Den som lever får te

När jag hade bott ett halvår i Spanien kunde jag prata rätt flytande spanska. Inte toppen, men hyggligt. Efter ett år var jag i princip flytande. Efter två år i Kina, studier i ca tre terminer och faktiskt hårdare studerande än jag någonsin gjorde i Spanien kan jag inte ens en fjärdedel i jämförelse. Kinesiska är svårt! Jättesvårt! Ibland tycker jag det flyter på och jag kan ta mig fram hyggligt. Men lika ofta går jag in i en affär och vet knappt hur man frågar om ett plagg finns i en annan färg eller hur man betsäller på en restaurang. Det är klart, det är inte heltidsstudier och jag övar inte lika mycket kinesiska som jag övade spanska. Så den enda lösning jag nu ser är att jag lämnar Henrik och försöker bli ihop med en kines! Det gör susen för språkutvecklingen. Eller kanske inte föresten. Jag stannar nog med Henrik och får helt enkelt nöja mig med att prata halvdan kinesiska.

Men jag är ändå stolt över att Anna-Karin och jag har kämpat på så hårt som vi har. Många utlänningar börjar och läser en termin och sen ger de upp. Fast det ska sägas, många ger sig tusan på att lära sig och pluggar stenhårt och blir jätteduktiga. Men vi har iallafall kämpat. Tre gånger i veckan har vi cyklat till skolan och suttit i dessa klassrum med vår lärare Crystal och kämpat och gjort fel och gjort om och frågat och jesus vilket tålamod hon har när jag tänker på det.

Förra veckan blev det inga lektioner på grund av magsjuka och Expobesök så det kändes väldigt roligt att komma tillbaka i måndags och sitta där med sin mugg med vatten och lära sig ännu en situation när man kan använda ordet zai och vad toalettpapper heter wei sheng zhi - det tog mig två år och lära mig en sån basal sak! Jag får lite ont i magen när jag tänker på att detta, Anna-Karin, Crystal och jag i klassrummet kämpandes med kineiskan - snart är slut.