Den som lever får te

Jag har en hel massa inlägg som jag har tänkt skriva men jag ligger lite efter med dem eftersom jag har varit datorlös ett tag och för att de bilder jag vill lägga till ligger i en hårddisk på Sonys lagarställe. Men det kommer, tids nog. Tillsvidare får ni nöja er med gamla bilder och en dagsrapport.

Bilden är förövrigt tagen när vi var på ett svenskt jippo i en park här i Shanghai i oktober där en kinesisk Pippi uppträdde och de ville intervjua några svenska barn för TV. Så vi ställde upp men när de började ställa frågor sprang Nilo och Elsa därifrån och jag stod kvar som ett fån och blev intervjuad själv. Och en kille i min klass såg mig sen på kinesisk TV där jag sa något om Pippi som en förebild för barn. Undra om jag kommer att få något hatbrev denna gång som jag fick förra gången jag (även då motvilligt) var med i TV.

Denna vecka ägnar jag åt att plugga kinesiska, handla saker inför jul och kyla samt anpassa mig till att ha en bra och en klumpig hand. Den akuta smärtan har lagt sig, det var värst första dygnet. När jag håller handen högt så är det ok, håller jag ner den gör det ont. Det innebär å andra sidan att jag ständigt går runt med mitt fingerpaket upp i luften och ser ut som att jag har något mycket viktigt att säga, eller bara vill visa mitt bandage eller som E.T.  Oavsett vilket så ser det lite corny ut men det får jag leva med. Sen är det lite svårt att fixa håret och att diska och att tvätta händerna. Men jag börjar vänja mig. Jag är dock rätt klumpig, sprätter iväg pennor på lektionen och spiller och håller på.   

Idag var jag på den fantastiska blomstermarknaden och köpte julstjärnor, krans till dörren och en massa andra blommor och imorgon blir det IKEA för att köpa de julprodukter de har kvar. Vi är ju inte här på julafton men man vill ju ändå ha lite juligt såhär års. Trots alla vackra blommor har det varit en rätt värdo kväll här på Wulumuqilu. Nilo är en krånglare vid matbordet. Inte så mycket att han inte äter, det gör han efter mycket om och men, det är bara alla dessa om och men som är så jobbiga. Han springer runt, ligger på stolen, ska springa på toaletten, kommer på en grej han ska hämta på rummet, ska byta stol - det hålls på till vansinne. Och Elsa hänger ju på såklart. Så det är en jädra kalabalik och idag blev jag tokig. Efter halva måltiden satte tjafsandet igång och efter att ha sagt till dem fem gånger sa jag, 
- Om ni inte sätter er nu så slänger jag er mat.
Och när de inte satte sig tog jag maten och slängde den. 
Nilo blev helt galen.
- Jag måste få mat! Dumma mamma! Jag kommer att kräkas! (?) Jag måste åka till doktorn! Osv.
Men jag stod på mig. Sen har han hållit på i princip hela kvällen. När Henrik kom hem slängde han sig på golvet och sa,
- Mamma ger mig ingen mat!
Och när han gråtande sa
 - Snälla mamma ge mig mat.
Kände jag mig som en vidrig mamma och i de lägena undrar man ju själv om man vet vad man håller på med, typ,
- Vänta lite Nilo, jag ska bara ringa Nannyakuten och kolla om jag gör rätt nu. 
Men jag vet att han hann äta halva måltiden och han fick som vanligt välling när han gick och la sig så han lär inte svälta ihjäl, men det är sannerligen inte lätt att veta hur man ska göra. Var man ska dra sina gränser och hur benhård man ska vara.Imorgon är det säkert samma kalabalik, vad vet jag. Jag vet bara att jag blev galen idag och att Nilo körde hela sitt martyrregister. Puh!