Den som lever får te

Igår åt vi lunch med Leig Pagrotsky. Han är i Peking på ett seminarium och min gamla kollega på ambassaden fixade ihop en lunch åt honom med Kinakännare och jag. Jag fick hänga med i egenskap av Henriks fru och gammal medarbetare åt Leif (och som enda tjej). Det var väldigt intressant. Både att höra Kinaveteranernas tankar om Kina idag och att höra Leif berätta om det inrikespolitiska läget i Sverige nu, om möjligheterna för Sverigedemokraterna att komma in i riksdagen nästa val, om den nya tidningen Filter som han är delägare i, om hur bra ÖIS är (Örgryte fotboll för dem som inte förstod det) och en hel del annat. Han är inte lång men han är både kunnig och smart. De två Kinaveteranerna som båda varit här mer än 20 år tyckte att det inte varit så instabilt i Kina som nu sedan Himmelska fridenstorg 1989. Det var intressant att höra. De menade att västs sympatier med Tibet, trakasserierna mot OS-facklan och västs media (och särskilt CNN) allt detta har skapat en stark nationalism. Men en nationalism som inte bygger på någon idégrund eller stark nationel identitet utan mer bara en ilska. De såg en fara i bristen på nationell identitet och att kineser är så lättstyrda. Jordbävningen i Sichuan har ytterligare förstärkt denna nationalistiska känsla och även i den frågan har de lyckats väva in västkritik genom att ge sig på företag från väst som är verksamma i Kina och menar att de inte donerar tillräckligt mycket pengar. Och de ringer ambassader och undrar varför X ger mer än Y. Ganska otrevligt! En företagsledare sa också att han tyckte det var skrämmande att se hur dåliga kinesiska företag var på grundläggande företagsekonomi. De ser bara till snabba vinster. De kanske lär sig allteftersom men just nu finns inget företagsekonomiskt kunnande. Det är utländska företag som driver utvecklingen i Kina. Det är spännande att höra veteranerna berätta om allt detta och det känns extra intressant att vara här en sån omtumlande tid. Ibland lite läskig men väldigt intressant.