Den som lever får te

Varje torsdag klockan kvart över fyra går Nilo på simskola i poolen i vårt klubbhus. I början var han tveksam men nu tycker han att det är så roligt. Hans fröken heter Aileen och är från Californien, men med asiatiskt påbrå och hon är superpedagogisk och lugn som en filbunke trots alla stojiga ungar. I Nilos klass denna terminen är de bara tre pojkar Nilo, Kean och Kevin. De lär sig verkligen att simma. Nilo kan simma flera meter under vattnet och med huvudet ovanför ytan går det ibland bra ibland sämre. Men han är totalt orädd och tycker det roligast är att dyka ned till botten och plocka upp ringar där han inte bottnar. 

Både Kean och Kevin ser asiatiska ut och det visade sig att Kevin är från Singapore medan Kean var från Colombia. Jaha sa jag men ni talar ju japanska (och ser japanska ut).
- Ja, sa hans mamma. Mina föräldrar är japaner men de emigrerade till Colombia så jag är född där. Så jag talar japanska på dagarna och spanska på kvällarna med barnen. Men min man är taiwanes så han pratar kinesiska med barnen och vi talar engelska med varandra. Vi träffades dessutom i USA.
Så där är det inte sällan här. Folk har en sådan blandning av nationaliteter och språk att det blir en enda röra. Jag undrar vad Kean kommer känna att han har för nationalitet när han blir stor. Fast när han blir stor är det där med nationalitet troligen såå 1900-tal. Vem bryr sog om nationaliteter. Where ever I lay my hat, thats my home! Jag förslog att de skulle flytta till Ryssland sen så har de liksom täckt världsspråken. Hon sa att det inte alls var någon dum idé.