Den som lever får te

Personer jag funderar på denna vecka är Liza Marklund, Thomas Quick och Chelsey Sullenberger.

Jag har följt debatterna om Liza Marklund och Thomas Quick så här på avstånd och det  verkar ha kommit grodor ur båda deras munnar (utan någon jämförelse i övrigt). Jag har sett dokumentärerna om Thomas Quick och de var ju verkligen intressanta. Hans trovärdighet vad gäller de mord han erkänt har ju varit ifrågasatts länge och det här gav ju verkligen en annan syn på historierna. Det är klart att journalisten argumenterar för sin sak men jag tycker verkligen det var övertygande. Och det värsta av allt är ju att i så fall går de riktiga mördarna fria. Det är ju fruktansvärt. Och det har ju funnits andra starkt misstänkta mördare i flera av fallen. Jag undrar vad som händer nu.

Och Marklund då. Jag har aldrig varit ett fan och den enda bok jag läst av henne är just Gömda. Jag tyckte den var rätt överdriven på något sätt (typ som boken Inte utan min dotter som bara var för mycket) men också gripande. Först kände jag mig också lurad av att den inte var "sann". - Alltså jag menade att den baserades på en sann historia. Det kommer hon på att säga när hon redan tjänat miljoner på boken. Och jag blev också provocerad när jag tidigare läste att hon valt att ha en väldigt omdiskuterad agent som misshandlat sin sambo. Hon som utsett sig själv till alla svaga och misshandlade kvinnors försvarare. Nu ska hon representeras av en sådan man. Hur tänker hon där? Och samtidigt som hon utsett sig själv till alla svaga kvinnors försvarare verkar hon ha svårt att visa någon svaghet själv utan ska alltid framstå som superstark och med svar på tal. Och det som NU provocerar mig är att hon, som man aldrig kan få tyst på i andra debatter, när hon själv hamnar i blåsväder så vägrar hon ta debatten med några halvhjärtade svepskäl? Det är för mig obegripligt och dumt. Man låser in sig på rummet och surar för att all andra är taskiga. Jag kan hålla med om att det blivit lite av en hetsjakt och då tenerar ju debatter att bli mer känslomässiga än sakliga. Men i det här fallet verkar hon ju skapa en del av det själv genom att inte svara på rätt allvarlig kritik.

Nog om det. Veckans bästa nyhet är ju ändå Hjälten på Hudson. Jag kan inte se nog på bilderna på planet som landad på Hudson River och alla överlevde. Bilderna när alla människor står på flygplansvingarna när planet ligger och flyter i vattnet med New York bakom sig är helt osannolika. Och fantastiska. Det finns hopp! Och det finns en anledning till att det ligger flytvästarna under stolarna! Och man kan överleva trots att planet skakar och motorerna börjar brinna. Det känns skönt. Fast å andra sidan viste jag inte att det fanns något som hette double bird strike och att de kunde leda till att planet störtade, så sammantaget kanske min flygrädsla är konstant. Men jag är inte jätterädd för att flyga. Bara lite. När man lyfter. Och kanske lite när man landar. Men inte annars. 

Grodorna på bilden säljs på vår gata Wulumuqilu. Om jag bara visste hur man tillreder groda skulle jag köpa ett par stycken och bjuda våra gäster Kristian och Johan på crunchy frog till söndagsbrunchen. Men eftersom jag inte kan det får vi gå ut och äta pannkakor eller något annat istället.