Den som lever får te

Det är många som undrar varför vi väljer just februari för att komma hem och hälsa på. Av alla månader är ju februari en av de allra tråkigaste i Sverige. Det var olika skäl, dels var det kinesiska nyåret då hela Kina är stängt och alla har åkt hem till sina familjer. Sedan var vi tvugna att fixa lite grejer med visum, läkarbesök och sådant. Och en turlig sinkadus var att vårt radhus som vi annars hyr ut stod tomt just i febuari. Efter sommarens cirkusliv med ständigt nya boendeplatser (vi bytte sovplatser 12 gånger i somras!) var det väldigt skönt att få bo på ett ställe och desutom hemma.
 
Jag har känt att det har varit helt ok. Visst det är mörkt och lite grått, men det har varit hyggligt väder med snö och vi har kunnat åka pulka och njuta lite av riktig vinter. Inte såndär låtsas vinter som vi har i Shanghai. Men idag tog det alla pris. Det var ett riktigt skitväder för att utrycka det milt. När man tittar ut är dimman så tät så man knappt ser huset mittemot typ 50 meter bort och det är genommulet. När man trots detta bestämmer sig för att bylsa på barnen alla overaller, vantar, mössor, vinterstövlar och halsdukar kliver man rakt ut i 10 centimeter slush, alltså blöt-snö-gegamoja, så skorna blir blöta innan man ens hunnit lyfta ner barnen i vagnen. Great! Ja, dag har Stockholm verkligen visat upp ett riktigt klassiskt skitfebruariväder.
 
En annan sak jag gör för att förbereda mig på att lämna Sverige igen är att överdosera på svensk TV. Det sänds föralldel mycket bra på svensk TV, eller ganska mycket iallafall. Men jag tittar också på de dåliga programmen - två fredagar i rad har jag sett iallafall långa delar av Let´s Dance. Det är faktiskt ett väldigt påfrestande program. Så många usla dansare och så klämkäckt så man blir matt. Idag såg jag första av 3298 deltävlingar i melodifestivalen. Det var helt ok men jag är ändå glad att jag bara hinner se två (för ja, om jag hade varit i Sverige hade jag förmodligen sett alla deltävlingar samtidigt som jag hade suttit i soffan med popcornskålen i famnen och ondgjort mig över att det är ALLDELES för många deltävlingar nu för tiden och det blir ju SÅÅÅ uttjatat och i slutändan kompisröstar ändå Warsawapakten på varandra så vad är det för mening!). Så två deltävlingar räcker mer än väl. Sen får jag väl se vinnarbidraget på YouTube. Jag tyckte iallafall Petra Mede gjorde ett bra jobb. Mot mina förutfattademeningar var Caroline af Ugglas väldigt bra och jag tyckte faktiskt Alcazar var svängiga. Dansbandskillarna och den där lilla sötnosen Jimmy gillade jag också. Men varken Emilia eller Shirley Clamp kunde ju sjunga rent och resten var tråkiga. Tänk, melodifestivalen väcker alltid känslor. 

Om en vecka åker vi tillbaka till Shanghai, det känns dubbelt.