Den som lever får te

Fast det borde nog vara i omvänd ordning. För landskapet i Huangshan - Gulabergen - var otroligt. Här i Kina använder de gärna ord som magnificent, beautiful och lovely så när man läser att platser ska vara det brukar man ta det med en nypa salt. Men i detta fall räcker det knappt till - det var ofattbart vackert. Uttrycket Nature imitating bad art passade synnerligen väl här. Särskilt eftersom det finns en hel konstskola som bara ägnar sig åt att måla dessa spettsiga bergstoppar med tallar och dimslöjor runt omkring med bättre och sämre resultat. Och här överträffade verkligeheten tavlorna oavsett kvalitet.

Vi åkte till Gulabergen i fredags och hade blivit varnade att det denna storhelg skulle vara oroligt mycket folk på ett sådant ställe. Och visst var det packat med folk uppe på berget, men det gjorde inte så mycket. Vi bodde på ett trevligt ställe vid foten av berget vid en flod och det var grönt och vackert överallt. Elsa började med att vara lite hängig och febrig och först fick vi lite panik - skitdåligt ställe att få svininfluensan på. Typ tre timmar till närmaste okej sjukhus. Så vi ägnade första halva dagen till att surfa på alla svininfluensasiter som tydligen snabbt skapats medan Elsa fick vila på rummet och den andre fick gå på upptäcksfärder med Nilo. Men febern gick snabbt ned igen och hon blev rätt pigg. 

Den andra dagen gick vi upp tidigt och åkte linbana upp på berget. Där var som sagt massor av folk men utsikten var magnifik. Vi knallade up och ned på trapporna i några timmar och när vi skulle börja gå tillbaka mot linbanan snubblade Nilo rätt illa i en trappa. Han fick skrapsår på båda benen, på halsen och i ansiktet och dessutom en rejäl svullnad och blåtira som nästan genast täckte för större delen av ögat. Lilla hjärtat. Han har otur med trappor han. Tur att han inte såg sig i en spegel för då hade han blivit lika chockad som Henrik och jag försökte dölja att vi var.

När vi kom ned med linbanan och var påväg till parkeringsplatsen där vi hade stämt träff med en taxichaufför hände något mycket märkligt. Vi stannade till vid en glasskiosk för att trösta Nilo med en glass efter sin vurpa och när jag står och gräver i glassboxen ringer det i kioskägarens mobil. Det är till dig säger hon och räcker mig telefonen! Va? Vadå till mig? Jag gick bara förbi här och stannade för att köpa glass? Hur kan det vara till mig? Det var taxichauffören som undrade när vi skulle komma. Hur i hela friden.....? Jag antar att alla känner alla i businessen runt Gulabergen och att han ringde henne och frågade efter en blond familj med två barn. Och det var faktiskt 95% kineser där så det kanske inte var så svårt. Men när jag stod där med näsan ned i glassboxen kändes det rätt orimligt att samtalet skulle vara till mig. Eller så är den kinesiska underrättelsetjänsten Mission impossible på riktigt och har detaljkoll på alla utlänningar i landet. - C. Lif? Ja, hon har just kommit ned med linbanan vid Huangshan. - Vadå vill du prata med henne. - Ja det kan vi fixa. Ska bara lokalisera närmste mobiltelefon i närheten. Tom Cruise skulle inte ha en chans mot den organisationen.