Den som lever får te

Jag borde blogga. Jag har inte skrivit något på länge. Och något riktigt bra var det länge sen jag skrev. Men jag har ju inget att skriva om. Jag håller bara på att packa och avsluta min att-göra-lista för imorgon åker vi hem till Sverige. Och som alltid inför en långresa så stänger jag liksom av det dagliga livet innan jag ska åka och bara packar, planerar, gör allt jag ska göra och tänker bara på var jag ska när jag kommer hem. 

Så de senaste dagarna har jag varit och klippt Nilos hår (det blev jättekort!). Haft parent-teachermöte på Nilos dagis. Det var väldigt roligt för han är så duktig och alla lärarna tycker så mycket om honom. Att han är en smart liten rackare har vi förstått men att han dessutom uppför sig bra och är snäll mot sina klasskompisar (vilket kanske inte alltid är fallet hemma) var roligt att höra. Jag har fikat med några kompisar. Haft min sista kinesiska lektion. Jag försökte fråga min lärare om hon inte kunde lära mig lite slang och svordomar. Absolut inte för att använda själv, givetvis inte, men för att förstå när taxichaufförerna går ut och gör upp på gatan när någon gjort en repa i någonannans bil. Men icke. Våra lärare är för snälla och väluppfostrade för att lära oss sådant. Så jag fick nöja mig med ett - Herregud! - Tiena! 

Sen har jag hållit på med en möbelförhandling. Vår värd gick med på att köpa en nya soffa till oss när vi omförhandlade kontraktet och vår förra soffa var hemsk. Stor och ful! Så nu har vi fått köpa en ny. Men som alltid när man ska få något levererat så är det saker som inte stämmer och man får en övning i den kinesiska kulturen.
- Vadå skulle vi ta med oss den gamla. Nej det visste vi inte, då får ni betala extra.
Och så får man ringa olika typer av chefer - (laobans) och reda ut missförståndert. Allt under höga röster oc suckar och hej och hå. Och sedan är det nästan alltid något som inte stämmer och då är det såklart inte deras fel. Nya samtal och suckar och höga röster och bladibladi och jag fattar en tiondel. Men Liu Mei är en skärpt (och van misstänker jag) förhandlare så henne sätter de sig inte på. Idag fick de komma och hämta de delar som inte stämde så vi har en halv, ny soffa. Jag hoppas den är hel när vi kommer tillbaka.

Oj då, nu ska jag till dagis och ge de fina fröknarna varsin chokladask som tack för detta år sedan ska vi på ett litet  födelsedagskalas med Nilos kompisar. Sedan kommer Catharina på middag och sen, imorgon bitti, drar vi! Jag ska försöka skriva lite under sommaren också men jag kommer definitivt fortsätta blogga i slutet av augusti igen när vi är tillbaka i Kina och nya utmaningar och erfarenhetr väntar. Så jag fegar inte ut som Peter Englund och Peter Birro och lägger ned min blogg. Och för er som tycker att jag borde - sluta läs då! För er andra -på återläsande!

Ha en skön sommar! 

1) Lite besvikelse över att Nationaldagsfirandet med barbeque och drinkar på en gräsmatta med massa vänner och bekanta har ställts in till följd av det helt osannolika regn- och hagelväder som igår eftermiddag sköljde över Shanghai. Men jag fattar det. Efter flera timmars hårt regn, blåst och en halv timme med stenhårda hagel på två centimeter i diameter kan det inte vara så mycket kvar av gräsmattan. Och det skulle nog snarare bli gyttjebrottning än mingel. Jag skulle precis hämta Nilo på dagis när regnet och haglet brakade lös och det var helt galet. Sedan fortsatte det att ösregna, blixtra, blåsa och åska hela kvällen.

2) Hemlängtan. Nu när det bara är 6 dagar kvar innan vi åker hem så har jag släppt hemlängtan fri och tänker på allt jag ska göra och alla jag snart ska få träffa. Mina syrror, mina kompisar, föräldrar, Henriks familj, ja alla. Det ska bli så roligt. Den jag allra mest längtar efter att träffa är Tilde minus 4 dagar. Min bästis Anna ska få en bebis på onsdag och jag längtar så efter att hon ska komma ut och få träffa henne (och hennes mamma). Sen längtar jag också efter triviala saker som en ostsmörgås, titta på Aktuellt, läsa DN som papperstidningen, smågodis! Men jag och barnen ska vara hemma ända till slutet av augusti så vi kommer ha mycket tid att träffa alla och göra och äta allt vi vill. Henrik åker lite fram och tillbaka men kommer ha fyra veckor i mitten av sommaren.  

3) Glad över att det är lördag och vi ska hänga tillsammans alla fyra och göra mysiga saker. Glad över att jag med mina usla tänder inte hade ett enda hål när jag var hos tandläkaren. Glad över att jag har ett gäng snygga sjalar och några kuddar som jag ska ta med mig hem och testa att sälja i en affär (en kollega till Henrik har en affär som vill testa Shanghai Ginkgo). Glad över att jag har fått ett jobb! Jajamensan. I höst ska jag vara lärare i en 3:a två timmar varje onsdag. Det finns ingen riktig svensk skola i Shanghai men för att de svenska barnen ska fortsätta utveckla sin svenska och dessutom lära sig saker om Sverige (inte bara om USA som de amerikanska skolorna lär ut) så finns det en svensk eftermiddagsskola. Det är runt 60 barn och de går en eftermiddag i veckan. Och nu ska alltså jag ha 3:an. Jag har ingen aning om vad jag ska göra - jag har aldrig varit lärare, jag har ingen pedagogutbildning och vet knappt vad 9-åringar kan. Men jag ska läsa på under sommaren. Och jag ser det som en del i min i-Kina-gör-jag-saker-jag-inte-gör-hemma-erfarenhet!

4) Kaffesug. Så nu ska jag gå och göra en capuccino i vår ganska nya alldeles fantastiska Nespressomaskin.       

Idag är det 20 år sedan massakern på Himmelska Fridens torg. Eller incidenten vid Himmelska Fridens torg som jag tror man brukar säga när man reffererar till händelsen här i Kina. I dagens Shanghai Daily stor det inte ett ord om detta. Istället har man valt att använda en gammal kineisk tradition - censur. Inte bara skriver man inte om händelsen i tidningarna, efter att några försökt starta en kampanj här i Kina att bära vita kläder imorgon för att hedra offren på Himmelska Fridens torg har man stängt ned Facebook, Hotmail, Twitter och andra populära siter. Så jag har inte haft tillgång till mailen sedan igår och jag vet inte hur länge de avser att blocka sidan.

Att man försöker tysta ned händelserna för 20-år sedan är väl inte direkt oväntat men en sak som förvånade mig mycket var att de allra flesta i Kina inte ens har sett den klassiska bilden med den ensamma mannen framför raden av pansarvagnarna. I somras i anslutning till OS så sände SVT några direktsända program från Peking med paneldebatter. Vid ett sådant program hade de bjudit in en kinesisk journalist, en kinesisk statsvetare och en kinesisk historiker tror jag det var och ingen, inte en enda av dem hade någonsin sett bilden från Himmelska Fridens torg! Jag blev verkligen chokad. Om inte de personerna har sett den bilden så är det tveksamt om så många andra gjort det heller. Och när jag senare frågade min kineiska lärare i Peking om Himmelska Fridens torg sa hon - en ung, engelsktalande person som rest i väst, har en spansk pojkvän och har koll på läget - att det var bra att regeringen åkte in och satte stopp på demonstrationerna. Det tyckte alla var rätt. Situatuionen var ohållbar och vad vet några 20-åringar om hur vårt land ska styras! Säga vad man vill om det här landet men det är sannerligen annorlunda och intressant. Och att applicera sin världsbild på olika situationer funkar liksom inte här. Det är så annorlunda och man får ständigt revidera sina förutfattade meningar. Och även om jag tycker att just massakern vid Himmelska Friens torg var fruktansvärd och dessutom fullkomligt dödade den då just startade demokratiseringsdiskussionen i Kina så blir jag ständigt mer ödmjuk inför andra perspektiv. Alltså missförstå mig inte, listan över galenskaper som sker i detta land är oändlig och inget jag stödjer det minsta. Men ju längre jag bor här dessto mer inser jag att vi inte alltid har hela bilden. Eller hela svaret.
 
Om att regringen dödar obeväpnade studenter och civila nog måste anses som något av det mest politiskt inkorrekta man kan göra så har vi på andra änden av den inpolitiskt korrekthetsskalan Sunrise Montessoris Kindergartens Childrens Day Party. De gamla stofilerna på UD som jag ibland fått tampas med på jobbet i genderfrågor framstår alla som Tiina Rosenberg i jämförelse med genustänkandet på Nilos dagis. Förra gången det var show var killarna utklädda till vargar och tjejerna till lamm. Igår var killarna tuffa gangsters med svarta kläder, nitarmband och tuppkam och tjejerna hade minikjolar, snedtofs, smink och bikiniöverdel. De är 3 år gamla! Och när konfrencieren påannonserade en av de andra klasserna som att "here we might have the next Top Model" kände jag att jag var tvungen att ta några djupa andetag. Note to self - det får inte bli för många år på kineiskt dagis för mina ungar!