Den som lever får te

 

Det är söndag. Barnen har just somnat. Henrik stängde dörren efter sig för en timme sedan och åkte till Sverige på tjänsteresa. I helgen har vi inte gjort särskilt mycket alls. Hängt hemma, fikat på stan, handlat DVD:er, kollat på DVD:er och just det varit på akuten.

Hela veckan har varit lite av en följetong av sjukdomar och sjukhusbesök. Elsa började förkylnings- och feberkedjan som sedan gick till Henrik, till Nilo och sen till mig. Så alla har i något skede denna vecka varit hängiga och febriga. Nilo ramlade ju också i Gulabergen och har dessutom gått runt med ett blått öga och skrubbsår i ansiktet hela veckan för att förstärka bilden av en hängig familj. Jag var inne och tog bort mina stygn i rumpan i tisdags (och det var ett alldeles prima födelsemärke som hade tagits bort så det var ju skönt). Men så avslutade vi alltså denna eländiga vecka med att Nilo fick jätteont i magen i fredags och vi fick åka in till akuten. Han hade verkligen ont och man fick inte röra honom och efter ett tg blev han alldeles matt och slö. Doktorn kunde inte riktigt klura ut var det var, mer vad det inte var - blindtarmen eller bakterier - men antingen var det matrelaterat eller något med lymfkörtlarna. Vi var inne en timme eller så och sedan fick han smärtstillande. När den började kicka in gick Nilo från att ligga matt och med smärtor till att skoja med sjukvårdspeonalen. Då fick vi åka hem. Han har haft lite dålig aptit resten av helgen men är annars ok så vi vet inte riktigt vad det var. Nåväl, jag hoppas på att nästa vecka blir en friskare och med färre sjukhusbesök.

Ett roligt sjukhusbesök jag gjorde innan Gulabergen var dock när jag fick hälsa på min kompis Anna-Karins nyfödda bebis Linnea. Hon var precis så där liten och söt och rosa och luktade så där nyfött som de gör. Då är det betydligt roligare att besöka sjukhus.

Annars har jag liksom många andra funderat på Nobelpriset denna vecka. Först litteraturpriset som jag alltid tycker är så spännande. Och som jag liksom aldrig lyckas pricka in eller ha läst innan. Herta Muller, eller häxan surtant som jag läste att någon på Facebook kallade henne, hade jag inte hört talas om innan jag bröjade läsa om spekulationerna innan utnämningen. Får väl se vad de har för böker av henne på våran lokala bokhandlare.

Mycket mer intressant är ju utnämningen av Barack Obama till nobelsfredspristagare. Först kände jag att det var väl ovanligt konstigt. Han är ju föralldel en spännande person men som de flesta kommentarer säger - han har ju inte hunnit göra så mycket ännu. Man kan väl inte få pris bara för att man lyckats bli vald och för att man lovar massa bra grejer. Men sedan tycker jag att argumentet att han inger hopp är intressant. Det kanske inte är värt ett fredspris, men det är ett spännande argument i en inte alltid så hoppfull tid. Jag blir glad och hoppfull när jag tänker på att det är han som är världens mäktigaste man, och att majoriteten av alla amerikaner, som man inte alltid känner den största respekten för, har valt honom till sin president. Det är hoppfullt. Att kunna ge en massa människor hopp ÄR en otrolig bedrift. Sen kan man ju vara lite krasst politisk också och tänka att man därigenom låser in honom lite politiskt. Det kanske tar emot lite extra att starta eller förlänga ett krig om man är nobelsfredspristagare. Eller så var det bara så att ledamöterna i Nobelkommittén i Oslo valde den person de helst ville äta middag med. Nej, nu ska jag gå och sova. Med hopp om att nästa vecka blir friskare för vår del.