Den som lever får te

Häromdagen åkte Elsie och jag på en utflykt till Pekings största och finaste (tror jag) park. Den heter Bei hai och ligger nordväst om den Förbjudna staden. Efter att ha betalt de obligatoriska 20 kronorna (kan vara billigare för kineser) så gick vi en lång promenad där. Det var väldigt vackert och stilsamt, trots att det vr ganska mycket folk. Pensionärer promenerade eller gjorde gympa. En skolklass spelade någon typ av håll-en-fjäderboll-i-luften-lek. En man ritade av personer på asfalten i vatten mot en peng - en förgänglig konstform. Efter den promenaden gick vi vidare genom Hou hai ett annat turistigt men vackert område in i hutongerna. Hutongerna är Pekings gamla bebygelse med låga hus, smala gränder och innergårdar om man nte ser från gatan. Dessa områden håller på att försvinna alltmer. De rivs och nya moderna hus byggs upp. Det är synd att det gamla Peking försvinner. Boendestandarden verkar för all del inte vara så hög i dessa områden, men det är knappast de som bor där nu som flyttar in i de nybyggda husen. Det är troligen utlänningar som jag. Det finns dock många som protesterar mot denna rivning, och det verkar vara trendigt att bo i hutongerna nu och allra trendigast att köpa och restaurera ett gådshus. En som beskriver sina vedermödor som svensk i Peking men också om att renovera ett gårdshus i hutongerna är Catarina Lilliehöök i boken Mei wenti (inga problem). En bra bok som också var den första bok jag läste när jag fick reda på att vi skulle flytta hit.

Som vanligt var min side-kick Elsie en dörröppnare och alla vill stanna och titta på henne och prata med henne. En mening på kinesiska jag får använda mycket är - Ta shi nu hair, ta qi ge yue le, wo men shi ruidien ren (hon är en flicka, hon är sju månader, vi är svenskar).