Nextopia
Jag har precis avslutat en intressant bok som heter Nextopia av Michael Dahlén. En rätt hypad bok av en intressant kille som är professor på Handelshögskolan och har långt hår och svartmålade naglar. Pyttan hade med sig den så jag passade på att läsa den medan hon och bokan var kvar. Boken handlar om att vi lever i ett förväntningssamhälle. I en värld där allt är tillgängligt närsomhelst och varsomhelst så blir det mer spännande att fundera på vad som SKA komma än vad som faktiskt finns. Vad som lurar runt hörnet. Att längta efter något skapar mer lycka än att faktiskt göra eller få något. Han ger massor av intressanta exempel. Som när iPhone laserades. Ingen hade hållit i en ännu mindre testat om den var bra - den fanns ju bara i sinnevärlden - likväl fylldes listan över människor som ville förbeställa den dyra mobilen i ett nafs. Eller när Coca-Cola skulle avtäcka sin nya billboard på Times Square då gick ryktena om att den skulle vara state of the art och det spekulerades om det och när den skulle avtäckas sändes det i TV. Dagen efter var det business as usual på Times Square - då fanns den ju liksom redan. Jag kan verkligen känna igen mig i det där. Att det är roligt att längta efter och fantisera om saker och resor och annat. Att det skapar glädje i sig alldeles oavsett resan eller upplevelsen.
En annan sak som är intressant i boken är att han har tagit del av massor av undersökningar om människors upplevelse av sin egen lycka. Det visade sig att människor över tid och spridda över jorden har nästan alltid lika stor livsnöjdhet - 5,7 av 7 (så länge man inte lever i krig eller extrem fattigdom). Man hade frågat stenrika amerikaner, amishfolk, grönländska eskimåer, afrikanska massajer och genomsnittssvensken och alla låg mellan 5,8 och 5,6 (svensken hade 5,6!). Det är ju otroligt intressat eller hur! Och det känns ganska skönt. Det är klart att man vet att lycka inte kommer från hur mycket pengar man har (kanske bara lite) utan som Whitney Houston (och givetvis också Eddie Murphy i världens bästa film En prins i New York ) så klokt sjunger I found the greatest love of all inside of me. Jag vet, det är kärlek, men ni fattar poängen.
Jag brukar längta efter saker. Som när människor ska komma hit på besök. Man är liksom uppspelt några dagar innan och planerar allt man ska visa och göra. Likväl kan jag göra det omvända. Börja tycka det är trist att folk ska åka redan innan de åkt. Eller annars bara ta ut sorgen i förskott. För min del gör det dock att när det tråkiga väl inträffar så har jag redan bearbetat det lite. Men jag undrar om jag ändå inte skapar lite mer olycka än jag egntligen skulle beöva genom att fundera på det i förväg. Att leva i nuet är verkligen svårt. Men enligt Dahlén behöver man inte göra det helt och hållet vi skapar ju massa lycka också genom att längta och tänka på saker som ska hända.
Just nu håller jag på att bearbeta att Pyttan, Anders och Signe ska åka hem imorgon. Jag har vant mig vid att vi hänger tillsammans mest hela tiden och sen ska de liksom bara dra. Vad är det för stil. Visst är det skönt också när gäster åker också och man får lite vardag igen. Men mest är det trist. Så nu ska jag leva lite in nuet och njuta av det faktum att de faktiskt är kvar.
Nu har ju jag inte läst Nextopia, men ignorans har aldrig stoppat mig från att ha en åsikt, och jag har ju läst en hel del om boken. Jag är mest förvånad över att Dahléns (av vissa i alla fall) tyckande uppfattas som något nytt. Redan på 1800-talet varnade konservativa tänkare för att konsumtionssamhället gjorde att människor skapade orealistiska förväntningar, spenderade sina liv i väntan på att de skulle uppfyllas, och blev desillusionerade när de inte gjorde det. Och på den andra ideologiska sidan, kommunismen, tror jag att t.o.m. Marx, eller om det kanske var Gramsci, varnade för att kapitalismen skapar ett samhälle där alla bara väntar på att bra saker ska hända istället för att arbeta för det, ett förväntanssamhälle.
Är det för att Dahlén är ekonom som gör att folk tycker att det är nya idéer. Eller innehåller boken massa saker som jag inte har förstått? Eller är det så att jag måste läsa boken? Eller, ännu värre, har jag skapat förväntningar på boken som redan nu överstiger mina upplevelser när jag sedan läser boken?
Mina förväntningar på boken just nu är att den består av:
- allmängods som alla marknadsförare värda namnet redan kan
- lite gammal, halvt bortglömd, samhällskritik
- lite kul fakta
= Nextopia
Jag har gjort den omvända från dig - dvs. inte följt debatten hemma utan läst boken. Lite old school, jag vet. Vissa är grundliga, andra skummar på ytan.
Jag vet inte om han försöker få det till att detta skulle vara något nytt eller inte. Jag uppfattade mest boken som en spaning om en trend som pågår nu, oavsett om det är första gången det inträffat eller inte. Och oavsett om det är nytt eller inte så har just vår tids förväntningar sina speciella egenskaper och uttryck. Nu har boken dessvärre åkt tillbaka till Sverige så jag kan inte kolla i den igen. Och i ärlighetens namn läste jag den rätt snabbt eftersom den skulle tillbaka till Sverige.
Och jag uppfattade inte boken som direkt samhällskritisk heller. Ibland var han mer uppmuntrande - bra, fortsätt och längta efter filmer som ska visas om ett år eller maskiner som ännu inte producerats - det skapar lycka. Han gick inte särskilt mycket in på de besvikelser som kan komma, det finns alltid något nytt att längta efter. Den var rätt rolig och avslappnad tycker jag och med många exempel man känner igen sig i och många intressanta studier som gjorts.
Så det var ingen milstolpe i mitt läsande varken litterärt eller vetenskapligt. Men det var kul att få läsa något med örat mot marken så att säga när man sitter här långt-bort-i-stan. Så du behöver inte läsa den om det tar emot och om du gör det har jag nu lagt dina förväntningar på en rimlig nivå.
Han avslutade dock boken med någon rolig mening med avsikt just att skapa dessa förväntningar för hans nästa bok. Det var ganska roligt.
Hej Frugan!
Intressant samtal om den där boken jag blir både nyfiken på den och samtidigt blir jag påverkad av Daniels lista där. Som skådespelare fastnade personbeskrivningen av honom direkt. Att han har långt hår och svartmålade naglar. Jag fantiserade iväg i att han typ ser ut som Keanu i Matrix fast fulare. Kanske att han egentligen är blond men färgar sitt hår svart och att hans ögonbryn ser lite väl ljusa ut då... för att inte tala om hans ljusblå ögon som gör att han ser ut som en albino och att han luktar svett blandat med skinnkappa och att han är lite nördig... och att det finns djur som man FÅR klappa...eller JAG vet inte
Nä nu spårade jag ur...
Jag har gjort den omvända från dig - dvs. inte följt debatten hemma utan läst boken. Lite old school, jag vet. Vissa är grundliga, andra skummar på ytan.
Jag vet inte om han försöker få det till att detta skulle vara något nytt eller inte. Jag uppfattade mest boken som en spaning om en trend som pågår nu, oavsett om det är första gången det inträffat eller inte. Och oavsett om det är nytt eller inte så har just vår tids förväntningar sina speciella egenskaper och uttryck. Nu har boken dessvärre åkt tillbaka till Sverige så jag kan inte kolla i den igen. Och i ärlighetens namn läste jag den rätt snabbt eftersom den skulle tillbaka till Sverige.
Och jag uppfattade inte boken som direkt samhällskritisk heller. Ibland var han mer uppmuntrande - bra, fortsätt och längta efter filmer som ska visas om ett år eller maskiner som ännu inte producerats - det skapar lycka. Han gick inte särskilt mycket in på de besvikelser som kan komma, det finns alltid något nytt att längta efter. Den var rätt rolig och avslappnad tycker jag och med många exempel man känner igen sig i och många intressanta studier som gjorts.
Så det var ingen milstolpe i mitt läsande varken litterärt eller vetenskapligt. Men det var kul att få läsa något med örat mot marken så att säga när man sitter här långt-bort-i-stan. Så du behöver inte läsa den om det tar emot och om du gör det har jag nu lagt dina förväntningar på en rimlig nivå.
Han avslutade dock boken med någon rolig mening med avsikt just att skapa dessa förväntningar för hans nästa bok. Det var ganska roligt.
Cia (var det väl) som skrev: "Som när iPhone laserades. Ingen hade hållit i en ännu mindre testat om den var bra - den fanns ju bara i sinnevärlden".
"Sinnevärlden" är den som FINNS. När någonting inte finns tillgängligt för våra sinnen, så finns det INTE i sinnevärlden.
Micael Dahlen är en god marknadsförare. För sig själv. A stage personality. När rockdrömmarna inte slog in blev han hypad av första tillfället att stå på en scen och föreläsa, och där blev han kvar. Hvad kunna vi då lära derutaf? Ingenting. Ty nu skriver han böcker. Många. Hvad lära vi af det? Celebrity dreams? Tröttsamheter kommer i många former.
