Den som lever får te

Jag börjar med förtvivlan. Helgen i Hong Kong var toppen men jag måste fått med mig någon bacil därifrån för morgonen efter jag kom hem fick jag en magomgång som hette duga. Man får magknip på morgonen, man går på toaletten, och en gång till, och en gång till och snabbare och snabbare och sen ska man kräkas och sen ska man på toaletten och sen kräkas ännu mer och magen krampar och man svettas. Och när man ligger kvar på toalettgolvet, som en böjd ostbåde runt toalettstolen och man tar toalettmattan till huvudkudde, där någonstans känns det som man nått botten av sin existens. Eller, det går nog att komma ännu lägre, jag menar jag har iallafall en toalettmatta. Men man är liksom inte i sitt esse direkt. Efter fyra-fem timmar vände det och då är man bara helt färdig, och trött, och man har ont i hela kroppen. Igår fick jag behålla vätskan och de tre gurkstavar och de fem pastaskruvarna och idag kommer jag nog kunna äta en hel smörgås eller två så jag är snart på banan igen. 

Men igår när jag låg i sängen och drack avslagen cola på tesked och tyckte synd om mig själv mailade jag mina systrar och gnällde. Både äver mitt usla skick men också över ångest att flytta hem, att säga hej då till alla och att vi inte har någon bostad hemma. Då tog min stora syster Pyttan tag i saken och ringde några samtal, och tjatade och trixade och snipp snapp snorum hade hon fixat en tillfällig bostad åt oss i höst. Helt otroligt! Inte bara är den lagom stor (100 kvm), rimligt pris den ligger exakt där vi ville bo. På SAMMA gata som dagis - Garvargatan på Kungsholmen. Jag trodde det var ett skämt när hon SMS:ade mig igår kväll. Jag kan fortfarande knappt tro att det är sant och vi har inte kontraktet i vår hand ännu men de har sagt ja. Gud, och särskilt Kungsholms församling, hör bön!