav de exemplet att George bara använder namnet Vandeley 3-4 gångr om jag minns rätt, under alla säsonger. Så för att fatta den kopplingen måste man ju ha sett den tidgare gången. En annan kul tes författaren hade var att ifall dataspelet hade kommit före boken skulle argumenten mycket väl ha kunnat vara omvända - barn ska inte sitta med näsan i en bok, de blir ju helt understimulerade, de tänker inte själva, de får bara en persons åsikt presenterad, de blir osociala etc. Nej tack vet jag ett hederligt dataspel, där måste de vara aktiva, tänka strategiskt, interagera med andra spelare och fatta kloka beslut annars kommer de inte vidare. Nu råkar jag vara en bokälskare, läso som Henrik brukar kalla mig, och har aldrig spelat ett enda dataspel så jag argumenterar verkligen inte för bokens undergång. Men jag tycker resonemanget var kul och intressant. Nu ska jag njuta av mina återstående avsnitt av Dexter sen får jag ge mig ut på jakt efter en ny tv-serie att dyka in i.
Apropå populärkultur läste jag en bok innan jag åkte som hter Everything bad is good for you. I USA är de så bra på att ge ut böcker om allt möjligt. Man kan hitta böcker om de konstigaste och smalaste ämnen. Nåväl. Tesen i denna bok var att tv och dataspel är toppen. Det är inte alls fördummande utan ställer mycket höga krav på tittaren. De jämförde tv-serier på 70-talet och tv-serier nu, och då på 60 och 70-talet var det oftast en historia som började och slutade i varje avsnitt. Och varje scen ledde en ett steg vidare. Så är det inte alls nu. De räknade att det i t.ex. Sopranos kunde pågå sådär 15-20 historier parallellt och alla var inte med i samma avsnitt eller ens samma säsong. Det gäller att ha koll och hänga med. För den inbitne Seinfelttittaren gav de exemplet att George bara använder namnet Vandeley 3-4 gångr om jag minns rätt, under alla säsonger. Så för att fatta den kopplingen måste man ju ha sett den tidgare gången. En annan kul tes författaren hade var att ifall dataspelet hade kommit före boken skulle argumenten mycket väl ha kunnat vara omvända - barn ska inte sitta med näsan i en bok, de blir ju helt understimulerade, de tänker inte själva, de får bara en persons åsikt presenterad, de blir osociala etc. Nej tack vet jag ett hederligt dataspel, där måste de vara aktiva, tänka strategiskt, interagera med andra spelare och fatta kloka beslut annars kommer de inte vidare. Nu råkar jag vara en bokälskare, läso som Henrik brukar kalla mig, och har aldrig spelat ett enda dataspel så jag argumenterar verkligen inte för bokens undergång. Men jag tycker resonemanget var kul och intressant. Nu ska jag njuta av mina återstående avsnitt av Dexter sen får jag ge mig ut på jakt efter en ny tv-serie att dyka in i.
Köttbullar, förlossningar och bondgårdar
Spännande rubrik va! Först tänkte jag skriva Blandade småanekdoter, men jag tyckte detta passade bättre. Och rubriken Kulturella skillnader och kulturkrockar i dagens Peking lät lite pretentiöst. .... Ja, ja kom till saken.
Idag frågade min kinesiska lärare Carmen varför jag hade så långt hår. I Kina klipper kvinnorna håret när de får barn. Jaha, tänkte det kanske är för att slippa ha små bebishänder grabbandes efter håret som dessutom drar av stora tussar hår. Men det var fel såklart. För i tiden rekommenderade man nyförlösta i Kina att inte duscha på tre månader och då var det enklare att ha kort hår eftersom man inte fick tvätta det. Inte duscha på tre månader! Alla kulturer har ju sina konstigheter, särskilt när det kommer till gravida och barnafödande - inget vin alls eller jo några glas vin i veckan, ingen insjöfisk eller jo fisk är bra, bred mage blir flicka, rand på magen blir pojke, kvinnor ska vara sängliggande i två månader efter förlossning osv. Men att inte få duscha efter förlossningen. Vad kan det ha funnits för argument för det? Och för alla som deltagit vid en förlossning vet att är det något man vill efter några eller många timmars svettande och så själva grand final då på det så är det att duscha. Ja, ok. Först vill man hålla om den lilla bebisen och snusa på huvudet och räkna fingrar och tår. Men efter et tag börjar man längta efter en dusch och den där underbara smörgås- och kaffebrickan (med en svensk flagga i trä). Så att inte få duscha på tre månader efter förlossning - vilket straff! När jag just hade fött herr Nilsson så vankade jag ut i korridoren i en sån där snygg landstingsskjorta/städrock/morgonrock-one-size-fits-all för att ta mig till duschen. Jag stannade upp vid en anslagstavla där man på varje datum satte blå och rosa nålar för alla bebisar som föddes. Det fanns tre blåa nålar och inga rosa denna dag trots att klockan bara var 7 på morgonen. - Du kanske blir den första som får en rosa idag! sa en förbipasserande barnmorska glatt. - En av de blå är mina! svarade jag ilsket och gick in och duschade (apropå hängiga magar).
Efter kinesiska lektionen tänkte jag ta en sväng på stan eftersom det visade sig att herr Nilssons fråga - Är det imorgon snart? var befogad. Vi hade missuppfattat när farmor och farfar skulle komma. De skulle åka från Sverige den 22, inte komma hit då. Alltså ytterligare en dag av längtan. Hur ska vi klara det? Tien skulle köpa en ny glödlampa och sa - Men inte Ikea (som den gamla var) utan kinesisk. Då sa jag ok visst, eller föresten ska vi inte åka till Ikea? Det vore kul att se det och jag hade några smågrejer jag ville köpa. Sagt och gjort. Jag struntade i turen på stan och Tien, Elsie och jag hoppade istället in i en taxi och åkte till högborgen av svenskhet. Det var som att vara i Kungens kurva, förutom att de flesta andra var kineser. Samma Billy, samma Glimma värmeljus (fast i mindre förpackningar), samma lunchrestaurang. Jag bjöd Tien på köttbullar och potatismos till lunch. I ärlighetens namn ska jag säga att det inte var samma köttbullar. De är godare i Kungens kurva. Men det var kul att vara där och Tien sa att hon gillade köttbullarna. Förutom den obligatoriska kassen men grejer som man inte visste att man behövde men ändå alltid har med sig hem från Ikea passade jag på att köpa ett paket Singoallakex, en påse Ahlgrens bilar och en påse salta lakritssillar också bara för att. Och en påse "swedish style meatballs" till herr Nilsson.
Och som om inte det vore nog med kulturell mångfald hade vi igår en livs levande bonde från Linköping på besök. Jajamensan. Han och hans flickvän, som är min kollega i Stockholm, är på semester i Peking och de kom till oss på middag. Herr Nilsson tyckte det var mycket spännande med en bonde. Han tog fram sin bok om bondgårdar och pekade och frågade. - Har du en röd traktor? - Nej men en grön. - Jaha, har du stövlar också? - Ja, det har jag och en massa lamm. - Och staket? - Jajamensan. - Wow! Staketet var lika spännande som det faktum att han hade 400 får och 800 lamm. Det tycker jag var imponerande. Herr Nilsson drog in bonden i sitt rum och visade stolt upp sin bondgård som inte bara hade lamm utan också kossor, leoparder och noshörningar. Det hade han aldrig sett förut. Nästa gång vi träffar honom får vi nog ta med oss ett par leoparder till honom så hans bondgård blir lite mer diversifierad. Det är dumt att lägga alla ägg i en korg för att göra en lantbruksliknelse.
Efter två dagars ihärdigt regnande har det äntligen slutat. Men det är kallt och blåsigt, typ 10-12 grader. Tvära kast från förra veckans svettiga 25 grader. Men de lovar snart varmare igen. Det hoppas vi på. Och att lite vår och värme snart kommer till Sverige också. Imorgon är det imorgon och då är det idag och DÅ kommer faktiskt farmor och farfar.
Sega dagar
Så här glad var inte Elsie alls igår. Då var hon ledsen för att det kliade i den nya tanden. Hon gnager och biter på allt hon kommer åt. När hon sitter i sin stol brukar hon gnaga på bordet. Det är jättehårt och det ser inte alls skönt ut. Vi har haft två tuffa dagar. Eller lite slitiga iallafall. Igår åkte Henrik till Sverige på jobb en vecka. Det är alltid trist när han ska dra. Och det regnade, öste ned. Det regnade så mycket att när Henrik och Nilo gick ut på morgonen för att köpa bröd i affären 500 meter bort bestämde de sig för att ta en taxi. Taxin väntade och och körde dem tillbaka, för 10 kronor. Skönt, om än inte så klimatsmart. Det fortsatte ösa hela dgen så vi var mest inne.
Idag fick vi en tid hos tandläkaren klockan 10 och gav oss iväg i god tid. Men Peking är som New York (kosmopolit som jag är!). Så fort det börjar regna finns det inte en enda ledig taxi någonstans. Normalt ser man tio lediga taxibilar varannan minut. Hela tiden, överallt. Nu gick vi i ösregnet i en halvtimme och fick tillslut nästan med våld tag på en. Tack och lov följde Tien med till sjukhuset så det var herr Nilsson, Elsie, Tien och jag. Sen fick jag verkligen pröva på den sega Pekingtraffiken. Bilen segade sig fram och en resa som skulle tagit 10 minuter tog 40! Och sen får man 150 olika blanketter om försäkringar, betalning, tidigare sjukhistorik och yada, yada att fylla i. Jag skrev säkert på flera blanketter där det stod - Du går härmed med på att ge oss 100 000 kronor imorgon annars får du gå direkt i fängelse utan att passera gå. Eller som när Henrik skulle få ett visum till Saudiarabien. Då var han tvungen att skriva på ett papper där det stod - Om jag har med mig religiös, pornografisk och vad det nu var litteratur till Saudiarabien så straffas jag med döden. Ok, det känns tryggt att skriva på det pappret. Dessutom framgick det inte riktigt vad de tolkade som porr och religion. Nåväl, han kom hem med livet i behåll. Åter till sjukhuset - Herr Nilsson protesterade under inskrivningen, under tandkontrollen, under röntgen, tappade ut alla russin på golvet och hade det allmänt kämpigt. Stackarn vad han får vara med om. Men det verkar inte vara någon fara med tanden. Den var lite lös men inga sprickor vad de kunde se. Sedan ytterligare en svettig taxiresa hem. Allt under ösregn. Men nu är vi alla hemma. Barnen har ätit och sover nu. Solen tittar fram och en kollega som är och turistar i stan med sin pojkvän ska komma på middag. Puh, imorgon är en annan dag. Och inte vilken dag som helst utan då kommer de hett efterlängtade farmor och farfar! Herr Nilsson har flera dagar frågat - Är det i övermorgon nu? Är det imorgon nu? Kommer farmor och farfar när jag har vilat? Snart är det på riktigt och det ska verkligen bli kul.
Sommarpalatset
Igår var vi på ytterligare en av måstena i Peking. Det kejserliga sommarpalatset en halvtimme utanför Peking. Det var dit hovet flyttade sin verksamhet på somrarna när det blev för varmt i Den förbjudna staden. Det var verkligen ett fantastiskt ställe. Massor av hus och slott med innergårdar, höga trösklar, lackat trä och all den där spännande mystik man ser i filmer som Farväl min konkubin. Apropå konkubin är Sommarpalatset framförallt kopplat till kejsarinnan Cixi som från början var konkubin. Hon var dock den enda som fick en son åt dåvarnde kejsaren så då blev hon upphöjd och var tydligen den som i praktiken styrde Kina under andra hälften av 1800-talet. Hon är känd som en manipulativ och elak person. Två gånger förstördes stora delar av palatset och två gånger byggde hon upp det. För er som sett Den siste kejsaren är hon den obehagliga kvinan som dör i början av filmen.
Utflykten var väldigt fin. Dessvärre ramlade dock herr Nilsson lite tokigt och slog till en tand som han har ont i. Först tänkte vi åka till sjukhuset direkt men efter konsultationer med tandläkare hemma så avvaktar vi och åker till tandläkaren på måndag. I värsta fall är det en spricka i tanden men vi får se. Det blir första besöket på ett kinesiskt sjukhus. Men med en två och ett halvtåring så kan man nästan inte räkna med annat. Eftersom våra tandaffärer alltid kommer samlade så kändes det helt naturligt att jag fick se den första lilla vita strimman på Elsies andra tand idag. Om herr Nilsson ska träffa en tandläkare varje gång Elsie får en ny tand kommer det att bli dyrt för oss Och jobbigt för herr Nilsson. Låt oss hoppas att det bara är en olycklig sinkadus.
Uttittade
I Peking är västerlänningar inget ovanligt alls. Det finns tusentals västerlänningar som bor här och de syns överallt. Men det är mer ovanligt på landsbygden. Så när lantisarna kommer till stan besöker de, liksom vi sevärdheterna som Himmelska fridens torg, Den förbjudna staden och som igår Sommarpalatset. Så på dessa platser blir vi uttittade. Och kineserna är inte direkt diskreta heller, de glor. Och ska ta bilder. Can I take a photo with your baby and my mother? Igår fotades vi, och framförallt Elsie, minst hundra gånger. Det är ju kul till en början. Så fort vi stannade samlades det en ring av folk runt oss. Vi är extra intressanta eftersom vi förrutom att vara vitingar dessutom har TVÅ barn i världens konstigaste barnvagn. Det där bara måste vi ta en bild av och visa för polarna hemma i byn. Så snart finns vi med i många familjealbum på den kinesiska landsbygden.
En dag ....
...ska allt det här bli mitt! Den sista kejsaren var i herr Nilssons ålder när han tillträdde tronen 1908 men var ju bara kejsare i tre år. Och även om det var väldigt vackert så såg det lite obevämt ut att bo där.
Gård i Sommarpalatset
Vid en av alla hundratals hus och hundrtals gårdar i Sommarpalatset.
Vid sjön i Sommarpalatset
Vid den kända marmorbåten som inte alls är gjord av marmor.
Kinesisk kokkonst
I torsdags gick Tien, Elsie och jag på den lokala marknaden och handlade. Vi gick runt och jag pekade och frågade vad saker vad och vad man gjorde med de. Vi köpte en hel massa goda grejer och sedan fick jag hänga över axeln på Tien när hon lagade mat. Jag antecknade och frågade. Så nu har jag några recept som jag ska prova vid tillfälle. Till de flesta rätter hackar hon lite lök (vårlök typ), vitlök, färsk ingefära och sedan steker hon det i jordnötsolja och sedan varierar hon resten av kryddningen lite beroende på vad man lagar. Vi lagade kyckling med cashewnötter och gurka, kall spenat med sichuanpeppar, aubergine med köttfärs, bönor med köttfärs och framförallt - dumplings. Tien gjorde en deg av dumplingmjöl (vetemjöl fast säkert med någon hemlig dumplingkrydda i) som hon degade och som fick vila i två omgångar. Sedan gjorde hon små tunna rundlar som vi lade fyllningen på och sedan med ett magiskt kinesiskt handlag schwungade hon till de små knytena med van hand och vips - en snygg dumpling. Hon visade mig och jag försökte härma så gott jag kunde. Tien var snäll och sa att jag var jätteduktig, men Henrik kunde se vilka jag hade gjort och vilka Tien hade schwungat. Med lite träning ska jag nog kunna laga snygga dumplings innan jag lämnar Kina. Sedan kokade man knytena och sedan var de klara - och jättegoda. Jättegott (som Mat-Tina skulle säga)!
Dumplingbakning
Här produceras det dumplings i stor omfattning. Enligt Peknigrecept.
Elsie presenterar matbordet
Det är rätt inställning! Man ska göra vågen när mamma har lagat så mycket god mat. Hon kan föralldel inte äta något men attityden är bra.
Kinesisk nationalism
Efter en månad här så börjar jag så smått inse att kineserna inte tänker som vi (snabb insikt va!). De verkar tycka att de är motarbetade i väst och de faktiskt klarar sig rätt bra utan västs moraliserande. Varför ska de hålla på att brätta för oss hur man ska sköta ett land. Vi har funnits i tusentals år och är världens folkrikaste land och ett av världens största länder. Om inte Sarkozy och prins Charles kommer på invingningen. So what - det kommer högdjur från massor med andra länder. Och förresten Sarkozy who?
På Aftonbladets länk nedan är det senaste tecknet på kinesisk nationalism. Romantsik skönsång om att hata CNN:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kina/article2288489.ab
På Aftonbladets länk nedan är det senaste tecknet på kinesisk nationalism. Romantsik skönsång om att hata CNN:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kina/article2288489.ab
Hutonger
Hutonger
Bei hai
Utflykt i Hou hai och Bei hai
Häromdagen åkte Elsie och jag på en utflykt till Pekings största och finaste (tror jag) park. Den heter Bei hai och ligger nordväst om den Förbjudna staden. Efter att ha betalt de obligatoriska 20 kronorna (kan vara billigare för kineser) så gick vi en lång promenad där. Det var väldigt vackert och stilsamt, trots att det vr ganska mycket folk. Pensionärer promenerade eller gjorde gympa. En skolklass spelade någon typ av håll-en-fjäderboll-i-luften-lek. En man ritade av personer på asfalten i vatten mot en peng - en förgänglig konstform. Efter den promenaden gick vi vidare genom Hou hai ett annat turistigt men vackert område in i hutongerna. Hutongerna är Pekings gamla bebygelse med låga hus, smala gränder och innergårdar om man nte ser från gatan. Dessa områden håller på att försvinna alltmer. De rivs och nya moderna hus byggs upp. Det är synd att det gamla Peking försvinner. Boendestandarden verkar för all del inte vara så hög i dessa områden, men det är knappast de som bor där nu som flyttar in i de nybyggda husen. Det är troligen utlänningar som jag. Det finns dock många som protesterar mot denna rivning, och det verkar vara trendigt att bo i hutongerna nu och allra trendigast att köpa och restaurera ett gådshus. En som beskriver sina vedermödor som svensk i Peking men också om att renovera ett gårdshus i hutongerna är Catarina Lilliehöök i boken Mei wenti (inga problem). En bra bok som också var den första bok jag läste när jag fick reda på att vi skulle flytta hit.
Som vanligt var min side-kick Elsie en dörröppnare och alla vill stanna och titta på henne och prata med henne. En mening på kinesiska jag får använda mycket är - Ta shi nu hair, ta qi ge yue le, wo men shi ruidien ren (hon är en flicka, hon är sju månader, vi är svenskar).
Sötnosar
Mamma har rätt. Vissa bilder verkar ha försvunnit. Så här kommer en favorit i repris på begäran av deras mormor. Och eftersom jag nu är så elak så jag drar till andra sidan jorden med 66% av hennes barnbarn samma vecka hon blir pensionär måste jag försöka möta hennes modesta önskning. Så här kommer två raringar!
Posse
Det har ar min nuvarande posse. Dem jag traffar mest pa dagarna. Elsie och Tien. Tien ar verkligen superbra. Hon ar glad och gullig med Elsie och herr Nilsson och hon hjalper mig med allehanda svarigheter man kan stota pa har i fjarran land. Haromdagen fick jag punktering pa barnvagnen. Inga problem, mei wenti, sa piper hon ivag och kommer hem med ett fixat dack. For 7 kronor! Men det ar bara for jag ar kines. Av dig hade de begart 17 sager hon. Jag hade gladeligen betalat 70 for att fa barnvagnen att fungera. Igar hjalpte hon mig att fa in pengarna i mitt kontantkort i mobilen och idag har vi varit och handlat pa den lokala marknaden. Jag alskar marknader. Jag forsoker ta mig till sadana var jag an ar. Nar jag hangde mycket i Rom gick jag alltid till Testaccio innan jag skulle aka hem och kopte kassar fulla med parmesan, tomater och farsk pesto. Vi har en fin lokal marknad har nara i Peking men jag fattar ju ingenting. Hittills har jag mest vagat kopa tomater och applen dar men idag gick jag och Elsie och Tien dit tillsammans och storhandlade. Gronsaker, kanda och okanda frukter, farska nuddlar, kryddor, plastbalja till Elsie och en massa annat. Och nu ska hon lara mig laga kinesisk mat. Eller jag ska smygkika over hennes axel och se vad hon gor. Det ska bli kul. Dessutom far jag ju trana kinesiska med henne. Men nu ska jag in i koket och se hur spenat, aubergine och nuddlar tillreds chinese style.
Morgonjumpa
Jag har börjat träna lite på gymmet här. Tien tar Elsie på morgonen ibland och efter jag har lämnat herr Nilsson på dagis går jag i samma hus och springer lite på bandet och gör lite situps för att bli av tvåbarnshänget på magen. I någon töntig gravidbok jag läste stod det att man ska se bristningarna på magen som en symbol för sitt moderskap. Cut the crap! Det är skitfult och är det något som är symbol för mitt moderskap så är det väl mina barn. Jada jada moderskap och hängig mage. Ja, det kanske inte blir någon bräda, det gäller att vara lite realistisk. Men det behöver ju inte heller stå skrivet - Jajamensan i den här magen har det legat en massa bebisar och strechat. Särskilt eftersom det bara är två.
Nåväl, jag är inte den enda som tränar här. Varje dag klockan tio börjar en käck liten melodi att spelas på skolgården som man ser från vårt hus och flera hundra barn går ut på gården för att göra gymnastik. De ställer sig i helt linjära rader och gör rörelserna helt symetriskt och i takt. Det är jättekul att titta på. Jag visade det för Tien och hon bara skrattade och sa att så gör alla skolbarn. Det gjorde hon när hon gick i skolan. Jag tycker det ser helt fantastiskt ut. På eftermiddagen kör de igång igen och de senaste dagarna är det en något mindre grupp, bara 200 barn som står och gör rörelser till den sköna 70-talslåten Kung Fu Fighting. Det är för övrigt en rolig låt som måste vara en av världens största one-hit-wonders. Någon som hört något med Carl Douglas på ett tag? Någon ny platta hemma? Nej, jag tänkte väl det. Men min kalenderbitar-musikexpert-kompis Daniel har säkert koll på vad som hänt med Carl. Och varför är det en svart kille som gör en låt om kung fu? Kunde de inte ge låten till en asiat så att iallafall någon asiat kunde få bli känd i popvärlden. Icke sa Nicke. Vi tar en svart kille och sätter ett pannband på honom så får han stå och göra lite roliga kung fu rörelser i en video. Men vad vet jag, Carl kanske var värsta kung fukungen.
Napptjej
Elsie är en förunderlig sort. Hon är alltid på gott humör. Jag är väl ingen surmule direkt men jag kan vara rätt arg och tjurig och på dåligt humör. Henrik är sällan sur men ingen slår Elsies track record. Hon var lite grinig när hon hade feber och fick sin tand. Men annars är det bara stora leenden hela tiden. Och alla kineser älskar henne. Gamla och unga, kvinnor och män. Alla ska stanna oss och prata med Elsie. Och hon bara ler och är glad. Ibland vill herr Nilsson markera lite att det faktiskt är hennes syster och alla ska inte tro att de kan gulla med henne hur mycket som helst. Fast han vill inte ha den uppmärksamheten själv faktiskt. Han tycker det är lite jobbigt när folk ska gulla med honom för mycket. Det förstår jag. Men Elsie protesterar inte ännu. Det brukar komma en tid när de gör det. Vi får väl se. Tills dess har vi och Peking denna solstråle att glädjas åt.
Skatekille
Igår var det otroligt varmt i Peking. Över 25 grader. På kvällen var det fortfarande så där sommarvarmt och skönt. Så vi gick till en italiensk restaurang och åt middag på deras uteservering. Jag tror inte att någon italienare hade gjort vågen åt deras spagetti vongole men den var helt ok. Och det kändes så lyxigt att få sitta på en uteservering i april och äta middag i värmen. Herr Nilsson sprang runt på trottoaren och lekte med sina bilar och var på strålande humör och säger - Ni hao! till alla som vill prata med honom. Han börjar snappa upp en del engelska och några ord här och där på kinesiska. Ibland får jag dåligt samvete för att vi har dragit honom över halva jorden från sin trygghet och sin flock till ett helt okänt ställe. Och det har varit rätt kämpigt för honom under stundom. Och han befinner sig i en trotsålder nu vilket gör det extra tufft ibland. Men sen efter att vi har tampats en stund blir han helt underbar och lugn. Och säger att - Det är superkul här i Kina! Mina dagisfröknarna är snälla! Idag var det roligt på dagis! Vilka goda jordgubbar! Och är allmänt söt, go och glad. Och tuff förstås när man får ha både kepsen och skateboarden med sig ut!
Den som hål i byxan har ...
... han får gå med rumpan bar
I Kina har ettåringarna inga blöjor. De pottränas eller snarare trottoar-, park- och litevarsomhelsttränas genom att ha byxor med hål i grenen. Eftersom det verkar så lagom kul blir de nog torra rätt snabbt. Jag börjar vänja mig men jag tycker fortfarande det ser rätt corny ut. Blöjor är för västerlänningar. Och för rika kineser som anammar västerländska vanor. Vår egen potträning går dock rätt bra utan hål i byxorna (men så fyller han också 3 i sommar). Hemma säger herr Nilsson oftast till. Och ibland piper han iväg til toaletten alldeles själv och tar hand om business so to speak.
... igår var vi på zoo och idag ska vi åka och bada
Beijing zoo
för er som inte hört den "roliga historien" får be Henrik dra den vid tillfälle. It´s hilarious (eller kanske inte).
I söndags var det förvisso så varmt i Peking att man mycket väl hade kunnat åka och bada. Det var minst 25 grader. Men eftersom vi inte vet var man kan bada så åkte vi istället till zoo. Igen. Fast det riktiga zoot denna gång. Beijing zoo. När vi närmade oss med taxin tänkte jag, oj vilken folkmassa. Undra vad som händer där. Tills femöringen trillade ned och jag insåg att det var kassan till Peking zoo. My god! Men det gick faktiskt rätt bra. Särskilt eftersom de vi skulle dit med, Henriks chefs dotter och kusin redan hade stått en stund i kön när vi kom. Det var inte så svårt att hitta en blond tjej på 1,75 i den folkmassan. Väl inne fick vi se de fantastiska pandorna och en del andra djur. Alla djur verkade dock som att de gick på valium. Eller så var det värmen. Eller så går de faktiskt på valium. Det kanske vore lika så bra. Burarna är hemska och de sitter en och en. Dessutom tycker kineserna att det är kul att mata djuren med nötter och godis och vad de nu har trots stora varningsskyltar. Nåväl, barnen tyckte det var kul och nu har vi sett (nästan) levande pandor.
I söndags var det förvisso så varmt i Peking att man mycket väl hade kunnat åka och bada. Det var minst 25 grader. Men eftersom vi inte vet var man kan bada så åkte vi istället till zoo. Igen. Fast det riktiga zoot denna gång. Beijing zoo. När vi närmade oss med taxin tänkte jag, oj vilken folkmassa. Undra vad som händer där. Tills femöringen trillade ned och jag insåg att det var kassan till Peking zoo. My god! Men det gick faktiskt rätt bra. Särskilt eftersom de vi skulle dit med, Henriks chefs dotter och kusin redan hade stått en stund i kön när vi kom. Det var inte så svårt att hitta en blond tjej på 1,75 i den folkmassan. Väl inne fick vi se de fantastiska pandorna och en del andra djur. Alla djur verkade dock som att de gick på valium. Eller så var det värmen. Eller så går de faktiskt på valium. Det kanske vore lika så bra. Burarna är hemska och de sitter en och en. Dessutom tycker kineserna att det är kul att mata djuren med nötter och godis och vad de nu har trots stora varningsskyltar. Nåväl, barnen tyckte det var kul och nu har vi sett (nästan) levande pandor.
Herr Nilsson
Trött tiger
Lunch at the zoo
Trött panda
Beijing Blue Zoo
I lördags var det småregnigt och sådär 10 grader i Peking så istället för att åka till en marknad åkte vi till Beijing Blue Zoo som inte alls är ett zoo utan ett akvarium. Det var fint. Huvudattraktionen var ett rullband som man ställde sig på och åkte med där akvariet med hundratals fiskar simmade var på båda sidor och över en. Det var häftigt.
Rullband på akvariet
Herr Nilsson och hajar
Statsministerbesök
Statsministern är i Kina! Kul! Men varför klär han sig som en slusk när han kliver av regeringsplanet. Visst, han hade säkert bett om ett inofficiell mottagande. Och visst, de hade säkert flugit hela natten. Men nej, det är inte ok. Ett informellt mottagande av en regeringschef innebär inte joggingdress för kineserna. Det innebär att någon lägre i rang möter vid flygplatsen, men likväl i stärkt skjorta. Och istället för typ 100 soldater i givakt bara 40. Det kan tyckas trivialt men det är det inte. Det spelar roll hur fånigt det än kan verka. Jag har läst att när Bill Gates träffade Kinas president hade han jeans på sig. Det har kineserna aldrig kommit över. Men förutom Reinfeldts initiala fadäs (som säkert kommer förfölja honom, en bild säger mer än tusen ord) så är det ju kul att de är här. Hoppas de talar om mänskliga rättigheter, och om möjligheterna till ökad handel. Att Sverige ska finansiera en professur i mänskliga rättigheter vid Pekings Universitet låter ju toppen, om kineserna tycker det är bra och inte motarbetar detta. Jag tror det är en bra väg att gå, att lära unga kinesiska jurister om mänskliga rättigheter så ökade krav på detta kommer inifrån Kina och att rättssamhället blir tryggare för medborgarna.
Personerna på bilden har inget med statsministerns besök att göra.
Pirat
Monster igår, charmtroll idag. Det kanske inte är den mest avancerade piratkostym som finns utan mer enligt Cajsa Warg - man tager vad man haver principen!
Picknick
Fast med ryggen mot alla andra!
Dagiskompisar
.... och två något mindre entusiastiska barn i bakgrunden. Den med nedragen keps är min.
Field trip med Ivy Bilingual Pre-School - det låter kul!
De hede lovat regn men det var strålande sol och varmt. Dagis har med sig picknick till barnen. Utflykten var till Chaoyang Park, en stor fin park i östra Peking. Herr Nilsson kanske tycker det är kul att jag och Elsefjun är med på en dagisdag. Det är upplagt för en fin dag men icke. Det var hemskt. Värdelöst. Jag känner mig gråtfärdig. Apropå det där jag skrev tidigare om fel ställda förvntningar. Det hade jag sannerligen idag.
Herr Nilsson var på kass humör från början til slut. Grinig och jobbig. När han inte får sticka iväg sticker han. Börjar faktiskt hela utflykten med att springa rakt ned i en pöl och får blöta skor, strumpor och byxor. Men vad tusen det är soligt så de torkar. När vi väl kommer fram till den stora gräsmattan där alla barn springer runt och leker och spelar fotboll och jagar drakar då står herr Nilsson vid vagnen och tjurar och ska ha napp och ska sitta i vagnen. Mat brukar få herr Nilsson på gott humör men inte ens det hjälper. Det är inte gott mamma. Men solen skiner så efter varje konfrontation tar jag ett nytt djupt andetag och försöker få honom på rätt köl. Efter lunch vid halv tolv - tolvtiden känns det lagom att dra hem, på herr Nilssons dagis vilar barnen alltid mellan 12 och 2 så småttingarna börjar bli trötta vid det här laget. Men icke, då är det inplanerat en timme fri lek i värmen. Alla som haft att göra med trötta barn vet hur härliga och kreativa de är vid sovtid. De blir monster. Och mitt monster var ju redan ett monster innan han blev trött så nu blir han Mr Hyde. Så vid halv två får vi äntligen åka hem i den stekheta bussen men sovande och gråtande barn. Tusen tack för den här dagen Ivy Bilingual. Nästa gång ni har Field trip är vi sjuka.
Nu har jag inte tid att skriva mer, jag måste ta reda på vad Kinas motsvarighet till Blocket heter innan han vaknar. Först tänkte jag begära en valp i utbyte men det är nog för mycket jobb så det får bli en underlat.
Herr Nilsson var på kass humör från början til slut. Grinig och jobbig. När han inte får sticka iväg sticker han. Börjar faktiskt hela utflykten med att springa rakt ned i en pöl och får blöta skor, strumpor och byxor. Men vad tusen det är soligt så de torkar. När vi väl kommer fram till den stora gräsmattan där alla barn springer runt och leker och spelar fotboll och jagar drakar då står herr Nilsson vid vagnen och tjurar och ska ha napp och ska sitta i vagnen. Mat brukar få herr Nilsson på gott humör men inte ens det hjälper. Det är inte gott mamma. Men solen skiner så efter varje konfrontation tar jag ett nytt djupt andetag och försöker få honom på rätt köl. Efter lunch vid halv tolv - tolvtiden känns det lagom att dra hem, på herr Nilssons dagis vilar barnen alltid mellan 12 och 2 så småttingarna börjar bli trötta vid det här laget. Men icke, då är det inplanerat en timme fri lek i värmen. Alla som haft att göra med trötta barn vet hur härliga och kreativa de är vid sovtid. De blir monster. Och mitt monster var ju redan ett monster innan han blev trött så nu blir han Mr Hyde. Så vid halv två får vi äntligen åka hem i den stekheta bussen men sovande och gråtande barn. Tusen tack för den här dagen Ivy Bilingual. Nästa gång ni har Field trip är vi sjuka.
Nu har jag inte tid att skriva mer, jag måste ta reda på vad Kinas motsvarighet till Blocket heter innan han vaknar. Först tänkte jag begära en valp i utbyte men det är nog för mycket jobb så det får bli en underlat.
Nyheter
Sedan jag kom hit har jag följt nyheterna hemma via Dn.se och Aftonbladet.se men jag vill knappt gå in längre. Det är inte klokt vilka hemskheter som sker hemma. Är det bara för att jag är långt borta eller är det extremt mycket hemska nyheter just nu? Det sker säkert överallt men Arbogamorden, den andra mamman och barnet som blev mördade och nu den försvunna flickan Engla. Som nybliven mamma (ganska iallafall) klarar jag bara inte av att läsa om allt detta. Jag kör strutsmetoden och stoppar huvudet i sanden. Åh, Beyonce och Jay-Z har gift sig, den kan jag klicka på. Och se på tusan, världens minsta föl har fötts. Det klarar jag av.
Och på ämnet lätta, okomplicerade nyheter - för alla som följer Blomsternytt från Peking! Sätt er ned nu - imorse när jag gick över gården såg jag en stor buske med pionknoppar. Ja, ni läste rätt. Rosa pioner, knoppar stora som pingisbollar. Inte visst jag att detta var en sådan blomstad. Det kan för all del ha att göra med att vi bor i ett modernt bostadsområde med stor välskött gård, men iallafall.
De kom blöjor. Inga tvålflaskor eller babyschampoo heller för den delen, vilket hade varit ännu värre eftersom Elsefjun inte har något hår. Elsefjuns blöjor är bra med herr Nilssons är i största laget. De första XL blöjorna jag köpte gick knappt runt hans midja så nu tog jag i med XXL men det blev inte heller bra. När jag försökte prova dem på herr Nlsson protesterade han och sa - Nej, mamma. Jag är inte snygg i dom blöjorna. Jag hade inte tänkt på det på det sättet tidigare. Att man vill vara snygg i blöjor. Men det är klart. Om man står på dagis och får blöjorna bytta så ser Henry eller Audrey att herr Nilsson har töntiga blöjor är det ju inte så kul.- Kolla in den nya svenska killen, värsta mameluckblöjorna. Gud så töntiga. Jag vill inte komplicera hans dagisvistelse ytterligare så mameluckblöjorna får vi möjligen ha hemma, på natten, när ingen ser.
Nu ska Elsefjun och jag ut på äventyr i Peking. Sen ska vi hem och fika hos en ny kompis. Jag tog över en kompis från Henriks kollega C när hon åkte härifrån. Det är så man får göra när man är ny expat. Som när man var 7 år. Nu när C ha åkt, kan inte du och ja va då? Hon sa ja så nu ska vi fika.
Idiotiska hovmästare
Vad är det med hovmästare och restaurangpersonal som alltid ska ge godis till barn. Oftast när man är på väg därifrån. Om det var när man var där kanske syftet skulle vara att få barnen att stortrivas så föräldrarna vll stanna längre och konsumera mer, men de brukar smussla till barnen godis när man är på väg därifrån. Som om en två åring tänker Åh det här var sannerligen en trevlig restaurang hit måste vi komma igen. De tänker bara GODIS! GOTT! Bäst jag sanbbt stoppar det i munnen innan mamma eller pappa sett att jag fått det. Fattar de inte heller att det är dålig idé att ge barnen en sista sockerchock klockan tio på kvällen precis innan de ska gå och lägga sig. De kanske är allergiska mot något. Eller har diabetes! Vad tjänar de på att ge barnen godis? Jag förstår inte. Det där med godis är sannerligen inget specifikt kinesiskt utan verkar vara globalt. Till och med Elsefjun har blivit erbjuden godis! Jo men vänta, det var ett tag sen jag kollade in WHO:s rekommendationer, var det verkligen helamning i 6 månader, smakportion med banan vid ett halvårs ålder och sen Chupa Chups med lime-apelsinsmak vid sju månader. Jag måste dubbelkolla om jag missat något.
Anledningen till min ilska är att när vi gick från en restaurangen nu på kvällen där vi ätit med några bekanta så får herr Nilsson en godis. Sist han fick en klubba på en restaurang tog jag den och han bråkade och grät i minst en halvtimme. Ikväll var jag dessutom ensam med båda barnen och klockan var - herr Nilsson är trött och ett potentiellt monster. Så jag tänkte ok ta godisen så är vi snart hemma och i säng. Vi hinner inte mer än korsa halva gatan så hör jag att han sätter i halsen. Samtidigt som jag rycker upp honom ur vagnen hostar han upp godisen som flyger iväg och sedan kommer kaskadspya nummer 1 och efter några sekunder kaskadspya nummer 2. Allt är nedkräkts - hans jacka, tröja, byxor, strumpor, skor, vagnen, mina byxor, till och med i håret hade han kräks. Och vi står mitt i gatan med bilar körande åt båda håll. Värdelös avslutning på en trevlig kväll! Efter en del fixande ligger nu båda barnen och snusar sina sängar och det tänker jag också göra snart.
Herr Nilsson och Elsie
Idag har jag varit på manikyr och pedikyr samtidigt. Det är konstigt hur djupt rotad den svenska janten är. Det kändes liksom förbjudet att sitta i en fåtölj med en tjej som fixar mina naglar, en annan som fixar med mina fötter och en tredje som bär runt på Elsefjun. Jag vill liksom ursäkta mig. Men det tänker jag inte göra. Jag betalade för mig och de gjorde sitt jobb bra. Det är ju så tjänstesektorn funkar, någon erbjuder sin tjänst och jag köper den om jag vill ha den och tycker det är värt priset. När jag tänker efter så jobbar nästan alla människor jag känner i tjänstesektorn. Jag tycker debatten om hushållsnära tjänster är så konstig i Sverige. Det finns en jantedimma över debatten om vilka tjänster som är ok att sälja och inte. Jag tror att det bara leder till en stor svartmarknad där människor arbetar utan några rättsliga skydd, sociala förmåner och möjlighet att organisera sig. Massor med människor jag känner har svart städhjälp hemma men nu efter skattelättnaden är det många som gått över till att anställa vit städhjälp via företag, det är jättebra. Men nog om det. Naglarna på sötnosarna här ovanför sköter jag, alldeles gratis. Men så får de heller inte händerna insmorda i oljor, nedpetade nagelband eller nagellack, bara avklippta naglar. Ska de ha extra-treatment för de gå till proffs när de är gamla nog att komma upp i fåtöljen på Frost nails.
Ja, ja Sakura
I Tokyo är körsbärsblommningen en stor högtid och kallas Sakura. När vi var i Tokyo och hälsade på svärföräldrarna för några år sedan var det mitt i vintern och inte en blomma någonstans. Men vi gick och tittade på det mest populära stället där körsbärsträden stod och fantiserade om hur det ser ut i april där. Det är nog fantastiskt men jag måste ändå slå ett slag för Pekings vår också (jag har blivit pekines! Som man för övrigt ser rätt ofta här lustigt nog). Här blommar nu magnolior, syrener OCH körsbärsblommorna! Det är inte så att man slås av en blomdoft så fort man kommer ut ur porten men man ser blommande träd på många ställen.
Det har dock varit rätt dimmigt och dålig luft nu några dagar och för första gången igår kände jag att det verkligen var dålig luft när jag var ute. Som att stå vid en motorväg och andas ungefär. Rätt obehagligt. Vi har luftrenare inne så det är väl bäst att vara mer inne än ute sådana dagar.
Jag och Tien börjar bli bra på att kommunicera med våra tecken och ordböcker. Hon har nu hjälpt oss med att betala telefonräkningen. Det ringer upp en automatisk telefonröst som säger betala X yuan nu annars stänger vi av telefonen! Och så stänger de av den, typ samma dag. Så Tien gick och betalade. Sedan har hon ringt och beställt vatten. Alla hushåll har en vattenkylare hemma, en sån som brukar finnas på kontor hemma. Ni vet, som brukar finnas med i amerikanska filmer där man står och hänger och flirtar med den nya tjejen på kontoret. Här i Kina är dessa vattenbehållare inte bara kylare utan också värmare. De ni! Det finns två kranar - en röd med varmt och en blå med kallt vatten. Det är supersmart! Idag hjälpte hon mig att beställa blöjor hem också, tror jag iallafall. Det finns billiga blöjor man köper via nätet så leverar de hem. Men hemsidan är bara på kinesiska så hon fick hjälpa mig. Vi får se om det är blöjor som kommer eller om det är 200 flaskor babytvål. Den som lever får te.
En riktig bloggare
Henrik är i Shanghai. Herr Nilsson har efter två sagor och en flaska välling somnat själv i sitt nya rum. Elsefjun har just fått en portion banangröt och ligger bredvid mig och snusar. Jag dricker jasminte och äter cashewnötter och ska snart läsa vidare i ytterligare en av alla böcker om Kina jag håller på att plöja. Nu håller jag på med No, I`m from Borås av den inte alltid så uppmuntrande men alltid väldigt intressanta och välskrivande Ola Wong. Jag har läst hans två andra böcker om Kina Sjukt billigt (som han skrivit med två andra SR-journalister) som handlar om den livsfarliga stenindustrin i Kina och När tusen eldar slickar himmlen som är en reportagebok från Kina. Den innehåller många spännande berättelser från dagens Kina. Nåväl, när jag satt här och mailade och surfade för mig själv gick jag in på min kompis Francis Strands fantastiska blogg. Han har hållit på i flera år och den är alltid kul att läsa. Jag gick in och läste hans beskrivning av vårt bröllop och fick walk down memory lane. Vad kul det var att gifta sig, och vilket projekt det var. Men det var värt det!
http://francisstrand.blogspot.com/2004_07_01_archive.html
http://francisstrand.blogspot.com/2004_07_01_archive.html
Badkille
Att bada är kul bara man slipper tvätta håret! Tänk att alla barn är likadana på den punkten. Herr Nilsson skrek mindre när han bröt lårbenet än när man ska tvätta håret på honom.
Kinesiska lektioner
Idag hade jag min andra kinesiska lektion. Vår lärare är superduktig och det är så kul att lära sig. Eftersom Henrik och jag läser parallellt lär vi oss samma saker. Så efter första lektionen kunde vi fråga varandra:
- Är du lärare?
- Nej, jag är inte lärare. Är du lärare?
- Nej jag är inte lärare.
Det gick ganska snabbt att öva på det. Och blev lite trist efter ett tag eftersom ingen av oss var lärare. Nu har vi lärt oss orden för hungrig (è), törstig (ke), trött (lèi), upptagen (máng) och dessutom vad mamma (ma ma), pappa (bà bà), lillebror (dì dì) och storasyster (jié jié) heter så nu kan vi föra mycket längre dialoger. Och att vara (shì) och att ha (yóu). Ja nu kommer nog det mest pratas kinesiska här hemma som ni förstår.
- Är du hungrig eller törstig?
- Ja, jag är hungrig och törstig osv.
Fast nu har Henrik åkt till Shanghai i tre dagar så jag får nog ringa och fråga om han är hungrig eller upptagen och om han har någon lillebror. Jag vet nu t.ex. att Tien varken är hungrig eller törstig. Jag vågar inte fråga om hon är upptagen för säger hon ja så har hon för mycket jobb och säger hon nej kanske jag borde komma på något annat hon ska göra för att hon har tråkigt här så jag frågar inte.
Jag måste också göra en korrigering - Ost är att tänka på. I ett inlägg förra veckan skrev jag om saker som var dyra här och då skrev jag att ost var dyrt och inte att tänka på. Ost kostar som hemma men är svårt att hitta, det finns mest i utlänningsaffärer. Men sen jag skrev det så säger Henrik varje morgon
- Nej någon ost vågar jag inte ta, det är ju inte at tänka på. Jag vill ju inte riskera att vi hamnar på gatan (det är nästan alltid kul att vara gift med en göteborgare!).
Så för att slippa det där tar jag tillbaka mitt uttalande. Ost går alldeles utmärkt att köpa till samma priser som hemma. Vi har en affär i närheten - April Gourmet - som har ost och annan västerländsk mat till västerländska priser ch mer.
- Är du lärare?
- Nej, jag är inte lärare. Är du lärare?
- Nej jag är inte lärare.
Det gick ganska snabbt att öva på det. Och blev lite trist efter ett tag eftersom ingen av oss var lärare. Nu har vi lärt oss orden för hungrig (è), törstig (ke), trött (lèi), upptagen (máng) och dessutom vad mamma (ma ma), pappa (bà bà), lillebror (dì dì) och storasyster (jié jié) heter så nu kan vi föra mycket längre dialoger. Och att vara (shì) och att ha (yóu). Ja nu kommer nog det mest pratas kinesiska här hemma som ni förstår.
- Är du hungrig eller törstig?
- Ja, jag är hungrig och törstig osv.
Fast nu har Henrik åkt till Shanghai i tre dagar så jag får nog ringa och fråga om han är hungrig eller upptagen och om han har någon lillebror. Jag vet nu t.ex. att Tien varken är hungrig eller törstig. Jag vågar inte fråga om hon är upptagen för säger hon ja så har hon för mycket jobb och säger hon nej kanske jag borde komma på något annat hon ska göra för att hon har tråkigt här så jag frågar inte.
Jag måste också göra en korrigering - Ost är att tänka på. I ett inlägg förra veckan skrev jag om saker som var dyra här och då skrev jag att ost var dyrt och inte att tänka på. Ost kostar som hemma men är svårt att hitta, det finns mest i utlänningsaffärer. Men sen jag skrev det så säger Henrik varje morgon
- Nej någon ost vågar jag inte ta, det är ju inte at tänka på. Jag vill ju inte riskera att vi hamnar på gatan (det är nästan alltid kul att vara gift med en göteborgare!).
Så för att slippa det där tar jag tillbaka mitt uttalande. Ost går alldeles utmärkt att köpa till samma priser som hemma. Vi har en affär i närheten - April Gourmet - som har ost och annan västerländsk mat till västerländska priser ch mer.
Seasons Park
Igår flyttade vi. Från Gongti Beilu till Seasons Park. Från en charmig men ganska kall lägenhet i ett vanligt bostadshus till en lägenhet som är lite mindre charmig men som passar oss bätttre. Lägenheten ligger i nytt och modernt område med varmare lägenhet. Herr Nilsson har ett eget rum som ligger vid vardagsrummet och han kan leka bättre. Och Elsefjun har fått en spjälsäng. Och dagis och lekplats ligger tvärs över gården. Och vi har ett fint gästrum med eget badrum. Vi bor i en av de översta lägenheterna till vänster på bilden. Man trycker på våning 22 men eftersom man går in på plan 1 och det finns ingen våning 4 (otur på kinesiska, rimmar på död), eller 13 (otur på västerlänningar), eller 14 (otur för kineser) så egentligen bor vi på 18:e våningen. Vi har häftig utsikt, inte riktigt lika cool som vi hade i New York, men nästan. Det är panoramafönster från golv till tak överallt så är man höjdrädd (svärfar!) får man hålla sig mitt i rummet. Jag börjar kunna det där med att flytta. Jag har packat en del det senaste halvåret, och mer kommer det att bli. Efter våra tre månader i Peking börjar sommarens nomadliv och efer det Shanghai. Det är så trist att packa ned, släpa väskor, ha stökigt, leta nya platser för babylarm och haklappar och jumpaskor och blöjor och pass och halsband och brandbilar och sjalar och vällingpaket och hårspännen och hostmedicin. Jag börjar få rutin men varje gång är samma transportsträcka. Men nu är det gjort och nu ska vi boa till oss så det känns hemma här. Herr Nilsson stortrivs redan, det finns ju en lekaksbil man kan sitta på och Elsefjun gillar sin säng. Så det här blir bra!
Snygga tjejer
Roliga gubbar
Söta killar
798 Art District
Idag har vi varit i ett konstområde som heter 798 Art District. Det ligger lite i utkanten av Peking och är ett område som tidigare hyste elektronikfabriker men som sen ett par år tillbaka tagits över av unga, hippa konstnärer och nu är det ett ganska stort område med en massa gallerier och kafeer.
http://www.798space.com/index_en.asp
Det var kul att se en annan del av Peking och se lite gallerier och samtida kinesiska konstnärer. Det är ungefär 15 grader och lite disigt idag så det var skönt promenadväder. På kafeet vi var smakade smörgåsarna toppen men kaffet smakade diskvatten. Så efter utflykten åkte vi till shoppingvaruhuset 3.3 där de har jättebra kaffe. Sen räckte det med utflykt för herr Nilsson och nu sitter han och tittar på Nicke Nyiken eller rättare sagt Curious George eftersom han tittar på engelska. Han börjar kunna en del ord engelska och ett par ord på kinesiska. Imorgon flyttar vi till den andra lägenheten där vi ska bo resten av tiden i Peking. Det är en mindre mysig lägenhet än den vi bor i nu, men den är mer praktisk och ligger en minut från dagis. Ska bli skönt att komma i ordning där.
http://www.798space.com/index_en.asp
Det var kul att se en annan del av Peking och se lite gallerier och samtida kinesiska konstnärer. Det är ungefär 15 grader och lite disigt idag så det var skönt promenadväder. På kafeet vi var smakade smörgåsarna toppen men kaffet smakade diskvatten. Så efter utflykten åkte vi till shoppingvaruhuset 3.3 där de har jättebra kaffe. Sen räckte det med utflykt för herr Nilsson och nu sitter han och tittar på Nicke Nyiken eller rättare sagt Curious George eftersom han tittar på engelska. Han börjar kunna en del ord engelska och ett par ord på kinesiska. Imorgon flyttar vi till den andra lägenheten där vi ska bo resten av tiden i Peking. Det är en mindre mysig lägenhet än den vi bor i nu, men den är mer praktisk och ligger en minut från dagis. Ska bli skönt att komma i ordning där.
Snålskjuts
Så här är Peking - mitt bland alla skyskrapor och nya bilar kommer det gamla cykelkärror åkande och det ligger gamla fallfärdiga hus. Man kan ana sig till hur det var här för inte alltför länge sedan.
Solig dag
Idag var det minst 20 grader varmt i Peking. Herr Nilsson var ledig från dagis så vi har hängt tillsammans alla tre.
Nimen hao
Det betyder hej på er, alltså plural, på kinesiska (och jag förutsätter här att det är fler än mamma som läser min blogg). Idag har jag haft min första kinesiskalektion och det var jättekul. Vår lärare heter Carmen (hennes västerländska namn) och är jätteduktig och trevlig. Först har jag en lektion hemma sen åker hon till Henriks jobb och har en lektion med honom. Det var verkligen kul att sätta sig i skolbänken och börja från början med ett nytt språk. Och precis som det står i alla böcker så är uttalet den första nöten att knäcka, det är jättesvårt. Uttalar man bara lite annorlunda blir det typ mamma istället för augerbine. Och tydligen har kineserna rätt dålig fantasti eller vad man ska kalla det så när man står där på grönsaksmarknaden undrar de oförstående varför man står och frågar efter sin mamma när det är uppenbart att det är grönsaker de säljer. Så det gäller att öva uttal. Vi har fått Carmen rekommenderad av en kompis här som är språkläarare själv och hon säger att Carmen är en fantastisk lärare och utifrån denna första lektion känns det så. Vi kommer att läsa två gånger i veckan.
Nu ska jag och Elsefjun gå och hämta herr Nilsson på dagis. Det skulle bjudas på tårta där idag så han tyckte nog det var lite kul iallafall. Imorgon är dagis stängt så då ska vi på egna äventyr. Zai jian (hej då)!
Två barn
Lyckost mig som får ha två barn!
Förväntingar
Innan jag åkte hit pratade jag med min kloka kompis BBB om att det oftast är felställda förväntningar som gör att man blir besviken. Just det samtalet handlade inte om resor utan om andra förväntningar men jag har gått och funderat en del på det och undrat vilka förväntningar jag hade på Peking. Så innan jag har blivit "hemmablind" för Peking och Kina tänkte jag skriva ned några saker som förvånat mig här.
Jag har inte hunnit se så många delar av Peking ännu utan mest rört mig i området Chaoyang där vi bor. Mina negativa förväntningar var att det skulle vara packat med människor överallt, att det skulle vara smutsigt, att folk skulle smaska och spotta, att maten skulle vara god ibland och konstig ibland och att det skulle vara jättesvårt att kommnicera med folk. Konstiga förväntningar kanske men från det jag hade läst och mina fördomar trodde jag att det skulle vara så. Men så är det inte. Nästan alla mina fördomar har kommit på skam. Även om jag inte kan tala med folk så är folk vänliga och försöker ofta förstå vad jag menar. Det är ganska rent och visst spottas det en del men inte så att man måste kryssa mellan loskorna. Smaskande har jag knappt hört och all mat är gudomlig. Visst kan man beställa en del konstigheter som skölpadda och deras relation till inälvsmat skiljer sig från vår men det går att undvika. Och visst är det mycket folk här men inte folkmassor överallt. Utom på tunnelbanan. Jag har inte åkt ännu men Henrik kunde meddela att det var packat med folk, hela tiden. Inget ställe för en dubbelvagn. Jag trodde också att luften skulle vara outhärdlig men jag har haft tur, det har varit mycket blå himmel och inga dagar med riktigt dålig luft. Jag trodde jag inte skulle begripa vad något var i mataffären. Det finns hyllor som jag inte har en blekaste aning om vad det är men mycket förstår jag vad det är, och en del chansar jag. Det är ju rätt billigt så man får bara slänga det om det smakar konstigt. Så på det hela taget är Peking lättare och trevligare än jag trodde. Men det är ju inte ovanligt att man först får en "smekmånad" när man kommer och allt är nytt och spännande och att de negativa delarna visar sig efterhand. Jag hade dock glömt hur ansträngande det är att gå runt och inte förstå så mycket och inte kunna kommunicera. Att de djupaste samtal jag har med människor dagligdags handlar om att peka och le lite dumt. Det är jobbigt och så fort Henrik kommer hem från jobbet intervjuar jag honom om precis allt han gjort, vilka han ätit lunch med, vilka han pratat med och om vad osv.
Det är billigt här också men allt är inte billigt. En Cappuccino kostar 30 kronor, vindruvor kostar 50 kronor kilot och ost är inte att tänka på. Jag lyckades köpa apelsiner också häromdagen för 10 kronor styck. Det är förstås importerade varor som blir dyra här men det gäller att ha lite koll. Sen har jag inte lyckats hitta saker vi behöver ännu, som tandtråd, blöjor i herr Nilsson storlek, sockerfria flingor, och lite annat men det hittar jag säkert tids nog.
En annan sak som förvånat mig är att man varken ser många gravida eller många bebisar. Det är ju inte så märkligt med tanke på enbarnspolitiken men det är ändå slående. Jag tror jag har sett fem gravida kvinnor här av alla de tusentals människor jag ser varje dag och inte särskilt många bebisar. Kontrasten blir extra stor när man kommer från babyboom-Stockholm där jag rört mig i kaffelatte-mammaområden. När det gäller enbarnspolitiken har jag inte riktigt tänkt på den innan jag kom hit men nu inser jag hur fruktansvärd den är för människorna här. Tänk att staten hindrar människor från att följa sina drömmar om fler barn. Det är inte sällan jag får sneda leenden och de håller upp två fingrar som i två barn när jag kommer med dubbelvagnen med Elsefjun och herr Nilsson som om de vill säga - Lyckost dig som har två barn. Ja, lyckost mig som har två barn utan att behöva betala höga böter för det.
En sak som är värre än jag trodde är det där med censur som jag skrivit om tidigare. Att de stänger av BBC:s sändningar från T!bet. Att man inte kan surfa på vissa hemsidor. Även om jag läst om det innan jag kom så är det ändå märkligt att se.
Det var några spontana intryck och tankar. För övrigt hoppas jag Mugabe förlorar och att Morgan Tzvangirai är killen hela dan!
Jag har inte hunnit se så många delar av Peking ännu utan mest rört mig i området Chaoyang där vi bor. Mina negativa förväntningar var att det skulle vara packat med människor överallt, att det skulle vara smutsigt, att folk skulle smaska och spotta, att maten skulle vara god ibland och konstig ibland och att det skulle vara jättesvårt att kommnicera med folk. Konstiga förväntningar kanske men från det jag hade läst och mina fördomar trodde jag att det skulle vara så. Men så är det inte. Nästan alla mina fördomar har kommit på skam. Även om jag inte kan tala med folk så är folk vänliga och försöker ofta förstå vad jag menar. Det är ganska rent och visst spottas det en del men inte så att man måste kryssa mellan loskorna. Smaskande har jag knappt hört och all mat är gudomlig. Visst kan man beställa en del konstigheter som skölpadda och deras relation till inälvsmat skiljer sig från vår men det går att undvika. Och visst är det mycket folk här men inte folkmassor överallt. Utom på tunnelbanan. Jag har inte åkt ännu men Henrik kunde meddela att det var packat med folk, hela tiden. Inget ställe för en dubbelvagn. Jag trodde också att luften skulle vara outhärdlig men jag har haft tur, det har varit mycket blå himmel och inga dagar med riktigt dålig luft. Jag trodde jag inte skulle begripa vad något var i mataffären. Det finns hyllor som jag inte har en blekaste aning om vad det är men mycket förstår jag vad det är, och en del chansar jag. Det är ju rätt billigt så man får bara slänga det om det smakar konstigt. Så på det hela taget är Peking lättare och trevligare än jag trodde. Men det är ju inte ovanligt att man först får en "smekmånad" när man kommer och allt är nytt och spännande och att de negativa delarna visar sig efterhand. Jag hade dock glömt hur ansträngande det är att gå runt och inte förstå så mycket och inte kunna kommunicera. Att de djupaste samtal jag har med människor dagligdags handlar om att peka och le lite dumt. Det är jobbigt och så fort Henrik kommer hem från jobbet intervjuar jag honom om precis allt han gjort, vilka han ätit lunch med, vilka han pratat med och om vad osv.
Det är billigt här också men allt är inte billigt. En Cappuccino kostar 30 kronor, vindruvor kostar 50 kronor kilot och ost är inte att tänka på. Jag lyckades köpa apelsiner också häromdagen för 10 kronor styck. Det är förstås importerade varor som blir dyra här men det gäller att ha lite koll. Sen har jag inte lyckats hitta saker vi behöver ännu, som tandtråd, blöjor i herr Nilsson storlek, sockerfria flingor, och lite annat men det hittar jag säkert tids nog.
En annan sak som förvånat mig är att man varken ser många gravida eller många bebisar. Det är ju inte så märkligt med tanke på enbarnspolitiken men det är ändå slående. Jag tror jag har sett fem gravida kvinnor här av alla de tusentals människor jag ser varje dag och inte särskilt många bebisar. Kontrasten blir extra stor när man kommer från babyboom-Stockholm där jag rört mig i kaffelatte-mammaområden. När det gäller enbarnspolitiken har jag inte riktigt tänkt på den innan jag kom hit men nu inser jag hur fruktansvärd den är för människorna här. Tänk att staten hindrar människor från att följa sina drömmar om fler barn. Det är inte sällan jag får sneda leenden och de håller upp två fingrar som i två barn när jag kommer med dubbelvagnen med Elsefjun och herr Nilsson som om de vill säga - Lyckost dig som har två barn. Ja, lyckost mig som har två barn utan att behöva betala höga böter för det.
En sak som är värre än jag trodde är det där med censur som jag skrivit om tidigare. Att de stänger av BBC:s sändningar från T!bet. Att man inte kan surfa på vissa hemsidor. Även om jag läst om det innan jag kom så är det ändå märkligt att se.
Det var några spontana intryck och tankar. För övrigt hoppas jag Mugabe förlorar och att Morgan Tzvangirai är killen hela dan!
Sötnos!
Uuuuuuääääähhhhuuummmaaaaaiiiiiiiiioååååååmmm!
Kalsongkille
Herr Nilsson med två av mina shoppingfynd: t-shirt med bil OCH motorcykel samt hans första par kalsonger. Han håller på att bli stora killen.
Stolt kompis
Här sitter man lite skönt i soffan och dricker förmiddagskaffe och har det så där soft för första gången på rätt länge faktiskt. Herr Nilsson var bara lite ledsen när jag lämnade honom, Elsefjun sover i vagnen och jag gick tillbaka hem för att dricka lite kaffe och maila och surfa. Och döm om min förvåning och stolthet när jag ser ett bekant litet ansikte rulla upp på aftonbladet.se. Min lilla fruga Glorkan är en humordrottning! Det har jag alltid vetat men nu har tydligen Aftonbladet och andra också förstått det. Gå genast in och kolla på:
http://www.aos.se/StockholmsArtikel.aspx?bid=1237805&kid=4
och iväg och kolla på stand-up alla. Glorkan rocks! Glory for president!
Idag känns det bra att vara här. Förra veckans kaos är borta och jag kan se konturerna av någonslags vardag här. Imorgon ska jag ha min första kinesiska lektion med en privatlärare. Både Henrik och jag ska läsa för henne två gånger i veckan och det ska bli jätteroligt. Herr Nilsson vänjer sig alltmer vid dagis. Elsefjuns förkylning börjar försvinna. På söndag flyttar vi till den andra lägenheten där vi ska bo resten av tiden. Den lägenhet vi bor i nu är charmigare men den andra är mer praktisk och bättre med barn och ligger två minuter från dagis så det blir bra. Jag har redan vant mig vid lyxen att ha en ayi. Jag säger som Mathias - mer ayis åt folket och framförallt till småbarnsfamiljer. Tien är trevlig och duktig och barnen börjar gilla henne. Igår lämnade jag Elsefjun med henne och timme och gick och tränade. Och det är sån lyx att få städat och tvättat så jag vågar knappt säga det.
OS-elden har landat
Det måste ha varit några tuffa dagar för dig kära läsare eftersom det inte har kommit några nya inlägg på bloggen. Jag är ledsen för detta, blogg.se har uppdaterat sin databas så det har inte gått att lägga in några nya spaningar. Men nu är jag tillbaka på banan.
Igår landade OS-elden med ett specialchartrat Air Chinaplan i Peking. Presidenten Hu Jintao tände en lykta med elden på Himmelska Fridens torg och det är 130 dagar kvar tills OS börjar den 8/8 2008 kl. 8.08. Nu glömmer ni aldrig det! http://en.beijing2008.cn/ Jag vet inte vad jag tycker om diskussionerna av att bojkotta OS-invigningen som Prins Charles, Thomas Bodström, Nicolas Sarkozy och andra medelålders grabbar har hotat med/argumenterat för. Det finns verkligen all anledning att ta tillfället och markera för Kina att vi inte tycker om deras agerande vad gäller mänskliga rättigheter. Och OS verkar ju onekligen vara att prestigeuppdrag för Kina. Men å andra sidan finns det en risk att kineserna tolkar detta som att väst fortstätter att motarbeta och missförstå Kina och att man därmed fortsätter att blicka inåt. Efter att ha varit i Kina i två veckor kanske jag inte riktigt kan anses som sinolog riktigt än, om ett par veckor kanske, men mitt intryck är att kineserna är ett mycket stolt folk, med ett enormt land och lång historia vilket gör att de ser sig som en stormakt som andra försöker ge sig på. De känner sig missförstådda och angripna och vet bäst själva hur detta land ska styras. Och angrepp utifrån kan stärka denna vi-mot-dem känsla och då får det ju bara motsatt effekt. Anti-västkänslan förstärks.Och isolering är aldrig rätt väg. Å andra sidsn fungerar ju bojkott ibland, som mot aphartheidregimen i Sydafrika. Tur att det inte är jag som måste fatta det beslutet. Som ett exempel på att detta inte är ett fritt samhälle så bröts BBC-sändningen igår i någon minut igår när de rapporterade om nya upplopp i T!bet. Man han precis se några munkar slås ned av polisen innan det blev svart i rutan tills de rapporterade om något snällare och sändningarna satte igång igen. Det måste sitta någon tjänsteman någonstans och titta på BBC med fingret på pausknappen och trycka till när det behövs. Det är märkligt detta land.
När Hu Jintao höll på med elden var jag i krokarna kring Ivy Bilingual Pre-School i Seasons Park och idag var första dagen utan tårar. Eller, det hade varit en dag utan tårar om inte Brian 2-år hade slagit herr Nilsson i huvudet med en trälåda precis när jag skulle gå. Det var ett vansinnesdåd! Herr Nilsson, fröken Sherry (kineserna brukar hitta på västerländska namn till sig själva här, tjejen på kontoret heter Sweet!) och jag satt och pratade och jag skulle säga hejdå när Brian smög sig upp och från ingenstans tog han fram trälådan och - pang! We did not see it coming. Kanske polissvåger kan flyga in och förhöra Brian och alla vittnen. Jag tror de två tvååriga fransyskorna Audrey och Oriane kan vara huvudvittnen, de var alldeles i närheten när det hände. Efter den tillfälliga back-lashen så gick jag och var inte på dagis på hela dagen och herr Nilsson frågade efter mig men grät ingenting. Det känns väldigt skönt. Så om det inte blir några stora backslag (och Brian håller sig på avstånd) kan jag kanske börja upptäcka Peking lite mer än jag gjort hittills. Det ska bli kul.
Jag spenderade kvällen tillsammans med Henriks kollega C och Elsefjun på det stora shoppingparadiset Yashow. Där finns allt och man måste pruta. Ibland är det kul och ibland orkar man bara inte. Och det är absurt ibland. Jag fick en väska för 100 kr som de ville ha 950 kr för och då prutade jag inte ens, det skötte försäljaren helt själv medan på barnklädsavdelningen går det knappt att pruta alls utan köper man för 100 kr kanske man får 10 kr rabatt. C har bott här länge så hon vet. Men det är väldigt billigt. Jag köpte en del kläder till herr Nilsson och Elsefjun, en jacka till herr Nilsson, ett par sneakers (eller gummitossor som min findlandssvenska mormor skulle säga), en handväska och lät sy upp två blusar för ungefär 700 kronor.
