Den som lever får te

Sista dagen i Anhuiprovinsen åkte vi till den 1000-år gamla byn Hongcun som är med på Unescos världsarvslista. Anhui är, trots att den ligger ganska nära den välbärgade östkusten, en fattig provins. De lever mycket på jordbruk och är känd för att de flesta ayis (hemhjälpar) kommer därifrån, och presidenten Hu Jintao. Vi åkte genom den vackra landsbygden med teodlingar på bergssluttningarna och kom fram till en dalgång med en sjö i. Och där nere låg denna gamla, vackra stad. Husen var väldigt gamla och hade vackra innegårdar och sådana där fina tak med uppåtstigande slut med vackra utsmyckningar på. Det såg ut som det var taget ur en gammal kinesisk film och faktum är att delar av filmen Crounching Tiger Hidden Dragon är inspelad där. 

Vi gick runt bland gränderna och hittade en gård som var kombinerat hotellreception, restaurang, vardagsrum, parkeringsplats för mopederna och stället man torkade sina lakan. Där åt vi en fantastisk middag och hade en sån där riktig "Kinaupplevelse". Man äter nylagad mat bland lakanen, våra barn leker med barnen på gården, man tvättar händerna på gården i en slang som de uppenbarligen har till att tvätta såväl händer, kläder och håret, farmor kommer ut från köket och frågar om vi gillade maten. Det var fantastiskt. Och även om jag verkligen stakar mig fram på kinesiskan är det i sådana lägen fantastiskt att kunna prata några meningar.

Och just det, spyan ja. Inte en resa utan att man får en spya över hela sig. Sista dagen blev Elsa bilsjuk, igen. Och kräktes över sig själv och mig, igen. Så det blev en hemresa luktandes spya, igen! Det var en fantastisk resa, men det var också skönt att komma hem. Borta bra men hemma bäst!