Den som lever får te

Jag har börjat träna lite på gymmet här. Tien tar Elsie på morgonen ibland och efter jag har lämnat herr Nilsson på dagis går jag i samma hus och springer lite på bandet och gör lite situps för att bli av tvåbarnshänget på magen. I någon töntig gravidbok jag läste stod det att man ska se bristningarna på magen som en symbol för sitt moderskap. Cut the crap! Det är skitfult och är det något som är symbol för mitt moderskap så är det väl mina barn. Jada jada moderskap och hängig mage. Ja, det kanske inte blir någon bräda, det gäller att vara lite realistisk. Men det behöver ju inte heller stå skrivet - Jajamensan i den här magen har det legat en massa bebisar och strechat. Särskilt eftersom det bara är två.

Nåväl, jag är inte den enda som tränar här. Varje dag klockan tio börjar en käck liten melodi att spelas på skolgården som man ser från vårt hus och flera hundra barn går ut på gården för att göra gymnastik. De ställer sig i helt linjära rader och gör rörelserna helt symetriskt och i takt. Det är jättekul att titta på. Jag visade det för Tien och hon bara skrattade och sa att så gör alla skolbarn. Det gjorde hon när hon gick i skolan. Jag tycker det ser helt fantastiskt ut. På eftermiddagen kör de igång igen och de senaste dagarna är det en något mindre grupp, bara 200 barn som står och gör rörelser till den sköna 70-talslåten Kung Fu Fighting. Det är för övrigt en rolig låt som måste vara en av världens största one-hit-wonders. Någon som hört något med Carl Douglas på ett tag? Någon ny platta hemma? Nej, jag tänkte väl det. Men min kalenderbitar-musikexpert-kompis Daniel har säkert koll på vad som hänt med Carl. Och varför är det en svart kille som gör en låt om kung fu? Kunde de inte ge låten till en asiat så att iallafall någon asiat kunde få bli känd i popvärlden. Icke sa Nicke. Vi tar en svart kille och sätter ett pannband på honom så får han stå och göra lite roliga kung fu rörelser i en video. Men vad vet jag, Carl kanske var värsta kung fukungen.