Hemresa!
Imorgon åker jag och barnen hem till Sverige. Och jag är skitnervös, faktiskt otroligt stressad. Inte så mycket för att komma hem. Kanske lite det också, men inte så mycket. Jag är skitnervös för hemresan. Jag ska flyga ensam med båda barnen. Det gjorde jag i somras också men då var Elsa liten och resan varade 9 timmar.
Nu är Elsa stor. Faktiskt i sin allra krångligaste ålder skulle jag tro, ett och ett halvt år. Hon går inte utan springer, hon är rastlös, hon blir arg som ett bi om man tar något från henne, hon kränger som en 14 kilosmask om man lyfter henne och hon inte vill och hon klättrar - på stolar, bord, hyllor - allt hon kommer åt, hon sover inte så länge längre och äter bara vissa grejer. Hon kan titta på en film i två minuter och läsa en bok, om man läser den för henne, i fem minuter. Och hon ska sitta i min famn hela resan. Sen har vi den stora, ansvarsfulla, lugna storebrodern - inte! Alla som ha träffat Nilo vet ju vad han är för sort - busig, snabb, högljudd, bestämd, rastlös, envis, nyfiken. Honom kan man dock sätta framför en film i en timme och han kan, om han hamnar i det tillståndet, leka med en playmobilgubbe i 20 minuter men i övrigt gäller det att underhålla och hantera.
Och hela resan tar 20 timmar! Jajamensan, 20 TIMMAR! Om det inte är några förseningar förstås. Först 12 timmar flyg till Amsterdam sedan vänta där och efter det ytterliagre två timmar till innan vi ladar på Arlanda. Vi lämnar hemmet klockan 10 på lördag förmiddag och kommer fram till Stockholm klockan 6 på söndagmorgon, vår tid. Jag kommer dö! Det kommer aldrig gå! Jag kommer att tappa bort barnen! De kommer driva alla andra passagerare till vansinne! Och framförallt mig.
På något sätt kommer det ju att gå. Barnen kan ju inte öppna flygplansdörrarna och hoppa ut. Men jag fasar verkligen inför resan. Det är nästan som inför en förlossning, jag vet att jag har något skitjobbigt framför mig men jag vet ine riktigt hur det kommer att bli. Så nu vill jag bara få det gjort, släpp på värkarna - låt det bli lördag NU! Och framförallt, låt det bli söndag NNNUUUUUUU! Min målbild (precis som man har inför en förlossning) är att kliva ut genom dörrarna på Arlanda. Då kan jag slappna av. Då får andra ta över ansvaret. Det enda man kan trösta sig med är att en helvetesresa alltid kan bli ett bra blogginlägg!
Lite KBT:
Någon del (kanske en stor del?) av resan kommer kidsen att sova.
Köp öronproppar och dela ut till de närmaste passagerarna.
Signe tyckte i Elsas ålder om att titta på när jag ritade färgglatt. Det kunde hon titta på ganska länge i flygplanet.
Går det att hålla dem upp skitlänge ikväll?
Jag vet en som gav Panodil till sina ungar när de skulle flyga. De blev liksom såsiga av det. Vet inte om det funkar, men farligt kan det väl inte vara?
Jag har flugit i plan där barn har skrikit oavbrutet. Det gick jättebra för mig som medpassagerare.
Fråga flygvärdinnorna i vilket läge det går bäst att släppa ungarna på promenad i mittgången.
Anteckna i huvudet allt som du kommer på skulle kunna underlätta nästa gång ni flyger - som en distraherande tankeövning.
Berätta för kabinpersonalen redan tidigt att du är orolig. De har säkert lite tricks up their sleeve. Eller så kan de åtminstone visa lite förståelse.
Tänk på att du kan få bryta ihop hur mycket du vill när du kommit fram.
Om drygt ett dygn är allting över!
Mitt handbagage är lika minutiöst packat som inför en rymdfärd. Viktigast överst och jag vet exakt var extra kläder, blöjor, plastsked, nöt- och russinblandning til mig, servetter, överaskningar till Nilo, kexs, leksaker, extra nappar, filmer till Nilo etc. ligger. Djupa andetag, en situation i taget. Ses imorgon!
Lägg i flytande Panodil och öronproppar också så kan inget gå fel....
