En annorlunda värld
Alltså det här stället är verkligen någonting helt annorlunda. Det är så många konstigheter och man tror att Borat ska dyka upp närsomhelst. Allt var annorlunda. På söndagen besökte vi bland annat en bodskapsmarknad. Vilket sanslöst ställe! Massor med människor, mopeder, kor, lamm, lastbilar, kameler, traktorer, getter, cyklar alla och allt åkandes och springandes kors och tvärs på ett dammigt fält. Och kommers. Ständig kommers och budgivningar och handskakningar och gubbar i pälsmössor och förstora rockar. Hade det inte varit för att de tagit upp en mobiltelefon ur fickan hade man trott att detta var 1800-talet.
En annan konstighet i Xinjiangprovinsen är tiden. Kashgar ligger 7 timmars flygväg rakt västerut från Peking så man är alltså halvvägs till Europa och borde således ligga två eller tre tidszoner bort, men icke. I detta centralstyrda land ska hela landet vara i samma tidszon. Så när klockan är sju känns det som det är mitt i natten och klockan 8 på kvällen är solen fortfarande upp och det är varmt. Det är hel snurrigt så bara för att kunna leva lite mer logiskt efter solen finns det den officiella Pekingtiden och den informella Xinjiangtiden som är två timmar efter. Så när man bestämmer en tid måste man specificera detta.
Kina vill ju skapa ett harmoniskt samhälle där alla folkgrupper är inkluderade. I Xinjiang kan man väl säga att det går sådär. Senast i somras var de största sammandrabbningarna mellan folk och militär sedan Himmelska fridenstorg här i Xinjiang. Uigurerna vill ha mer självständighet och regeringen vill att de ska bli kineser - ett harmoniskt folk - som de paraderar. Så regeringens lösning på det är att tvinga/uppmuntra hankineser att flytta dit, skicka massor med poliser och militärer, såklart bara hankineser, samt att inta alla höga positioner. De bygger föralldel också en hel del bra infrastruktur som kommer alla till del men det är uppenbart att det handlar om att uigurerna ska integreras inte tvärtom. Det är med andra ord samma metoder som i Tibet. Fast i Xinjiang verkar det dock finnas en något större tolerans för religionen. Uirgurerna är muslimer och verkar leva efter detta och i Kashgar ligger Kinas största moské som var välbesökt. Andra tecken på att folkgrupperna lever helt seprata liv är att hankineser som flyttar hit aldrig lär sig det lokala språket uirguiska och de flesta uirgurer inte var så kunniga eller intresserade av kinesiska och att äktenskap över etnicitetsgränserna är unheard off. Man kan väl säga att det finns en del ytterligare att göra för att uppnå målet om ett harmoniskt assimilerat samhälle i Kina.
