Den som lever får te

Den senaste veckan har jag flugit fram och tillbaka till Peking två gånger, varit på passmyndigheten i Shanghai två gånger, varit på två olika myndigheter i Peking, på en fotostudio fyra gånger, på svenska konsulatet en gång och på polisstationen tre gånger. Det är tur att jag är intresserad av statsförvältning annars hade jag nog satt en pistol för pannan för länge sedan.

Anledningen till denna djupdykning i kinesisk byråkrati är inte ett uttryck för självplågeri utan för att jag dels fixat boendevisum för mig och barnen vilket vi var tvungna att göra i Peking efterom Springtime har sitt huvudkontor där, dels för att Ann-Marie glömde sin handväska i en taxi och blev av med passet. Och för att lämna Kina behöver man inte bara ett nytt pass utan också ett nytt visum.

Kinesisk byråkrati är ojämn. Ibland fungerar den som en schweizisk klocka - punktlig, ordentlig och förutsägbar. Sen rätt vad det är stöter man på patrull och springer rakt in i en vägg. Det blir ologiskt, oförutsägbart och framförallt orubbligt. Som när vi gick till den lokala polisstationen och anmälde passförlusten klockan 12 på natten. Polisen var jättesnäll och hjälpsam och när vi tackade för hjälpen fick vi till och med ett - My pleasure! Men sen fick vi informationen att detta bara var en allmän anmälan, man måste också åka till en annan särskilt passpolismyndighet på andra sidan stan för att göra en förlustanmälan av just passet för att kunna få ett nytt. Och det stället var såklart stängt. Och så vidare. Sådana där ett steg fram och två steg tillbaka tillfällen har jag varit med om ett antal gånger denna vecka.

En annan bisarr upplevelse var den obligatoriska hälsokontrollen man måste genomgå för att få ett boendevisum. Stället låg en och en halv timme utanför Peking och väl där skulle man ta sig genom åtta stationer - ungefär som en orientering. Station 1 - blodprov, station 2 - EKG, station 3 - synkontroll genom att säga vilka siffror man såg på ett papper, station 4 - röntgen av bröstkorgen osv. Varför man gjorde just dessa kontroller och inte andra känds lite oklart och inte helt medicinskt relevant. Hade jag inte fått visumet om jag sett dåligt på vänster öga? Eller om mitt hjärta slog ojämnt? Det var nästan så att man kände att i nästa rum ber de mig vissla - Kan du vissla Johanna och i följande ställa klossar i ett torn. Jag har ännu inte fått visumet så det kanske var just det jag föll på. Vi får se. Eller, den som lever får te.