De tres gäng
I helgen var vi åtta personer som umgicks. Nu är vi så att säga back to basics. Jag och mina två följeslagare - Elsie Elsefjun och herr Nilsson. Alla åkte dessutom samma flyg så det kändes lite som att det är värsta festen i Stockholm ikväll som alla skulle på men jag var inte bjuden. Så vi är tillbaka till vardagslivet. Dagis öppnade idag igen så herr Nilsson var där. Och efter att vi vinkat hejdå till Henrik och farmor och farfar så gick jag och Elsefjun ut en sväng. Jag shoppade lite, drack en kopp kaffe när Elsefjun hade somnat i vagnen och läste Joan Didions Att lära sig själv att leva. Hon är så bra. Av någon outgrundlig anledning har jag alltid känt att jag borde skriva dagbok. Jag vet inte varför. Och varje gång jag har läst någon gammal dagbok jag någongång lyckats få ihop är den otroligt ointressant. Didion skriver så här om detta:
Jag har aldrig vid någon tidpunkt lyckats föra dagbok; min inställning till det dagliga livet är allt från fruktansvärt nonchalant till en smula frånvarande, och vid de få tillfällen då jag har försökt att plikttroget återge dagens händelser, har jag drabbats av sådan leda att resultatet i bästa fall blivit mystiskt. Vad menas med det här >> handla, skriva ett stycke, middag med E, deprimerad <<? Handla vad då? Skriva vilket stycke? Vem är E? Var denne >>E<< deprimerad, eller var jag deprimerad? Vem bryr sig?
Så nu är jag botad. Jag tänker aldrig mer skriva dagbok. Jag är säker på att de finns de som skriver intressanta dagböcker som de har stor behålning av men jag hör inte till dem. Mina dagböcker är urtrista. Att blogga däremot är kul. Man skriver för en läsare - mamma. Och i bästa fall några till. Dessutom läser någon direkt det man skriver och man kan få och ge kommentarer. I mitt limboliv - inte hemma i Sverige och inte riktigt tid att slå ned bopålarna i Peking - är det skönt att få denna kontinuerliga vuxenkontakt. Att få dela mina tankar och intryck med fler än Henrik, som dessutom är på resande fot ganska mycket.
I en annan essä av Didion i samma bok, Om självakting som också är mycket läsvärd, skriver hon:
Att ha den känsla för sitt eget innersta väsen som utgör självaktningen, är att ha möjlighet till allt: förmågan att skilja på saker och ting, att älska och att förbli likgiltig. Om man saknar självaktning är man inlåst i sig själv och är paradoxalt nog oförmögen både till kärlek och till likgiltighet. Om vi inte respekterar oss själva blir vi å ena sidan tvingade att förakta dem som är så ynkliga att de står ut med oss, de som har så dålig iakttagelseförmåga att de inte märker våra ödesdigra svagheter. Å andra sidan är vi då på ett egendomligt sätt förslavade av alla vi möter, fast beslutna att leva upp till deras felaktiga föreställning om oss eftersom den bild vi har av oss själva är ohållbar. Vi smickrar oss själva genom att tro att detta tvång att vara andra till lags är ett trevligt drag, ett bevis på en empati som vi inbillar oss att vi har, ett tecken på vår vilja att ge. (---) Utlämnade till dem som vi inte kan annat än förakta, spelar vi roller som är dömda att misslyckas innan de ens har börjat, och varje nederlag framkallar ny förtvivlan och vi försöker omedelbart gissa oss till nästa krav som kommer att ställas på oss så att vi ska kunna leva upp till det.
Hon är smart den där Didion. Idag var det över 30 grader i Peking. Man blev svettig så fort man rörde sig. Och när vi kom hem från dagis hade vi strömavbrott. Eller rättare sagt, vi har nog inte betalat räkningen så då stänger de av strömmen. Det är ett jättebra incitament till att betala faktiskt. Tien hade varit utan ström några timmar men när jag kom hem klurade vi ut tillsammans var elkortet och nyckeln fanns som man behöver (manualen vi fått av våra hyresvärdar fanns såklart i datorn - som var strömlös!) och hon kunde gå och betala. När man gjort det drar man kortet genom en kortläsare som sitter i detta våningsplans gemensamma elskåp vid hissen och sedan ska man slå på några knappar. Det hade inte varit så lätt att fixa själv klockan tio på kvällen ensam med båda barnen och Henrik i luften påväg till Sverige. Tack och lov för Tien, igen.
En viktig tumregel för bloggande är att man ska bortse ifrån att mamma läser bloggen så att man inte censurerar sig själv; jag väntar på första Desperate Housewife-inlägget. Vill i sammanhanget upplysa om att konkurrensen om läsarna i Sverige har hårdnat sedan Lars Norén gav ut sin dagbok. Man behöver inte plöja de 1700 sidorna, bara allt som skrivs om boken är smaskigt nog. Det nya svarta inom Sveriges kulturelit är att vara omnämnd i boken, även om man kallas för kräk eller idiot. Fö är dammrenoveringen i Fredhäll nu nästan klar. En radiostyrd ubåt från Teknikmagasinet känns mer och mer som ett måste, något jag ska dryfta med Henrik över en pizza ikväll.
Jag känner mej hedrad över att vara målet för din blogg, och känner mig därmed som representant för familjen som läser minst lika flitigt som jag. Hade du över 100 besök på en dag ??? Själv läser jag bara max 3 ggr om dagen, så din fanclub är stor !!
Vad är skillnaden på din blogg och en eventuell dagbok - annat än att du inte avslöjar dina innersta tankar. Du skriver i alla fall flitigt om vad som händer.
Apropå sånt som händer - kan Tien komma med till Shanghai eller måste ni leta någon ny hjälp? Hur går det med bostad där , förresten?
Alla mina inlägg är från en mer eller mindre desperat hemmafru. Och min mamma tål rätt mycket. Jag förstår att du tror att de renoverat plaskdammen för att 40-åriga killar ska kunna köra radiostyrda båtar åp den men jag tror den i första hand är tänkt till barnen. fast det är klart. På kvällen måste ju även lite större barn få leka där.
Jag tror egentligen inte att det skulle vara så stot skillnad i en dagbok, förutom fulare eftersom jag har så ful handstil och skriver långsamt för hand. Men definitivt tråkigare. Att skriva till någon annan är roligare och jag anstränger mig mer då.
Tien ska faktiskt fortsätta hos Henriks kollegor vars lägenhet vi bor i och de kommer tillbaka i juli. Så hon blir kvar här. Hon har familj här och dessutom skulle det behövas ett större boende i Shanghai. Så vi får fixa någon ny där. Vad gäller Shanghai måste vi ta tag i det snart. Känns rätt jobbigt. Vi har precis kommit i ordning här. Men vi ska åka dit innan vi åker hem och reka lite.
Alla mina inlägg är från en mer eller mindre desperat hemmafru. Och min mamma tål rätt mycket. Jag förstår att du tror att de renoverat plaskdammen för att 40-åriga killar ska kunna köra radiostyrda båtar åp den men jag tror den i första hand är tänkt till barnen. fast det är klart. På kvällen måste ju även lite större barn få leka där.
Jag tror egentligen inte att det skulle vara så stot skillnad i en dagbok, förutom fulare eftersom jag har så ful handstil och skriver långsamt för hand. Men definitivt tråkigare. Att skriva till någon annan är roligare och jag anstränger mig mer då.
Tien ska faktiskt fortsätta hos Henriks kollegor vars lägenhet vi bor i och de kommer tillbaka i juli. Så hon blir kvar här. Hon har familj här och dessutom skulle det behövas ett större boende i Shanghai. Så vi får fixa någon ny där. Vad gäller Shanghai måste vi ta tag i det snart. Känns rätt jobbigt. Vi har precis kommit i ordning här. Men vi ska åka dit innan vi åker hem och reka lite.
