Den som lever får te

Nu är vi tillbaka i Shanghai efter 20 timmars resa. Det var som vanligt lite ledsamt att lämna Sverige. Eller ja, det kändes rätt ok att lämna det mulna och kalla februari-Sverige men det kändes trist att igen säga hejdå till alla mina homies. Vi hann under våra tre veckor i Sverige att träffa nästan alla vi ville träffa och göra nästan allt vi hade planerat, plus en massa vi inte hade planerat. Så det var toppen! Jag har verkligen många fantastiska kompisar! Och en alldeles, alldeles toppen familj. Och eftersom vi var hemma så länge hann jag med att träffa kompisar två, tre och till och med fyra gånger istället för en, och äta flera middagar hos mamma och pappa, och var på jobbet två gånger, och Nilo var på Junibacken två gånger och jag hann äta fyra semlor och se två delfinaler i Melodifestivalen och köpa en tröja på Tradera (rätt bissar tröja faktiskt men det är som det brukar med Tradera) och Henrik hann åka fram och tillbaka Sverige-Shanghai två gånger.

Henrik har för tillfället ett reseschema som skulle ta knäcken på vilken turnérande popgrupp som helst. Först Sverige en vecka, sedan tillbaka till Shanghai en vecka för att under den tiden vara i Peking två dagar. Sen tillbaka till Sverige en vecka och sen hit igen och imorse satte han sig på planet till Hongkong. Rätt tufft! Men han ler tapert och säger att det funkar!

Flygresan hem gick sådär. Nu var jag inte lika taggad och inställd på överlevnad som på ditvägen utan tänkte inte så mycket på det utan bara åkte. Dessutom är jag lite sjuk så det var rätt jobbigt. När man har lite feber och ont i halsen vill man ligga hemma i sängen, inte sitta på en trång stol runt 300 andra människor. Och även om Henrik fick dra det tyngsta lasset så fick jag gå mina varv med Elsa i gångarna, byta bajsblöjor på trånga toaletter, läsa böcker med Nilo och få honom att förstå att kall välling är toppen - det dricker alltid piloterna! Och sova på plan alltså. Jag har aldrig varit särskilt bra på det men när jag reser med barn är det nästan omöjligt och dessutom lite täppt i näsan på det. Ja, nej, det var långt och segt och ingen sömn. 

Vi landade dessutom klockan 8 på morgonen vilket gör att man måste stå ut en hel dag innan man får sova. Och det gjorde inte jag. Jag sov två timmar på dagen och voilá! Jag kunde inte somna i natt. Alltså jetlag - what is it good for absolutely nothing! Att kroppen ska hålla på att krångla så. Man är skittrött, helt färdig och ligger där men nehejdå här ska inte sovas utan man ska vrida och vända på sig i timmar. TIMMAR! Jag somnade framåt 4-tiden och sen var det bara att kliva upp klockan 7. Barnen klarade det mycket bättre och var bara vakna någon timme var i natt. Så jag är helt färdig. Ibland är det ok och sen slår det till som en hammare i huvudet och man står och knäar som en pundare på Sergels torg och vill bara sova en aldrig så liten stund precis just där man står. Faktum är att hammaren slog till just nu så jag ska gå och blunda bara 5 minuter, jag lovar! Bara 5!