Förväntingar
Innan jag åkte hit pratade jag med min kloka kompis BBB om att det oftast är felställda förväntningar som gör att man blir besviken. Just det samtalet handlade inte om resor utan om andra förväntningar men jag har gått och funderat en del på det och undrat vilka förväntningar jag hade på Peking. Så innan jag har blivit "hemmablind" för Peking och Kina tänkte jag skriva ned några saker som förvånat mig här.
Jag har inte hunnit se så många delar av Peking ännu utan mest rört mig i området Chaoyang där vi bor. Mina negativa förväntningar var att det skulle vara packat med människor överallt, att det skulle vara smutsigt, att folk skulle smaska och spotta, att maten skulle vara god ibland och konstig ibland och att det skulle vara jättesvårt att kommnicera med folk. Konstiga förväntningar kanske men från det jag hade läst och mina fördomar trodde jag att det skulle vara så. Men så är det inte. Nästan alla mina fördomar har kommit på skam. Även om jag inte kan tala med folk så är folk vänliga och försöker ofta förstå vad jag menar. Det är ganska rent och visst spottas det en del men inte så att man måste kryssa mellan loskorna. Smaskande har jag knappt hört och all mat är gudomlig. Visst kan man beställa en del konstigheter som skölpadda och deras relation till inälvsmat skiljer sig från vår men det går att undvika. Och visst är det mycket folk här men inte folkmassor överallt. Utom på tunnelbanan. Jag har inte åkt ännu men Henrik kunde meddela att det var packat med folk, hela tiden. Inget ställe för en dubbelvagn. Jag trodde också att luften skulle vara outhärdlig men jag har haft tur, det har varit mycket blå himmel och inga dagar med riktigt dålig luft. Jag trodde jag inte skulle begripa vad något var i mataffären. Det finns hyllor som jag inte har en blekaste aning om vad det är men mycket förstår jag vad det är, och en del chansar jag. Det är ju rätt billigt så man får bara slänga det om det smakar konstigt. Så på det hela taget är Peking lättare och trevligare än jag trodde. Men det är ju inte ovanligt att man först får en "smekmånad" när man kommer och allt är nytt och spännande och att de negativa delarna visar sig efterhand. Jag hade dock glömt hur ansträngande det är att gå runt och inte förstå så mycket och inte kunna kommunicera. Att de djupaste samtal jag har med människor dagligdags handlar om att peka och le lite dumt. Det är jobbigt och så fort Henrik kommer hem från jobbet intervjuar jag honom om precis allt han gjort, vilka han ätit lunch med, vilka han pratat med och om vad osv.
Det är billigt här också men allt är inte billigt. En Cappuccino kostar 30 kronor, vindruvor kostar 50 kronor kilot och ost är inte att tänka på. Jag lyckades köpa apelsiner också häromdagen för 10 kronor styck. Det är förstås importerade varor som blir dyra här men det gäller att ha lite koll. Sen har jag inte lyckats hitta saker vi behöver ännu, som tandtråd, blöjor i herr Nilsson storlek, sockerfria flingor, och lite annat men det hittar jag säkert tids nog.
En annan sak som förvånat mig är att man varken ser många gravida eller många bebisar. Det är ju inte så märkligt med tanke på enbarnspolitiken men det är ändå slående. Jag tror jag har sett fem gravida kvinnor här av alla de tusentals människor jag ser varje dag och inte särskilt många bebisar. Kontrasten blir extra stor när man kommer från babyboom-Stockholm där jag rört mig i kaffelatte-mammaområden. När det gäller enbarnspolitiken har jag inte riktigt tänkt på den innan jag kom hit men nu inser jag hur fruktansvärd den är för människorna här. Tänk att staten hindrar människor från att följa sina drömmar om fler barn. Det är inte sällan jag får sneda leenden och de håller upp två fingrar som i två barn när jag kommer med dubbelvagnen med Elsefjun och herr Nilsson som om de vill säga - Lyckost dig som har två barn. Ja, lyckost mig som har två barn utan att behöva betala höga böter för det.
En sak som är värre än jag trodde är det där med censur som jag skrivit om tidigare. Att de stänger av BBC:s sändningar från T!bet. Att man inte kan surfa på vissa hemsidor. Även om jag läst om det innan jag kom så är det ändå märkligt att se.
Det var några spontana intryck och tankar. För övrigt hoppas jag Mugabe förlorar och att Morgan Tzvangirai är killen hela dan!
Jag har inte hunnit se så många delar av Peking ännu utan mest rört mig i området Chaoyang där vi bor. Mina negativa förväntningar var att det skulle vara packat med människor överallt, att det skulle vara smutsigt, att folk skulle smaska och spotta, att maten skulle vara god ibland och konstig ibland och att det skulle vara jättesvårt att kommnicera med folk. Konstiga förväntningar kanske men från det jag hade läst och mina fördomar trodde jag att det skulle vara så. Men så är det inte. Nästan alla mina fördomar har kommit på skam. Även om jag inte kan tala med folk så är folk vänliga och försöker ofta förstå vad jag menar. Det är ganska rent och visst spottas det en del men inte så att man måste kryssa mellan loskorna. Smaskande har jag knappt hört och all mat är gudomlig. Visst kan man beställa en del konstigheter som skölpadda och deras relation till inälvsmat skiljer sig från vår men det går att undvika. Och visst är det mycket folk här men inte folkmassor överallt. Utom på tunnelbanan. Jag har inte åkt ännu men Henrik kunde meddela att det var packat med folk, hela tiden. Inget ställe för en dubbelvagn. Jag trodde också att luften skulle vara outhärdlig men jag har haft tur, det har varit mycket blå himmel och inga dagar med riktigt dålig luft. Jag trodde jag inte skulle begripa vad något var i mataffären. Det finns hyllor som jag inte har en blekaste aning om vad det är men mycket förstår jag vad det är, och en del chansar jag. Det är ju rätt billigt så man får bara slänga det om det smakar konstigt. Så på det hela taget är Peking lättare och trevligare än jag trodde. Men det är ju inte ovanligt att man först får en "smekmånad" när man kommer och allt är nytt och spännande och att de negativa delarna visar sig efterhand. Jag hade dock glömt hur ansträngande det är att gå runt och inte förstå så mycket och inte kunna kommunicera. Att de djupaste samtal jag har med människor dagligdags handlar om att peka och le lite dumt. Det är jobbigt och så fort Henrik kommer hem från jobbet intervjuar jag honom om precis allt han gjort, vilka han ätit lunch med, vilka han pratat med och om vad osv.
Det är billigt här också men allt är inte billigt. En Cappuccino kostar 30 kronor, vindruvor kostar 50 kronor kilot och ost är inte att tänka på. Jag lyckades köpa apelsiner också häromdagen för 10 kronor styck. Det är förstås importerade varor som blir dyra här men det gäller att ha lite koll. Sen har jag inte lyckats hitta saker vi behöver ännu, som tandtråd, blöjor i herr Nilsson storlek, sockerfria flingor, och lite annat men det hittar jag säkert tids nog.
En annan sak som förvånat mig är att man varken ser många gravida eller många bebisar. Det är ju inte så märkligt med tanke på enbarnspolitiken men det är ändå slående. Jag tror jag har sett fem gravida kvinnor här av alla de tusentals människor jag ser varje dag och inte särskilt många bebisar. Kontrasten blir extra stor när man kommer från babyboom-Stockholm där jag rört mig i kaffelatte-mammaområden. När det gäller enbarnspolitiken har jag inte riktigt tänkt på den innan jag kom hit men nu inser jag hur fruktansvärd den är för människorna här. Tänk att staten hindrar människor från att följa sina drömmar om fler barn. Det är inte sällan jag får sneda leenden och de håller upp två fingrar som i två barn när jag kommer med dubbelvagnen med Elsefjun och herr Nilsson som om de vill säga - Lyckost dig som har två barn. Ja, lyckost mig som har två barn utan att behöva betala höga böter för det.
En sak som är värre än jag trodde är det där med censur som jag skrivit om tidigare. Att de stänger av BBC:s sändningar från T!bet. Att man inte kan surfa på vissa hemsidor. Även om jag läst om det innan jag kom så är det ändå märkligt att se.
Det var några spontana intryck och tankar. För övrigt hoppas jag Mugabe förlorar och att Morgan Tzvangirai är killen hela dan!
Kommentarer
Trackback
