Den som lever får te

Tänkte att jag inte skulle skriva samma sorts inlägg som sist. Tänkte vara lite spirituell och ha något nytt att komma med. Någon spännande anekdot om livet i Kina. Eller någon vitsigt reflektion, men icke. Det har inte hänt något alls av intresse. En hel vecka men vanlig tråkig vardag. Henrik har varit i Sverige hela veckan och då blir allt mycket tråkigare. Och Liu Mei är hängig och har bara jobbat lite. Så vi har mest varit hemma. Ritat, badat, byggt ett dockhus i papp, tittat på Sponge Bob Squared Pants och ätit rester. Och den förhoppning jag hade förra veckan om att vi skulle vara friska har inte infriats. Så ledsen, jag har inget kul att komma med. Det är mitt i obtober, mitt i hösten, mitt i livet. Inte så svängigt alla gånger!

Elsa vaknade i natt och var jättevarm och imorse hade hon 39 grader. Så vi har tid hos doktorn klockan 11. Nilo har fortsatt ont i magen och jag börjar oroa mig för att det är något psykologiskt. När jag läst på om magknip hos barn står det att återkommanda magonda oftast har psykologiska orsaker. Och så funkar jag själv. Om jag är orolig eller olycklig får jag direkt ont i magen så det känns logiskt. Nilo är dessutom lite låg, lättretlig, inte sig själv. Ibland är han glad och rolig som vanligt men sen kommer det ett utbrott och han blir opoprortinerligt arg eller ledsen. Och då snackar vi om en kille som redan varit i trotsåldern i ett och ett halvt år så det är inte det att jag inte är van. Jag trodde det skulle lätta snart, inte bli värre. Igår när han skulle få vattenmelon bad jag honom att sätta sig upp i soffan och äta den så att han inte, som igår skulle spilla frukt över soffan. Detta tog han som en otrolig kränkning och blev otroligt ledsen och arg. Och så Elsa då med hög feber och hosta.

Höjdpunkterna denna vecka har varit tre ganska bra kineiskalektioner, en lunch med en kompis och en kopp te med Catharina en kväll när barnen somnat. Man får vara glad för det lilla.